Bloggar

Idag skriver jag om behovet av assholes i politiken på dagens ps.

Det pågår valrörelse som bekant och med den en del fulspel och dramatiska utspel, inget att förvånas över. Men ibland blir utspelen så överspelade att det känns som att beskåda ungarna på Vår Teater när de har sommaravslutning, om än att det är taskigt sagt till alla teaterintresserade ungar.

Det finns inget annat sätt förstå Beatrice Ask när hon försöker plocka politiska poäng genom att gå till storms mot Björn Fries (tillsammans med forskaren Björn Johnson som kategoriskt ignoreras i Asks utspel, för han är ju inte politiker) artiklar i Aftonbladet, och använder det som skäl att kritisera Socialdemokraterna genom att påstå att det är ett "sensationellt" utspel av dem. Detta gör hon, väl medveten om att det inte är frågan om ett partipolitiskt utspel, och väl medveten om att Socialdemokraterna inte vill avkriminalisera eget bruk av narkotika. Det är sant att Fries kandiderar för riksdagsplats för Socialdemokraterna, men han skriver i egenskap som före detta samordnare för narkotikafrågor under förra regeringen (nedlagda MOB), för att han tycker han har något att säga baserat på den kunskap han besitter.

För att följa Asks logik bör hon alltså rasa mot socialliberalismen, och dessutom borde hon rasa mot de egna inom Alliansen, för här finns en del riksdagskandidater som också tycker att kriminaliseringen av eget bruk inte är bra, om än att få driver frågorna öppet. Men nej, i bästa dramatiska barnteaterstil rasar Ask vidare mot Socialdemokraterna och skyller dem för oreda i narkotikapolitikfabriken. Men den enda tankeoredan i detta debattutbyte är den som pågår i Asks skalle.

Intressant nog är Fries och Johnsons kritik i allra högsta grad något att ta till sig för vartdera block som aspirerar på regeringsmakt. Men samtidigt är det så att det är inom det Rödgröna alternativet som det finns ett litet parti, varje liberal skyr, som har ett förslag att skrota lagen om kriminalisering: Vänsterpartiet. Upp och ned är världen, men valrörelsen är sig lik, för det var ju där debatten började, när Ask for ut och varnade för att ett regeringsskifte innebär en liberalisering av narkotikapolitiken, och det var detta sliskiga poängplockande som Fries och Johnson reagerade på.

Det hemskaste som kan hända är tydligen att inte straffa syndare och istället försöka hjälpa människor. Varför är inte frågan om hur vi straffar människor relevant i valrörelsen? Eller är syndarna en sådan marginaliserad och misshaglig grupp att så få riksdagskandidater, än mindre politiska partier, finner det mödan värt att föra frågor som gör livet lite lättare att leva för dem?

Tänk om man straffade diabetiker för att dem har ätit gräddtårta? Det finns så många frågor och ett gigantiskt behov av etiska diskussioner här, men utspel som dessa döljer det faktum att det finns människor av kött och blod som drabbas hårt av den repressiva politiken.

Behövs ens en utvärdering för att förstå att det är något knas med en lag som straffar människor som lider av beroendeproblematiker? Hur har det ens kunnat, i ett så påstått progressivt land som Sverige, bli en politisk fråga? Tänk en framtid där det är möjligt att diskutera bättre behandlingar och bättre liv, istället för att bara önska bort knarkarna.

***

Libertarian music appreciation # 11 The Clash - Police on my Back

Vissa typer av debatter loopas som en trasig bit kod. Som den sorgliga narkotikadebatten, och debatten om sexköpslagen är sådana tydliga exempel på. 

Men för att specifikt hantera debatten om sexköpslagen. Här pågår en loop av innehåll som har turnerat runt på såväl bloggar som i media (ledarstick, debattartiklar och så vidare i all sin oändlighet) i en sisådär fyra eller fem år, åtminstone räknat den tid jag aktivt deltagit i den. Och det räknar inte med 90-talets debatter som fanns innan sexköpslagen, men där Petra Östergren befann sig tämligen länge och bokstavligt utkastad från den feministiska gemenskapen. 

Nu har tiderna förändrats, sedan 2006 har debatten breddats och allt fler vill ge sin röst i den på endera vis, för eller emot, gott så kan tyckas. För i hjärtat av prostitutionsdebatten handlar det ju om moral, feminism och om synen på sex. 

Kan man till exempel vara mot prostitution (som att se det som ett uttryck för mäns överordning?) och ändå vara emot sexköpslagen (att anse att det är fel väg att gå)? Javisst skulle jag vilja säga, men lagen hindrar på något plan att debatten kan gå vidare. 

Det blir ganska tydligt att så är fallet när många som ger sig in i debatten faktiskt är okunniga eller föga intresserade att läsa av debatten eftersom det bara loopas allt sådant som bemötts så många gånger att det är nästan oräkneligt. 

Hur ska man sedan egentligen tolka folks plötsliga engagemang i en fråga de aldrig tidigare hörts i något som helst sammanhang, och som tar sig för att upprepa ett likartat debattinnehåll och med samma argument? Som om inget alls hänt står vi alltså och stampar på samma ruta: "tänk om din dotter..."? 

Vi kan utgå från Ia för att exemplifiera hur lite debatten rört sig, hon svarar på ett annat inlägg av någon socialdemokrat vid namn Marika Lindgren Åsbrink som jag aldrig tidigare läst något av eller sett i sexköpsdebatten. Hon skriver och Ia citerar det centrala, och jag håller med om problematiken att lyfta detta till ett försvar för en lag:

På ett renodlat filosofiskt plan kan jag inte dra en klar gräns mellan varför jag tycker att lönearbete är okej men inte sexarbete. Nånstans tar filosofin stopp, och känslorna tar över. Mitt slutgiltiga argument för varför man inte ska kunna köpa någons kropp i sexuellt syfte är helt enkelt: för att det känns fel.

Sexköpslagens försvar är i allra högsta grad mest av allt motiverat av sådana oklara gränser, som om det personligt upplevda har allmängiltig vikt. Ta när socialdemokraten Katrine Kielos skulle försöka försvara sexköpslagen med att hänvisa till, men utan att kunna definiera, värdighet och jämföra med kast med dvärg, tillslut drog hon till med för att hon "känner så". 

Filosofin tar inte stopp, men den räcker inte för den som vill rättfärdiga sina känslor de vill omsätta i politisk verklighet. 

Filosofins uppgift för politiska idéer är att förmå på ett logiskt och etiskt vis dra sådana gränser: mellan privat moral och det allmängiltiga, mellan arbete och slaveri. Utan dessa gränser måste vi förlita oss på magkänsla, och inte bara det, utan vi måste ta ställning politiskt till vems magkänsla stämmer bäst med vår egen. Det är förstås inte filosofi i någon mening som helst, utan snarast det som socialliberalen Martha Nussbaum så träffande beskrev som "äcklets politik". Men vi har till stor del tillåtit denna oklarhet eller filosofiska gränslöshet, att äckel inför olika grupper i samhället i olika tider varit fullt möjliga att lagstifta om. När äcklet blir mindre utbrett först då blir det acceptabelt att ifrågasätta den typen av lagar som tar sikte på misshagliga grupper, men själva äcklet som politisk värdemätare är fortfarande acceptabel. 

Med det ur systemet vill jag ändå kommentera några saker. Marika skriver med standardretorisk prosa att: 

När det gäller motståndet mot sexköpslagen finns det vissa saker som gör mig illa berörd. Det gäller bland annat tonen hos många av  debattörerna. Förespråkare för sexhandel framställer sig ofta som underdogs; som om de stod på de svagas sida (se exempelvis Paulina Neuding, Camilla Lindberg och Marianne Berg samt Louise Persson och Laura Agustín). Ett vanligt argument är, typ, ”staten ska inte lägga sig i hur människor har sex. Vuxna människor är fullt kapabla att själva avgöra om de vill sälja sex eller inte”.

Här vill hela mitt inre revoltera inför halmgubberesonemanget, tills jag förstår att hon är naiv och inte speciellt insatt i debatten alls. "De svaga"-argumentet är ju förbehållet försvararna av lagen. Vi andra försöker se på frågan som mer komplex än att försöka tvinga in kvinnor i förutbestämda mallar av offer. Och vad är det som säger att bara för att man varit utsatt i sitt liv så ogiltigförklaras förmågan att göra självständiga val bara för att det handlar om sex? Hur kan man påstå sig alls bry sig om människor genom att behandla vissa människor - per default - som om de vore utvecklingsstörda?

Med den halmgubben lagd fortsätter hon med att skriva att dessa våra "argument" är "djupt problematiska" därför att många som säljer sex är traumatiserade av sexuella övergrepp, och refererar till bland annat Sven-Axel Månsson, och länkar vidare till kris- och traumacentret här. Men vad Marika inte alls berör eller verkar veta något om är just forskning om sexarbete, och det är det verkligt "djupt problematiska" att de flesta sådana här studier som politiskt lyfts fram handlar om hjälpsökande, och förstår man inte att det är en vetenskaplig omöjlighet att generalisera sådana fynd på "kollektivet" sexarbetare är man inte seriös utan ideologiskt blind. Detta är inte alls godtagbart inom den forskning som idag görs om prostitution. 

Det gör mig illa berörd. 

Vad gäller Marikas utsvävning om attityder. Utan att gå in på själva studiernas validitet, vilket man bör göra, och om man verkligen kan påstå att sexköpslagen förändrat attityder (sid. 359-380), måste frågan resas om det alltid kan påstås vara något gott med att stigmatisera handlingar och människor? 

Sist, roligt att Gunilla Ekberg ger sig tillkänna i debatten efter så lång frånvaro. Det är roligt på flera plan, en är ju förstås att det är hon som försökte ge vetenskapligt skimmer åt sexköpslagen genom att hävda att den är ett effektivt verktyg mot trafficking för sexuella ändamål, helt utan bevis. Att hon själv var en av konstruktörerna av lagen är en annan och är mån att den ska ses som närmast magisk är förståelig.  

Men här skriver hon i Arbetaren, och en passage är faktiskt intressant, nämligen det där med att förhoppningen i Tyskland att en legalisering skulle öka fackligt engagemang och liknande, det har inte uppfyllts. Men det är också något som flertalet sexarbetare påpekat inte så konstigt, eftersom verksamheten fortfarande är fylld av stigman, men kanske viktigast, de flesta är inte intresserade att registrera sig som sexarbetare. Misslyckande kallar Ekberg det hela, men då är ju frågan vad det är för mål man har; för sexarbetare är det mest naturligt att slippa att trakasseras och få vara ifred, för politiker är det ju lätt att hålla rosiga mål. 

Sedan faller resten av texten som en trött sufflé, och inte undra på, genom att peka på undersökningar som inte alls lever upp till några vetenskapliga kriterier så kan man ju hävda vad farao som helst. Ekberg kan fortfarande inte peka på lagen som något som hindrar trafficking, av den enkla anledningen som Laura Agustín skriver om idag: Garbage in Garbage out. Dålig data (se kommentarerna) kan inte användas till något annat än att erkänna att det möjligen behövs mer forskning. 

***

Libertarian Music Appreciation #10 The Dandy Warhols - Everyone is Totally Insane. Kommentar är ganska överflödig. 

Valrörelsen som ett slags politisk kvacksalveri. Först skrämmer politiker upp medborgarna om något påstått samhällsproblem, sedan visar man sig handlingskraftigt genom att agera emot det. Mer om det och Ask och Larsson, Fries och Johnson och "krafttagen" aka "politisk snake oil” på Dagens ps: Valspurtens olidliga förutsägbarhet

Med musik ska våra hjärtan vinnas i valet? Om det är ambitionen är det nog dags att lägga ned ambitionen för det finns inte en vallåt från något parti som inte får mig att dö av skam å andras vägnar. Men med MUFs låt Sverige jobbar! blir allt värre och att sedan till råga på eländet råkat se någon folkpartist som personkampanjar med en rap, ja då dog jag så mycket att jag skrattade. Och då har jag inte ens nämnt det problematiska att driva kampanj i de "sociala medierna" när man låter så här: [med andan i halsen som en telefonförsäljare andra dagen på jobbet i stark ångest] Idag lanserar jag min kampanj på internet! och på yoooutube!

Jag tänker att det här skulle funka bättre för vilket parti eller personkampanj som helst, skalar man av flåsigheten och glättigheten återstår bara denna anda av död och tomhet som de försöker dölja:

Death In Vegas - Dirge

Turbonegros frontman skriver debattartikel i Expressen och berättar hur han blev räddad från missbruk av Scientologernas Narconon, och han kritiserar vården, eller snarare vården han inte fick (fråga inte efter logik), fint så som partsinlaga och endast som ett fall och för just den personen. Allt man läst om scientologerna finns inbäddade mellan och i raderna, och i synnerhet den scientologiska antipsykiatrin som fått sin största praktiska framgång genom Narconon.

Det är som att läsa en av de där betalda newsmillartilarna (på Newsmill får man åtminstone veta).

De flesta är väl medvetna vilka scientologerna är och deras inställning till psykiatrin och psykmediciner. Men jag tänker mest på att det är väl helt ok att var och en blir salig på sitt, det som funkar för enskilda gör antagligen det också oavsett vilken knäpp eller sekteristisk bakgrund det är. För en del funkar sekter, för andra inte, metadonbehandling funkar för andra, andra inte, 12 stegsprogram, eller egen avtändning på en campingsäng i en sommarstuga, och så vidare. Det finns inte ett sätt eller en metod. Det som är bra för en person kanske inte alls stämmer för en annan. Borde vara självklarheter men är det påfallande sällan när man lyssnar på föresträdesvis sekterister, 12-stegare (den högre makten) och religiösa.

Det tråkiga är däremot och just denna polarisering, tron att alla individer kan slussas genom just sin sekt, eller på ett likartat sätt hos andra organisationer som förordar en viss metod eller tillhandahåller ett behandlingsprogram, att bara en metod, och denna metod, är tillämplig på alla människor. Som om bara för att det funkade med metod X i den enskildes fall så måste det gälla alla och alla andras metoder är fel och ruttna, och det är problemet med Narconon och en hel del andra.

Personligen skulle jag inte klara mig speciellt länge utan psykmedicinerna, men av det följer ju inte att jag därför anser att det måste gälla alla i min situation och att alla andra metoder onda, och av det följer inte heller att jag är någon zombie, och allt det andra i scientologernas vokabulär för att beskriva mig. Det enda som åstadkoms är stigmatisering. Lika gäller behandling av missbruksproblematiker, t ex med Metadon eller Subutex. Här får personer ofta höra att de är lika mycket knarkare som förr, och att det är något dåligt med att ta knark mot knark. Trots att de människor som ser sig själva hjälpta av behandlingen lyckats bygga upp ett ordnat liv, sköter arbete och lever som vilken annan Svenssson som helst. Hur ska man då någonsin kunna duga? Stigmatiserande.

En del kan till och med uppleva att substitutionsbehandling inte var lyckat för just dem och kanske fått annan behandling som bygger på total abstinens. Allt detta betyder bara att olika människor behöver olika metoder. Detsamma gäller naturligtvis människor med psykiatriska problem; en del behöver medicin och klarar sig bra med det, andra behöver något annat. Ändå uppstår den här kantiga polariseringen, och med den det märkliga behovet att trampa på andra och peka ut dem som misslyckade, eller som "zombisar". Att beskriva andra människor så utan att bry sig om hur vi själva beskriver, definierar och upplever oss i världen är att visa förakt.

Kanske är det den tunna rädslan att misslyckas själv som ibland tar sig uttryck i att det får en att må bättre om vi kan peka på andra människor som misslyckade. Men tänk då vilket fall det innebär att misslyckas enligt egna kriterier? Jag önskar människor var lite snällare och mer omtänksamma mot varandra, respektfullare, mer ödmjuk, men i ett samhälle som stigmatiserar knarkare by proxy (kriminalisering av att ha droger i kroppen) är det väl att hoppas för mycket.

Barnporrkrisen i Piratpartiet har fått hela Sverige att bölja och bröla som om vi fått en regeringskris på handen, när allt som hänt är att en riksdagslös partiledare gått ut och sagt i radio att partiet vill avkriminalisera innehav av barnporr. Alla reagerar och de allra flesta extremt negativt både inom och utanför partiet. Groda eller inte? Falkvingen påstår att han inte menade vad han sa. Detta är vad han sade i radion:

Jag upplever att vi får väldigt starka positiva reaktioner på att vi äntligen talar om att det får vara slut på kungligt sanktionerade bokbål nu. De här lagarna måste ändras. Vi ser över lag att barnporr tyvärr har använts som en murbräcka mot det öppna samhället. Så fort man använder det ordet kan man få igenom vilka toklagar som helst, säger Rick Falkvinge, Piratpartiets ledare.

Och han har helt rätt. Det är så klart han menade vad han sa, det går att läsa sig till i det nu historiska manifestet som nog ingen kan påstå är särdeles välskrivet, faktiskt ofantligt gräsligt skrivet. Där står att (mina fetningar):

De föreslagna grundlagsändringarna om att införa s.k. tittförbud avslås. Detta är en oproportionerlig, ineffektiv och obefogad inskränkning i informationsfriheten. De föreslagna grundlagsändringarna om att införa vissa fotograferingsförbud avslås. 

Riksdagen ska deklarera att det alltid ska vara tillåtet att dokumentera det man själv observerar och upplever, och att kommunicera sådan dokumentation, även i flera led.

Helt ok för min del. Varför säger då Piratpartiet två saker samtidig? Det var å andra sidan inte direkt uppenbart, är det luddigt skrivet för att de inte kunde enas, eller beror det på att det skrevs i smyg utan att andra fattade, eller bara ett resultat av dåligt med nattsömn och bråttom att få ut? Kanske det var Falkvinge som skrev utan att se till att förslaget hade något fäste bland piraterna? 

Sedan är det ju förstås så att säg ordet barnporr och allt kan stendö, din karriär, ditt anseende, kanske ett helt parti och en del ropar också på Falkvinges omedelbara avgång. På twitter kan det låta så här (och vi hör ju alla hur likt det är att ha uttalat sig om innehav av barnporr):

@KlaraTovhult Så om partiledare X blev psykotisk och började orera om gröna gubbar som äter små barn tar det fyra veckor innan X avsätts?-- twitter.com/deeped

Allra mest bör Falkvinge avgå för att han skadar partiet genom att ostrategiskt bli hela svenska folkets egna Pedofilpartiet. Det säger i så fall att ingen någonsin kan eller bör ifrågasätta lagen om innehav, det vore ett politiskt självmord. Tragiskt. Vi kanske inte är många som tycker att det scenariot är skrämmande, likväl önskar jag att piraterna ingjöts lite mer mod att faktiskt ta en mer gedigen ställning till det integritetsvärnande samhälle de pläderar för och stå för den delen i manifestet. En del tycker - alltså någon som inte ens kommer rösta på PP - att hela partiet måste läggas ned. 

Speciellt blir det intressant för liberaler som bör beteckna ifrågasättandet av innehav som en pseudohändelse, men inte helt irrelevant för diskussionen som på sistone hela tiden handlat om tecknade nakna barn i eller inte i sexuella sammanhang. Något som till och med sexualmoralismens juridiska dungeon mistress  Madeleine Leijonhuvud tycker är förskräckligt rättsvidrigt. Teckningar kan inte kränka något barn, och det blir bara konstigare och konstigare att hävda att det är möjligt att kränka idéer som den sociala konstruktionen "barndom". Men just så här absurd är vår lag, och kan bli än mer absurd om ingen slår i backen, barnpornografisk text kan mycket väl bli nästa steg, som Strage påpekar förtydligas som bäst på polisens hemsida: "Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas i nuläget inte som barnpornografi." Och mer Strage, detta avslut fångar exakt min ironiska känsla för Piratpartiet som att hellre vara på väg in i en skrapa än välja det andra: 

Det tar emot att rösta på Piratpartiet som vill slopa säkerhetskontrollerna på inrikes­flyget. Men om några år, när jag sitter på en al-Qaida-kapad flight på väg mot en Hötorgsskrapa, kommer jag i alla fall att kunna fälla tillbaka sätet och trösta mig med lite mangaerotik.

Buckle up. Våra friheter är värda att försvara.

Det ska erkännas att jag under någon fylleresa till Helsingfors efter kommunismens fall i Öst, förfördes så till den milda grad av kommersialiserad nostalgika över en död epok att det var svårt att avstå från att köpa en röd stjärna i billig metall. Det är nog det närmaste jag som vuxen tjusats av kommunism förutom min ohöljda och ogenerade förtjusning inför ryska militärkläder men det är ju något annat.

Om man fyller den med en blond ryss av granitkaraktär med isblå blick blir det extremt sexigt I tell ya!

Men så icke Carl-Michael Edenborg, det går nästan att höra hur det pangar i byxorna när han drömskt läser av kommunismens spöke i Europa som en trend. Kanske det är så, kanske inte, men jag blir inte upprörd av det, att "lärt folk" är fientliga mot liberalism är helt enkelt bara en oavslutad relation som pågått allt sedan 10- och 20-talets intellektuella elit i Väst tjusades av socialismen på allehanda vis. Rosa Luxemburg var inte så glad när allt kom kring, inte heller Emma Goldmann som var besviken och talade ut i media på den tidens bloggar: nyhetsfilm före filmen, men vem räknar sådana otrendiga tråkmånsar?

Trendig kramkommunism på film som på 80-talet fast på 10-20-talet, inte så svår att romantisera när man inte lever den.

Personligen och med moderna mått har jag svårt att förlika mig med kommunisternas anarkistiska falskhet som med t ex Brand-medarbetaren Kajsa Ekis Ekman och hennes inställning till sexköpslagen och till transor också för den delen. Och så där kan man hålla på med denna falska air av frihetliga ideal. Det senare inträffar ibland som svepande kritik mot "nyliberalism" och nästan på samma nivå som när någon twittrade att det där ryktet om att Robert Nozick faktiskt tog avstånd från "nyliberalism" har bekräftats på Idésherpa (Ingemar Nordin ska alltså ha bekräftat detta). Och nyliberalerna vet inte om det! Trött försöker jag påpeka att Nozick reviderade sig när det handlade om statens roll för gemenskap, inte alls vad gäller fria marknaden, rätt till egendom och självägandet, osv. Sedan pekar jag på den sista intervjun med Nozick som gjordes 2001. Det varde tyst. Inte lika roligt.

What I was really saying in The Examined Life was that I was no longer as hardcore a libertarian as I had been before. But the rumors of my deviation (or apostasy!) from libertarianism were much exaggerated. I think this book makes clear the extent to which I still am within the general framework of libertarianism, especially the ethics chapter and its section on the "Core Principle of Ethics."

Det åsido, Lisa Magnusson kontrar Edenborg med att påstå att vänsterns (?) arbetarideal tycks vara väldigt macho och arbetaren en man. Jag tycker det är en bra poäng, den är inte heller ny utan är strikt talat Simone de Beauvoirs kritik mot socialisterna, och beskrevs som "det olyckliga äktenskapet mellan socialism och feminism". Helt med Simone och Lisa där. I sin tur kontrar Fredrik Segerfeldt och efterfrågar Magnussons människosyn eftersom hon spaltar upp alla som offer utom vit heterosexuell man.

Det fick mig att tänka på att Foxnews (nej, Edenborg och andra kramkommunister det är inte en nyliberal nyhetskanal) Andrew Beitbart lyckats fått en svart person sparkad på lösa boliner, någon höll ett tal om hur fel rasism är genom att exemplifiera med sig själv för över 20 år sedan. Alltså en rasist som borde sparkas! Allt enligt den nya rasistlogiken:

After three or four decades of whining about reverse racism, America now has achieved full-blown white victimology.

Och slutligen, en seriöst menad fråga om svenska seder som jag inte lyckats svara på:

What's with all these kissyfaces? Här menat: Briljant! Knivskarpt! Lysande! Genialt! (alla får lika mycket saft i glasen-komplimanger.) Klarar inte av att förklara varför.

Kram!?

Det var Vaclav Havel som efter Berlinmurens fall uttryckte att hur vi behandlar romerna i Europa säger något om vår nivå av civilisation, eller rättare sagt att det är ett lackmustest på samhällets toleransnivå.

"The Gypsy problem is a litmus test not of democracy but of a civil society."

"The two are certainly two sides of the same coin; one is unthinkable without the other. One means legislation to enable the people to vote and make them the source of power. The civil society is related to human behavior."

Med det i bakhuvudet - och jag är benägen att hålla med Havel om detta - så kan vi konstatera att Sverige inte är det där landet som så ofta påstår sig vara all civilisations rättesnöre eller att vi är så speciellt toleranta när det kommer till det där lackmustestet. För här händer det på bästa möjliga plats i media att vår migrationsminister Tobias Billström ställer sig upp och påstår att tiggeriet på svenska gator, torg, bussar och tunnelbana, måste upphöra, och anledningen är "kidnappade romer" som är här och tigger.

Aha. Det är nog inte själva "kidnappningen" som äger den större relevansen, utan själva förekomsten av tiggare och att de är romer och från olika håll i Europa. Och visst jag blir också upprörd när jag ser människor som tigger, men fattar åtminstone att inte bli upprörd bara för att de är här och tigger, eller just för att de är romer, utan att människor behöver tigga.

Jag blev upprörd för några år sedan när en liten pojke på 6-7 år drev runt och tiggde inne på en hamburgerresturang utan att någon höjde på ögonbrynet. Många bara öppnade plånboken och gav en tjuga eller ett guldmynt till det lilla smutsigt klädda barnet som de knappt ägnade en blick åt. Jag fattade ingenting. Jag försökte prata med pojken men han smet snabbt iväg när jag framstod som någon som funderade på att göra något slags ingripande. Inte fan vet jag vad jag kunde ha gjort, men mitt mammahjärta grät. Jag begriper mycket väl att han behövde pengarna och att lösningen inte handlar om att skicka hem dem så...

...vi slipper se dem. Och det är så jag läser Tobias Billström, som om det vore bättre att de tiggde där borta.

Det intresssanta med Havel är hans insikt om hur det gamla kommunistiska öst lade lock på gamla konflikter, diskriminering, latent hat, allt det som visade sig explodera under balkankriget. Gäller här. Romer i våra europeiska samhällen står alltid i vilket samhälle som helst  allra längst ned på den sociala och ekonomiska rangordningen.

Katitzi i all ära, vilken samhällsinsats, men det har inte hjälpt, bara när romerna är hyfsat gulliga, ungefär på samma vis som gulliga bögpar i villaområdet. 

Annorstädes tar Rasmus Fleischer - Hejdå Newsmill - upp vad som händer på Newsmill. Nämligen att redaktören kommer på att göra en millning (på newsmills artiklar får man rösta på frågor om man är arg, glad, uttråkad) som lyder: "Hur känner du för romer i Sverige?".

En illustration till det självklara hatet mot romer. Det skulle aldrig fungera att sätta in "judar" eller "svarta" i sammanhanget; för vi har lärt oss att vi ska vara toleranta mot specifika grupper, men vi har aldrig lärt oss att vara toleranta.

Jag undrar alltid över denna typ av krockar i den svenska självbilden. Den stämmer inte.

Maria Leissner presenterade häromdagen en utredning om romer i Sverige. Jag lyssnade på något radioinslag om den, men fick ingen kläm på vad den kom fram till. Problemet är ju inte demokratiskt, och kanske demokratiska beslut bara därför är en vift med handen, det är som Havel påpekar något som måste hända i samhället: med vår inställning till vad tolerans är. Vi gör fel någonstans. Halt, stopp och belägg, är det inte dags att fundera på hur vi handskas med själva toleransen, som bara appliceras på vissa grupper, och att det är där själva feltänket börjar?

Kanske något relaterat är det totalt meningslösa folkpartiutspelet om niqab och burka av Björklund som förvånar de flesta. Varför? Och varför skapa ett problem som inte ens existerar? Det är ju sådana här utspel - inför förra valet var det utspel om somaliska underliv - som skickar signaler om vår tolerans, och den är inte vacker att skåda.

Tillägg: Newsmill citerar från Rasmus blogginlägg och lägger det på förstasidan med byline. Barnsligt, tveksam journalistik, varför inte bara bemöta kritiken? Eller det kanske kommer.

Det är faktiskt lite roande att läsa Johannes Forssberg och sedan Rick Falkvinge. För naturligtvis har Rick helt rätt i att påpeka att brott mot upphovslagen handlar nu för tiden föga om att som enskild person få sin sak prövad i domstol, utan om att ha råd att låta en rätt pröva saken. Jag har länge fantiserat om hur det dimper ner ett kuvert på hallmattan med krav på fantasiljarder eller pynta 20 000 spänn, och då menar jag inte brott mot narkotikalagen utan om illegala nedladdningar. Knarkbrottet att vara positiv på marijuana är trots allt bara ett par tusen och en femhundring till brottsofferfonden (I kid you not). Det ska vara fan att vara förälder i Sverige att behöva lägga sig platt för maffiametoder, och inse att till och med narkotikalagstiftningen är rättsmässigt mer ok. Det är synd att inte Johannes ser detta som ett problem, och att det bara finns ett parti som verkligen fattar vilken makt som en rad multinationella företag tar sig genom statens försorg. Detta är exakt den situation som bildar den mentala bilden av: Staten och Kapitalet sitter i samma båt, men det är inte dem som ror, som ror så att svetten lackar. Man kan må illa för mindre.

Jag tänkte på detta lilla enkla sätt bara påpeka att det finns anledningar att rösta på Piratpartiet. Det spelar ingen roll att man kan vara lika delar skeptisk som pessimistisk till projektet, för vad är det i jämförelse med en valrörelse med de sedvanliga partierna som faktiskt är mer intresserade av att sätta staten och kapitalet i samma båt?

Jag har det inte lätt. I ett land där mellanmjölk är en fysisk valmöjlighet i kyldisken är gestaltningen av det knappt märkbara politiska spektrumet av svenska partier något som ter sig som metafysiska variationer på mellanmjölk. Alla partier försöker vara lagom, inte tycka för mycket och inte i för kontroversiella frågor. Ja, förutom F! som bränner pengar för att visa att pengar är viktigt (näe, menar ni?) och vill att män ska betala högre skatt eller allt vad de nu hittar på mellan varven när de inte är ett parti och får bidrag för att vara en förening. Nu hade jag ändå aldrig övervägt F!, så jag vet inte varför jag överreagerar så på deras dumheter. Laget borde möjligen ha varit Folkpartiet med mitt engagemang med Liberati? Men nej, så länge partiet inte överkommer sina nojjor om det livsfarliga knarket, om trasiga horor, och bara kan stoltsera med några få avantgardister i frågor om integritet är den optionen fjärr.

Jag är för gammal för att tro på sagor och alldeles för bitter och cynisk att spela med i låtsasleken att det finns ett val. Det finns personer som alldeles säkert förtjänar min röst, men de verkar i något parti som inte förtjänar min röst. Det är då man kan dra till med det oväntade, mest för att det är roligt och får mig att känna mig mindre cynisk och butter. Jag kan hålla fast vid föreställningen att inte tro på sagor och att inte tro att det spelar någon signifikant roll, och samtidigt räcka finger åt sagan och mellanmjölken.

Jag har redan fått mental smisk för min larviga och pinsamma optimism förra valet, jag tänker inte upprepa det misstaget. Personligen har jag ibland tänkt att denna gång så får Liberala Partiet min röst, trots att de mest verkar ha varit upptagna med att byta logga och efter nedläggningen av ett hyfsat öppet forum numera hemlighåller sitt forum så man har inte en aning om vad de pysslar med. Men nej. Jag läser med bistert hjärta att de inte alls förstått det där med varför frågorna om immateriella rättigheter är så brännande viktigt, det nämns inte ens, och att inte heller de ser det problematiska att staten agerar hantlangare åt kapitalet.

Sad but fucking true. Så var finns en knapp att sätta på tröjan och bloggen?

Libertarian music appreciation #9 Yes - Owner of a Lonely Heart, för det är något med att vara libertarian, det känns rätt ensamt ibland, och världen en plats där staten regleras av störst picka och pengapåse, trots att det alltid påstås vara den libertariana utopin, guess what suckers, ni lever den utopin här och nu.