Nonicoclolasos

Socialdemokraterna hävdar i denna valrörelse att regeringen har ”ökat klyftorna”. Detta ogillar de och varnar för att länder med höga klyftor drabbas av allsköns sociala problem. Jag beslöt mig för att jämföra hur klyftorna har förändrats, dels under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 och dels under den nuvarande regeringen 2006-2010. Jag tittar på den procentuella förändringen i Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst, ett etablerat mått på klyftornas storlek. Resultat:

Källa: Diagram 1.10, s. 13

Som synes ökade klyftorna mer med tre olika sätt att mäta under det långa socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 än under den nuvarande regeringen. Under den nuvarande regeringen anar man t.o.m. något minskade klyftor med ett av måtten. Jag kan ha missat något, men när nämnde Thomas Östros det här senast?

Brasklapp 1: Ett lands inkomstfördelning påverkas dels av mycket annat än förd politik och dels, i den mån den påverkas av politik, med fördröjning. Därför ska siffrorna här tolkas med stor försiktighet som en indikation på hur förd politik under en viss tidsperiod har påverkat inkomstfördelningen. Nu hävdar dock Socialdemokraterna att ”klyftorna har ökat” under innevarande mandatperiod, och då förefaller det rimligt att anföra siffrorna ovan för att något bredda perspektivet.
Brasklapp 2: Siffrorna är inte helt exakta, då jag har läst av dem från ett diagram.

Antag att en man och en kvinna skaffar ett handikappat barn, fullt medvetna om handikappet från första början. Antag vidare att handikappet är allvarligt och sådant att barnet kommer att ha en betydligt lägre livskvalitet och livslycka än andra barn. Antag slutligen att alla barn detta par skaffar kommer att få samma handikapp. Är denna typ av barnalstring ändå att välkomna? Eller hade det varit bättre om detta barn inte hade kommit till?

Vissa skulle säga att det är bra att detta barn kommer till världen, eftersom allt nytt liv är bra. Om valet står mellan inget barn och ett barn med låg livskvalitet är det alltid bättre med det senare, eftersom möjligheten att leva med låg livskvalitet är bättre än att inte leva alls. (Det är möjligt att personer av detta slag anser att det kan finnas fall där det hade varit bättre att inte komma till livet än att faktiskt börja existera, men låt oss anta att det rör så extrema fall av plåga och lidande att de inte täcks av det vi här diskuterar.)

Om man har denna hållning, och om man (troligen felaktigt — se här och här) ser två föräldrar av samma kön som negativa för ett barns livskvalitet och livslycka (ungefär som om barnet får ett handikapp), borde man då inte aktiva stödja en möjlighet till surrogatmödraskap för homosexuella par (också)? Detta fenomen har kommit att bli allt vanligare i USA men är förbjudet i Sverige. Personer som anser att allt nytt liv är bra borde rimligen, även om de ogillar homosexualitet och även om de tror att det är sämre för ett barn att växa upp med två homosexuella föräldrar än med två heterosexuella, aktivt verka för att den svenska lagstiftningen ändras.

Notera att argumentationen här är fundamentalt annorlunda än för adoption: där är situationen i regel sådan att ett barn redan existerar och att det antingen kan placeras hos ett heterosexuellt eller ett homosexuellt par. Valet står då inte mellan att inte börja existera och att börja existera med en relativt låg livskvalitet: existensen är ett faktum, och barnet bör placeras där det utvecklas och mår bäst. Om man (troligen felaktigt) tror att barn alltid mår bättre av att växa upp hos heterosexuella par, är det följdriktigt att motsätta sig homoadoption. Den logiken håller dock inte här.

De som anser att allt nytt liv är bra är, enligt min bedömning, ofta religiösa homofober, och det kan vara emotionellt svårt för dem att aktivt stödja surrogatmödraskap för homosexuella par. Baserat på ovanstående resonemang vore det emellertid inkonsekvent av dem att inte göra det, eftersom den grundläggande hållningen är att allt nytt liv är bra jämfört att att inte börja existera alls. Precis som sådana personer aktivt stödjer barnalstring även där barnet blir handikappat, bör de rimligen aktivt stödja tillkomsten av nytt liv där föräldrarna är homosexuella.

Notera att man kan anse att det är bättre att inte börja existera, men den hållningen diskuterar vi inte här utan utgår från hållningen att det är bättre att börja existera än att inte existera alls och ser vad den implicerar. Om det förra synsättet, se t.ex. inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Bättre att inte existera” och ”Friheten att föda barn”.

Christopher Hitchens rapporterar i Hitch 22 (s. 343) om ett viktigt råd han fick en gång:

Gore Vidal, for instance, once languidly told me that one should never miss a chance either to have sex or to appear on television.

Se även de tidigare inläggen ”Vidal om Reagan”, ”Credo” och ”Ingen kärlek för Gore”.

Något som upprör många är när kvinnor och män behandlas olika. En ny studie, ”Sex, Sexual Orientation, and Sexism: What Influence Do These Factors Have on Verdicts in a Crime-of-Passion Case?”, publicerad i Journal of Social Psychology, rapporteras resultaten från ett experiment. Fyra grupper fick ta del av en fallbeskrivning, som byggde på ett verkligt fall i Texas, där en person skjuter och dödar en ex-partner dagen efter att ha dumpats. Det som skiljde sig i fallbeskrivningarna var könet och den sexuella läggningen på förövaren. Bl.a. ombads deltagarna att ange hur hårt straff som skulle utdelas för dådet. Resultat:

Heterosexual female defendants were given significantly shorter sentence lengths than either heterosexual male defendants or homosexual defendants.

Upprörande? Ja, det tycker jag. Resultatet tycker jag kan tolkas som en varning för lekmannadeltagande i domstolars dömande. Bör inte uteslutande tränade jurister ägna sig åt att döma?

Se även ”Optimala straff efterlyses” samt Mårten Shultz inlägg ”Varför jag är emot lekmannadomare”.

Varför anstränga sig? Martin Amis:

The desire for immortality … explains all the extraordinary achievements, both good and bad.

Se även inlägget ”Ingen gravsten, tack”.

Ett tongivande inslag i nationalekonomisk teori är nyttofunktionen. Hur ska den förstås? Ekonomipristagaren James Buchanan pekar i ”What Should Economists Do?”, publicerad i Southern Economic Journal, på ett möjligt tolkningsproblem:

In one sense, the theory of choice presents a paradox. If the utility function of the choosing agent is fully defined in advance, choice becomes purely mechanical. No ”decision,” as such, is required; there is no weighing of alternatives. On the other hand, if the utility function is not wholly defined, choice becomes real, and decisions become unpredictable mental events. If I know what I want, a computer can make all of my choices for me. If I do not know what I want, no possible computer can derive my utility function since it does not really exist.

Hur användbar är nyttofunktionen som instrument för att förstå faktiskt mänskligt beslutsfattande? Ibland är det nyttigt att ta ett steg tillbaka och fundera på grundläggande frågor av detta slag.

Jag minns att jag reagerade med såväl förvirring som förtjusning då jag i gymnasieundervisningen i svenska stötte på dadaismen. Denna konstriktning tycktes mig fräsch och uppiggande, om än svårgreppbar, och som en viktig föregångare för senare, mer konstruktiva konstriktningar. Ingemar Johansson berättar i ”Hehe, unge man …” om rörelsens framväxt. Jag fastnade bl.a. för denna beskrivning:

Dadaisten i gemen kan betecknas som en människa som tog livet på ett sådant allvar att hon inte kunde ta det på allvar, i vart fall inte så som det såg ut runt omkring henne och så som hon hade uppfostrats till att se det.

Jag vill på allvar veta hur man tar livet på mindre allvar. Tell me more. Dada?

De två Harvard-professorerna Alberto Alesina och Ed Glaeser frågar i ”Why Doesn’t the United States Have a European-Style Welfare State?”, publicerad i Brookings Papers on Economic Activity, hur det kommer sig att USA har en mindre omfattande välfärdsstat än de flesta europeiska länder. De anger bl.a. denna möjliga delförklaring:

The open frontier in a country of immigrants strengthened individualistic feelings and beliefs in equality of opportunities rather than equality of outcomes. In fact, one may argue that self-selection led to a systematic difference between those Europeans who migrated to the United States and those who did not. The former might have been those that, ceteris paribus, were more responsive to individual incentives and less risk averse. This, of course, contributed to cementing an anti-statist feeling that still pervades American culture.

Tesen om invandrares riskattityd får visst stöd i en ny studie, ”Direct Evidence on Risk Attitudes and Migration”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här):

We use newly available data from the German Socio-Economic Panel to measure directly the relationship between migration and risk attitudes. We find that individuals who are more willing to take risks are more likely to migrate. Our estimates are substantial compared to unconditional migration probabilities, as well the effects of conventional determinants of migration, and are robust to controlling for a variety of demographic characteristics. We find no evidence that our results are the result of reverse causality.

Måhända drar ett land långsiktigt stor nytta av att välkomna risktagande människor från andra länder.

Se även inläggen ”Kulturell grund för välfärdsstaten” och ”Invandring och offentlig sektors storlek”.

Davey Wavey visar hur man kan få en fin kropp:

(Min favorit: Dive bomb push-ups! Att titta på, alltså: jag orkar inte utföra någon typ av push-up.)

Hur ska man se på utbildning av små barn? I vissa länder är det vanligt med s.k. preschool-undervisning, där barn i åldrarna 3-5 år får lära sig att läsa och räkna. I Sverige har jag en känsla av att många istället primärt vill låta barnen leka under dessa år, även om daghem nog försöker utbilda barnen en del. Om målet är att förbättra barnens kognitiva förmåga inför kommande skolstart förefaller utbildning av små barn utmärkt, enligt den nya studien ”Cognitive and Noncognitive Peer Effects in Early Education”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här):

We find statistically significant and robust spillover effects from preschool on math and reading outcomes, but statistically insignificant effects on various behavioral and social outcomes. We also find that peer externalizing problems, which most likely capture classroom disturbance, hinder cognitive outcomes. Our estimates imply that ignoring spillover effects significantly understates the social returns to preschool.

En fråga är om detta resultat talar mot vårdnadsbidrag och, mer allmänt, mot att låta barn primärt växa upp med hemmavarande föräldrar. Visst kan föräldrar lära barn att räkna och läsa, men i vilken mån görs det? Och med vilken grad av skicklighet? Annars kan man tänka sig preschool-utbildning även för hemmavarande barn, om föräldrar får kännedom om hur berikande de kan vara. En annan fråga är om mer regelrätt undervisning inte bör införas på daghem. Finns det kanske privata daghem som har gjort det redan? Vore jag förälder skulle jag i så fall välja ett sådant.

Se även denna artikel i New York Times om hur viktiga förskolelärare verkar vara.

Joan Miró, Standing Nude (1918), 152,4 x 120,3 cm:

Den levereras av den politiske expertkommentatorn Igitur:

Ge Mona och Fredrik en halvtimme var på Sergels Torg. Låt dem prata om bristerna i sitt eget program och fördelarna med den Andres. Det är det enda som skulle ge någon form av värdemätning på vilken insikt de faktiskt besitter. Det gräver samma grop, lägger det borttagna i den Andres halva istället för vid sidan. Invertera utgångspunkten.

Maud Olofsson kritiserade i en radiointervju härförleden ett vanligt språkbruk: att säga att man ”får” ett jobb. Maud:

Och ofta hör man ju så här: ”Jag måste ‘få’ ett jobb!” Vad då ”få” ett jobb? Jag måste ju anstränga mig själv också.

Jag har själv tidigare reagerat på ett liknande språkbruk: att säga att man ”får” en lägenhet. Detta språkbruk reflekterar ett, tenderar jag att tycka, osunt synsätt på individens roll och ansvar i samhället.

En implicit modell, där någon överherre har förmåga och vilja att distribuera jobb, lägenheter och annat vi vill ha här i livet, verkar förutsättas. Individen söker sig till denna överherre — det må vara en stat, en kommun eller en feodalherre — och ställer sig i kö. En vacker dag blir drömmen sann! Ett jobb i vård, skola, omsorg är ditt; en standardiserad lägenhet på 42 kvadratmeter är din. Å, vilken godhet och lycka! Eller ska vi följa Mauds uppmaning att ta ansvar för våra egna liv, att anstränga oss, att kunna och vilja välja mellan arbetsgivare och fastighetsägare som konkurrerar om vår gunst? Ett mentalt skifte behövs här, bort från den socialdemokratiska modellen — som har trängt sig in i mångas sätt att tänka även om vardagliga och personliga ting. Det handlar inte om att ”få” ett jobb eller en bostad: det handlar om att skaffa sig det man behöver här i livet.

Ny statistik från professor Friedrich Schneider indikerar att skuggekonomin, eller den svarta sektorn, i olika länder har ökat under finanskrisen:

Kan ökningen tänkas bero på en ökad desperation hos många med knapp ekonomi? Dock är Sveriges skuggekonomi mindre idag än 2006, enligt Schneiders skattningar (som dock inte accepteras av alla).

Källa: The Economist.

Hur kommer det sig att vissa tror, och att andra inte tror, att människor har en fri vilja? Kan det i viss mån bero på psykologiska, i kontrast mot filosofiska, orsaker? En ny experimentell studie, ”Distance, Anger, Freedom: An Account of the Role of Abstraction in Compatibilist and Incompatibilist Intuitions”, accepterad för publicering i Philosophical Psychology, finner att människors intuitioner på detta område påverkas av hur abstrakt en viss frågeställning är.

I ett av experimenten fick deltagarna först läsa en text som sades vara från en föreläsning — där vissa fick veta att de skulle få höra den ”om några dagar” och där andra fick veta att de skulle få höra den ”om några år”. I föreläsningen angavs först att det är fastslaget av vetenskapsmän att universum är deterministiskt; sedan berättades om Bill:

Bill became attracted to his secretary, and he decided that the only way to be with her would be to kill his wife and 3 children. Knowing that it would be impossible to escape from his house in the event of a fire, he set up a device in his basement that burned down the house and killed his family.

De fick därefter ange hur de skulle besvara denna fråga ”om några dagar” (vissa deltagare) eller ”om några år” (övriga deltagare):

Assuming these scientists are right, when Bill decided to set the fire, was that a decision he made freely?

Svaren angavs på en skala från 1 (helt ofri) till 7 (helt fri). Det visar sig att resultaten skiljer sig åt mellan dem som ska besvara frågan i närtid och dem som ska besvara frågan långt in i framtiden:

As hypothesized, participants in the distant condition attributed lower levels of free will to Bill (M=4.90 (SD=2.43) for distant and M=5.89 (SD=1.94) for near; t(113)=-2.41, p=.02, all tests two-tailed). … A judgment made in the near future is based more on anger, whereas a judgment made in the distant future is based more on cognitive considerations.

En implikation av denna studie är att våra uppfattningar i filosofiska frågor nog inte enbart bör ses som bestämda av förnuftsmässig analys: vi påverkas av subtila faktorer av olika slag. (Är detta resultat om hur våra uppfattningar bestäms i sig ett argument för att vi inte har fri vilja?)

Hur skulle du själv besvara frågan förresten? (Nu.)

View This Poll
online survey

Se även inläggen ”Tron på den fria viljan är universell”, ”Varför tror vissa på fri vilja?” och ”Dilbert om fri vilja”..