Niklas Dougherty

När Svenska dagbladet för halvannat år sedan körde sin antikinesiska kampanjjournalistik inför olympiska spelen i Beijing spelade bildpresentationen lika stor roll som den mustiga retorik i text man använde.

En av dessa bilder visade en kolonn med militärfordon på en gata i Lhasa. Tanken var att ge en bild av kinesisk militär makt på väg att krossa tibetanska ”demonstranter”. Men bilden var beskuren – man hade helt enkelt plockat bort den mest intressanta delen av bilden, nämligen den där kinesiska indianer och etniska våldsmakare kastar sten och brandfacklor mot pansarbilarna.

Även i det textuella sammandraget undlät man berätta att upploppet av indianmobben hade krävt etniska offer av hankineser och att polis och paramilitär stod passiv för att undvika dra på sig kritik för övervåld. De som dödades var hankineser, inte tibetaner, men i Svenska dagbladets och andra tidningars rapportering beskrevs hela incidenten som militärt övervåld mot tibetaner, och man citerade fabricerade fantasisiffror från ”exilregeringen” som fakta.

En annan bild visade polisiärt våld mot demonstrerande tibetanska munkar. Syftet här var att visa den grymhet tibetaner lider under kinesiskt styre; man ville ge Kina ett mycket negativt ansikte. Men bilden visade nepalesisk polis, medan andra bilder visade indisk polis. Man skapade med bilder från helt andra länder och helt andra sammanhang en vision om hur det borde se ut, eller som man skulle vilja att det såg ut för att den egna bilden av Kina skulle stämma med verkligheten.

Av detta veritabla bottennapp i svensk och västerländsk journalistik kan vi lära oss att det inte behövs någon professionell eller särskilt avancerad bildbehandling för att åstadkomma förvrängda bilder av verkligheten. Sådan förvrängning har alltid funnits, och kan åstadkommas med de enklaste medel, till exempel genom att beskära ett foto, välja vissa motiv och utesluta andra, och så vidare.

Med digital bildbehandling i Photoshop, Gimp med flera program kan man förstås på ett ganska mycket enklare sätt åstadkomma andra slags förändringar i förskönande eller förfulande riktning – vi observerar här att exempelvis Svenska dagbladet på senare tid lagt sig till med hårdkontrasterade porträttbilder för att ge ett tuffare intryck än de gängse tama passbilderna med grå bakgrund. Här finns oändliga möjligheter att ge bilden det stuk man vill; man förändrar inte motivet, men man förskönar det med enkla nivåjusteringar som motsvarar äldre fysiska processer i kameralabbet.

Även pixelmanipulation, som att ta bort finnar och göra hudytor släta eller färga hår på ett mer smickrande sätt, har utförts av fotografer i alla tider. Digital bildbehandling gör bara denna process så mycket enklare och snabbare. Faktum är att modeller förväntar sig att sådan elementär justering ska ske, d.v.s. att man i bearbetningen plockar bort sådana element som inte är permanenta eller som förtar skönheten.

Det är när sådana justeringar går till överdrift, när man ändrar på permanenta drag, som det blir problem. Vi lämnar då den fotografiska konsten och bereder väg för målare och andra konstnärer som har den obegränsade fantasin som verktyg. Att skjuta fram kindben, smala till midjor, förstora ögon, förändra färger och liknande hör inte till fotokonsten utan är illustratörens domän.

Själv har jag nyttjat Photoshop sedan version 1, då för en föreningstidnings räkning. Bilder togs med film, framkallades, skannades och behandlades därefter i Photoshop på Mac. Varken då eller senare har jag varit särskilt förtjust i digitala förändringsprocesser per se, utan har hållit mig ganska strikt till naturtrogna renderingar där bara grundläggande justeringar i ljusstyrka och kontrast gjorts. Faktum är att jag inte ens beskär bilder; kompositionen skapas i det ögonblick bilden tas.

Nå, att manipulera bilder på ett överdrivet sätt är egentligen bara ett problem om det leder till något slags konsekvenser, i annat fall är det bara ett slags datorkonst som inte är mycket mer värd än annan hötorgskonst. Det är givetvis ett problem om sådana shoppade bilder används i nyhetsförmedling, där idealet är neutral och verklighetstrogen rapportering. Det är mindre av ett problem i opinionsbildande text, där man sedan länge använder tecknade karikatyrer som nidbilder.

Huruvida det är ett problem att klädmodeller görs overkligt smala i kommersiella annonser beror på vem man frågar. En del tycks mena att blotta existensen av sådana annonser etablerar omöjliga ideal som är ångestskapande hos framförallt kvinnor (yeah, för de flesta av oss män ser ju redan ut som Ljungberg och andra hårdtränade och digitalt förstärkta machomän i CK-annonserna). Jag menar här att detta inte är ett problem alls, att hela denna kosmetikbransch handlar om att photoshoppa sig själv i verkligheten med kläder, smink och annat. Affischpelare avbildas tillräckligt ofta i verkligheten för att man ska kunna se hur de egentligen ser ut och därmed förstå att det är mycket fejkshoppande i sådana annonsbilder.

Photoshop och digital bildbehandling är därmed inte ett problem i sig, utan ett gudagivet verktyg, ett slags fotografins motsvarighet till tryckpressen. Verktyg i sig kan aldrig vara skadliga, utan det är hur de används som är avgörande, vilket fallet med SvD:s antikinesiska kampanjjournalistik visar. Det finns aldrig någon garanti för att verktyg inte ska kunna missbrukas, men däremot för motsatsen.

Den fenomenala Canon EOS 5D Mark II i kombination med Photoshop och en Mac Pro är ett vida överlägset system framför en gammal analog Minolta 5000 med tidsödande framkallning av en 36-rulle i labb…

Relaterade inlägg:

1. Mediahoran Åsa
2. Snålgenerösa Expressen

Under en tågresa till Stockholm via Lund, Hässleholm, Alvesta, Nässjö, Linköping, Norrköping och Flemingsberg hade jag som närmaste medresenär en skriftlärd man. Utfälld på plastbrickan framför honom fanns en vältummad bibel av det större och mer luxuösa slaget, med omfattande bokmärken för snabb åtkomst till väl valda passager.

Själv bläddrade jag förstrött i en roman i kinesisk originalutgåva, vilket gav mig vidare inblickar i en annan del av världen, i en annan kultur, i ett annat språk. Jag tänkte mellen varven att den skriftlärde mannen förmodligen inte hade någon annan lektyr, att denna hans utnötta bibel utgjorde hans enda intellektuella utmaning och i bokstavlig mening hans livlina – han hade lagt alla sina ägg i en enda korg, den kristna.

Och så har det sett ut genom större delen av historien – en icke läskunnig befolkning har fått sin andliga spis serverad av skriftkunniga äldremän i kyrkans sold, och den själsliga stimulansen har bestått i och bara i denna enda bibel, de kristnas heliga skrift, varvat med husförhör för att kontrollera att man inte tagit sig en tupplur i kyrkan eller förpestats av alternativa världsuppfattningar.

Det kristna eller allmänreligiösa upptagningsområdet har alltid varit fattiga människor och själsligt utarmade personer som alkoholister. Endast den som inte på egen hand kan förkovra sig i litteraturens och vetenskapens värld är mottaglig för det futtiga nöje bibeln kan erbjuda, och de som erbjuder denna själsliga fattigmansspis är luttrade kvacksalvare med god inkomst – städköpande överklassmän av Göran Skyttes kaliber.

Men boktryckning, upplysning, allmän folkskola, tryckpressar, biografer och slutligen internet har försett allmänheten med förmågor att på egen hand tillgodogöra sig en exponentiellt tilltagande volym av andra berättelser än bibelns, och i motsvarande takt har kristendomens inflytande och bibelns värde minskat.

Men Göran Skytte menar att detta snarare är ett tecken på själslig utarmning än andlig rikedom. Han exemplifierar med att vi ”ägnar lördagskvällen åt att äta chips och titta på ännu ett avsnitt med i bästa fall medelmåttiga artister i teves 154:e avsnitt av Melodifestivalen”.

Jag tittar nu inte själv på melodikrysset, och har så inte gjort sedan 20-årsåldern eller så, men jag förstår att det finns en given publik för sådana evenemang. Det är en gnutta flärd och spänning i vardagen, för övrigt precis som fotbollsmatcher, för knegare som ägnat hela veckan åt att göra nedre toalett på åldringar och städa överklassens lyxvåningar. Det är en smula avkoppling för barnfamiljer som vill kunna ha någon gemensam aktivitet som passar hela familjen.

Det är en lättsam dessert med mycket socker och fett, och inte särskilt nyttig i intellektuellt avseende – det är riktigt. Men det är nu bara ett komplement till all annan information vi har tillgång till; det är inte så att 36500 obligatoriska avsnitt av bibeluppläsning ersatts av 154 frivilliga avsnitt av melodikrysset, det vore ju självklart förskräckligt.

Istället har vi ett överflöd av utbud för såväl ande och kropp som själ och lekamen, där vissa övningar är av det mer lättsamma slaget medan andra är av det tyngre – man kan varva förkovran i kinesisk litteratur och studier i kvantmekanik med både lättsam PHP-programmering och melodikryss i teveburken, liksom man kan ägna sig åt både buddistisk meditation och bergsklättring samtidigt som man mellan varven aktivt porrsurfar för lättsamt sexuellt nöje.

Skytte själv är korpulent lagd och har som bekant tillbragt stora delar som resurskrävande vårdpaket efter att ha druttat omkull och fått en packe biblar i knoppen så att det slog rejält slint – den gode herr Skytte är således i stort behov inte bara av mer fysisk aktivitet för att åter bli en människa med fullt blodomlopp, utan även av något slags mental träning för att övervinna sitt uppenbara trauma.

Han vill gärna framstå som en ärkehögerns svar på Guillou, en person som med vassa formuleringar och utstuderad elakhet angriper motståndare. Problemet är bara två: Skyttes stilistiska torftighet ligger ljusår efter Guillous motsvarande briljans, och medan Guillou vanligtvis slår uppåt väljer Skytte att ideligen angripa den melodikrysstittande menighet och underklass han så formligen föraktar.

Och detta förakt visar att Skytte själv är den som är andligt utfattig, en grinig och ogin man som passerat sina bästa år och helst ägnar sig åt att basha underklassen för dess dåliga smak istället för att ta itu med sina egna akuta problem.

Relaterade inlägg:

1. Tvångsbefrielse
2. Upplysning om kristendomens brott mot mänskligheten
3. Gud

Inte sedan Ursula Federley lipande övergav sina ideal och sina väljare i riksdagens talarstol har väl sömnpillret riksdagen varit så livad! Fyra kristkonservativa desertörer anslöt sig till den ekokommunistiska flygelns förslag om att erkänna musselmanernas folkmord på så kallade goda kristna armenier med flera. (Hade det omvända varit fallet, att kristna massakrerat turkar, hade frågan helt enkelt aldrig kommit upp.)

Det är symptomatiskt att sådana spänningar syns i riksdagen först då det gäller en symbolfråga om en hundra år gammal incident – i alla andra fall utgör riksdagen blott ett sömnigt gummistämpelparlament, ett transportkompani till den sittande regeringen, som har all makt koncentrerad till den egna barmen.

De fyra kristkonservativa avfällingarna kan därmed sträcka lite extra på sig för att ha utövat ”verklig demokrati”, att ha röstat efter sin övertygelse och på sina väljares mandat. Of the people, by the people, for the people.

Synd bara att denna verkliga demokrati aldrig gör sig gällande i allvarliga frågor, när det verkligen gäller, som i striden kring FRA-lagen – då hukar man, då lipar man, då avstår man, då rättar man in sig i ledet.

Riksdagen fungerade då, som den alltid gör, på exakt samma sätt som den pågående nationella folkkongressen i Kina, där alla beslut redan är fattade av Partiet efter långvarig mangling i lokala utskott – de enda retoriska strider som förekommer är av samma betydelselösa och symboliska slag som riksdagen just visat prov på.

Händelsen sätter således fingret på riksdagens överflödiga roll, liksom på det skriande behovet av en demokratisk reform med avsevärt starkare inslag av personval och maktdelning. Men tilldragelsen drar också ett löjets skimmer över det folkvalda parlamentet, då det inte anstår politiker att rösta om historiska händelser.

Jag väntar nu därför spänt på att riksdagen också en gång för alla ska erkänna massakern i Nanjing under den japanska ockupationen av Kina, och att man till den japanska regimen framför krav om kompensation till efterlevande, liksom till de hundratusentals kvinnor som av japanerna sattes i tvångsprostitution. På samma sätt bör krav ställas om offentliga ursäkter och att ledande japanska politiker i LDP slutar förneka massakern och försköna historien, liksom att japanska politiker måste avstå från att vörda avlidna krigsförbrytare vid Yakusunitemplet.

Ty ett folkmord måste erkännas som just ett folkmord, även då det inte rör sig om heliga kristna själar utan kanske om kineser och andra (till exempel palestinier som i vår samtid utrotas som larver av den judiska staten). Riksdagen måste nu erkänna varje folkmord som någonsin inträffat, inklusive Karl X:s utrensningar i det danska Skåne, för att vara trovärdig i sitt agerande.

I annat fall väntar konsekvenser, som att Turkiets ambassadör kallas hem i protest. Det spelar här ingen roll att Turkiet har fel och måste bemötas för dess knasiga inställning till det faktiska folkmord som ägde rum – det viktiga är att formerna för sådan kritik antar rätta proportioner och att riksdagen avstår från ensidiga politiska jippon, för att vi inte själva ska framstå som knasbollar.

Relaterade inlägg:

1. #alliansfail: moderat valfusk
2. E-styre
3. Upplysning om kristendomens brott mot mänskligheten

Nätverket Kulturskaparna har tydligen gjort en liten opinionsundersökning. De har låtit Sifo undersöka huruvida kulturskapare bör få betalt för sina produkter när de används på internet. 81% svarade föga förvånande ja.

Således menar detta nybildade nätverk att ”debatten borde handla om hur upphovsrätten ska fungera på internet istället för om den alls ska gälla”.

Varför man här okynnesblåser i debattvisselpipan vet jag inte, men det måste bero på att man faktiskt missat hela debatten – man slår här in vidöppna dörrar. De flesta debattörer i frågan anser nämligen att upphovsrätten bör vara kvar men anpassas till en ny tid med nya tekniska förutsättningar. Det är också piratpartiets officiella hållning i frågan.

Vad vi ska ha klart för oss här är att upphovsrätt är ett undantag i äganderätten, nämligen ett tidsbegränsat monopol för en skapare att diktera villkoren för en produkts användning. Undantag i fundamentala rättigheter är aldrig bra, och monopol är om möjligt ännu värre – men det har ansetts kunna främja kreativitet och innovation på kulturens och teknikens områden.

Men den ursprungliga upphovsrätten gällde en mycket kort och mycket rimlig tid på några få år, medan den idag har svällt till ofattbara 70 år efter skaparens död – och med upphovsrättsindustrins ständiga lobbying mot parlament kommer att svälla in i det oändliga.

En sådan upphovsrätt är absurd och främjar knappast kreativitet och innovation, då all kultur och teknik i någon mening bygger på att återanvända, omdefiniera och förädla en befintlig kunskapskropp. En sådan upphovsrätt gynnar bara stora korporationer och konglomerat i upphovsrättsindustrin, som i regel är de som förvaltar upphovsrätter.

För undertecknad föreligger en principiell invändning mot upphovsrätt överhuvudtaget, då den strider mot liberal teori. Men jag och andra libertarianer av det slaget är fåhövdade i debatten, medan de flesta alltså principiellt stödjer en begränsad upphovsrätt.

Debatten handlar således redan om hur upphovsrätten ska fungera bättre, både på internet och utanför. Debatten har hela tiden handlat om detta. Nätverket Kulturskaparna är mer än välkomna att i denna debatt lägga fram konstruktiva förslag på hur upphovsrätten ska anpassas till en ny verklighet och nya förutsättningar.

Men debatten handlar också om de konsekvenser den gängse upphovsrätten för med sig när den ska försvaras i ett elektroniskt paradigm, konsekvenser som i ett vidare perspektiv berör frågor kring personlig integritet, övervakning, censur, medborgerliga rättigheter, statens förhållande till individen med mera, frågor som på det hela taget är avsevärt mer grundläggande och mycket viktigare än upphovsrätten i sig.

Ty om upphovsrätt i dess nuvarande form till varje pris ska upprätthållas på internet måste internet övervakas, kontrolleras och censureras, och någon entitet måste således stå för denna övervakning, kontroll och censur.

Denna entitet kan vara staten eller utlagd på entrepenad till kommersiella intressen (Ipred, korporativistisk privatpolis), men den kan också utgöras av internetoperatörer överlag (Kina, Australien). Det är det sistnämnda Nätverket Kulturskaparna förespråkar i sin artikel, att internetoperatörer borde lägga sig i vilka ettor och nollor som passerar i de kabelnätverk de tillhandahåller, att bredbandsoperatörer med flera borde gå upphovsrättsindustrins ärenden istället för att erbjuda neutrala nät

Vi ser av detta att Nätverket Kulturskaparna inte har funnits i debatten under särskilt lång tid, och att man inte har tillgodogjort sig de argument som florerar – att man helt enkelt inte begriper vad det handlar om.

För att Nätverket Kulturskaparna ska tas på allvar i debatten måste man således komma med konstruktiva förslag kring hur upphovsrätt i en nygammal och mer ursprunglig tappning ska kunna fungera utan att begå våld mot betydligt mer elementära friheter och utan att förstöra hela den infrastruktur vi kallar internet.

Det är på öret vad debatten handlar om.

Relaterade inlägg:

1. Upphovsrätt och demokrati
2. Det goda samhället på internet
3. Att toppa i rätt tid

Blodshämndstanken är stark bland konservativa borgerliga väljare. Straff ska mätas ut för brott i syfte att ge upprättelse åt offren, och straff ska i grövre fall också syfta till att skydda samhället från brottslingar.

Det är giltiga argument, och det är egentligen ingen som opponerar sig mot den tanken. Men det är också sant att straffet måste stå i proportion till den skada det kan ge upphov till. Institutionaliserar vi brottslingar utan goda möjligheter till rehabilitering har vi bara tillfälligt skyddat samhället från denna brottsling, och kanske i stället skapat ett oförbätterligt monster.

När det gäller ungdomar som begår brott måste man således ta med i beräkningen risken för att vederbörande faller in i ett permanent kriminellt mönster. Ju längre och hårdare straff, desto större är den risken. Således gäller att vi genom att straffa hårt och skoningslöst visserligen skapar något slags upprättelse åt ett brottsoffer, men att vi då samtidigt bidrar till att fler framtida brottsoffer riskerar att drabbas av samme gärningsman. Vad har då vunnits?

Bestraffning har enligt SvD:s ledarstick också ett signalsyfte, att visa vad som är rätt och fel i samhället. Även denna analys är principiellt riktig. Men det vi ska komma ihåg här är att rätt och fel måste definieras logiskt koherent för att medborgarna ska acceptera signalerna – det så kallade allmänna rättsmedvetandet måste respekteras.

När polisen använder stora resurser för att jaga växtlighet istället för att ägna sig åt att utreda brott mot person och egendom skadas detta allmänna rättsmedvetande.

Rätt och fel är inte och kan inte i den demokratiska rättsstaten avspegla en godtycklig majoritets tillfälliga uppfattning eller nyck, utan måste förankras i hållbara principer. Att cannabis och khat ses som ”missbrukardroger” vars användning är kriminaliserad, samtidigt som den betydligt farligare och mer beroendeframkallande drogen alkohol sköljs ner av både poliser och lagstiftande politiker, river grova hål i detta allmänna rättsmedvetande, allra helst bland ungdomar, och allra helst när lagarna motiveras med förljugen propaganda.

Det ses som godtycke, och är det också. Men mer allvarligt är att polisen prioriterar dessa brott mot staten, dessa brott som saknar reella brottsoffer, handlingar som sexköp, drogbruk, vuxna incestuösa sexuella relationer, införsel av alkohol eller tobak, försäljning av S/M-porr, fildelning med mera.

Sådana definitioner av brott mot staten är en kontinuation av den moraliska repression kyrkan ägnade sig åt under medeltiden, d.v.s. att försäkra sig om att medborgarna beter sig korrekt enligt extremt godtyckliga regler.

Moral hör inte hemma i lagboken, och signaler om rätt och fel ska istället spegla instinktiva och grundläggande premisser om rätt och fel: ingen vill bli dödad, misshandlad eller rånad och därför är sådana instinktiva lagar inte föremål för en moralisk diskurs.

När moral hamnar i lagboken har vi lämnat tankar kring ”upprättelse åt brottsoffer” och andra goda argument för straff, och i dess ställe har vi ritat upp en godtycklig karta av moraliska påbud som inte respekteras, just för att det är moraliska tillrättavisningar och godtyckligt tyckande. Följden blir en allmän uppluckring av respekten för lagen.

När moral hamnar i lagboken får vi slutligen en amerikansk situation, där över en procent av befolkningen kontinuerligt sitter i fängelse, oftast för personligt bruk av någon drog som cannabis. Det är den västliga varianten av muslimsk sharialag, och den hör uppenbarligen inte hemma i det demokratiska samhälle som bärs upp av liberala och sekulära principer på individuell grund.

Relaterade inlägg:

1. Upplysning om kristendomens brott mot mänskligheten
2. Sekulär ordning mot religiös extremism
3. Piratpartiet (lib.) tar strid mot moral- och symbollagar