Niklas Dougherty

Expressens speciella SVBK-feminist Ann-Charlotte Marteus tar idag till orda mot undertecknad och andra bloggare som tar parti för den person vars goda namn på falska grunder dragits i smutsen av en kristen rabiatfeminist. Marteus’ vänsterkrokar och rallarsvingar känner här inga gränser när hon klumpar ihop liberala bloggar som denna med xenofobiska SD-sympatisörer och mansideologer som Per Ström.

Därför kan det vara på sin plats betona att det liberala credo som åberopas här hela tiden utgjorts av oskuldspresumtionen, vilken gäller inte bara Julian Assange utan var och en, om de så heter Muhammed, Billy Butt eller Tito Beltran, alldeles oavsett brottets karaktär. Detta till skillnad från den statsfeministiska doktrin som gör gällande att män per definition anses skyldiga tills motsatsen bevisats – apropos medeltida rättsuppfattning.

Marteus befarar att eftersom Anna Ardins namn har offentliggjorts (av pressen) och hennes motiv deklarerats (av Ardin närstående personer) och dissekerats kommer färre ”tjejer” våga anmäla i framtiden, av rädsla för att ”bli uthängd” eller drabbas av ”nätmobbningen”. (Ja, allt är de jävla bloggarnas fel, låt oss inte låtsas om att journalisternas favoritforum Flabban existerar!)

Tesen som Marteus driver är att män automatiskt tas i försvar, medan kvinnor automatiskt misstros. Marteus skulle enligt statsfeministisk doktrin förstås vilja att det var tvärtom, det vill säga att vi kan lägga den liberala oskuldspresumtionen i papperskorgen och låta de anklagade försvara sig bäst de vill när de väl misstänkliggjorts och i praktiken skyldigförklarats inför en hel värld via Expressens lösnummerhorande avslöjanden.

Det verkliga problemet är, som Marteus påpekar, att ”bara några få procent av alla anmälda våldtäkter leder till åtal”. Men Marteus missförstår helt och hållet denna statistik, och hänvisar dessutom till det klassiska mörkertalet för att troliggöra att vi egentligen har en våldtäktsvåg.

Det verkliga problemet är just att bara några få procent av alla anmälningar lever upp till lagens krav på vad som räknas till våldtäkt, sexuellt ofredande eller ofredande. Resten av anmälningarna skrivs av för att brott inte kan styrkas, för att de är av samma okynneskaraktär som Anna Ardins, och för att vi har en anmälningskultur som gränsar till det slags angiverisamhälle som kännetecknade DDR.

Det är på grund av denna anmälningskultur som Sverige har den näst högsta siffran (efter Lesotho) i den globala våldtäktsstatistiken: 53.2 anmälda våldtäkter per 100,000 invånare, att jämföra med 1.2 per 100,000 invånare i Japan. Statistiken speglar inte på långa vägar verkliga förhållanden kring våldtäkt, utan är istället en indikator på just anmälningsbenägenhet och subjektiv kränkthet – den visar att svenskar är extremt anmälningsbenägna, vilket kanske inte är så konstigt när anmälning av alla de slag ideligen uppmuntras via ”Anmäl!”-knappar och dylikt.

Numera anmäler vi till polisen allt sådant vi förr klarade av att lösa på egen hand, till exempel när småpojkar slåss på skolgården… Begreppet våldtäkt har på samma sätt kommit att urvattnas till den grad att en försummad kondom numera tydligen räknas till denna brottskategori (åtminstone enligt den genuskvoterade reservåklagare som gick ut med efterlysning av Assange).

Det gagnar inte samhället och dess utveckling att ideligen anmäla allt och engagera staten i allsköns petitessärenden! Det skapar bara misstänksamhet, överdriven försiktighet och ett byråkratiskt överhäng som slukar enorma pengar, samtidigt som mer pressande behov trängs tillbaka (här i Malmö har vi nu en galning som skjuter vilt mot bussar, men polisen är upptagen med att spana på sexköpare och upprätta okynnesanmälningar från svartsjuka kvinnor och rabiatfeminister som vill göra ett statement).

Det är därför rätt och riktigt att ifrågasätta dem som okynnesanmäler, särskilt om de är ideologiskt drivna och benägna att göra så. Den som anklagas skall betraktas som oskyldig tills dess att en domstol kommit till en annan slutsats – att anklaga någon annan ska inte vara allt för lätt och inte allt för bekvämt, utan vara förenat med visst motstånd, i alla fall i en liberal demokrati med rättssäkerhet som yttersta grund.

Visserligen är det, som Marteus säger, en ”demokratisk rätt” att gå till polisen, men det är inte en demokratisk rätt att falskeligen anklaga någon och dra någons goda namn i smutsen. Det borde en skribent vid en förment liberal tidning veta.

Alliansregimen tycks ha tillsatt en utredare med uppdrag att föreslå en ny lagstiftning och organisation för missbruks- och beroendevården. Det låter i förstone som en alldeles utmärkt idé, särskilt som utredaren Gerhard Larsson förefaller ha en heltäckande och vetenskaplig syn på problembilden.

Han noterar exempelvis att den narkotikarelaterade överdödligheten är större i Sverige än i ett drogliberalt land som Nederländerna likväl som att den problematiska alkoholkonsumtionen är större i Sverige än i europeiska länder med totalt större konsumtion. Därvid drar han rätt slutsats när han noterar att den svenska politiken kring alkohol och narkotika har en alldeles för stark betoning på preventiva åtgärder och alldeles för svag på behandling och vård av redan uppkomna problem – missbruket har därför ökat.

Larsson exemplifierar med att evidensbaserade insatser som läkemedelsbehandling vid opiatberoende och sprutbyte för injektionsnarkomaner fortfarande är kontroversiella i Sverige, medan sådana metoder ingår i standardutbudet i större delen av Västvärlden. Den svenska politiska uppfattningen här är att resten av världen har gett efter för en drogliberal hållning och att bara Sverige håller den moraliska fanan högt – men i verkligheten är det så att svenska politiker inte kan släppa den prestige man byggt upp under så många år med en felaktig politik med rötter i 1960-talets syn på narkotika som en social smitta som måste utrotas.

Därför finns anledning betvivla att Larssons utredning kommer att få några reella effekter på vare sig lagstiftning eller organisation. Svenska politiker är för närvarande fullt upptagna med att bygga ut den auktoritära sidan av narkotikapolitiken, med stigmatiserande och integritetskränkande insatser som att drogtesta barn utan misstanke eller förälders medgivande – men när man väl har identifierat ett sådant bruk eller missbruk har man inget att erbjuda för att komma till rätta med det underliggande problemet. Man inser inte ens att missbruk av substanser, oavsett deras formella laglighet, alltid är ett symptom på något annat, inte ett problem i sig; man attackerar här, precis som i prostitutionspolitiken, symptomet (konsumtionen) istället för det eventuella problemet.

Av den anledningen är det inte heller till någon nytta för missbrukaren att han kriminaliseras och på så sätt fjärmas än mer från samhället. Att missbrukarens situation förvärras och permanentas är självklart en starkt bidragande orsak till att den problematiska drogkonsumtionen är större i Sverige än på andra håll.

Synen på missbrukare som personer med beteendeproblem som kan korrigeras med enbart terapeutiska metoder eller till och med straff har inte förutsättningar att bli framgångsrik, eftersom ett utvecklat beroende per definition är ett sjukdomstillstånd som kräver läkemedelsbehandling. Att som i Sverige utesluta patienter som ”inte sköter sig” under en Subutex-behandling är cyniskt och ett tecken på en synnerligen dogmatisk inställning till problemet.

Oavsett färg på regeringen efter valet den 19 september finns därför anledning befara att bodströmmarna och askarna kommer att fortsätta på den sedan länge inslagna vägen och tävla med varandra om vem som kan föreslå mest repressiva åtgärder för att ytterligare avlägsna sig från en reell lösning på det faktiska problem som föreligger. Ty svensk politik är och förblir en provinsiell ankdamm där dogmer snarare än rationalism utgör ledstjärnan.

Chefsåklagare Eva Finné meddelar idag att de två anmälningar som först rubricerades som våldtäkt läggs ned i det ena fallet och rubriceras som ofredande i det andra. Kvar står alltså bara Anna Ardins anmälan K246336-10, vilket eventuellt innebär en rättslig procedur i tingsrätten mellan Julian Assange och Anna Ardin.

Eftersom vi vet att anmälan rör sig kring en fundering huruvida man kan tvinga någon man haft frivilligt sex med att genomgå ett prov för sexuellt överförbara sjukdomar, det vill säga att Julian Assange vid något tillfälle under den flera dagar långa sexuella relation han haft med Ardin inte använt kondom, blir slutsatsen att rätten kommer att få fundera på om det räknas som ofredande att spruta i fittan utan uttryckligt tillstånd därom.

Ofredande som brott berör handlingar som exempelvis att sexuellt antasta någon i sovande tillstånd, skicka kränkande SMS eller andra försändelser, berätta sexhistorier för småbarn eller att bugga en skolas lärarrum. Något prejudikat för ofredande i samband med utövande av frivilligt sex, som det här är tal om, känner jag inte närmare, och det förefaller helt orimligt att Assange kommer att ställas till svars för ett sådant handlande. Att strunta i kondom kan bara räknas som ett brott (exempelvis gentemot smittskyddslagen) om vederbörande vet med sig att han bär på en sexuellt överförbar sjukdom – att riskera göra någon på smällen i en frivillig relation är av naturliga skäl inte ett brott.

Av det som framkommit i målet kan vi dra slutsatsen att Assange kommer att frias helt vid en eventuell rättegång, och troligen tar ärendet slut redan vid ett första polisförhör. Men för karriärfeministen Claes Borgström är detta ett ypperligt tillfälle att stärka sina egna aktier och göra reklam för firma Bodström & Borgström – frågan är bara vem som egentligen skulle vilja ha Borgström som försvarare när han låter som både statens och djävulens advokat?

Att Borgström underkänner chefsåklagarens bedömning och begär överprövning bara för att han själv är av uppfattningen att det timade är att anse som sexuellt ofredande innebär att han tar på sig åklagarens (och politikerns) mantel, och att han i framtida mål som försvarsadvokat kommer att bindas vid en sådan gentemot statsmakten vänlig uppfattning. Claes Borgström kan därför av naturliga skäl aldrig komma ifråga för att försvara en våldtäktsanklagad person.

Förutom att episoden innebär ett västgötaklimax som framställer svenskt rättsväsende som ett stort skämt i internationella medier, har denna debatt präglats av att vanligen sansade skribenter och debattörer automatiskt tar ”kvinnans parti” och slänger den rättssäkerhet de annars omhuldar i papperskorgen. Man har jämfört med Bjästa-fallet, där en ung flicka våldtogs men inte blev trodd av sitt lilla kristna och efterblivna brukssamhälle.

Men jämförelsen är förstås helt uppåt väggarna. Dels rör det sig här inte om våldtäkt, utan om en flera dagar lång frivillig relation, som tydligen pågick även efter det att ”brottet” ska ha ägt rum – Ardin behövde fundera några dagar innan hon skred till verket i sin utstuderade och riskfria anmälan. Dels är den målsägande parten en slipad statsvetare från Uppsala Genusuniversitet med en tydlig radikalfeministisk agenda – hon utgör ett vandrande ”rättighetspaket” som bara väntar på sin chans att få utkräva hämnd. Dels har här en internationellt erkänd persons namn dragits i smutsen av en synnerligen klantig åklagarmyndighet som låtit en genuskvoterad reservåklagare undanröja sekretessen bara minuter efter fattat beslut.

Sympatierna ligger förstås automatiskt på den anklagade, i enlighet med den oskuldspresumtion som är en förutsättning för det rättssäkra samhället. De debattörer som i systerlig omsorg tagit ”kvinnans parti” har därvid anslutit sig till den strömning som vill undanröja denna oskuldspresumtion och istället lägga bevisbördan på den anklagade, under tanken att en kvinna som anmäler en våldtäkt eller ett övergrepp inte gör detta lättvindigt eller med dolda motiv, utan tvärtom alltid bör bli trodd oavsett omständigheter i övrigt.

Det är den röda skolan med uttolkare som Katrine Kielos som förespråkar denna omdaning av rättsystemet att ta det axiomtiskt ”svaga könets” (”offrets”) parti för att uppnå fler fällande domar och statistiskt bättre utfall mellan könen – skit samma att en del oskyldiga män stryker med i processen, huvudsaken är att ingen slinker undan, alltså på det hela taget en förhistorisk rättsuppfattning som inte existerat sedan den romerska rätten och framförallt inte sedan upplysningstiden.

Man har i debatten talat om en skev kvinnosyn, medan jag har talat om grundläggande rättssäkerhet. Jag tillstår att Assange möjligen har gjort sig skyldig till ett svinaktigt beteende, och att det inte är vare sig ”schyst” eller ”okej” att göra som han påstås ha gjort – men det han har gjort är ingalunda brottsligt och inte ett beteende som ska rättas till av staten, utan av civilsamhället, speciellt av de inblandade parterna själva. Det är en privatsak, inte en offentlig rättssak.

Kristen, rabiatfeminist och sosse. Genusjihadist med dokumenterad benägenhet att anmäla så litet som en felaktig blick. En person som publicerat manualer för utstuderad hämnd mot män. Så ser Julian Assanges banemans profil ut, broderskaparen Anna Ardin.

Hon kommer i den vidare rättsprocessen att företrädas av rabiatfeministen Claes Borgström, som menar att Ardins och den andra ännu okända kvinnans beskrivning av händelseförloppet ”innefattar någon typ av sexualbrott enligt min bedömning.”

Under tiden grubblar chefsåklagare Eva Finné vidare på om ”någon annan brottsrubricering kan vara aktuell eller inte.” Rubriceringen våldtäkt lades ju ner tämligen kvickt, men då var förstås skadan redan skedd.

Julian Assange är alltså fortfarande misstänkt för något, men vare sig åklagare eller anmälarnas rättsbiträde kan närmare precisera vad misstanken skulle bestå i. Utländsk press meddelar att det rör sig om ovilja från Assanges sida att använda kondom under sexualakten med den kristna feministgroupien.

Assange är således på sannolika skäl misstänkt för att ha sprutat i fittan eller något liknande, och det rättsväsendet nu undersöker är huruvida detta beteende i någon mån skulle kunna rubriceras som ett sexualbrott – det kommer man förstås inte att kunna, i alla fall inte med nuvarande lagstiftning. Att Julian Assanges namn har dragits i smutsen i fyra dagar utan att man kunnat precisera en närmare misstanke är inget annat än en rättsskandal.

Under gårdagen blev jag attackerad av subbdrevet för min nu närmast berömda kvinnosyn, den kvinnosyn som menar att den anklagade snarare än kvinnan omfattas av oskuldspresumtionen, den kvinnosyn som inte i rättslig mening kräver ett kontinuerligt omförhandlat samtycke för banala element i en sexualakt.

Eller med andra ord: man går inte till polisen och man engagerar inte staten för att man har haft ett dåligt ligg! I ett förhållande, oavsett hur djupt eller långt detta är, antingen accepterar man en persons nycker och egenheter eller lämnar vederbörande, eventuellt med informellt outande och varnande i bekantskapskretsen, androm till varnagel.

Till polisen går man först då det handlar om regelrätt våld eller någon annan omständighet som omfattas av lagen. Att ejakulera otillbörligt är inte en sådan omständighet, utan på sin höjd ett svinaktigt beteende. För svinaktigt beteende utgår ingen påföljd – det har inget med ”kvinnosyn” att göra, utan med elementär rättssäkerhet.

Thomas Bodström har som bekant en historia av drogmissbruk bakom sig. Missbruk är nämligen enligt samme Thomas Bodström och vanligen hela etablissemanget allt bruk av olagliga substanser, oavsett om bruket är problematiskt eller leder till konsekvenser – det är samma slags nyspråk som när Bodström vill göra om koppleri till ”människohandel”.

På den tiden missbrukade Bodström hasch, precis som hans chef Mona Sahlin och kanske de allra flesta i den generationen. Vad han missbrukar nu vet vi inte, men statsradion bestämde sig för att ta reda på det, med resultat att Bodström vägrade. Nej, jag känner inte för det nu, ursäktade han sig.

Den lyxen har dock inte de barn och ungdomar som numera (precis som vuxna) omfattas av alliansregimens införande av en lag som ger polisen rätt att när som helst kontrollera barns och ungdomars kroppsvätskor utan föräldrars medgivande och utan särskild misstanke. Vanligen testar man en hel klass under försäkran om att det är ”frivilligt”. Den minoritet som då ”inte känner för det” blir automatiskt misstänkt, på samma sätt som när polisen i en brottsutredning väljer att masstesta DNA hos alla långa män i trettioårsåldern i ett visst område – de som inte ”frivilligt” underkastar sig prövningen blir formellt misstänkta, och polisen kan på så sätt testa alla med eller utan medgivande. Fiffigt, men rättsvidrigt och framförallt integritetskränkande, men ändå metoder som stöds av både alliansregimen och den patetiska rödgröna sörjan.

Bodström tycker att det är jobbigt att stå och kissa inför en främmande person. Tänk, det tycker nog även de som tvångstestas av staten! Personlig integritet är ju ett begrepp som rör individen i förhållande till denna väldiga och mäktiga stat som behandlar sina undersåtar som personnummermärkt boskap, som simpla judar (obs, nazimetafor!) som kan experimenteras på och kontrolleras och övervakas när som helst utan särskild grund. Det är ett synsätt som har sin grund i äldre auktoritär och paternalistisk socialhygien och som lett fram till sådant som slumpmässiga alkoholkontroller i trafiken, något som är olagligt i de flesta länder av just integritetsskäl (räknas som oskälig genomsökning).

Verkar inte Bodström lite torr i munnen? Ser han inte lite blek ut? Hans pupiller tycks flacka i tevebilden, inte sant? Varför är Bodström så svettig? Vi förstår att Bodström har en jobbig tillvaro med omfattande styrelseuppdrag och annan sidoverksamhet – vi vill bara hjälpa Bodström att komma ur sitt missbruk, vi vill honom bara väl (genom att kriminalisera honom, genom att märka honom för livet). Bodström har väl rent mjöl i påsen? Har man rent kokain i påsen har man väl inget att frukta? Svenska folket kommer nog inte att stämpla Bodström för hans sömnproblem och missbruk av roppar?