Dennis Josefsson

Folkpartiet hade i helgen ett riksmöte i Västerås, och presenterade åtgärder som syftar till att främja forskningen. Och man kan bli deprimerad för mindre. Inte nödvändigtvis förslagen i sig, men det går att se dem som symptom på det mer övergripande problemet.

Det pressmeddelande som skickades ut tidigare idag hade ett Jan Björklund-citat som rubrik, ”Sverige ska stå överst på forskningsprispallen”. Det är lite småskumt redan det, men inte mycket att orda om jämfört med inledningen av den rapport som det länkas till:

Våra konkurrenter blir fler och vassare
Världsekonomin håller på att komma igen efter en djupdykning värre än allt annat vi varit med om sedan 1930-talets depression. Många är de länder som i återhämtningen ser en möjlighet att vinna ny terräng i den globala konkurrensen.

Hittills har Sverige dragit nytta av globaliseringen. Gamla marknader har växt. Nya har öppnats. Våra internationella företag har kunnat flytta tillverkning till länder med lägre kostnad samtidigt som vi i hög grad lyckats behålla ledning och forskning på hemmaplan.

Men nu upplever vi ytterligare en våg av omvandlingstryck mot vårt näringsliv. Nationer som Kina och Indien gör stora och långsiktiga satsningar på utbildning och forskning i akt och mening att gå ifrån en ekonomisk utveckling baserad på bara lågpristillverkning. Men också länder som vi länge har konkurrerat med gör stora insatser för att bli än mer attraktiva för riskvilligt kapital och för människor med attraktiv kunskap.

Det är förstås inget nytt med det här, Andreas Bergh kommenterade från Almedalen för några år sedan ett folkpartistiskt seminarium med att Fp ofta framställer globaliseringen som en tävling. Och i grunden är den lika vanliga som misslyckade tanken att länder konkurrerar på samma sätt som företag gör det. Det är så klart inte heller något folkpartistiskt påhitt, man kan peka på Kalla kriget. Eller kanske till och med merkantilismen.

Rent ekonomiskt så problemen att jakten på konkurrenskraft passar ganska dåligt ihop med teorin. Och praktiken också, även om det är knepigt att utvärdera eftersom det är ett buzz-word som är svårdefinierat. Men det största problemet är egentligen politiskt, Paul Krugman kallade idén för ”a dangerous obsession” [pdf] just med tanke på den politiska sidan. Retoriken har en tendens att bli självuppfyllande. Ur ett liberalt perspektiv bör man nog akta sig, eftersom nationalismen är inbyggd i systemet. Folkpartiet däremot svingar sig glatt i den nationalistiska lianen.

En möjlighet borde vara, om nu andra länder satsar stort på forskning och utveckling, att öka möjligheterna för kunskaps- och teknologiöverföring. Det perspektivet verkar inte Fp bry sig så mycket om, när liknande saker tas upp handlar det om samarbete mellan universitet och företag inom Sverige. Att globalisera forskningen och på så vis dra nytta av andra länders satsningar verkar däremot vara otänkbart.

När man i rapporten tar upp sådant som genomförts så nämns ESS och MAX IV i Lund. Nu är det kanske inte helt uppenbart att det har varit några bra idéer. Åtminstone inte om man råkat läsa Olof Hallenstens bloggande i saken. Får man vara lite krass så känns det mest som en statusjakt där den faktiska nyttan inte är lika stor. På så vis passar det ganska bra ihop med det nationalistiska temat, en satsning på storslagna projekt som går att visa upp för andra. Det delikata i detta sammanhang är att det tycks som annan forskning får stryka på foten för att ESS och MAX IV ska byggas och drivas.

Där kan man alltså tänka sig att konkurrenskrafts-tänkandet parat ihop nationalism med det som i stort sett alltid kommer samtidigt, dåliga ekonomiska prioriteringar. Krugmans artikel blir här nästan lustigt relevant, eftersom han bland annat skriver

The most obvious if least worrisome danger of the growing obsession with competitiveness is that it might lead to a similar misallocation of resources. To take an example, recent guidelines for government research funding have stressed the importance of supporting research that can improve U.S. international competitiveness. This exerts at least some bias toward inventions that can help manufacturing firms, which generally compete on international markets, rather than service producers, which generally do not. Yet most of our employment and value-added is now in services, and lagging productivity in services rather than manufactures has been the single most important factor in the stagnation of U.S. living standards.

När Folkpartiet i rapporten rabblar sektorer handlar det om elektronik, läkemedel och fordon. Uttryckligen Ericsson, AstraZeneca, Volvo, Saab och Scania. Även om Krugmans bild av USA 1994 kanske inte stämmer överens med Sverige 2010 så känns ändå poängen relevant, ett så ensidigt fokus på tillverkningsindustrin är inte så värst framåtblickande. Inte så värst förtroendeingivande heller för den delen.

Nu är Folkpartiet förmodligen inte i farozonen för det problem som Krugman varnar än mer för, att denna ideologi kan leda till handelskonflikter eller handelskrig när länder inte anser sig kunna konkurrera. Men att de hjälper till och pushar på för detta perspektiv är ändå ett problem i sig.

Socialdemokraten Hans Hoff har KU-anmält Maud Olofsson för ett inlägg på Tillväxtverkets blogg. Enligt Hoff så använder hon en myndighet i partipolitiskt syfte. Det som förvånar mig mest är att Tillväxtverket ens hade en blogg. Inte minst för att den är svårhittad, det är inte som att det står ”Tillväxtverkets blogg” någonstans på hemsidan.

Så gissningsvis handlar det om projektet för kvinnligt företagande, med Ambassadörer som ”digital mötesplats”. Det var väl Maud Olofssons initiativ, och Tillväxtverket är nationell koordinator. Där har Maud en egen blogg, sammanlagt har hon skrivit ett tjugotal inlägg sedan maj 2008.

Även om det står ”Tillväxtverket”, och inte t.ex. ”Ambassadörer”, i titel-fältet så är det väl inte helt uppenbart att det egentligen sker på Tillväxtverkets hemsida så som Hoff påstår. Sedan kanske det inte är helt självklart att Olofsson ska ha en egen blogg på ambassadorer.se heller, det går kanske att hitta inlägg som är över gränsen sett till projektets syfte.

Jag vet inte vem det ska tjafsas mest med angående rubriken till dagens debattartikel i DN; författarna för att de ens tog med påståendet eller rubriksättaren som ryckte något som ändå kallades för omöjligt. ”Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder” är från

Med ett fortsatt födelsetal som det nuvarande, cirka 2,6 barn per kvinna, kommer vi enligt FN-rapporten ”World Population to 2300” bli cirka 134.000 miljarder människor (nej, det är inget tryckfel) år 2300. Med 2,35 barn per kvinna blir vi ”bara” omkring 36 miljarder år 2300. Båda scenarierna anser vi omöjliga.

Vilket påminner om

Nu tycks det ju ändå som att de är inne på att ett födelsetal som gör att vi om 40 år är cirka 9 miljarder människor är rimligare prognos, men att det ändå är för många. Det trevliga är ändå att de inte vill att ”befolkningar minskas genom frihetskränkande åtgärder”, men det är ändå inte mycket till konkreta förslag. Vilket faktiskt gör att debattartikeln blir hyfsat ointressant.

Uppdatering:
Här finns rapporten som nämns. Även där kallas 134 biljoners-scenariot för orealistiskt.

Uppdatering 17 mars:
Intressant uppföljning igår.

Vi medger att vi inte okritiskt borde citerat FN:s beräkning. Det har givit en diskussion som förskjuter fokus från huvudfrågan: hur kan vi inom ramen för politisk demokrati genomföra institutionella reformer som får människor att på frivillig väg välja att skaffa så få barn att jordens befolkning börjar minska snabbare än vad som förutspås i flertalet demografiska analyser?

Fast som sagt, personligen hade jag nog också sett lite förslag på hur det kunde tänkas gå till. Jag tror också att det hade gjort att det inte blivit så fokuserat på den där siffran.

Alltså, jag vet ju inte hur det är i verkligheten, men det påstås av en del att de kriminella gängen delar upp olika verksamheter sinsemellan i stället för att konkurrera. Om det är på det viset så tycks det inte finnas så många fler områden att muta in:

Black Cobramän stal mazariner

Tyvärr verkar det som att en artikel som jag citerat ett par gånger tidigare har försvunnit från nätet, artikeln var bra även utöver det där underhållande citatet om kändisar som tycker sig veta hur ekonomisk utveckling ska gå till. Och jag var även inne på det vid några andra tillfällen*, att kombinationen kändisar och fattigdomsbekämpning kanske inte är så mycket att ha.

Vijaya Ramachandran tipsar om en vad det tycks intressant artikel i ämnet:

Through their actions to eliminate extreme poverty and preventable diseases in Africa, Irish musicians Robert (Bob) Geldof and Bono (Paul David Hewson) today form a visible and celebrated centre in the world of humanitarianism as ‘political activists,’ ‘celebrity diplomats,’ ‘global Samaritans,’ men who, to quote former World Bank President Paul Wolfowitz, ‘rock the establishment’ (TIME 13.11.2006). Their contemporary calls to ‘make poverty history’ in Africa are so widely repeated and commonsensical that questions about the exceptionality of this humanitarian action itself rarely arise. In fact, despite the increasing visibility of celebrity humanitarianism, no research on their representations and truth-claims has been done among political scientists.

By broadening the concept of the political to include the ‘low’ politics of celebrities, specifically their discourses, practices, ideals and world constructions, the aim of this article is to critically examine how Bob Geldof and Bono – the two most visible and celebrated Western spokespersons acting on behalf of Africa – constitute ‘Africa’ in their representations not only as a place, but also as serving purpose in the world system.

För att de som är allergiska mot postkolonial teori inte ska få otäcka varbölder så struntar jag i att citera sista stycket. Den som har tillgång till World Political Science Review får Väldigt Gärna skicka artikeln till mig.

* Sorgligt nog tycks de ursprungliga länkarna vara döda, utmärkta bloggar nedlagda. Vi tar en tyst minut på det.

Kanske det mest konstiga i den här härvan – förutom att jag inte sett några krav på att medelålders amerikanska kvinnor omedelbart ska torteras och landsförvisas – är att den redan har filmatiserats. Till och med långt innan det fanns någon tanke på att rita grejer. Det råder däremot osäkerhet kring vem som egentligen är vem i filmen. Vilket kanske till och med är själva poängen, att alla är utomordentligt fåniga.

I alla fall, den mest relevanta passagen kommer efter sisådär 2 minuter: