Feed aggregator

skriver Steve Horwitz om i Freeman.

Expressens speciella SVBK-feminist Ann-Charlotte Marteus tar idag till orda mot undertecknad och andra bloggare som tar parti för den person vars goda namn på falska grunder dragits i smutsen av en kristen rabiatfeminist. Marteus’ vänsterkrokar och rallarsvingar känner här inga gränser när hon klumpar ihop liberala bloggar som denna med xenofobiska SD-sympatisörer och mansideologer som Per Ström.

Därför kan det vara på sin plats betona att det liberala credo som åberopas här hela tiden utgjorts av oskuldspresumtionen, vilken gäller inte bara Julian Assange utan var och en, om de så heter Muhammed, Billy Butt eller Tito Beltran, alldeles oavsett brottets karaktär. Detta till skillnad från den statsfeministiska doktrin som gör gällande att män per definition anses skyldiga tills motsatsen bevisats – apropos medeltida rättsuppfattning.

Marteus befarar att eftersom Anna Ardins namn har offentliggjorts (av pressen) och hennes motiv deklarerats (av Ardin närstående personer) och dissekerats kommer färre ”tjejer” våga anmäla i framtiden, av rädsla för att ”bli uthängd” eller drabbas av ”nätmobbningen”. (Ja, allt är de jävla bloggarnas fel, låt oss inte låtsas om att journalisternas favoritforum Flabban existerar!)

Tesen som Marteus driver är att män automatiskt tas i försvar, medan kvinnor automatiskt misstros. Marteus skulle enligt statsfeministisk doktrin förstås vilja att det var tvärtom, det vill säga att vi kan lägga den liberala oskuldspresumtionen i papperskorgen och låta de anklagade försvara sig bäst de vill när de väl misstänkliggjorts och i praktiken skyldigförklarats inför en hel värld via Expressens lösnummerhorande avslöjanden.

Det verkliga problemet är, som Marteus påpekar, att ”bara några få procent av alla anmälda våldtäkter leder till åtal”. Men Marteus missförstår helt och hållet denna statistik, och hänvisar dessutom till det klassiska mörkertalet för att troliggöra att vi egentligen har en våldtäktsvåg.

Det verkliga problemet är just att bara några få procent av alla anmälningar lever upp till lagens krav på vad som räknas till våldtäkt, sexuellt ofredande eller ofredande. Resten av anmälningarna skrivs av för att brott inte kan styrkas, för att de är av samma okynneskaraktär som Anna Ardins, och för att vi har en anmälningskultur som gränsar till det slags angiverisamhälle som kännetecknade DDR.

Det är på grund av denna anmälningskultur som Sverige har den näst högsta siffran (efter Lesotho) i den globala våldtäktsstatistiken: 53.2 anmälda våldtäkter per 100,000 invånare, att jämföra med 1.2 per 100,000 invånare i Japan. Statistiken speglar inte på långa vägar verkliga förhållanden kring våldtäkt, utan är istället en indikator på just anmälningsbenägenhet och subjektiv kränkthet – den visar att svenskar är extremt anmälningsbenägna, vilket kanske inte är så konstigt när anmälning av alla de slag ideligen uppmuntras via ”Anmäl!”-knappar och dylikt.

Numera anmäler vi till polisen allt sådant vi förr klarade av att lösa på egen hand, till exempel när småpojkar slåss på skolgården… Begreppet våldtäkt har på samma sätt kommit att urvattnas till den grad att en försummad kondom numera tydligen räknas till denna brottskategori (åtminstone enligt den genuskvoterade reservåklagare som gick ut med efterlysning av Assange).

Det gagnar inte samhället och dess utveckling att ideligen anmäla allt och engagera staten i allsköns petitessärenden! Det skapar bara misstänksamhet, överdriven försiktighet och ett byråkratiskt överhäng som slukar enorma pengar, samtidigt som mer pressande behov trängs tillbaka (här i Malmö har vi nu en galning som skjuter vilt mot bussar, men polisen är upptagen med att spana på sexköpare och upprätta okynnesanmälningar från svartsjuka kvinnor och rabiatfeminister som vill göra ett statement).

Det är därför rätt och riktigt att ifrågasätta dem som okynnesanmäler, särskilt om de är ideologiskt drivna och benägna att göra så. Den som anklagas skall betraktas som oskyldig tills dess att en domstol kommit till en annan slutsats – att anklaga någon annan ska inte vara allt för lätt och inte allt för bekvämt, utan vara förenat med visst motstånd, i alla fall i en liberal demokrati med rättssäkerhet som yttersta grund.

Visserligen är det, som Marteus säger, en ”demokratisk rätt” att gå till polisen, men det är inte en demokratisk rätt att falskeligen anklaga någon och dra någons goda namn i smutsen. Det borde en skribent vid en förment liberal tidning veta.

Folkhälsa i Alliansens valmanifest:

“Alkoholens sociala och medicinska skadeverkningar måste bekämpas. En minskad alkoholkonsumtion förbättrar hälsan och minskar många sociala problem. Systembolaget ska kvarstå i statlig ägo. Försäljningsmonopolet och en aktiv prispolitik utgör centrala verktyg i detta arbete, men mer behöver göras. Vår politik syftar till ett samhälle fritt från narkotika och dopning och ett minskat tobaksbruk. Barn och unga är en särskilt angelägen grupp.” (s.25)

De vill höja skatten på alkohol och tobak “i syfte att minska dessas skadeverkningar”. (s.25)

samt:

“Den förebyggande satsningen för att minska alkoholkonsumtionen, stoppa narkotikan och dopningen samt minska tobaksbruket fortsätter under mandatperioden.” (s.25)

Annars är folkhälsofrågorna relativt tysta. Ordet folkhälsa finns med en gång i brödtexten som förklarar varför svensk idrott ska få 500 miljoner extra om året. Noterbart är att stödet från svenska spel ska fasas ut. Å så framhäver man att barn ska serveras skolmat utan onödiga tillsatser. Jag har inte riktigt bestämt mig om frånvaron av folkhälsopolitik i övrigt är ett gott eller dåligt tecken. Att alliansen verkar vilja föra ett krig mot alkohol, narkotika och tobak känns dock mindre fräscht, utan som ett utslag av populism. Vi behöver inte fler nollvisioner på folkhälsoområdet, vi behöver nyanser.

Meta: Den här bloggposten är indelad i två delar. Den helt vanligt teoretiserande inledningen och en självreflekterande avslutande del. Bara så ni är förberedda på det existentiella hoppet.

Jag ska sammanfatta delar av det jag skrivit om våldtäkt på bloggen i en längre text, komplettera och lägga till lite nytt. Till det behöver jag er hjälp. Jag är speciellt intresserad av att få veta vilka undersökningar som visar att sexuella övergrepp är de som kvinnor upplever som värst, och hur de undersökningarna genomförts. Som en fortsättning på det tar jag tacksamt emot tips om kopplingen mellan fällande domar och upprättelse. Det är knappast ont om debattörer och politiker som drar ett streck från våldtäkt till förstörda kvinnor till förändringar i rättsystemet.

Miljöpartiet får stå för ett gammalt exempel:
För kvinnor upplevs sexuella övergrepp som värst och de riskerar att få förödande konsekvenser på kvinnors hälsa. Enligt forskning är sexuella övergrepp att gradera som den mest traumatiserande brottstypen.
---
I Sverige år 2007 har ännu inte varje människa rätt till sin egen kropp och integritet. En ny lag som kräver samtycke skulle ge en mycket tydlig signal till samhället. Det skulle bli ett viktigt stöd, särskilt för unga kvinnor som kan luta sig mot lagen för att visa sin rätt att avvisa sexuella inviter, liksom att avbryta fysisk, sexuell kontakt om den blir motbjudande."
Självklart har det inte angetts vilken forskning som menas. Jag misstänker att såna här uttalanden tas för självklart i så hög grad nuförtiden att man inte behöver stödja dem med empiri. Sverigedemokraternas "rapport" innehåller liknande resonemang:
Det faktum att många våldtagna kvinnor aldrig får upprättelse försvårar rehabiliteringen och bearbetningen av det trauma som de utsatts för och underminerar också allmänhetens tilltro till rättsväsendet. Att våldtäktsmän befinner sig på fri fot innebär naturligtvis också att andra kvinnor utsätts för fara.
Jag har skrivit flera gånger om hur de här antagandena används för att exploatera våldtagna kvinnor (hela retoriken bygger på att bara kvinnor våldtas) och vinna politiska poäng. Nu vill jag hitta källorna.

Jag anmälde aldrig den våldtäkt jag pratar om ibland. Men jag känner ingen brist på upprättelse. Jag vet vad som var jag och vad som var han -vad som var mina handlingar och vad som var hans. Men eftersom jag har chansen så tänker jag jämföra med de utnyttjanden jag var med om som barn. Som min mamma anmälde (hon är inte en sån som blundar vilket jag är evigt tacksam för) vilket resulterade i en fällande dom.

Ibland tvekar jag på om "alla andra" skulle kalla min våldtäkt för en våldtäkt, antagligen skulle de inte det. Särskilt som jag räknar in gänget som i detta nu hetsar mot tjejen som anmälde Assange. Jag har iaf två förklaringsmodeller: 1)Alla har olika gränser och olika sätt att hantera och förklara sin tillvaro. 2)Folk har ingen aning om hur komplex en våldtäkt kan vara när det inte är en överfallsvåldtäkt. Varje vända av funderingar brukar dock landa i att jag konstaterar att jag inte hade ngt val och det är ju ändå grundförutsättningen. Jag tvivlar aldrig på det som hände när jag var barn.

Är det för att jag fått en dom som jag är så säker på min sak om övergreppen i barndomen? Kanske, delvis. Men antagligen bara i den betydelsen att domen gjorde mig väldigt medveten om något som jag var för liten att hantera när det hände. Något som jag skulle behöva ta itu med senare. Vid 21 års ålder började jag gå i en terapigrupp. Efter 2,5 år där hade jag gått igenom mina övergrepp och mina känslor kring dem utan och innan och dessutom 12 andra tjejers övergrepp och känslor. Innan terapin kunde jag tveka på att det varit så farligt, tveka på mina egna minnen (jag hade ju läst om planterade minnen och allt sånt). Trots att jag hade en dom och ett skadestånd som bevis för att någon felat mig.

Jag misstänker att det är det enorma arbete jag lagt ner på att bearbeta mina barndomstrauman som gett mig mer säkerhet där. Om jag anmält våldtäkten så hade det antagligen tvingat mig till en typ av bearbetning och kanske hade den lett mig framåt. Men då är det inte domen i sig utan processen dit som spelar roll. Jag inbillar mig också att jag i en domstol hade tvingats utelämna mig till andra personers verklighetssyn i stället för min egen. Den juridiska verkligheten förväxlas ofta med den vi lever och andas i. En friande dom betyder inte nödvändigtvis att den åklagade faktiskt är oskyldig i alla verkligheter (att inte kunna bevisas skyldig är ngt annat). Men kanske känns det så för den som inte får sin förövare dömd.

Kärnan i det här är att jag undrar om det finns fler sätt att få upprättelse än via rättsystemet. Jag har min terapi som exempel. Jag blev sedd, trodd och tröstad och det räckte. Eller, jag skrek och slogs en hel del också. Det var minst lika nödvändigt.

Vad tänker ni?

I arla morgonstund var jag upp och kommenterade ett reportage i P1 Morgon. Det hela kan avlyssnas här.

Mina poänger:

Var händer om Sverigedemokraterna (SD) får en vågmästarställning efter valet? Kommer något av blocken att samarbeta med partiet?
Nej, det är mycket osannolikt. Alla riksdagspartier har gett klara besked om att något samarbete inte är aktuellt, varken organiserat eller tyst samarbete. SD är väldigt impopulära, både bland de övriga partiernas medlemmar och bland väljarna. Det finns undersökningar från SOM-institutet som visar att en mycket stor majoritet av svenskarna tycker genuint illa om partiet. Om något block skulle inleda ett samarbete med SD riskerar de partierna därför att bli mycket hårt straffade av väljarna.

Kommer partierna att anpassa efter SD för att försöka stjäla partiets väljare?
Det är faktiskt inte heller särskilt troligt. Dansk Folkeparti har sin bakgrund inom Mogens Glistrups Fremskridtsparti och kan ses som ett populistiskt och främlingsfientligt missnöjesparti. SD har däremot sin bakgrund inom högerextremismen och den öppet rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Dansk Folkeparti påminner mer om Ny Demokrati än om SD.

Hade Ny Demokrati varit bättre organiserat i början av 90-talet - då de faktiskt var i vågmästarställning - hade man kanske kunnat tänka sig en utveckling som den vi sett i Danmark. Men Ny Demokrati var för klumpiga och hade för många tokstollar inom partiet.

Svenska politiker har lärt sig av det danska exemplet: det hjälper inte att försöka stjäla främlingsfientliga partiers väljare, i Danmark har det bara stärkt Dansk Folkeparti. Därför är det osannolikt att vi får en situation som i Danmark.


Jimmie Åkesson kommer inte att få
något inflytande.

Vad kommer att hända då?
Om SD kommer in i riksdagen och får en vågmästarställningar kommer troligen det största blocket att bilda en minoritetsregering. Om detta inte fungerar kommer blocken att försöka locka över något parti från det andra blocket. Miljöpartiet blir nog populära hos Alliansen, kan man tänka sig. I sista hand kan det bli nyval.

Jag vill dock betona att det ingalunda är säkert att SD kommer in. Partiet ligger strax över spärren om vi gör en sammanvägning av olika opinionsundersökningar. Det är egentligen det som är det speciella med den svenska situationen, att vi inte har något främlingsfientligt parti i parlamentet. Där är vi ganska unika bland västeuropeiska länder med stor invandring.

Varför är det så?
Det som krävs för att man ska få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen är för det första att det finns en grogrund för detta i samhället, alltså att det finns missnöje med de etablerade partierna och främlingsfientliga stämningar. Många tror att det räcker med detta och att SD:s framgångar beror på ökande främlingsfientlighet, men det är fel. Statsvetaren Marie Demker har i studier visat att främlingsfientligheten långsamt men stadigt har minskat de senaste 20 åren.

Det andra som krävs är att det ska finnas något parti som är tillräckligt rumsrent för att missnöjda väljare ska kunna tänka sig att rösta på dem. SD har putsat upp sin fasad ordentligt på senare år, och gjort sig av med många medlemmar som inte kunnat hålla tand för tunga utåt. SD har också förstärkt sin organisation ordentligt.

Men det räcker inte med detta. Det krävs också att invandringspolitiken blir en viktig fråga. Idag är det ganska många svenskar, omkring 15 procent, som uppger att de tycker att SD har den bästa invandringspolitiken. Men många av dessa personer prioriterar inte invandringspolitiken, de tycker att andra frågor är viktigare, exempelvis jobben, och där håller de på andra partier.

Det är först om invandringen och integrationspolitiken blir viktiga valfrågor som SD kan mobilisera så många som möjligt av sina potentiella väljare. Detta betyder också att de etablerade partierna och medierna har stor påverkan på SD:s chanser. Det är partierna och medierna i samspel som avgör vilka de viktigaste valfrågorna blir.

Läs även denna artikel, där jag utvecklar argumentationen.

Här kommer ett tips om en riktig godbit: Ett seminarium om användandet av Riksdagens utredningstjänst!

Ur inbjudan:

Välkommen till en diskussion om Riksdagens utredningstjänst och dess användning.

Vilket är RUT:s uppdrag och hur utför de sina utredningar?
Hur används RUT av de politiska partierna? Har det skett en förändring?
Hur använder media siffrorna från RUT:s utredningar?

I panelen finns Gunnar Fors,utredningschef RUT, Lena Mellin, politisk kommentator Aftonbladet, Henrik Jordahl, IFN, samt Olle Eddesten, sektionschef Ekonomisk analys RUT.

FORES chef Martin Ådahl modererar.

Tid: 31 augusti 10.00-11.15
Plats: FORES lokaler, Bellmansgatan 10

Fritt fram för alla att anmäla sig här!

Socialdemokraterna hävdar i denna valrörelse att regeringen har ”ökat klyftorna”. Detta ogillar de och varnar för att länder med höga klyftor drabbas av allsköns sociala problem. Jag beslöt mig för att jämföra hur klyftorna har förändrats, dels under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 och dels under den nuvarande regeringen 2006-2010. Jag tittar på den procentuella förändringen i Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst, ett etablerat mått på klyftornas storlek. Resultat:

Källa: Diagram 1.10, s. 13

Som synes ökade klyftorna mer med tre olika sätt att mäta under det långa socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 än under den nuvarande regeringen. Under den nuvarande regeringen anar man t.o.m. något minskade klyftor med ett av måtten. Jag kan ha missat något, men när nämnde Thomas Östros det här senast?

Brasklapp 1: Ett lands inkomstfördelning påverkas dels av mycket annat än förd politik och dels, i den mån den påverkas av politik, med fördröjning. Därför ska siffrorna här tolkas med stor försiktighet som en indikation på hur förd politik under en viss tidsperiod har påverkat inkomstfördelningen. Nu hävdar dock Socialdemokraterna att ”klyftorna har ökat” under innevarande mandatperiod, och då förefaller det rimligt att anföra siffrorna ovan för att något bredda perspektivet.
Brasklapp 2: Siffrorna är inte helt exakta, då jag har läst av dem från ett diagram.

"Är det möjligen så att det stora flertalet svenskar struntar i integriteten, sina rättigheter och sin rättssäkerhet – i utbyte mot att bli mutade med sina egna pengar?"HAX ställer en ytterst relevant fråga. Jag tror att det förhåller sig på just det sättet. Integritetsfrågan skulle aldrig bli någon valfråga. Det har varit uppenbart i över ett år. Enda chansen för Piratpartiet att rida på en framgångsvåg av intensiv integritetsdebatt och diskussioner om övervakningsstatens hot mot allas vår frihet, har hela tiden varit en ny FRA-cirkus. Ett riksdagsval 2008 hade kanske gett partiet en rimlig chans (givet att regeringen hade varit så korkad att den baxat igenom lagen under ett valår). Nu är integritetsfrågan d-ö-d. De etablerade partierna bryr sig inte. Journalisterna bryr sig inte. Och, vad värre är, folket bryr sig inte.

Årets valrörelse handlar således om precis det svenska valrörelser alltid brukar handla: Skatterna. Skolan. Äldrevården. Och vilket parti som kan skapa flest jobb (jag trodde i min enfald att jobben skapades av företagare och entreprenörer...).

Visst är det dystert. Det är förfärligt att svenska folket inte bryr sig om grundläggande fri- och rättigheter som integritet och rättssäkerhet. Det är frustrerande att vi har en journalistkår som uppenbarligen bryr sig lika lite - eller helt enkelt inte orkar ställa makten till svars. Det är oroväckande att frågan om hotad personlig integritet - framför datorn, på gatan, i telefonen, i sovrummet - möts med en axelryckning från väljarna som i stället intresserar sig för storleken på bostadsbidraget eller miljöbilspremien. Utifrån de här premisserna kan faktiskt den totalitära staten skapas, steg för steg. Den stora massan kommer inte att protestera och heller inte förstå vad som hände.

Men jag är inte alls förvånad. Det var väntat att det skulle bli så här. Piratpartiets dominans på bloggar och i debatten på Internet är inte en spegelbild av det politiska livet utanför vårt älskade nät. Där är partiet osynligt och samtalet frånvarande. Vi som i hög grad lever våra liv på nätet luras av integritetsfrågornas dominans i vår del av världen. I själva verket är integritetsdebatten död. I alla fall till efter valet. Då ska datalagringsdirektivet baxas igenom. Undrar vem som kommer att bry sig då?

Alliansregimen tycks ha tillsatt en utredare med uppdrag att föreslå en ny lagstiftning och organisation för missbruks- och beroendevården. Det låter i förstone som en alldeles utmärkt idé, särskilt som utredaren Gerhard Larsson förefaller ha en heltäckande och vetenskaplig syn på problembilden.

Han noterar exempelvis att den narkotikarelaterade överdödligheten är större i Sverige än i ett drogliberalt land som Nederländerna likväl som att den problematiska alkoholkonsumtionen är större i Sverige än i europeiska länder med totalt större konsumtion. Därvid drar han rätt slutsats när han noterar att den svenska politiken kring alkohol och narkotika har en alldeles för stark betoning på preventiva åtgärder och alldeles för svag på behandling och vård av redan uppkomna problem – missbruket har därför ökat.

Larsson exemplifierar med att evidensbaserade insatser som läkemedelsbehandling vid opiatberoende och sprutbyte för injektionsnarkomaner fortfarande är kontroversiella i Sverige, medan sådana metoder ingår i standardutbudet i större delen av Västvärlden. Den svenska politiska uppfattningen här är att resten av världen har gett efter för en drogliberal hållning och att bara Sverige håller den moraliska fanan högt – men i verkligheten är det så att svenska politiker inte kan släppa den prestige man byggt upp under så många år med en felaktig politik med rötter i 1960-talets syn på narkotika som en social smitta som måste utrotas.

Därför finns anledning betvivla att Larssons utredning kommer att få några reella effekter på vare sig lagstiftning eller organisation. Svenska politiker är för närvarande fullt upptagna med att bygga ut den auktoritära sidan av narkotikapolitiken, med stigmatiserande och integritetskränkande insatser som att drogtesta barn utan misstanke eller förälders medgivande – men när man väl har identifierat ett sådant bruk eller missbruk har man inget att erbjuda för att komma till rätta med det underliggande problemet. Man inser inte ens att missbruk av substanser, oavsett deras formella laglighet, alltid är ett symptom på något annat, inte ett problem i sig; man attackerar här, precis som i prostitutionspolitiken, symptomet (konsumtionen) istället för det eventuella problemet.

Av den anledningen är det inte heller till någon nytta för missbrukaren att han kriminaliseras och på så sätt fjärmas än mer från samhället. Att missbrukarens situation förvärras och permanentas är självklart en starkt bidragande orsak till att den problematiska drogkonsumtionen är större i Sverige än på andra håll.

Synen på missbrukare som personer med beteendeproblem som kan korrigeras med enbart terapeutiska metoder eller till och med straff har inte förutsättningar att bli framgångsrik, eftersom ett utvecklat beroende per definition är ett sjukdomstillstånd som kräver läkemedelsbehandling. Att som i Sverige utesluta patienter som ”inte sköter sig” under en Subutex-behandling är cyniskt och ett tecken på en synnerligen dogmatisk inställning till problemet.

Oavsett färg på regeringen efter valet den 19 september finns därför anledning befara att bodströmmarna och askarna kommer att fortsätta på den sedan länge inslagna vägen och tävla med varandra om vem som kan föreslå mest repressiva åtgärder för att ytterligare avlägsna sig från en reell lösning på det faktiska problem som föreligger. Ty svensk politik är och förblir en provinsiell ankdamm där dogmer snarare än rationalism utgör ledstjärnan.

Antag att en man och en kvinna skaffar ett handikappat barn, fullt medvetna om handikappet från första början. Antag vidare att handikappet är allvarligt och sådant att barnet kommer att ha en betydligt lägre livskvalitet och livslycka än andra barn. Antag slutligen att alla barn detta par skaffar kommer att få samma handikapp. Är denna typ av barnalstring ändå att välkomna? Eller hade det varit bättre om detta barn inte hade kommit till?

Vissa skulle säga att det är bra att detta barn kommer till världen, eftersom allt nytt liv är bra. Om valet står mellan inget barn och ett barn med låg livskvalitet är det alltid bättre med det senare, eftersom möjligheten att leva med låg livskvalitet är bättre än att inte leva alls. (Det är möjligt att personer av detta slag anser att det kan finnas fall där det hade varit bättre att inte komma till livet än att faktiskt börja existera, men låt oss anta att det rör så extrema fall av plåga och lidande att de inte täcks av det vi här diskuterar.)

Om man har denna hållning, och om man (troligen felaktigt — se här och här) ser två föräldrar av samma kön som negativa för ett barns livskvalitet och livslycka (ungefär som om barnet får ett handikapp), borde man då inte aktiva stödja en möjlighet till surrogatmödraskap för homosexuella par (också)? Detta fenomen har kommit att bli allt vanligare i USA men är förbjudet i Sverige. Personer som anser att allt nytt liv är bra borde rimligen, även om de ogillar homosexualitet och även om de tror att det är sämre för ett barn att växa upp med två homosexuella föräldrar än med två heterosexuella, aktivt verka för att den svenska lagstiftningen ändras.

Notera att argumentationen här är fundamentalt annorlunda än för adoption: där är situationen i regel sådan att ett barn redan existerar och att det antingen kan placeras hos ett heterosexuellt eller ett homosexuellt par. Valet står då inte mellan att inte börja existera och att börja existera med en relativt låg livskvalitet: existensen är ett faktum, och barnet bör placeras där det utvecklas och mår bäst. Om man (troligen felaktigt) tror att barn alltid mår bättre av att växa upp hos heterosexuella par, är det följdriktigt att motsätta sig homoadoption. Den logiken håller dock inte här.

De som anser att allt nytt liv är bra är, enligt min bedömning, ofta religiösa homofober, och det kan vara emotionellt svårt för dem att aktivt stödja surrogatmödraskap för homosexuella par. Baserat på ovanstående resonemang vore det emellertid inkonsekvent av dem att inte göra det, eftersom den grundläggande hållningen är att allt nytt liv är bra jämfört att att inte börja existera alls. Precis som sådana personer aktivt stödjer barnalstring även där barnet blir handikappat, bör de rimligen aktivt stödja tillkomsten av nytt liv där föräldrarna är homosexuella.

Notera att man kan anse att det är bättre att inte börja existera, men den hållningen diskuterar vi inte här utan utgår från hållningen att det är bättre att börja existera än att inte existera alls och ser vad den implicerar. Om det förra synsättet, se t.ex. inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Bättre att inte existera” och ”Friheten att föda barn”.

Hej,

har legat sjuk några dagar och därför inte svarat på kommentarer. Ber om ursäkt. Det kommer snart. Idag har jag dock mått bättre och skrev en text till SVT Debatt. Jimmie Åkesson utnyttjar våldtagna kvinnor -läs och njut, eller upprörs. Bjuckar på ingressen:
Jimmy Åkesson påstår att han värnar om de kvinnor som varit med om en våldtäkt. I själva verket exploaterar han våldtagna i sin rasistiska propaganda. Det är djupt omoraliskt och visar att Sverigedemokraterna helt saknar gränser.
Uppdaterat och relaterat: SVD har rett ut Sverigedemokraternas alla påståenden.

Uppdatering igen: Samma budskap men med en personligare vinkel på Expressen Debatt skrivet av Jenny Lemon. Bra text öht. Känns inte som att hon använder offerstämpeln och inte som att hon förnekar eller förminskar något heller.

Detta reportage från dagens Studio Ett måste ni bara lyssna på. Inträngande, hyperangelägen samhällsjournalistik.

”In the comic strip Calvin and Hobbes, Calvin asks his tiger companion why people are never content with what they have. Hobbes replies, ‘Are you kidding? Your fingernails are a joke, you’ve got no fangs, you can’t see at night, your pink hides are ridiculous, your reflexes are nil, and you don’t even have tails. Of course people aren’t content!’ But despite these handicaps, humans control the fate of tigers, rather than vice versa. Human evolution is the original revenge of the nerds.”
S. 187 i How the Mind Works, av Steven Pinker.

Alliansen vill höja studiemedlet med 500 kronor om den vinner valet. Första tanken är: jaha, allt till alla. Först löntagare, sedan pensionärer och nu studenter. Fast riktigt så är det inte. Det är nämligen studenterna som får betala höjningen.

Höjningen av studiemedlet läggs alltså på lånedelen, som är ungefär två tredjedelar av det totala studiemedlet. Regeringen anser således att studenterna ska låna mer. Varför inte möjliggöra så att alla som studerar kan deltidsarbeta mer i stället? Och slippa låna så mycket? Det vore faktiskt rimligare.

Chefsåklagare Eva Finné meddelar idag att de två anmälningar som först rubricerades som våldtäkt läggs ned i det ena fallet och rubriceras som ofredande i det andra. Kvar står alltså bara Anna Ardins anmälan K246336-10, vilket eventuellt innebär en rättslig procedur i tingsrätten mellan Julian Assange och Anna Ardin.

Eftersom vi vet att anmälan rör sig kring en fundering huruvida man kan tvinga någon man haft frivilligt sex med att genomgå ett prov för sexuellt överförbara sjukdomar, det vill säga att Julian Assange vid något tillfälle under den flera dagar långa sexuella relation han haft med Ardin inte använt kondom, blir slutsatsen att rätten kommer att få fundera på om det räknas som ofredande att spruta i fittan utan uttryckligt tillstånd därom.

Ofredande som brott berör handlingar som exempelvis att sexuellt antasta någon i sovande tillstånd, skicka kränkande SMS eller andra försändelser, berätta sexhistorier för småbarn eller att bugga en skolas lärarrum. Något prejudikat för ofredande i samband med utövande av frivilligt sex, som det här är tal om, känner jag inte närmare, och det förefaller helt orimligt att Assange kommer att ställas till svars för ett sådant handlande. Att strunta i kondom kan bara räknas som ett brott (exempelvis gentemot smittskyddslagen) om vederbörande vet med sig att han bär på en sexuellt överförbar sjukdom – att riskera göra någon på smällen i en frivillig relation är av naturliga skäl inte ett brott.

Av det som framkommit i målet kan vi dra slutsatsen att Assange kommer att frias helt vid en eventuell rättegång, och troligen tar ärendet slut redan vid ett första polisförhör. Men för karriärfeministen Claes Borgström är detta ett ypperligt tillfälle att stärka sina egna aktier och göra reklam för firma Bodström & Borgström – frågan är bara vem som egentligen skulle vilja ha Borgström som försvarare när han låter som både statens och djävulens advokat?

Att Borgström underkänner chefsåklagarens bedömning och begär överprövning bara för att han själv är av uppfattningen att det timade är att anse som sexuellt ofredande innebär att han tar på sig åklagarens (och politikerns) mantel, och att han i framtida mål som försvarsadvokat kommer att bindas vid en sådan gentemot statsmakten vänlig uppfattning. Claes Borgström kan därför av naturliga skäl aldrig komma ifråga för att försvara en våldtäktsanklagad person.

Förutom att episoden innebär ett västgötaklimax som framställer svenskt rättsväsende som ett stort skämt i internationella medier, har denna debatt präglats av att vanligen sansade skribenter och debattörer automatiskt tar ”kvinnans parti” och slänger den rättssäkerhet de annars omhuldar i papperskorgen. Man har jämfört med Bjästa-fallet, där en ung flicka våldtogs men inte blev trodd av sitt lilla kristna och efterblivna brukssamhälle.

Men jämförelsen är förstås helt uppåt väggarna. Dels rör det sig här inte om våldtäkt, utan om en flera dagar lång frivillig relation, som tydligen pågick även efter det att ”brottet” ska ha ägt rum – Ardin behövde fundera några dagar innan hon skred till verket i sin utstuderade och riskfria anmälan. Dels är den målsägande parten en slipad statsvetare från Uppsala Genusuniversitet med en tydlig radikalfeministisk agenda – hon utgör ett vandrande ”rättighetspaket” som bara väntar på sin chans att få utkräva hämnd. Dels har här en internationellt erkänd persons namn dragits i smutsen av en synnerligen klantig åklagarmyndighet som låtit en genuskvoterad reservåklagare undanröja sekretessen bara minuter efter fattat beslut.

Sympatierna ligger förstås automatiskt på den anklagade, i enlighet med den oskuldspresumtion som är en förutsättning för det rättssäkra samhället. De debattörer som i systerlig omsorg tagit ”kvinnans parti” har därvid anslutit sig till den strömning som vill undanröja denna oskuldspresumtion och istället lägga bevisbördan på den anklagade, under tanken att en kvinna som anmäler en våldtäkt eller ett övergrepp inte gör detta lättvindigt eller med dolda motiv, utan tvärtom alltid bör bli trodd oavsett omständigheter i övrigt.

Det är den röda skolan med uttolkare som Katrine Kielos som förespråkar denna omdaning av rättsystemet att ta det axiomtiskt ”svaga könets” (”offrets”) parti för att uppnå fler fällande domar och statistiskt bättre utfall mellan könen – skit samma att en del oskyldiga män stryker med i processen, huvudsaken är att ingen slinker undan, alltså på det hela taget en förhistorisk rättsuppfattning som inte existerat sedan den romerska rätten och framförallt inte sedan upplysningstiden.

Man har i debatten talat om en skev kvinnosyn, medan jag har talat om grundläggande rättssäkerhet. Jag tillstår att Assange möjligen har gjort sig skyldig till ett svinaktigt beteende, och att det inte är vare sig ”schyst” eller ”okej” att göra som han påstås ha gjort – men det han har gjort är ingalunda brottsligt och inte ett beteende som ska rättas till av staten, utan av civilsamhället, speciellt av de inblandade parterna själva. Det är en privatsak, inte en offentlig rättssak.

I Metro skriver jag om miljösubventionerna som bygger mer på gulligull och myspys än på saklig utvärdering.

Christopher Hitchens rapporterar i Hitch 22 (s. 343) om ett viktigt råd han fick en gång:

Gore Vidal, for instance, once languidly told me that one should never miss a chance either to have sex or to appear on television.

Se även de tidigare inläggen ”Vidal om Reagan”, ”Credo” och ”Ingen kärlek för Gore”.

The Pirate Bay är inte vad det en gång var. Sedan rättegångarna inleddes i början av 2009, om inte förr, har det komplex som tidigare var känt som “The Pirate Bay” styckats upp och spridits ut. Skiv- och filmbolagens advokater har fått igenom vitesförelägganden mot både Fredrik, Gottfrid och Peter, men utan bevis för att det fortfarande skulle vara dessa som ansvarar för driften. Något vite har heller ännu inte dömts ut.
Själv har jag inte längre någon koll på vem som kontrollerar domänen/sökmotorn thepiratebay.org. Det står dock klart att det inte är samma gäng som tidigare. Just nu är det särskilt tydligt att The Pirate Bay drivs i en annan anda än tidigare. På förstasidan möts vi nämligen av helt gräslig valpropaganda:

Varken vid riksdagsvalet 2006 eller Europavalet 2009 tog The Pirate Bay ställning för något visst parti. Det vore främmande för den kaxiga anda anda som då genomsyrade The Pirate Bay. Underordna sig ett parti? Knappast! Vid förra sommarens Europaval vill jag minnas att The Pirate Bay gick ut med en uppmaning att rösta och att göra det med internets framtid i åtanke – men utan att skriva besökarna på näsan. Om man jobbar kopimi är sådant helt onödigt.

Även om thepiratebay.org ser nära nog identisk, så är det numera ett annat The Pirate Bay vi har att göra med. Inte nog med att dagens The Pirate Bay engagerar sig i ett partis valkampanj. Det görs också med en estetik som aldrig skulle ha varit tänkbar på “klassiska” The Pirate Bay. Gräsligt fult och med en rakt igenom motbjudande fixering vid partiledare.

Piratpartiets ledarduo Rick Falkvinge och Anna Troberg är överlyckliga. De talar på fullt allvar om “den största svenska valreklamkampanjen någonsin” och tycks syfta på hur många miljoner som världen över nås av besökaren. Jag vet inte om den verkligen visas även för besökare utanför Sverige, men jag vet att det är ytterst få av dessa som är röstberättigade i svenskt riksdagsval.

Jag har redan konstaterat att Piratpartiet odlar en osund fixering vid The Pirate Bay. Visserligen var det ett underbart initiativ att börja leverera bandbredd dit eftersom det praktiskt trotsar andan i ett mycket farligt vitesföreläggande. Men när de började snacka om att “driva The Pirate Bay inifrån riksdagen”, ja då undrade man om de någonsin hade förstått det där med kopimi – att The Pirate Bay kan kopieras och rentav förbättras.

Själv fortsätter jag att ibland använda The Pirate Bay som sökmotor. Det är för mig inte konstigare än att använda YouTube eller MegaUpload. Men det känns helt främmande att låtsas att “The Pirate Bay” fortfarande skulle vara den samlande symbol som det en gång var. Piratpartiet, däremot, försöker frenetiskt att ge konstgjord andning åt den myten. Det blir inte särskilt snyggt. Mer och mer ser det ut som att Piratpartiet parasiterar på ett ruttnande lik.

Uppdatering: Läs även Mikael von Knorring (v) om “PP:s behov av att stå ensamma“.

Så här skriver ekonomen Robert H Frank i ett papper om undervisning på anivå i nationalekonomi:

Several months after having completed an introductory economics course, most students are no better able to answer simple economic questions than students who never took the course. The problem seems to be that principles courses try to teach students far too much, with the result that everything goes by in a blur. Inte helt upplyftande med tanke på att jag nästa vecka drar igång just en sådan kurs... Frank menar att det är bättre att fokusera ett antal principer, och han föreslåt följande:

• The scarcity principle: Having more of one good thing usually means having less of another.
• The cost-benefit principle: Take no action unless its marginal benefit is at least as great as its marginal cost.
• The not-all-costs-matter-equally principle: When making decisions, some costs (e.g., opportunity and marginal costs) matter much more than others (e.g., sunk and average costs).
• The principle of comparative advantage: Everyone does best when each concentrates on the activity for which he or she is relatively most productive.
• The principle of increasing opportunity cost: Use the resources with the lowest opportunity cost before turning to those with higher opportunity costs.
• The equilibrium principle: A market in equilibrium leaves no unexploited opportunities for individuals, but may not exploit all gains achievable through collective action.
• The efficiency principle: Efficiency is an important social goal because when the economic pie grows larger, everyone can have a larger slice.

Jag gillar framför allt Franks argumentation för att fokusera på vissa principer: This narrower, more focused approach has much in common with the way a good tennis pro teaches a beginner to play tennis. In addition to the basic forehand and backhand ground strokes, there are countless other strokes to master in tennis—many of them highly nuanced, such as the top-spin lob, the American twist serve, the drop volley, and so on. A good pro ignores those more complicated shots entirely, concentrating instead on getting students to master the basic forehand and backhand.

Snart publicerar jag min första bok ”Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar”. Den är finansierad av tobaksbolaget Swedish Match och eftersom projektet nu börjar lida mot sitt slut tänkte jag berätta om hur det hela började.

I höstas blev jag kontaktad av en person på Swedish Match. Han hade läst vad jag hade skrivit tidigare, bland annat mina ledare om förmynderifrågor i Expressen. Han undrade om jag var intresserad av att göra ett samarbete med dem, och vi diskuterade några möjliga uppslag. Jag var länge tveksam till att ta emot pengar från ett tobaksföretag. Jag funderade på om jag skulle kunna stå för resultatet och om det var förenligt med mina principer. Vid den här tiden gick det dessutom rätt bra för mig med frilansuppdrag, så jag drog ut på processen. Till sist enades jag och Swedish Match om att jag skulle skriva ett synopsis till en bok.

Medan jag skrev synopsis fortsatte jag att fundera, och till slut bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Det var och är fortfarande otroligt viktigt för mig att hela projektet bygger på en idé som helt och hållet är min. Antingen skulle Swedish Match tycka att det var en bra idé, och gå med på att finansiera den, eller så skulle de tycka att det var en dålig idé, och då fick det helt enkelt vara. Efter en lång diskussion, men utan några ändringar i innehållet godkände de projektet, och jag fick möjlighet att ägna ungefär ett halvår till bokskrivande.

Nu hade jag ett synopsis som jag ville skriva, kunde stå för och som jag kände var politiskt viktigt. Så kom det sig att skrev boken ”Är det så farligt?” med finansiering av tobaksjätten Swedish Match. De har inte haft något att göra med innehållet i den färdiga boken. Faktum är att de inte ens hade sett manus förrän alldeles nyligen då det redan var klart för tryck och de ville kunna läsa den för att kunna skriva sin förtext till bokens början. Vi beslutade redan innan projektet satte igång att vara öppna och tydliga med att boken är företagsfinansierad, helt enkelt för att det inte skulle verka som att vi försökte dölja det. Det här konceptet är mig veterligen relativt ovanligt. Själv är jag tacksam för att ha fått en möjlighet att skriva en bok jag tycker behövs och att dessutom få ägna odelad uppmärksamhet åt skrivandet. Samtidigt känns det skönt och viktigt att kunna berätta vilka som stöttat mig ekonomiskt så att läsaren får möjlighet att själv dra sina egna slutsatser. Det är trots allt inte alla böcker som ger läsaren den möjligheten. En av bokens fallstudier handlar om snus och det är förstås inte en slump, men innehållet och slutsatserna är helt och hållet mina. I avtalet med Swedish Match står det uttryckligen att jag själv äger det material jag producerat, och att jag inte får föra Swedish Matchs talan på något sätt. De har gett mig ersättning, genom min enskilda firma, för de tecken text som jag producerat, varken mer eller mindre.

Jag vet faktiskt inte vad Swedish Match tycker om slutresultatet, och jag vet inte hur boken kommer mottas av läsare och kritiker. Min förhoppning är att innehållet ska stå för sig själv, och att sakfrågorna skall få mer utrymme i diskussionen än bokens finansiering eller något annat runt omkring. Den här boken innehåller viktiga frågor som förtjänar att diskuteras ordentligt. Hur har det till exempel kommit sig att folkhälsan blivit ett politiskt område där de goda intentionerna tillåts stå över sunt förnuft och rimliga proportioner? Varför är unkna och kritiserade könsstereotyper helt plötsligt ett okej argument när det handlar om att måla upp kvinnor som dåliga mammor för att de dricker lådvin eller köper godis till barnen? Varför kan staten fortfarande arbeta efter förlegade och orealistiska mål som nollvisioner och informationsmonopol utan att ta någon som helst hänsyn till dem som faller utanför systemen? Vad händer när enskilda drabbas av regleringsiver in absurdum?

Det är därför jag har skrivit den här boken, och jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Den släpps den första september, och går att förhandsbeställa här.