Anna Svensson

Meta: Den här bloggposten är indelad i två delar. Den helt vanligt teoretiserande inledningen och en självreflekterande avslutande del. Bara så ni är förberedda på det existentiella hoppet.

Jag ska sammanfatta delar av det jag skrivit om våldtäkt på bloggen i en längre text, komplettera och lägga till lite nytt. Till det behöver jag er hjälp. Jag är speciellt intresserad av att få veta vilka undersökningar som visar att sexuella övergrepp är de som kvinnor upplever som värst, och hur de undersökningarna genomförts. Som en fortsättning på det tar jag tacksamt emot tips om kopplingen mellan fällande domar och upprättelse. Det är knappast ont om debattörer och politiker som drar ett streck från våldtäkt till förstörda kvinnor till förändringar i rättsystemet.

Miljöpartiet får stå för ett gammalt exempel:
För kvinnor upplevs sexuella övergrepp som värst och de riskerar att få förödande konsekvenser på kvinnors hälsa. Enligt forskning är sexuella övergrepp att gradera som den mest traumatiserande brottstypen.
---
I Sverige år 2007 har ännu inte varje människa rätt till sin egen kropp och integritet. En ny lag som kräver samtycke skulle ge en mycket tydlig signal till samhället. Det skulle bli ett viktigt stöd, särskilt för unga kvinnor som kan luta sig mot lagen för att visa sin rätt att avvisa sexuella inviter, liksom att avbryta fysisk, sexuell kontakt om den blir motbjudande."
Självklart har det inte angetts vilken forskning som menas. Jag misstänker att såna här uttalanden tas för självklart i så hög grad nuförtiden att man inte behöver stödja dem med empiri. Sverigedemokraternas "rapport" innehåller liknande resonemang:
Det faktum att många våldtagna kvinnor aldrig får upprättelse försvårar rehabiliteringen och bearbetningen av det trauma som de utsatts för och underminerar också allmänhetens tilltro till rättsväsendet. Att våldtäktsmän befinner sig på fri fot innebär naturligtvis också att andra kvinnor utsätts för fara.
Jag har skrivit flera gånger om hur de här antagandena används för att exploatera våldtagna kvinnor (hela retoriken bygger på att bara kvinnor våldtas) och vinna politiska poäng. Nu vill jag hitta källorna.

Jag anmälde aldrig den våldtäkt jag pratar om ibland. Men jag känner ingen brist på upprättelse. Jag vet vad som var jag och vad som var han -vad som var mina handlingar och vad som var hans. Men eftersom jag har chansen så tänker jag jämföra med de utnyttjanden jag var med om som barn. Som min mamma anmälde (hon är inte en sån som blundar vilket jag är evigt tacksam för) vilket resulterade i en fällande dom.

Ibland tvekar jag på om "alla andra" skulle kalla min våldtäkt för en våldtäkt, antagligen skulle de inte det. Särskilt som jag räknar in gänget som i detta nu hetsar mot tjejen som anmälde Assange. Jag har iaf två förklaringsmodeller: 1)Alla har olika gränser och olika sätt att hantera och förklara sin tillvaro. 2)Folk har ingen aning om hur komplex en våldtäkt kan vara när det inte är en överfallsvåldtäkt. Varje vända av funderingar brukar dock landa i att jag konstaterar att jag inte hade ngt val och det är ju ändå grundförutsättningen. Jag tvivlar aldrig på det som hände när jag var barn.

Är det för att jag fått en dom som jag är så säker på min sak om övergreppen i barndomen? Kanske, delvis. Men antagligen bara i den betydelsen att domen gjorde mig väldigt medveten om något som jag var för liten att hantera när det hände. Något som jag skulle behöva ta itu med senare. Vid 21 års ålder började jag gå i en terapigrupp. Efter 2,5 år där hade jag gått igenom mina övergrepp och mina känslor kring dem utan och innan och dessutom 12 andra tjejers övergrepp och känslor. Innan terapin kunde jag tveka på att det varit så farligt, tveka på mina egna minnen (jag hade ju läst om planterade minnen och allt sånt). Trots att jag hade en dom och ett skadestånd som bevis för att någon felat mig.

Jag misstänker att det är det enorma arbete jag lagt ner på att bearbeta mina barndomstrauman som gett mig mer säkerhet där. Om jag anmält våldtäkten så hade det antagligen tvingat mig till en typ av bearbetning och kanske hade den lett mig framåt. Men då är det inte domen i sig utan processen dit som spelar roll. Jag inbillar mig också att jag i en domstol hade tvingats utelämna mig till andra personers verklighetssyn i stället för min egen. Den juridiska verkligheten förväxlas ofta med den vi lever och andas i. En friande dom betyder inte nödvändigtvis att den åklagade faktiskt är oskyldig i alla verkligheter (att inte kunna bevisas skyldig är ngt annat). Men kanske känns det så för den som inte får sin förövare dömd.

Kärnan i det här är att jag undrar om det finns fler sätt att få upprättelse än via rättsystemet. Jag har min terapi som exempel. Jag blev sedd, trodd och tröstad och det räckte. Eller, jag skrek och slogs en hel del också. Det var minst lika nödvändigt.

Vad tänker ni?

Hej,

har legat sjuk några dagar och därför inte svarat på kommentarer. Ber om ursäkt. Det kommer snart. Idag har jag dock mått bättre och skrev en text till SVT Debatt. Jimmie Åkesson utnyttjar våldtagna kvinnor -läs och njut, eller upprörs. Bjuckar på ingressen:
Jimmy Åkesson påstår att han värnar om de kvinnor som varit med om en våldtäkt. I själva verket exploaterar han våldtagna i sin rasistiska propaganda. Det är djupt omoraliskt och visar att Sverigedemokraterna helt saknar gränser.
Uppdaterat och relaterat: SVD har rett ut Sverigedemokraternas alla påståenden.

Uppdatering igen: Samma budskap men med en personligare vinkel på Expressen Debatt skrivet av Jenny Lemon. Bra text öht. Känns inte som att hon använder offerstämpeln och inte som att hon förnekar eller förminskar något heller.