Björn Johnson

I arla morgonstund var jag upp och kommenterade ett reportage i P1 Morgon. Det hela kan avlyssnas här.

Mina poänger:

Var händer om Sverigedemokraterna (SD) får en vågmästarställning efter valet? Kommer något av blocken att samarbeta med partiet?
Nej, det är mycket osannolikt. Alla riksdagspartier har gett klara besked om att något samarbete inte är aktuellt, varken organiserat eller tyst samarbete. SD är väldigt impopulära, både bland de övriga partiernas medlemmar och bland väljarna. Det finns undersökningar från SOM-institutet som visar att en mycket stor majoritet av svenskarna tycker genuint illa om partiet. Om något block skulle inleda ett samarbete med SD riskerar de partierna därför att bli mycket hårt straffade av väljarna.

Kommer partierna att anpassa efter SD för att försöka stjäla partiets väljare?
Det är faktiskt inte heller särskilt troligt. Dansk Folkeparti har sin bakgrund inom Mogens Glistrups Fremskridtsparti och kan ses som ett populistiskt och främlingsfientligt missnöjesparti. SD har däremot sin bakgrund inom högerextremismen och den öppet rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Dansk Folkeparti påminner mer om Ny Demokrati än om SD.

Hade Ny Demokrati varit bättre organiserat i början av 90-talet - då de faktiskt var i vågmästarställning - hade man kanske kunnat tänka sig en utveckling som den vi sett i Danmark. Men Ny Demokrati var för klumpiga och hade för många tokstollar inom partiet.

Svenska politiker har lärt sig av det danska exemplet: det hjälper inte att försöka stjäla främlingsfientliga partiers väljare, i Danmark har det bara stärkt Dansk Folkeparti. Därför är det osannolikt att vi får en situation som i Danmark.


Jimmie Åkesson kommer inte att få
något inflytande.

Vad kommer att hända då?
Om SD kommer in i riksdagen och får en vågmästarställningar kommer troligen det största blocket att bilda en minoritetsregering. Om detta inte fungerar kommer blocken att försöka locka över något parti från det andra blocket. Miljöpartiet blir nog populära hos Alliansen, kan man tänka sig. I sista hand kan det bli nyval.

Jag vill dock betona att det ingalunda är säkert att SD kommer in. Partiet ligger strax över spärren om vi gör en sammanvägning av olika opinionsundersökningar. Det är egentligen det som är det speciella med den svenska situationen, att vi inte har något främlingsfientligt parti i parlamentet. Där är vi ganska unika bland västeuropeiska länder med stor invandring.

Varför är det så?
Det som krävs för att man ska få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen är för det första att det finns en grogrund för detta i samhället, alltså att det finns missnöje med de etablerade partierna och främlingsfientliga stämningar. Många tror att det räcker med detta och att SD:s framgångar beror på ökande främlingsfientlighet, men det är fel. Statsvetaren Marie Demker har i studier visat att främlingsfientligheten långsamt men stadigt har minskat de senaste 20 åren.

Det andra som krävs är att det ska finnas något parti som är tillräckligt rumsrent för att missnöjda väljare ska kunna tänka sig att rösta på dem. SD har putsat upp sin fasad ordentligt på senare år, och gjort sig av med många medlemmar som inte kunnat hålla tand för tunga utåt. SD har också förstärkt sin organisation ordentligt.

Men det räcker inte med detta. Det krävs också att invandringspolitiken blir en viktig fråga. Idag är det ganska många svenskar, omkring 15 procent, som uppger att de tycker att SD har den bästa invandringspolitiken. Men många av dessa personer prioriterar inte invandringspolitiken, de tycker att andra frågor är viktigare, exempelvis jobben, och där håller de på andra partier.

Det är först om invandringen och integrationspolitiken blir viktiga valfrågor som SD kan mobilisera så många som möjligt av sina potentiella väljare. Detta betyder också att de etablerade partierna och medierna har stor påverkan på SD:s chanser. Det är partierna och medierna i samspel som avgör vilka de viktigaste valfrågorna blir.

Läs även denna artikel, där jag utvecklar argumentationen.

Detta reportage från dagens Studio Ett måste ni bara lyssna på. Inträngande, hyperangelägen samhällsjournalistik.

Nya bottenrekord i politiken slogs idag, när Fredrick Federley avslöjade (genom Expressen) att Center-ledningen i samband med FRA-omröstningen tvingade honom till drogtestning.Det var en miljon tankar som for genom mitt huvud. Vad fan håller de på med? Vad vill de? Om de nu är så oroliga vad fan har de inte kunnat skicka ett enda SMS för eller lyfta luren på hela sommaren? Egentligen handlade det nog som så ofta i partismens välsignade land att man ville skydda partiet från skandalrubriker. Mitt välmående var nog placerat längre ner på listan över prioriteringar. Jag fick ett erbjudande om att göra drogtester. Det kallades erbjudande men jag visste precis hur det låg till. Om jag inte tackade ja så skulle det omedelbart tolkas som att jag hade tagit droger.

Jag var så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mitt eget parti kränkte mig på det värsta sätt jag blivit kränkt. Men jag insåg att det bara fanns ett val - jag var tvungen att göra som de sa.Skrämmande historia, så får mig att tänka på de där poliserna, som hotade journalisten Jesper Nilsson med drogtest för att han fotograferat ett ingripande i tunnelbanan. Det är uppenbarligen inte bara polisen som begripit att drogtester kan fungera som hot och bestraffning.

Läs även Paulina Neuding, som skriver om Bodströms och Asks drogtestande.

Ingen som följer med i nyhetsflödet kan rimligen ha missat uppståndelsen kring Wikileaks grundare, Julian Assange, som först anhölls i sin frånvaro, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande, ett anhållande som strax därefter hävdes. Assange är dock fortsatt misstänkt för sexuellt ofredande.

Nyhetens grund var en läcka till Expressens Niklas Svensson (vem annars?) och spreds sen som en löpeld över världen. Spekulationer om "honungsfällor", CIA-konspirationer och andra väntade reaktioner kom omedelbart igång.

En man som anar andra konspirationer är Pär Ström, känd antifeminist och "integritetsombudsman" vid tankesmedjan Den Nya Välfärden. Ström vet berätta att det är de ondskefulle feministerna (vilka annars?) som satt fast Assange - givetvis i syfte att vinna mark för sin obehagliga våldsideologi. Ström tar stöd av en kontroversiell emeritus-professor, Göran Lysén, som tycker sig ana den läskiga lukten av "dålig feminism", och av några av nätets mest seriösa och balanserade siter: Flashback och Gotiska Klubben.


Pär Ström, utan foliehatten.

Pär Ström går faktiskt så långt att han publicerar namnet på den kvinna som anmält Assange för ofredande. Se, vilken obehaglig feminist hon är, och sosse till på köpet! Fyyyy! När Ström får kritik för att han går ut med namnet på ett tänkbart brottsoffer försvarar han sig med att Assanges namn minsann också är ute, men ändrar sig sen och tar bort namnet ur bloggposten. Dock finns det kvar i URL-en och bland kommentarerna. Nu är det publicerat i ett nytt inlägg.

Hur en person som kallar sig integritetsombudsman kan agera på detta sätt är för mig helt obegripligt. Visserligen har Pär Ström tidigare visat att han är en man med många fixa idéer men utan särskilt mycket omdöme, men att han skulle komma ut som veritabel foliehatt hade jag inte trott. Att han vällustigt citerar nätets mörkare krafter - stödd på devisen om att min fiendes fiende är min vän? - visar att han helt tappat omdömet. Om han någonsin haft något.

Pär Ströms blogg GenusNytt kan läsas här. Personer med svagt hjärta avrådes dock från besök - knäppisfaktorn bland de som kommenterar matchar Ström väl.

DN, Expressen 1, Expressen 2, Sydsvenskan, Isobel Hadley-Kamptz, Per Ströms privata blogg.

Ny kommentar i Aftonbladet om en situation med SD i Riksdagen efter valet. Tidningen rubriksättning har jag starka invädningar mot - SD har definitivt inget "guldläge" och - men artikeln blev bra. Se även denna bloggpost.

P3 Nyheter berättar idag om att Thomas Bodström (S) backat ur ett frivilligt drogtest som programmet velat att han och Tant Gredelin (M) skulle göra (eftersom de båda förespråkar sådana tester - Tant Gredelin förespråkar dessutom tvångsmässiga drogtester av barn).

Bodström skyllde på att han var "för svettig". Han utvecklar detta i Aftonbladet:Jag trodde att det handlade om att ta en sån där liten grej i armen eller möjligtvis ett blodprov. När jag fick klart för mig att jag skulle kissa inne på en toalett inför en annan person kände jag att det var alltför integritetskränkande. Men god morgon och välkommen till verkligheten, Bodström! Det är ju precis detta som varit kritiken mot drogtesterna. Hur kan du ha missat det?


Thomas Bodström. (S)vettigt värre.

Förhoppningsvis har Bodström nu fått sig en minnesbeta: "frivilliga" drogtester är kanske inte alltid så frivilliga? Och alla drogtester, frivilliga som ofrivilliga, kan upplevas som integritetskränkande. Vilka lärdomar drar du av det, Thomas Bodström?

Fotnot: Maria Larsson (KD), "MinisterMaria" på Twitter, twittrar följande: "Thomas Bodström. Om du är mindre svettig idag kan vi drogtesta oss tillsammans. Vuxna måste vara ett föredöme." Lite roligt faktiskt. Det hade jag gärna velat se: Bodström och Larsson tillsammans, på en toalett, kissandes inför publik. Eller också inte.

AB, DN, Expr, SvD.

Jag har en ny artikel om sjukfrånvaron i nya numret av tidskriften Arena:

Det har talats mycket om Socialdemokraternas behov av att tänka nytt och självkritiskt efter valförlusten 2006. Inte minst inom sjukförsäkringsområdet. Tyvärr verkar många inom partiet anse att Socialförsäkringsutredningen, ledd av den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg, är en bra utgångspunkt för självkritiken. Det är den inte. Tvärtom är det arvet efter Anna Hedborg och hennes politik som partiet måste göra upp med. Det duger inte att skyffla problemen mellan olika myndigheter och försäkringssystem - politiken måste syfta till att söka goda och hållbara lösningar för individerna.

Kring millennieskiftet ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. På några få år, från hösten 1997 till våren 2003, fördubblades antalet sjukdagar. Men tvärtemot vad de flesta förutsatte handlade det aldrig om någon sjukskrivningsepidemi. Nästan hela ökningen berodde på att de långa sjukskrivningarna blev ännu längre- inte på att sjukskrivningarna blev fler. Orsakerna till den höga sjukfrånvaron har stått i centrum för en rad utredningar under 2000-talet. Förre landshövdingen Jan Rydh, som genomförde två mastodontutredningar mellan 1999 och 2002, lyfte fram försämrad psykosocial arbetsmiljö och förändringar som ledde till att utrymmet i arbetslivet för människor med sviktande arbetsförmåga minskade.

Anna Hedborgs utredning, som gjordes 2005 till 2006, gav ett annat svar: det var försäkringssystemet som inte fungerade som det skulle. Sjukförsäkringen var "för mjuk", vilket gjorde att attitydförändringar i befolkningen och släpphänthet inom sjukvården slog igenom. Hedborg menade att sjuk-försäkringen överutnyttjades: "Rätt till ersättning har i längden bara den som är arbetsoförmögen i relation till varje i Sverige normalt förekommande arbete. Det är ingen yrkes- eller bostadsortsförsäkring", slog hon fast.

Läs resten av artikel här.