Nonicoclolasos

Towa Carson ger goda råd:

Bryan Caplan:

For the past few years, social scientists have been arguing over the One True Measure of consumer welfare. Most economists still cling to the Demonstrated Preference Standard: If A buys X, then X makes A better off by definition. Psychologists and psychologically-minded economists have been pushing the Happiness Standard: If A buy X and feels happier as a result, then and only then is A better off.

I think both standards have some merit. But I’d like to suggest a middle way. I call it the Consumer Satisfaction Standard.  According to this standard, if A buys X, and would do so if he had the chance to make the decision over again, then X makes A better off.

Innovativt. Jag gillar ansatsen därför att den innefattar respekt för individuella val och revealed preference trots att individer, enligt eget förmenande, ibland begår misstag. Om vi kan lära av misstag är misstag ofta mindre problematiska, i ett dynamiskt perspektiv, och ånger fyller därvidlag en funktion.

Professor Greg Mankiw ställer en intressant fråga:

Imagine a candidate for president campaigned on a platform of imposing one-third tax of the average American’s income and transferring the entire proceeds of the tax to poor nations around the world. Would you be inclined to support this candidate? I am confident that most voters would not.

Jag kan tänka mig att en icke negligerbar andel av väljarna skulle rösta på en sådan kandidat av expressiva skäl: eftersom en röst i praktiken inte spelar någon roll för utgången av politiska val, kan man som väljare rösta på ett alternativ som sänder signaler om vem man är, eller skulle vilja vara, eller skulle vilja uppfattas som, som människa.

En vidare fråga är på vilka grunder en egalitarian i ett rikt land kan motsätta sig ett sådant förslag. Ska pengar omfördelas bara inom den egna gruppen (inom välfärdsstaten) eller till alla i världen? Om det förra, varför inte det senare? Gordon Tullock har lyft den frågan tidigare; G. A. Cohen har försökt besvara (en variant av) den: är rika socialister inkonsekventa?

Ja, vad säger de många egalitarianer och socialister (och andra) som läser denna blogg?

Anton Hedener:

Jag har på senare tid funderat på om lyckomaximering är en eftersträvansvärd princip att följa. Inte därför att det är något fel på lycka — tvärtom ser jag lycka som det enda som är värdefullt i sig självt.

Problemet är den schopenhauerska insikten att lyckan är svåruppnådd, eller t.o.m. omöjlig att uppnå, som ett bestående fenomen. Man kan kanske se lyckan i ens liv som följandes en ”konjunkturcykel” runt en given grundnivå: ibland går den upp, ibland går den ner. Livet har alltså sina lyckliga stunder, och visst är det bättre med fler sådana än färre. Emellertid har livet också sina olyckliga stunder, och insikten om att de ständigt återkommer gör att inte ens ett liv med många lyckliga upplevelser ter sig särskilt tilltalande.

Skulle en lösning på detta predikament kunna vara att gå in för ett liv utan känslor? Dvs. istället för att försöka maximera lyckan (eller minimera olyckan) försöker man dämpa sina känslor, så att man varken upplever olycka eller lycka. Då slipper man erfara livets tristess när preferenser är otillfredsställda, liksom tristessens återvändande så fort en preferens har tillfredsställts.

Litium, i brist på soma?

Det är en ständigt omdiskuterad fråga, hur inkomstskillnader påverkar ekonomisk tillväxt, och i litteraturen finns motstridiga resultat. En ny studie, ”Inequality of Opportunity and Growth”, menar att motstridigheten kan bero på att tidigare analyser inte skiljer på två typer av ojämlikhet: sådan som beror på bakomliggande faktorer som individen inte kan påverka (som etnicitet och socioekonomisk bakgrund) och sådan som beror på faktorer som individen kan påverka (som utbildning och arbetsinsats). Den första typen kallar de inequality of opportunity, den andra inequality of effort. Resultat:

We ran standard OLS pooling regressions, finding robust support for a negative relationship between inequality of opportunity and growth and a positive relationship for the other sort of inequality. Hence, these two types of inequalities are affecting growth through opposite channels. On one hand, inequality of effort increases growth because it may encourage people to invest in education and to exert effort. On the other hand, inequality of opportunity decreases growth because it may not favor human capital accumulation of the more talented individuals.

Det tilltalar mig att försöka precisera orsaken till inkomstojämlikhet och att undersöka om effekterna skiljer sig åt. Den ansatsen bör kunna tillämpas också i studier av andra effekter av inkomstojämlikhet, t.ex. på tillit och hälsa (men tyvärr finns inte så många dataserier som tillåter en så detaljerad analys).

Se även inlägget ”Har Rosenberg rätt om jämlikhet?”.

Frederick Ashton är en av 1900-talets största koreografer. Jag tycker om den syn på balett han ger uttryck för här:

I have been working to make the ballet independent of literary and pictorial motives … it must survive though its dancing qualities, just as drama must survive through the richness of the spoken word.

Det illustreras väl i detta utdrag ur hans fantastiska verk Symphonic Variations:

Se även inlägget ”Dans utan handling”.

Jamie Whyte har ett förslag på hur det politiska systemet skulle kunna förbättras:

So what is the best way to improve modern politics? The answer is not to increase voter turnout. On the contrary, the number of voters should be drastically reduced so that each voter realizes that his vote will matter. Something like 12 voters per district should be about right. … These 12 voters should be selected at random from the electorate. … A random selection would deliver a proportional representation of sexes, ages, races and income groups. This would improve on the current system, in which the voting population is skewed relative to the general population: the old vote more than the young, the rich vote more than the poor, and so on.

Jag finner förslaget intressant. Om väljare är irrationella finns det goda skäl att tro att politiker blir valda på skakiga grunder. Om varje väljare ser sin röst som viktig förändras incitamenten att införskaffa information. Ett slumpmässigt urval av ett litet antal väljare kan vara värt att pröva, kanske i en valkrets först (i enlighet med idén om experimentell politik). Förslaget är i linje med vissa nationalekonomers och filosofers ifrågasättande av det så vanliga målet om högt valdeltagande: läs t.ex. argument från Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan; jämför med Philip Pettit och Geoffrey Brennans förslag att göra val offentliga.

Vad ser du som Whytes förslags främsta svaghet?

När jag läste Immanuel Kants (till engelska översatta) Perpetual Peace: A Philosophical Essay, lärde jag mig ett nytt ord: pleonasm, vilket betyder ”överflödigt ord”. Är pleonasm en pleonasm?

Steve Martlands Principia tilltalar mig mycket; här utdraget ”Patrol”:

Ja och nej, enligt den nya (metodologiskt avancerade) studien ”Estimating Treatment Effects from Contaminated Multiperiod Education Experiments: The Dynamic Impacts of Class Size Reductions”, publicerad i The Review of Economics and Statistics:

We find benefits from attending small classes in all cognitive subject areas in kindergarten and first grade. We do not find any statistically significant dynamic benefits from continuous treatment versus never attending small classes following grade 1.

För barn i åldrarna 6-7 år verkar alltså små grupper vara gynnsamma för skolprestationer, men inte – i alla fall inte på ett bestående sätt – för barn i åldrarna 8-9 år.

I Karen Horns intervjubok Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics får ekonomipristagaren Gary Becker följande fråga (s. 146):

What do you think about behavioral economics? Do you think it is useful even though it questions the rationality assumption? Can it teach us anything at all?

Han svarar:

There are three different aspects about behavioral economics. One is that in this approach, you can extend the concept of people’s preferences, so that their utility includes equity and so on. I certainly accept that. I have done some of that myself, and some people have been doing this for a long time. Doing this is useful in some instances, although maybe not in others. Another aspect is about all those psychological quirks and deviations. I think that has taught us something. On the other hand, third, I think there is sometimes confusion in this kind of literature between what is important at the individual level and what is important at the group level, which is why economists look at these things — the market level, so to speak. There are all those quirks that are unimportant at the group level because they cancel out. They don’t survive, just like discrimination. A lot of discrimination doesn’t survive due to market forces. In many cases, there is done too little of that sort of market analysis. But on the whole, I think behavioral economics has added some insights, and it is a useful contribution to economics in general — if its limits are accepted, and if the role of market forces is not overlooked. I just have these two provisos.

Den tredje punkten finner jag särskilt intressant: även John List och Steven Levitt samt John List och Daniel Millimet har berört den och varnar för förenklade slutsatser om irrationalitet på makronivå på basis av irrationalitet på mikronivå. I samma intervjubok (s. 235) ger ekonomipristagaren Vernon Smith sin syn på saken:

The maintained hypothesis in psychology is that people aren’t rational, and therefore the system can’t be rational either — whereas we economists have learned that institutions matter. Well laid-out institutions can help people with rational decision-making. Therefore, I actually believe that a lot of the current work in cognitive psychology is likely to be affected by experiments with repeat interactive decision making experiences.

Från Twilight of the Idols (s. 182):

There are absolutely no moral facts. What moral and religious judgments have in common is the belief in things that are not real. Morality is just an interpretation of certain phenomena or (more accurately) a misinterpretation.

Nietzsche, tidig felteoretiker?

Professorn i utvecklingsekonomi Jagdish Bhagwati:

Many activists today think that development economists in the past neglected poverty in their quest for growth. But what they miss is that the latter was seen as the most effective weapon against the former. Poverty rates in the developing countries did indeed rise during the postwar decades, but this was because growth was sporadic and uncommon. And that was because the policy framework developing countries embraced was excessively dirigiste, with knee-jerk government intervention across the economy and fears of excessive openness to trade and foreign direct investment. After countries such as China and India changed course and adopted liberal (or, if you prefer, ”neoliberal”) reforms in the last decades of the century, their growth rates soared and half a billion people managed to move above the poverty line — without question, the greatest and quickest progress in fighting poverty in history.

Vad nu? Har ”nyliberalismen” hjälpt de fattiga? Det stämmer inte med vad jag har läst på DN Kultur.

Se även vad ekonomipristagaren Robert Lucas har att säga om saken.

Henry Moore, Atom Piece (1964–1965):

Som Gunnar Hökmark konstaterar har Mona Sahlin krävt större stimulansåtgärder än de regeringen har genomfört. Samtidigt kritiserar hon regeringens jobbskatteavdrag. Det som slår mig är att hon inte verkar kunna tänka tanken, att skattesänkningar kan stimulera ekonomin. Som professorn i nationalekonomi vid Harvard Greg Mankiw säger i en färsk intervju:

I am enough of a Keynesian to believe that the stimulus does, in fact, stimulate, although I probably would have emphasized tax reductions over government spending increases.

Om han har rätt, vilket det finns tecken på, borde inte en stimulansvän som Sahlin mildra sin kritik av jobbskatteavdraget, en kritik som primärt tycks ha fiskala dimensioner, av typen ”skatten sänks med lånade pengar”? Det är väl klart att stimulansåtgärder ska ske med lånade pengar?

Göran Rosenberg har läst den nya boken Jämlikhetsanden och är väldigt imponerad:

Dessutom påstås skillnader vara bra för sysselsättningen, riskviljan, företagarandan och tillväxten, och därmed bra för alla, rika som fattiga. … Nåväl, allt detta var empiriskt illa underbyggt redan när det begav sig, och nu som sagt också söndersmulat.

Är det så enkelt? Inte riktigt. I den nya studien ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?” studeras effekten på tillväxt av den andel av inkomsterna som de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest står för. Det starkaste resultatet tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

Resultaten av denna studie, vars empiriska metoder nog måste betraktas som mer rigorösa än dem som används i Jämlikhetsanden, är mer komplexa än och står delvis i konflikt med det enkla budskap Rosenberg förmedlar. Omdömet ”söndersmulat” ter sig förhastat.

För mer om Jämlikhetsanden, se t.ex. Andrew Leigh och Andreas Bergh.

Freakonomics-bloggen rapporterar om en familj i Texas som känner sig tvingad att framställa sig som kristen för att barnen inte ska fara illa:

It seemed silly but it’s all very serious business down here. We don’t go to church or teach our children one belief is “right” over another. We expose them to every kind of belief and trust that they will one day settle in to their very own spirituality. However, for the sake of friends and neighbors, we pretend we are Christians. We try not to lie but rather not to disclose unnecessary information. As the children are getting older, this isn’t so easy for them and an outing is probably eminent.

Beklämmande att de som anser att barn inte bör indoktrineras pressas att förtiga eller förfalska sina sanna övertygelser. Texas skiljer sig onekligen från Sverige i så måtto. Här kanske rentav kristna preferensförfalskar för att inte uppfattas som avvikande? Det tycker jag för all del inte heller är bra. Även åsikter och synsätt som folk i allmänhet finner obehagliga bör kunna framföras utan risk för social stigmatisering. Bra argument för det ges i kapitel 2 av On Liberty.