Handlar debatten om täckande slöjor och burkor egentligen om vår syn på integration kontra assimilation? Är själva vattendelaren inte omsorg för kvinnor utan snarare synen på de avvikande och därmed de accepterade? 

För om vi strävar efter integration kan budskapet bara bli: klä dig som du vill men kom inte och gnäll om du finner dig oanställbar av den anledningen. Det vill säga; ansvaret är ditt och inte andras bekymmer hur du väljer att finna dig tillrätta i ett samhälle. Som man väljer har det konsekvenser. Strävar vi efter assimilering blir budskapet naturligtvis ganska enkelt förbud, då assimilering är att eftersträva likhet, inte mångfald eller olikhet.

Kanske en dum fråga i allt detta, men hur stort är problemet? Hur många kvinnor i burka, dvs med täckt ansikte i Sverige aspirerar ens på att söka anställning på öppna marknaden? Jag känner ingen som bär burka, har bara sett dem på håll och aldrig någonsin i offentliga sammanhang bortsett från Halal-TV. 

Därför är debatten i sig intressant som fenomen, det är något annat som sker mellan raderna som inte alls handlar om burkor och whatnots. Så även debatten om möjligheten eller omöjligheten att ha Sharialagar som ett parallellt juridiskt system och med den en ofrånkomlig debatt om en avhandling. Tål den liberala staten något sådant? Nej, tycker antagligen de flesta icke-muslimer, det vore ju otänkbart eftersom det står i motsats att individen är rättsubjekt, inte traditioner och kollektiv. Däremot bör det stå vuxna människor fritt att försöka leva strängt och knäppt på vilket vis de behagar på en privat kontrakterad nivå. Vilket jag håller med om principiellt, men det beror på hur man argumenterar emot sådana förslag. Att attackera Mosa Sayeds doktorsavhandling i juridik, Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige för att den är utförd på juridiska institutionen och inte t ex inom den teologiska, tillhör dessvärre inte de bättre argumenten från Dilsa Demirbag-Sten. Det argumentet hör nog mest hemma i avdelningen för kuriosa sidospår för att smasha fack.  

Men det underliga, det riktigt underliga, är att vi redan har lagar som principiellt liknar Sharia, där religiöst färgad tradition och kollektiv står över individen i juridiken. Till dessa hör exempelvis brottsbalkens föremål sexköpslagen och bruk och innehav av narkotika. 

PS. För att inte tala om ordningslagen som berör dans och dryck, och den tillhörande hysterin kring människor som rejvar i skogen.

(Förresten så undrar jag över kuriosa sak. Hanne Kjöller gjorde ju någon slags magoperation för sin fetma, och jag antar att det bekostades av Landstinget. Anledningen att jag tänker på det är det smått absurda med att tro att deprimerade och utslitna människor bara behöver rycka upp sig och inte sitta "passiva" vid köksbordet och belasta sjukförsäkringssystemet. Så enkelt är det inte för alla. Rimligtvis borde hon kunnat banta istället för att belasta vården med sin onödiga fetma. Jag säger inte att hon har fel, jag bara undrar över självinsikter. Verkligen en parentes på detta, men ändå, jag förstår inte varför ingen säger något.)

 

Det blir inte mer spännande än så här här ute, förutom den sällsamma lyckan att höra plogbilen komma. Det låg något djur på vägen, och kära sambon stegade iväg i gummistövlar och morgonrock för att undersöka. Det är jag som ropar i bakgrunden, så det är inte jag som flåsar, faktiskt inte. Och som ni ser är vägen helt okörbar.

Om  man ska tro på Söderqvist och Bard så ligger Sverigedemokraterna nära Socialdemokraterna i åtminstone vurmandet för Folkhemmet™. Och så far så good. För vem kan ha glömt följande affisch?

Men frågan måste ställas om det bara är socialdemokrater som vurmar för Folkhemmet™. Och kanske lite på det sättet som Isobel Hadley Kamptz gör på Expressen när hon kritiserar hur liberalismen synes vara i förfall i Sverige. Det är ju sant, var finns liksom liberalismen, och då blir den här metoden att smeta SD på vänster eller höger för den delen, mest bara en Svarte Petter-lek.

Jag noterar dock också det friskt använda begreppet "autonomi", vilket kan vara förledande om man försöker greppa den svenska liberalismen å ena sidan och liberala frihetsbegreppet å den andra. Att vara fri är ju med socialistiskt anspråk att vara fri från påverkan och det är det socialistiska autonomibegreppet. Men autonomi har också en liberal betydelse vilket avser frihet att slippa tvång, men knappast vara fri från påverkan vilket ju är omöjligt. Där är däremot den socialistiska utopin att den fria viljan bara kan möjliggöras genom att rasera faktorer som påverkar socialt, kulturellt och ekonomiskt.

Emma Goldman sammanfattade vänsteranarkismen genom att mena att det är en strävan efter social, ekonomisk och andlig (sic) frihet. (Se gärna tidigare diskussionen om fri vilja idag.) Vad som sedan verkligen är värst makt att påverkas av, staten eller "sociala etikettregler" och ekonomisk status, det beror nog också på vilket perspektiv man intar. Staten är ju trots allt ett våldsmonopol och den makten kan ingen stå emot. Det kan inte den rikaste i Sverige göra anspråk på även om makt kan räknas i pengar.

Det finns ju sedan skillnad på repression (sanktioner) och paternalism (omsorg), men den svenska staten kan uppenbarligen bära båda klädesdräkterna och gör ofta den äran (se hur samhället genom staten hatar sina knarkare och horor och sexköpare och så vidare). Det kan också ske i privatsfären, men det är ju den liberala tanken att skydda från våld och tvång, men inte reglera vanligt fredligt samtycke. Det är inte tvång att ha färre val än din rika granne som har fler val, det är inte ens orättvist, det senare beror bara på hur rikedom uppkommer. Men det menar ju socialister att det är en orättvisa. Den socialistiska friheten, autonomin, innebär dock paradoxalt nog en inskränkning av allas rätt till autonomi, eftersom den avser att fördela egendom (kollektiviseras) så att alla ska ha samma möjligheter och utfall. Någons autonomi måste därför inskränkas.

Autonomi kan också användas liberalt för att argumentera för rätten till abort. För att åtnjuta mänskliga rättigheter krävs att man som människa är autonom, dvs inte beroende av en viss människas kropp för sin överlevnad.

Och då blir begreppet autonomi alltså två helt olika begrepp beroende på perspektiv.

(Ni måste spana in min nya snygga modul med samlade rss-flöden. Jag är så stolt över den även om den antagligen gör databasen tjockare än vad jag tror är ok.)

När mänskliga skillnader förklaras med biologiska faktorer blir begreppet determinism inte sällan använt som ett slagträ i sådana här diskussioner. Underförstått är det något dåligt, och används ofta felaktigt, som en synonym till fatalism, som är den totala ödestron.

Determinism i  mening att beskriva mänskligt handlande och beteende som styrda av sociala och ekonomiska lagar är dock något som ofta hävdas i socialkonstruktivistisk klassanalys som menar att vi är födda som oskrivna blad.

Determinism är alltså på inget vis undantaget de som anser att människan är styrda av kulturella, sociala och ekonomiska faktorer och att det är den förklaringen som gäller när vi tolkar och analyserar skillnader och olikheter mellan könen. Det är främst socialkonstruktivister - och inte s.k biologister* - som framhåller att det omöjligen kan finnas fria val så länge det finns strukturer som begränsar våra val. Alla olikheter socialt och ekonomiskt ses som bekräftelse för att så är fallet. Det är en förklaring att det fått ett stort genomslag i feministisk analys som utgår från att både valen och utfallen kommer vara lika om vi är fria. Det finns ett slags hopp i detta, där det i så fall är möjligt att med politiska och sociala reformer förändra och motverka olikheter.

Det är en vanlig uppfattning att determinism nödvändigtvis förutsätter att mänskligheten eller individer inte har något som helst inflytande att forma och påverka sin framtid och därför är determinism inkompatibel med den fria viljan. För att kunna hävda att den fria viljan existerar kan den inte vara styrd, och om vi är styrda så kan inte den fria viljan existera. Det är enkelt att tänka sig det logiska problemet på det sättet. Båda synsätten skjuter ju den fria viljan i sank logiskt sett. Människan framträder som en mekanisk varelse likt en slav under strukturer eller biologiska förutsättningar.

Det finns emellertid en filosofisk kompabilitetslösning som går ut på att erkänna att framtida händelser kan följa av tidigare händelser men att förloppet också är avhängigt av hur vi förmår hantera information och styra framtiden. Fri vilja ses som en grundläggande egenskap för moraliskt ansvar, den är i så fall en gradfråga. Tvång leder till sämre möjligheter till att göra val och ansvaret följer därefter. Den fria viljan som en nödvändig konsekvens av att människan är en tänkande intellektuell varelse. Oavsett anledningarna som bestämmer våra önskningar och begär, är det ytterst den fria viljan som uttrycker dem.

Utan den fria viljan kan vi helt enkelt inte överleva. Den fria viljan är ett uttryck för den unika vilja som varje människa besitter och som ingen annan kan ha insikt i eller ha möjlighet att uttrycka å någon annans vägnar blir det individualistiskt nödvändiga med en fri vilja mer begriplig. Människans mest grundläggande egenskap brukade Ayn Rand påpeka är viljan att leva. (Nu kan man dock invända att de finns ju de som har viljan att dö.) En människa är förmögen att utöva sin vilja utifrån sina egna önskningar, åsikter och behov, även om sociala och ekonomiska förhållanden ger olika grader och tillgänglighet av information att ta hänsyn till.

Just tillgången på information brukar, som följd av att tänka sig att den fria viljan är omöjlig, vara ett argument för att staten är bättre på hantera beslut som rör individer, och därmed blir det ett argument för centralplanering, eller en stark välfärdsstat med vida befogenheter över "det privata". Detta brukar motiveras med att tillgången till information skulle vara mer omfattande för beslutsfattare än för enskilda individer. Men tillgången är begränsad även för staten, och ännu mer begränsad om vad som därmed är bäst för enskilda individer. Fullständig information är en omöjlighet, alla människor agerar utifrån sin begränsade information, det är det bästa som går att uppnå. Tillgången till information alltid är bättre på en fri marknad för var och en än i en stat där beslutsfattare tar på sig att centralplanera. Frihet är alltså en gradfråga, hög grad av tvång omkullkastar den fria viljan, eftersom den inte kan uttryckas.

Detta i sig visar att det finns ett behov att röra sig bort från den socialkonstruktivistiska  mekaniska och materialistiska synen eftersom den inte förmår avläsa mänsklig komplexitet och variation. Strukturella förklaringar och analyser utesluter inte en förståelse för komplexiteten av mänsklig natur, vilket däremot ett socialkonstruktivistiskt perspektiv gör. Att använda sig av strukturalistiska förklaringar till mänskligt beteende och handlande innebär inte heller per automatik en mekanisk och materialistisk syn på människan. Det innebär att våra handlingar sker utifrån vissa förutsättningar, men också utifrån hur vi bedömer situationer, våra valmöjligheter och vårt egenintresse. Det torde inte förvåna någon att våra handlingar och våra preferenser inte sker i ett vacuum, men inte heller att vi inte är fladdrande löv i vinden som kastas än hit och än dit av yttre krafter. Människan har att ta ställning till sina egna intressen utifrån verklighetens ramar och förutsättning, vilka val som finns att tillgå, vad som gagnar henne och på vilket vis hon bedömer att hennes handlingar tillfredsställer hennes mål och önskningar, och att ta ansvar för det som principiellt motsvarar den grad av hur fritt det valet var.

Naturrätten satt i detta sammanhang är att den är en effektiv social metod för att kyla ner oss alla och få oss att handla fredligt istället för att slå varandra med påkar för att någon ska underkasta sig. Men den säger oss också att det finns ingen anledning att begränsa människor i föreställningar att de är förutbestämda till ett visst öde, vare sig av biologiska eller socialkonstruktivistiska skäl.

Sist kan man konstatera att John Locke hade rätt när han menade att frågan om existensen av den fria viljan är meningslös. Detta trots att Lockes idé om det oskrivna bladet (Tabula Rasa) ligger till grund för Rousseaus idé att vi är styrda av yttre faktorer och som gav upphov till den socialkonstruktivistiska skolan. Men han hade också fel. Lockes tanke var att vår hjärna är tom från början, vilket är en empirisk idé, och den var logisk för honom, och menade att vi lär oss av erfarenheter och kunskap. Sedan dess vet vi att gener och biologi har inflytande och att verktyg finns på plats redan när vi föds ut i världen. Alla kan inte bli operasångerskor eller matematiker. Något man trodde långt in på 1900-talet, och frågan är om den inte lever kvar i någon mening fast med andra ord.

Give me a dozen healthy infants, well-formed, and my own specified world to bring them up in and I'll guarantee to take any one at random and train him to become any type of specialist I might select – doctor, lawyer, artist, merchant-chief and, yes, even beggar-man and thief, regardless of his talents, penchants, tendencies, abilities, vocations, and race of his ancestors. I am going beyond my facts and I admit it, but so have the advocates of the contrary and they have been doing it for many thousands of years. J.B Watson (1925)

Men  hur påverkan än ser ut, raserar den inte den fria viljan, den fria viljan måste vi ha just för att vi vet bättre om oss själva än resten av världen, ingen kan ha den fulla informationen om en annan människa och veta bättre. Det var det Locke alltid hade rätt i och alltid kommer ha rätt i. Eugeniken flunkade, och nu flunkar även socialkonstruktivismen, och den fria viljan består.

*) och sedan har vi ihjäl populäruppfattningen om biologismen tycker jag. Med det menar jag att det finns inga biologister i mening att någon på allvar tror att vi är totala slavar under biologin.

1. Bortskämda generationen, ni borde känna till dem. Fast ni tänkte kanske mer på andra än dagens föräldrar, men det är precis dem jag åsyftar och kanske ni blir sårade och harmsna hela högen. Första gången jag noterade dem var för fem år sedan i ett klipp i något av nyhetsprogrammen, det handlade om hur svårt småbarnsfamiljer hade det ekonomiskt. De stod med lille Kalle framför nyköpta villan i en norrförort och de hade bolån på miljoners, de hade säkert IKEA-kort också. Lilla Kalle satt i en vagn av dyrt snitt. De såg så ledsna ut, för de hade inte råd att vara hemma så mycket med lilla Kalle. Och jag tänkte på tiden när jag kläckte barn och placerade dem på höften som en andra kroppsdel, jag både studerade och arbetade extra, och det gick på något sätt. Dagis var inte att tänka på de första åren. Gnällde jag? Jo, men det var ju ett val som gick att hantera. Barnvagnen var begagnad, kläderna var ofta ärvda av kusiner och vänners barn. Jag sålde avlagda kläder på kommission vid Odenplan där det fanns en liten begagnadaffär för barn (tror inte den finns kvar), det brukade rendera en ny overall eller så. 

Jag fattar mig inte på den här föräldragenerationen som gråter över hur svårt det är ekonomiskt men som samtidigt inte verkar fatta att det finns alltid ett val och det går alldeles utmärkt att leva "mindre" när man startar familj. Man måste inte köpa hus det första man gör. Ungarna skiter fullkomligt i om overallen är begagnad eller om barnvagnen är från 1987.* De geggar ner likväl och de struntar fullkomligt i platt-TV och om man äger sitt hem eller inte. Men det där verkar vara en insikt som inte har sin plats i välfärdssamhället som är Sverige; 

allt nu och helst på avbetalning. 

Det är bra ur demografisk synpunkt att ha en generös familjepolitik sägs det. En generös föräldraförsäkring gör att folk vågar föda barn sägs det också. Om det verkligen förhåller sig så är en något annan sak. 

Visst, det är sant att kvinnor i Sverige föder fler barn tack vare föräldraförsäkringen och kombinationen med familjepolitiken, som inkluderar rätt till dagis och rätt till deltid, men det är lika sant att vår familjepolitik strukturellt missgynnar kvinnor kollektivt på arbetsmarknaden. 

Så, läget är att vi har två konsekvenser av en generös familjepolitik: 1) den gynnar barnafödande, och 2) den missgynnar kvinnor. Det går inte att gynna barnafödande och gynna kvinnor samtidigt. Så antingen får man välja att det är viktigare att det föds barn eller att det är viktigare att kvinnors situation på arbetsmarknaden inte missgynnas av förd familjepolitik. Det går utmärkt att kalla det ett dilemma för välfärdsstaten, men det går inte att blunda för och låtsas som om familjepolitiken inte har några som helst strukturella konsekvenser bortsett från att det stimulerar barnafödande. Sociologen Catharine Hakim som skrev boken Key Issues in Womens Work, går rakt på sak, det är inte någon trivial sak att familjepolitiken bidrar till negativa mönster på arbetsmarknaden. Hon menar att den orsakar förstärkning av patriarkala mönster, och faktiskt ligger Sverige i fronten av västvärldens mest könssegregerade stater, vad gäller arbetsmarknaden. 

Poängen är just att vi har ett läge där "bidragssprutan" påverkar dramatiskt, varför inte neutralisera den en smula? Det är helt bisarrt hur svårt det är att få den poängen tydlig, eller så är det som Mattias Svensson påpekade någon gång att liberaler blir uppenbarligen alldeles yra i skallen så fort bebisar kommer på tal. 

Däremot - en helt annan sak (jo) -- är det troligen inte ett dugg populärt att försöka sig på att bilda opinion för en individualiserad försäkring. men det är den ju redan hojtar någon, men man kan frivilligt överlåta dagar. Joserruatt. Skillnaden mot en helt absolut individualiserad dito är att valet är att avstå från dagar. men det är ju orättvist? Nope. Det är ungefär lika orättvist mot de som inte skaffar sig barn och inte har betald ledighet.

2. Man ser dem när de fikar i timmar, shoppar, och lämnar bajsblöjor på brickan, och går sedan med barnvagnarna i bredd så att man blir tvungen att kasta sig ut på gatan. Allt medan de ger en onda ögat om man nu vågade sig på att muttra lite för högt. Jag vet det där om bajsblöjorna för min dotter - servitrisen - gör levande teater för mig med dem som objekt. 

Slurp, slurp, myyys, fis, prutt, men det finns säkert en servitris/invandrare som kan ta reda på det. 

Man upplever dem också när de envisas med att åka tunnelbana eller buss i rusningstrafiken och ungarna bara vrålar och ser ut som satans spawn. Det är nästan ok för mig som stänger ute världen med ett par dyra hörlurar, men ändå, herregud varför? 

Missförstå nu inte. Det är alldeles ljuvligt med små bebisar, jag älskar små bebisar och barn och skulle gärna skaffa en till, de ska naturligtvis få ta plats. Det är de där långa sakerna som de har med sig som lämnar mycket att önska. 

En livsstil. Kanske det. 

3. The Art of Shopping 

(I kid you fucking not). Vid Fridhemsplan finns numera ett shoppingcenter (finns det inget annat att göra i denna stad än att shoppa?) som berömmer sig själva med orden: The Art of Shopping [bild på fotoshoppad kvinnlig skönhet]

Visst det är bra att det shoppas. Men konstform?

4. Jag råkade titta på någon TV-satsning benämnt Äntligen fredag. Tappade räkningen på när de sa "härligt" efter ca 40 gånger, "åh gud" var också populärt. Härligt. Ett ord jag hädanefter aldrig mer kan ta på allvar om någon säger det. På samma vis som när någon sade "äntligen" när Horace meddelade någon för nobelpriset, så ser man en typ i sportoverall framför sig, ordet är förbrukat för evigt. Ändå tycker jag fortfarande att Elisabeth Höglunds frisyr trotsar all beskrivning, och att hon envisas säger antagligen något om hur hårdhudad hon är. Kudos för det.

*) Folk borde tvingas att titta på Lyxfällan innan de skaffar barn och tror att platt-TV och svindyra barnvagnar är superviktigt. Jag dristar mig till att säga att det är ett program som gör en socialekonomisk insats. Jag har suttit klistrad och häpnar över all mänsklig dumhet. Art of shopping antar jag. Och konsten är ju fri som en fågel eller åtminstone kanske som Elisabeths frisyr eller en bajsblöja på brickan.

Röyksopps This must be it (från Junior)

Din egen jukebox finns på odeo.com men koden kan du göra om och byta ut till egen hostad musik eller var som helst annars, som här i exemplet.

Fast akta dig för bandbredden!

<embed src= "http://www.odeo.com/flash/audio_player_standard_gray.swf" quality="high" width="300" height="52" allowScriptAccess="always" wmode="transparent" type="application/x-shockwave-flash" flashvars= "valid_sample_rate=true&external_url=[adressen]" pluginspage="http://www.macromedia.com/go/getflashplayer"> </embed>

det firar jag med bandet som U2 dödade.

Idag ska vi lära oss något om Hayek kontra Keynes.

We’ve been going back and forth for a century
[Keynes] I want to steer markets,
[Hayek] I want them set free
There’s a boom and bust cycle and good reason to fear it
[Hayek] Blame low interest rates.
[Keynes] No… it’s the animal spirits

(rebloggat via Dennis)

Och på Newsmill kängar Bard och Söderqvist till Socialdemokraterna och pekar på deras förflutna som är besvärande i dessa SD-tider. Jag är dock inte så övertygad att alla andra kommer lindrigare undan.

Idag flyter arbetet vidare med att hitta en vettigare bloggplattform och nystart i största allmänhet. Det är som att börja med att välja penslar och gräng på pappret när man målar akvarell. Sehr importante.

Ps. Förresten tycker jag ni ska läsa Isobel idag. Jag börjar känna en smått förtvivlan över hur debatten om sjukskrivningarna ser ut och det valhänta i det hela. (Också ett bra argument mot att kalla sig borgerlig...)

PPS. Jag lovar sista idag. Ni måste läsa om missbrukarutredningen som tydligen släppts lös i dagarna, hos Björn förstås.

En av mina hundra eller så spotifylistor, skapad för arbetsflyt, in gear typ. Jag lyssnar och arrangerar om och uppdaterar bloggverktyget under tiden. 

Först ta hand om en databas på 135mb, det är löjligt stort. Drupal är inte roligt att uppdatera så jag behöver massor av lycka till. Det är lite som att uppdatera linux. Allt har för vana att skita sig på någotdera sätt, men det är konstigt nog en slags lycka när man övervunnit dem. Jag ser fram emot det. Säger vi.

Annars kanske gulligt-söt-socker-på-franska passar bättre? A load of Yé yé, lite mer i linje med att detta är vad jag önskar mig till födelsedagspresent, och kanske väldigt mycket mer specifikt denna:

(USA preorder om någon får lust att köpa den åt mig, man vet ju aldrig om någon väldigt rik människa hänger här, de är ju lika dyra som Mona Sahlins väska.)

PS. läs gärna senaste kommentaren i en av aborttrådarna.

PPS. Nej det är inte en knulldocka! Vilka frågor man får i mejlen?

Ibland är bilden mig övermäktig, med en genuin avundsjuka på det normala, småtråkiga och vardagliga. Som ett idiotiskt skämt jag ibland skrattar åt men aldrig med, trots att det synes handla om mig själv eller kanske just därför. Ingen kan vilja ha det så här. 

Hjärnan är ett mysterium. 

Vissa dagar vaknar jag med den högst påtagliga fysiska känslan att ha spolats iland från ett valfångstfartyg. Där ligger jag mörbultad av sand och salt, allt medan vågor river min kropp och allt jag förmår är att undersöka mina fingrars existens och funktion. Andra dagar ter sig som att hoppa rakt ut i himlen (från var osäkert) utan att veta om fast land är ovan eller under mig. Den goda nyheten är att det blir bättre. Cake or death kommer mig för många gånger och inte på det sättet som Eddie Izzard menade. 

I Sverige kan man bli anhållen och ställd inför skranket för att ha plockat giftig svamp och förtärt svampté. Den goda nyheten är att om svampplockning och förtäring av den är kriminaliserat i någon mening alls kan jag kanske försörja mig i framtiden på att sälja illegala kantareller och "liknande". Men det är ju inte samma sak? Kantareller är väl inte giftiga? Nej, men konsekvensen kan ju förhoppningsvis vara att färre kanske vågar plocka om man dessutom blir åtalad för att plocka fel svamp. En svart marknad ftw och jag gillar att gneta runt i skog och mark. Dessutom som bonus så blir Cake or death mindre påtaglig av all motion.

 

Som min föreställning att Little Green Bag måste ha gjorts av en cool man för att platsa i Reservoir dogs. Så är inte fallet.

Hjälp, var 70-talet verkligen så tasteless?

Och så finns ju den andra gröna låten som jag alltid trott var likvärdigt cool med coola människor. Och den var det.

Av blott dessa två observationer kan två frågor ställas: var verkligen allt bättre förr, men kan det vara så att coolness bara var en kort period på några veckor på 60-talet?

En gång för länge sedan arbetade jag med invandrade akademiker, i en utbildning som sjösattes av den dåvarande regeringen under namnet "aspirantutbildningen". Som det föll sig fick jag uppdraget att sedermera utvärdera den inom ramen för detta regeringsuppdrag. Den finns här om den intresserar, annars kan jag dra det viktigaste resultatet med ett enda ord, hela 12 år tidigare än den nyhet som Expressens ledarredaktion skriver om idag rörande Juseks utredning. Språket! Och sedan själva möjligheten att få in foten på arbetsmarknaden som genom praktik, vilket var en del av utbildningen som gavs på åtminstone SU. Men det jag slogs av gång på gång är att de allra flesta vill ha en rimlig språkkurs som är anpassad till deras nivå och behov för att kunna praktisera sina kunskaper, inte vilka de är och att de är "invandrare".

Det är det enda som många invandrade akademiker ser behov av och är nog också det rimligaste att satsa på i utbildningsväg. Då fanns det dock fortfarande behov att fräscha upp kunskaper från framför allt fält som inte är gångbara längre, och i viss mening kan det vara fallet i dag. Men det är föga troligt att det gäller alla, men som tycks vara något av en ledstjärna hos Arbetsförmedlingen. Vi hade t ex akademiker som hade examen från gamla Öst som inte kunde praktiseras; som jurister eller ekonomer inriktade på planekonomi. Nå, de var dock ganska få, men jag kan tänka mig att det är rimligt att det finns behov av kompletteringskurser för att täcka upp sådan kunskap som krävs för att man befinner sig i ett annat land. Som t ex läkare.

Detta är alltså gammal kunskap och ändå har nada hänt. Jag har ett ord på lager till: Erbarmligt. Rasistiskt dessutom, inte som en genomtänkt rasistisk diskurs utan som slapp inställning där vi svenskar är bäst och de andra är det synd om (för de är inte som vi) och de behöver antagligen också lära sig äta med bestick och få djupa insikter om vår svenska jämställdhet.

På tal om ingenting eller lite diskurs om antifeminister och det förhatliga objektet genusvetenskap. Läs! Skratta lite iaf.

Bloggen minns genant hur hon gick till vallokalen och röstade på den svenska liberalismen förkroppsligad och sedan gick det som det gick ändå. Och åter igen undrar hon vad det nyttar att rösta i ett politiskt landskap som bara kan erbjuda minst läppstift på en gris.

Det pratas och suckas om Alliansens död här och där. Vad det är för fråga som nu ska vara Alliansens död är dock något av en hal ål. Å ena sidan är vänstern övertygad att det är sjukförsäkringarna som kommer vara orsaken, och å den andra verkar många integritetsvänner vara av meningen att FRA och Ipred är avgörande för dess förväntade död. 

Sjukförsäkringen dödar inte Alliansen. Alliansen gick till val med "arbetslinjen" och att göra något åt "utanförskapet". Man kan tycka illa om hur det blev och hur korkade konsekvenserna blir när uppdraget blir otydligt för de myndigheter som är satta att utföra uppdraget. Men huvudsakligen tycks den samlade borgerligheten nöjd i denna fråga. 

Varför blir vänstern upprörd att just Alliansen gör vad de lovat? Och speciellt konstigt blir det när oppositionen har som svar att de ska ta bort en bortre parentes när det inte är det som är det problematiska (sjuka och därför oförmögna till arbete kommer förtidspensioneras alternativt få fortsatt sjukpenning). Oppositionen har inte ett alternativ förutom status quo och det är det heller ingen oppositionspolitiker som hävdat som svar. Ingen vill ha tillbaka ett systemfel. Ändå hävdas att detta är en vänsterstrid, men vad den exakt innehåller är oklart. 

Jag blir dock upprörd, men det beror på att reglerna är otydliga och bäddar för beslut som är orimliga, inhumana och får katastrofala konsekvenser för enskilda individer, men jag är inte upprörd att överutnyttjandet upphör och att systemfel rättas till. Jag blir tillika upprörd över att den så kallade rehabiliteringskedjan verkar byggd på luft och att Arbetsförmedlingen framstår som handlingsförlamat över vad de ska göra med alla dessa tusentals människor som plötsligt ska "rehabiliteras". Jobbcoacher lät misslyckat när det infördes och nu verkar det dessutom vara konstaterat misslyckat. Det enda som riskerar återstå för många är inslussning i andra trygghetssystem (A-kassa alternativt socialbidrag). Efter tre månader kan de återgå i sjukförsäkringen. Det är ingen rehabiliteringskedja, det är rockader mellan olika trygghetssystem. Jag ser inte hur det är eftersträvansvärt. 

En reform som fasar ut onödigt sjukskrivna och förenklar återgång till arbete är av vikt, vem tycker liksom annorlunda förutom de som ropar på medborgarlön? När systemet urholkas och används som det inte är avsett drabbar det människor som är i störst behov av det. 

Visst kan man argumentera för en reform där alla människor har större ansvar för att försäkra sig mot långvarig sjukdom, som fallet är i USA. Vi hade aldrig haft denna motsägelsefulla bild: friskast och mest sjukskrivna i världen. Å andra sidan detta större ansvar gör förstås att en del hänvisas till andra system som socialbidrag och liknande. Bilden är statistisk och en spegel av de trygghetssystem vi har, som kanske är unikt i det att det också förändrat människors attityder till att ta sig en sjukdag då och då och kanske sämst av allt undvika arbeta. Vi kan alltså gratta svenskar för att de har ett system som går att leva på om man inte vill arbeta. Att det numera existerar vad som kan kallas för Moral hazard i sjukförsäkringen, dvs. att det skapade incitament att vara sjuk fast man inte är det och att det lönar sig att vara sjuk länge. Då är det inte sjukdomar som talar utan attityder. Att systemet då ger ett överutnyttjande är inte så konstigt. 

Detta fäller dock inte Alliansen eftersom det är en klassisk välfärdsfråga som separerar politikblocken, det var tydligt under omröstningen i Riksdagen i december. 

Integritetsfrågan då? 

Detta är möjligen den fråga som kan bli en utmaning, men då handlar det om kombinationen med hur Alliansen mest ägnar tid att reformera systemfel men skiter fullkomligt i frihetsfrågor och ter sig främmande inför tanken att reformera morallagar. Morallagar är sådana lagar som t ex kriminaliserar fredliga handlingar - dvs brott utan offer. Tyvärr är det sedan så att det finns inte någon given svenskliberal enighet kring vare sig integritetsfrågan eller morallagar. Konsekvensen kan vara att liberaler i större utsträckning inte röstar alls, men troligen röstar ändå för att inte lämna över till oppositionen. 

Från det till vad som dödar liberalismen i Sverige åtminstone som en politisk möjlighet. Det handlar om nomineringskommittéerna och det unkna och äckliga med hur nomineringarna går till. Om sitt still i båten är legio - och som också visats i typiska frihetsfrågor - kommer Alliansen, om inte ta död på sig själva eller ta död på liberalismen, åtminstone göra den partilös. 

Sedan hur vi bedömer döden är kanske en annan femma, det beror som vanligt på vilka förväntningar man hade. 

Och medan vi träter om vänstern har lösningen på världens fattigdom och krig och elände så kan man fundera på följande solskenshistoria om Elfenbenskusten och den skattebefriade zonen och om den har att säga något om fred och marknadsliberalism:

"Members of the government's armed forces formerly aiming to recapture Bouake now profit from the duty-free shopping."

 

...en klocka gick igång hos en forumdebattör en gång för länge, länge sedan när han såg ordet "kulturberikare" i en debatt som utspann sig om och om igen på ett debattforum som inte existerar längre. Jag kom att tänka på det när jag tittade på serien Världens undergång som visas på SVT. Lyssna 30:22 in och där dyker begreppet upp igen. 

Detta följande är alltså inte skrivet av mig men det måste återges för det är för bra att inte finnas någonstans på nätet. Håll till godo!

HATETS DIALEKT - NYSPRÅK

Mumbo - Kulturträger

Ånyo förnekas den uppenbart rasistiska förförståelsen av begrepp som KULTURBERIKARE. Det sägs att "rasism" är rasism enbart om 'rasen' på föremålet för förnedringen skrivs ut. En lingvistisk expose känns av nöden. Den europeiska herrefolksmentaliteten, bl.a. den svenska, har i över hundra år producerat en mentalitet som ligger djupt i språkförståelsen. Ordboksdefinitioner av "rasism" inbegriper inte att läsningen av ett ord - som kulturberikare - skulle vara neutrala. Tvärtom är ironin kulturberikare enbart möjlig för att det är i grunden ett positivt värdeomdöme som negeras genom föreställningen kring en etniskt underlägsen individ. 

Läsningen är tydlig även i en kortform. Svensk kvinna berikad. Betyder att hon våldtogs av en invandrare. (se vidare "hatets dialekt", nedan) 

Men detta är inget nytt (vilket påståtts), inget avhängigt av nazismen (vilket antytts), inget man behöver förvånas över. Att det rör sig om en hundra år gammal föreställning om rasmässig överlägsenhet kan ses tydligt: 

KULTURARBETARE MUMBO 1916 tillfångatogs en grupp senegalnegrer vid Verdun. De beskrevs i de franska krigsdagböckerna som stora hjältar. De hade stått emot upprepade gasattacker, 50 timmars granatregn och slagit tillbaka tyska pionjäranfall med eldkastare. Vatten, förnödenheter och ammunition hade tagit slut redan på ett tidigt stadium. Deras vita franska officerare var förstås de största hjältarna, men ententen var mycket nöjda med sina tvångsrekryterade kolonialnegrer. Tyskarna led en oerhörd chock dessa dagar. För första gången hade deras styrkor, preussiska elitsoldater dessutom, blivit tillbakaslaget av en hop numerärt underlägsna - negrer. Detta var allvarligt. Mycket allvarligt till och med. Tursamt nog hade man slutligen kunnat krossa denna föraktliga lilla hop svartingar, men det hade kostat mycket blod. 

Det tyska överkommandot lät avfotografera dem med titeln KULTURTRÄGER och publicerade bilden i sin officiella tidning. Några nummer senare fanns en ny bild. Ett porträttfotografi. Bildtexten är intressant.

Französische Kulturträger: In den Kämpfen bei Verdun gefangener Senegalneger ('Mumbo', der Schönste von allen). Källa: Illustrirte Zeitung Nr 3826 (Kriegsnummer 117) sid 558 (J J Weber, Leipzig, oktober 1916) 

På bilden ser man en fransk soldat från Senegal. En neger. Av de miljontals bilder, teckningar, etsningar, målningar och fotografier som tyska högkvarteret lät publicera över sina fiendesoldater återfinns aldrig någonsin begreppet KULTURTRÄGER annat än på franska negrer. Ironin är kopplad till hudfärgen. Hade det varit en fransk konstnär, komplett med basker och flaska rödvin, hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fransk vinbonde hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fiskare, en gatsopare eller en sumprunkare hade ironin varit omöjlig. Ironin är enbart kopplad till uppfattningen att samtliga tyska läsare anser sig förmer än den franske soldaten - visserligen hade han utvisat utomordentligt hjältemod, vilket är mera än majoriteten av läsarna - de är förmer enbart p.g.a. en ljusare kulör i skinnet. Inget annat sägs. Däri ligger skämtet - han är en neger - en kulturarbetare - otroligt roligt 1916. Inte kan en neger vara kulturträger. *Hahaha* kluckades det i de Böhmiska och Bajerska drängstugorna.

- Begreppet är en ironi. - Ironin är enbart rasistisk. - Ironin tillkom vid en tid då Adolf Hitler var en gasskadad korpral i ett Bajerskt regemente. 

Detta är ett exempel på att den europeiska herrefolksmentaliteten som dagligen producerar dylika ironier har rötter långt tillbaka. Tankemönster som noga räknat kan sägas fått sin moderna form under 1800-talets kolonialism (läs vidare S Lindqvist Utrota varenda djävel). 

DEN TYPEN av rasism är ingenting som uppkom med nazismen och heller ingenting som försvann med nazismen. Tysk nazism utgör rasismens och antisemitismens höjdpunkt - inte dess födelse och inte heller dess slutpunkt. Mentaliteten är tvärtom djupt inbäddad i vårt språk och vårt sätt att tänka - vi är förmer än dem enbart för att vi är vi. Kulturträgerironin är rasism. (Sedan kan man ordbajsa i det oändliga och införa nya hemmasnickrade begrepp; "kulturism", "etnoism" - eller vad man vill - men hur intressant är det?) 

Kalla det vad man vill, men gärna vid dess rätta namn. Bilden, ironin, begreppet, är rasism. Ordet täcker den betydelsen. Alla andra begrepp fallerar för att beskriva stackars Mumbo, kulturträger och kulturberikare. Det finns ingen annan plausibel tolkning av ironin. Ironin är ironi just för att kulturträger är ett begrepp kopplat till den vita civilisationen. Just själva exkluderandet av svartingen utgör förståelsen för bilden. En neger kan inte vara kulturträger - genom att trots det kalla honom kulturträger gör man via ett rasistiskt tankemönster honom till en löjlig svart pajas. 

IDAG HAR de flesta fattat att man inte utan vidare är överlägsen på grund av sin kulör. Kanske var det logiskt att tänka så för hundra år sedan - de nya snabbskjutande eldvapnen kunde på några minuter utplåna gamla högkulturers arméer. Europa, en i omvärlden ganska ointressant världsdel, började exportera det de var bäst på; våld. In strömmade rövade råvaror och ut strömmade våld, massor av våld. Folkmord sattes i system för första gången i välden. Orderna gick ut: UTROTA VARENDA DJÄVEL. De, folken boende på andra sidan haven, utgjorde en återvändsgränd inom utvecklingen - underlägsna, dömda till undergång. Att mörda dem var att påskynda naturens gång. Man ansåg sig ha vetenskapliga belägg för sin utrotningspolitik i socialdarwinismen. Kanske är det en otäck förskräcklig logik i det hela. Man kan bevisa att man är överlägsen genom en tillfälligtvis högre kapacitet i våld. Under 1900-talet visade sig kolonialismens logik felaktig. Japanerna inledde århundradet med att krossa Europas största makt - Tsarryssland. Under första världskriget utmärker sig flera folkslag i europeiska arméer och efter andra världskriget är den tidigare Europeiska kolonialismen chanslös. Under 1970-talet visar araberna vad olja kan innebära i termer av makt. I det allmänna medvetandet tvättas sakta hudfärgen bort som ett absolut kännetecken på herrefolk och underlägsen individ. Vetenskapen tillbakavisar sina tidigare landvinningar. Rasbiologin, skallmätningen, socialdarwinismen försvinner i takt med ökad kunskap. Men förstås - rester av mentaliteten lever kvar djupt i våra sinnen. Vi är bäst för att vi är vi. Rasismens kärnpunkt och absoluta kännetecken. 

Passagen 1999: Mumbo - Kulturberikare

Sedan har vi förstås rasismens katastrof. 1945 med befrielsen av de tyska koncentrations- och förintelselägren. Rasismens högsta stadium var det industriella folkmordet. Det mekaniska mördandet av "rasmässigt underlägsna" människor som utfördes av "helt vanliga män" (boken rekommenderas). De flesta tänkande människor finner dådet så fruktansvärt att man aldrig någonsin vill ha med det att göra - inte heller med de som utförde det. 

Rasismens ideologer och hantlangare tvingas in på andra vägar. Det var inte längre "politiskt korrekt" - helt enkelt riskerade man att få så jävla mycket stryk att man inte visste var man hade arslet om man i Europa hade gått omkring och hånat judar, zigenare, negrer (osv) för kulturträger 1945 - och det av folk som själva säkert hade förstått bilden av Mumbo och inte reflekterat över att det förelåg något absurt fel i tankemönstret. Nu visade sig resultatet. Högar av lik. Detta var inget nytt, men omfattningen och organiseringen var så oerhört obegripligt att det saknar allt motstycke (inkl Stalins o.a. folkmord). Inget brott är så välutrett. Man fick tillgång till Nazitysklands samlade källmaterial tio tusentals ton av papper och arkivalier. Tusentals bödlar erkände brotten och hundra tusentals offer och ögonvittnen kunde berätta. På så vis skiljer sig detta brott mot mänskligheten mot exv Stalin massutrensningar som skedde under tystnad och med igensopande av de flesta spår. 

Vidare visade VK2 ett direkt resultat. 1941 hade nazisterna förklarat Operation Barbarossa för ett raskrig. Posters klistrades upp över hela det ockuperade Europa. Tidningar och radio fylldes med budskapet. Nazismen,"arierna", skulle förslava folken i öster och krossa kommunismen som tolkades i termer av semitism och slavism. Vissa andra vita folkslag fick gärna hjälpa till med sin arbetskraft eller som frivilliga i Waffen-SS. 

Nazityskland fick stryk. Bevisade raskriget något var det i så fall dess absoluta motsats - "de semitiska, bolsjevikiska och asiatiska horderna" var militärt överlägsna "arierna". Efter 1943 var Tyskland chanslöst. 75% av tyska armén var i fullkomlig reträtt tillsammans med stora delar av sina allierade - italienare, bulgarer, ungrare, rumäner och finländare. Den resterande delen, 25%, skulle efter invasionen av Normandie 1944 hålla tillbaka USA:s och Storbritanniens samlade krigsinsats. Germanerna var inte herrefolket. Var och en med minsta slutledningsförmåga kan dra de självklara slutsatserna. Hitlers herrefolkslära var felaktig. Han motbevisade sig själv. 

Men förstås, invanda tankemönster lever kvar i förändrad form. Mumbo - den franske hjälten och den förnedrade kulturarbetaren är idag Mumbo - kulturberikaren, våldtäktsmannen och knarklangaren på plattan. De svenska rasister som slängde sig med ord som KULTURJUDE så sent som på 1970-talet - ett begrepp med samma implikationer och tolkningsramar som kulturberikare, samma ironi, (samma årtionde berikar-metaforen åter börjar lysa i de svenska nazistiska tidskrifterna) är desamma som försöker leka rumsrena med berikarepitet. 

Ironin är självklar. Mumbo är kulturberikare för att han är neger, eller om man så vill, invandrare. Idag har rasismen inte längre hudfärgen som enda kännetecken. Det är invandrare, icke-svensk. Men samma tankespråk, samma liknelser, samma självklara ironier i dagens Passagen Politik som det Imperiella Tysklands propagandaavdelning 1916. Intet har förändrats.

Om nyspråket bland passagens rasister

Däremot är kulturberikare e x a k t det som Eric Blair en gång beskrev i 1984. I kärleksministeriet torterar man folk, alla begrepp ges nytt innehåll, allt vitt blir svart och det vita blir svart. Ser man på själva ordet "kulturberikare" är det vid ett första påseende positivt laddat. Ändock används det som begrepp i satser som: 

- svenska kvinnor blir kulturberikade (=våldtagna, oftast anspelar det på gängvåldtäkter) 

- kulturberikningen har idag lett till en ökad kriminalitet

- tack vare den s.k. kulturberikningen har vi idag en hög arbetslöshet 

eller också beskriver man inom begreppet "kulturberikning" en gärningsman alternativt ett brott följt av slutsatser som - vi måste stoppa invandringen eller - släng ut de kriminella invandrarna. 

Kulturberikare har således i den rasistiska retoriken en negativ värdeladdning. En "kulturberikare" är en värdelös, kriminell, invandrad människa. En som etniskt skiljer sig från uppfattning om god etnicitet. En människa som är ond av födsel och ohejdad vana. Det är en s.k. poetisk omskrivning. Man tar ett i grunden positivt sammansatt ord och ger det en negativt innehåll. Varför? Jo, därför att deras utsagor är kriminaliserade. De begår brott bara genom att öppna truten och från enskilda fall tillskriva grupper av människor händelsemönster som inte kan beläggas i verkligheten. Detta är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och vår lag. I vardagstal kallas det rasism, i lagrummet för hets mot folkgrupp.

Deras bakslughet följs av feghet - de vågar inte stå för sina åsikter. Därför förvränger de medvetet språket genom ordlekar, oftast tätt följda av gråtmilda utläggningar om hur fruktansvärt det är att inte få "diskutera" invandringen eller hur man "förföljs" av "politiskt korrekta". Övermaga så det förslår.

För att undvika att på goda grunder fällas av domstol försöker de dölja sina verbala missfoster genom omskrivningar. "Kulturberikare" är typexemplet. En alltigenom falsk språkbehandling som är exakt det Blair en gång så träffande beskrev i 1984. 

Dagens boktips George Orwell (Eric Blair) 1984 orig. 1949, London, UK.

Helt vanliga medborgares dialekt - en hatets dialekt

Vad Blair beskriver från sin anarkistiska ståndpunkt är den totalitära regimens kontroll över både dåtid och nutid. Den direkta måltavlan är stalinismen och fascismen som han aktivt och med vapen i hand bekämpade under spanska inbördeskriget. Både fascister och kommunister strävade efter att kontrollera historien, göra den till sin. Att skaffa sig legitimitet genom en sanning. De enda som existerar i det här landet som bär sådana tankar på sitt partiprogram är Sverigedemokraterna. Den som inte kan svensk historia förtjäna icke sitt medborgarskap? inte bara absurt (med tanke på att de inte behärskar den själva) utan Orwellskt så det förslår. Både i språkligt och ideologiskt hänseende. 

Någon sådan beskriven "Storebror" existerar inte i Sverige - och har heller aldrig gjort. Rättsskyddet fungerade till och med under 1600-talets absolutism bättre här än under exv Pinochets diktatur i Chile, vilket bör ge perspektiv.

Vad som existerar är dock en utmaning av de demokratiska grundvärderingarna från just det håll du beskriver som helt vanliga medborgare. I retoriken från s.k. "invandrarkritiskt" (ännu en förskönande omskrivning) håll som återfinns exv här och annorstädes är (1) grundpåståendet att invandringen är skadlig på allehanda sätt, oftast klätt i propagandans terminologi "kulturberikare" och (2) att det finns någon som är skyldig till detta. 

Iakttagelsen av några individers propaganda är just tendensen att klä gammal naziretorik i omskrivningar. "Kulturberikare" (judesvin/invandrare) är en, "invandrarkramare" (landsförrädare) en annan. Oftast anses läsaren så införstådd med läsningen "kulturberikare" (judesvin/invandrare) att den publiceras som självständigt subjekt. 

Ex. Kulturberikare våldtog? 

Skulle vid ett första påseende tolkas exv som att.. Konstnärer våldtog? 

Men betyder i hatpropagandans tjänst? Invandrare våldtog? 

Avsändaren utgår i det här fallet från att mottagaren har den negativa dikotomins begreppsförståelse klar för sig. Man skriver inte "invandrade kulturberikare" - det är en speciell språkförståelse, en hatets dialekt, som tillhör en specifik grupp av individer i sitt samtal med varandra och sin propaganda till omvärlden. 

Tag ett annat typiskt ord ur SD*-retorikens vokabulär; invandrarkramare? sammansatt av invandrare, dvs någon som förflyttat sig över en gräns och kram, omfamning. Vi har en människa plus en beskrivning över en vänlig handling, kram. I nyspråkets vokabulär är dock den som utför denna handling i det närmaste dömd till döden. Invandrarkramaren är en omskrivning av landsförrädare, ett ord från juridikens sfär och där straffsatsen fram till 1970-talets början var avrättning. Dessa "invandrarkramare" beskrivs i inlägg efter inlägg som de egentligt skyldiga till företeelsen "kulturberikningen"! Ibland preciseras de till yrkeskategorierna politiker och journalister, ibland namnges enskilda personer. Några gånger fälls uppmaningar att döda dem utan rättegång. Som synes ett helt eget språk med egenhändigt komponerade ordförståelse, ett språk som används av en specifik grupp människor i deras kommunikation sinsemellan och deras propaganda utåt. Vi kan kalla det en dialekt - en hatets dialekt. Man undviker medvetet de begrepp som finns i språket för att beskriva vad man åsyftar - rashat är ordet svenskar använder för att beskriva företeelsen rashat, rasism betyder rasism. I stället väljer man nyspråkets "invandrarkritiker" osv i all oändlighet. Allt i akt och mening att undvika rättvisans gång och vanligt hederligt folks rättmätiga avsky. 

Detta är nyspråk och ingenting annat än nyspråk. Orwellskt från början till slut. En grupp människor tar ett i grunden positivt ord, gör det till negativt slagord med närmast hatiskt innehåll. Helt vanliga medborgare - dessvärre inte. 

*

* SD syftar på Sverigedemokraterna

Av signatur Fenix, 1999, borta från webbrymden men inte ur minnet.