Bloggar

Antagligen som sista bloggare gick jag till slut in på alliansen.se

för att se den där nya grafiska profilen som alla babblade om. Men det var inte mjölk jag tänkte på utan ett barnprogram, och bilden frammanades: Björne springer ifrån ansvariga web-barbapappa och ropar till Snigel att rädda sig.

Å andra sidan så lovade de ju att arbetslösa skulle hållas sysselsatta, så vi tänker här att det kanske är bra att de verkar ha tagit konsekvensen och låtit folk utan erfarenhet och talang hjälpa till. Leva som man lär.

Likväl. Jag läser i texten om alliansen följande floskel:

Alliansen tror på människans inneboende vilja att ta ansvar och växa av egen kraft. Vi vann väljarnas förtroende som en allians för fler jobb och växande företag som grund för en bättre välfärd. Detta har vi tagit med oss när vi bildat regering. För oss handlar det om att svara upp mot en av demokratins bärande grunder – att föra en politik för människor till lösning på deras verkliga problem.

men är det inte för jävla underligt med en sådan text? Att först påstå att man tror på människans egna förmåga och ansvar och sedan fylla i med att de som politiker ska fixa våra "verkliga" problem. Är det bara mina "overkliga" problem som de avstår att lösa åt mig? Men tack ska ni ha för att ni tror på mig, åtminstone de inbillade och overkliga problemen, och tack snälla för att ni löser allt annat åt mig.

Det enda Alliansen verkar hoppas på inför valet är att ingen minns FRA, Vänsterpartiet vill ha det som i Sovjetunionen och att det rödgröna samarbetet kommer ha en ännu löjligare grafisk profil. (Och 55% bryr sig inte eller har ändå inte en susning - så slumpgenerator funkar säkert också som valtaktik)

Läs även Ingerö om Alanen.

Swosh, sa veckan, swosh. Hemkommen från katastrofland är nu dotter och skönt är det. Jag gillade hennes tatueringar också. Däremellan råkade jag ut för en förkylning från helvetet eller så var det ren utmattning. Därefter följde en helt vansinnigt rolig fest på lördagen som anordnades av sambons coverband (de kallar sig för Buffalo Dawn* och är dessutom till salu) som medförde att några av mina tår fortfarande är förlamade. Hysteriskt kul och jag insåg att jag verkligen har talang som bartender, jag rockar ju som bartender, kan bli en alternativ karriär.

***

Men här följer nu lite reklam för nya upplagan av Klassisk feminism. Jag är extatiskt lycklig över hur bra den blev med det nya extramaterialet, och lite småpet så att stackars Lars Gårdfeldt slipper kallas för Gårdenäs**.

Extramaterialet består av en mini-antologi med texter av:

Laura Agustín gör en socialantropologisk betraktelse över den svenska upptagenheten med jämställdheten.

Hanna Marie Björklund erövrar ordet feminism.

Anna Ekelund skriver om att det är dags att skruva upp ett kritiskt tonläge i sexualdebatten.

Anna Svensson som skriver om jämställdheten som ett offeraltare. .

Hanna Wagenius ställer krav på en feminism som inte vänder sig till staten i tid och otid.

Boken kommer finnas i handeln 19 mars!

(Även om boken fanns existentiellt den 8 mars)

Andra spaningar:

Tiina Rosenberg skriver antagligen den mest galna texten på länge, men det är samtidigt en person som det är svårt att bli arg på. Kanske för att det inte går att ta henne på riktigt stort allvar? Det där med att nyliberaler skulle vara rasister (egentligen är väl nyliberaler det mest anti-rasistiska man kan finna, eftersom man står för öppna gränser oavsett vem man är till skillnad från alla de som är för ett samhälle vars stat reglerar nogsamt vem man är och vem som får söka lyckan i Sverige ) är riktigt roligt. Eller bara en sammankletning av danska och norska högerpartier som om de hade något endaste dugg med nyliberaler att göra. Men det är förstås tacksamt att låtsas som om det vore så.

När det vankas invandrare reser de sig däremot som en man (och ibland kvinna) för att använda sig av jämställdhetsargument.

Jag antar att Tiina aldrig konfronterats med hur liberaler debatterar mot främlingsfientliga.

Men den mest retoriskt roliga utsagan samtidigt som den är intetsägande är följande:

”Varför är ni så vänster kvinnor?” frågade Anna Dahlberg i en ledare i Expressen den 12 juli 2009. Ja, varför är vi det? Nora Hämäläinen, chefredaktören till den finlandssvenska vänstertidningen Ny Tid, ger svaret: ”Detta vänsterprojekt som har gett dagens nordiska kvinnor – också ensamstående mammor, också dem som saknar utbildning och förmögenhet, också dem som har otur, också dem med man och barn i karriären – en aldrig förut skådad självständighet och frihet att forma sina liv. Därför borde det vara naturligt för kvinnor att rösta vänster, av rent egennyttiga skäl.” (Ny Tid nr 7/2010) Detta vänsterprojekt och välfärdsstatskramande kritiseras av debattören Louise Persson i boken Klassisk feminism (2009) där hon skyller vänstervridningen på Simone de Beauvoir, som ansåg att en feminist, oavsett om hon kallade sig vänster eller inte, är vänster per definition. De Beauvoir hade koll, kort sagt.

I Sverige röstar kvinnor som grupp på de röd-gröna partierna och är i minoritet i fråga om auktoritärt-nationalistiska partisympatier.

Jag är förvisso glad att ha upplyst Tiina om Beauvoirs syn på feminism, men det gör den inte mer rätt, man kan inte hänvisa till rätt eller fel bara för att någon tyckte det. Snarare menade jag att vänstervridningen i feminismen går att spåra till Beauvoir. Historiskt är rötterna däremot liberala, och det faktumet kan ingen i världen ändra på, och hur mycket än Beauvoir kom att vänstervrida den. Det senare är utvecklingen i stort.

Och precis som Tiina kletar ihop "högern" till dansk/norsk modell så antar hon att det inbegriper liberaler. Men om "auktoritärt-nationalistiska partisympatier" är höger så är vi vänster och frågan är inte om delar av den där röd-gröna beteckningen då också är höger. För det anti-auktoritära och nationalistiska är inte liberalt, men det som de facto utgör den svenska politiken tvärs över partigränser.

Anna Svensson skriver om tjejourerna, vars kampanj trillade in i mejlboxen med orden:

Antingen är budskapet att alla tjejer har problem för att de är tjejer, eller så kanske det är som Anna undrar, att de breddar verksamheten och då blir det ju problematiskt eftersom det fortfarande behövs tjejjourer för tjejer med problem.

Dennis Josefsson skrev antagligen det enda kritiska blogginlägget eller inlagan i debatten om att erkänna det armeniska folkmordet, jag instämmer. Kritik och protester mot Turkiet behöver inget riksdagsbeslut och press bör man sätta på regeringen vilket fall som helst. Problemet är att det blir förvirring kring vad som är lämpligt för en riksdag att ta beslut om.

Och sist kan man verkligen fundera över det där om fittan som är det mest värdefulla hos en kvinna, Anna Ekelund gräver.

*) Som sagan förtäljer är det en samling hårt arbetande män som samlas vid ett vattenhål, musiken alltså.

**) Den enda Gårdenäs jag kommit i kontakt med är en fd schlagersångerska som drev ett solarium i Solna på 80-talet. Där upphör alla likheter med en präst skulle man tro.

Läs Anna! Och på det en dos Dilsa om hedersvåldet och svenska feministers tystnad.

Och läs sedan Linna Johansson och fatta att man fortfarande år 2010 inte får anse att det ÄR värre för kvinnor i andra delar av världen. Pokal i relativistisk dygdighet - om jag och andra tänker på hur kvinnor lider i världen så struntar vi alla i att en del kan ha dåliga möten på mödravården - när RFSU faktiskt gör något bra av denna dag och nästan det enda jag blir lite lycklig av idag (med det sagt står jag inte bakom allt RFSU säger).

Skillnaden är att Linna inte dog av det dåliga bemötandet. 

Jag mödar banne mig inte med den här dagen längre. Det är inte ens skoj att "nya moderaterna" twittrade:

Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen.

Grattis? Och så ett försvar och påpekande som bara gjorde allt värre, nämligen att i mellanöstern och i östeuropa så  grattar de minsann sina kvinnor.

Jag bara undrar vems kvinna jag är idag den 8 mars, och det enda jag tänker är att jag är ingens.

Ungefär samtidigt som jag satt och funderade på Roman Polanski och hur kulturvärlden selektivt verkar bortse från att han faktiskt våldtagit en 13-åring och istället ordnar petitioner, så dök Expressen upp med en apologetisk snyftartikel om den svenska låtskrivaren David Jassy som dömts för mord. Man kan må illa för mindre. Här är alltså en man som förvisso först "ofrivilligt" råkade köra på en man, pianisten John T. Osnes, men som när han hade gjort det, tar sig ut ur bilen och börjar slåss med personen för att sedan sparka honom i huvudet när han böjer sig ner. 

När polisen kommer till platsen och försöker hindra låtskrivaren att köra iväg genom att hålla fast hans dörr, hindrar det inte Jassy att fullända den horribla situationen med att dessutom köra över det liggande offret.

En gång till eftersom Expressen helt och totalt missat det:

kör över det liggande offret.

Istället skriver Expressen

"Klockan 01.20 korsades Osnes promenadväg med Jassys bilfärd.
Svensken fick ställa sig på bromsen för att inte köra på pianisten, som blev mycket upprörd, enligt vittnen på plats. Han skrek till, gestikulerade - och drämde händerna mot motorhuven.
Det var inte första gången han varit irriterad på stadens fartdårar, har en av hans vänner berättat i Los Angeles Times efter pianistens död."

Med insinuationen att det var offrets eget fel. Fäll inga tårar för offret, tänk på tragedin för Jassy. 

Det är alltså synd om svensken i det hemska USA och en artikel som ingående bekräftar detta genom att intervjua flickvännen som var vittne (om än så berusad att hon enligt polisförhör inte minns ett skit) och med i bilen. Hon får dessutom tillsammans med Jassys familjs sorg avsluta artikeln med ord om hur hon kämpar för honom, för det var ju "ofrivilligt".

"David hade aldrig något uppsåt att ta John Osnes liv, vi ville bara komma hem den där kvällen, säger hans flickvän."

Som om åtalet någonsin handlat om att han råkade köra på offret - det är ju vad som hände sedan som åtalet handlar om. Killen går alltså ur bilen och bland annat sparkar han på offrets huvud, sedan när polisen hänger i hans bildörr så tar han och avslutar mordet med att köra över offret. Nej, det var förstås ett "ofrivilligt" val? Då kan man undra vad som krävs för uppsåt om "ofrivilligheten" består av sparkar mot huvudet och sedan köra över offret. Frågan är om det i så fall kan finnas något som kan kallas för mord och dråp ens. 

Och därför samlar man i Sverige in pengar för advokatkostnader, för som det sägs i Aftonbladet:

Ingen av dem anser att han är skyldig till mord. De känner honom så bra att de vet att han inte är någon mördare. Han är skyldig till att ofrivilligt ha medverkat till vållande av annans död och det måste han ta konsekvenserna av, säger Alex Strehl.

Vad är det för fel på att försöka sig på att konstatera att det är tragedi för alla utan att försöka sig på konsten att ursäkta någons beteende? Låt mig påminna alla som vet "att han inte är någon mördare" att han körde över en liggande man efter att ha sparkat honom i huvudet. 

Tors obligatoriska kommentar:

- Tragiskt att hans musikkarriär skulle ta slut så där.

- Ja, verkligen. Han brann för sitt pianospel och hade mycket kvar att ge världen.

- Va? Nej, jag menade gärningsmannen.

Och från Delphi-lisa:

Hey, hans flickvän och vänner säger ju att han är en snäll kille? De vet att han inte är en mördare. Var ofrivilligt och dessutom inte hans fel och han var väldigt upprörd den där kvällen. 

Vad är det för fel på människor? Är det för att det är en svensk som det blir olidlig skitjournalistik? Lika dramatiserat som Annika Östbergs fall som av journalister också genomgår något slags reningsbad när man inte nämner att hon redan tidigare dräpt en människa.

Min dotter befinner sig i Chile och givetvis var hon därför på plats när jordbävningen rasade. Jag lovar att den större konklusionen (förutom den emotionella påfrestningen av detta faktum) av det är för mig att svenska tidningar verkar mer benägna att ideologisera och nationalisera ett annat lands trauma än att ge läsare information och saklig belysning. Det kan i och för sig bero på att informationen varit knapphändig på grund av att kommunikationsnätet brast.

Men det förklarar inte fullständigt galna och osmakliga debattartiklar som t ex på Aftonbladet som försöker sig på att ideologisera katastrofen genom att försöka få Chilenska myndigheter att framstå som om de vägrar människor mat och skydd. Det är som om skribenten antar att det finns en plikt för affärsinnehavare att stå ut med att ruineras och att deras oro för plundringar (och då snackar vi plattskärmar och inte nödvändigtvis mat och förnödenheter) är att förvägra människor överlevnad och ett uttryck för någon slags "nyliberal" ondska.

Att affärsinnehavare ser sina enda tillgångar försvinna och sina behov av överlevnad förstörda är underordnat och skyddet för dem är liktydigt med hat mot fattiga. Men det värsta av allt är hur föraktet mot Chiles framgångar och chilenska myndigheter tar vägen över en obegriplig fattigdomskritik, och det är det tydligaste exemplet på att utnyttja en katastrof för sina egna ideologiska behov. Allt detta är osmakligt och ovärdigt. Det blir som en cirkus av ideologiska behov som ska näras istället för att rapportera och analysera läget på relevanta sätt.

Jag önskar det var lika komiskt som när NYT råkar välja en konstig caption till nyheten om att Clinton landat i Chile med löften till det chilenska folket om bistånd och hjälp, ett folk som man kunde förmoda ser ut så här:

Men chilenare är varken ett folk av dvärgar eller ondsinta människor som låter människor svälta ihjäl. De är människor som försöker överleva och hjälpa och skydda på bästa sätt de kan, även små och stora affärsinnehavare drabbas. Man skulle kunna påstå att denna del av vänsterns förkärlek att smutskasta ett helt folk också havererar i såväl logik som empati, för om man menar att "det är rätt att ta mat om man ingen har" (inte ens be) så är det inte ""nyliberalismen" som hävdar den starkes rätt utan de sk fattigdomskritikerna.

Det här är inte nytt, samma sak utspelade sig under katastrofen i New Orleans som också raskt blev en ideologiserad härdsmälta av påstådd rasism och antydningar att amerikanska myndigheter hatade sina fattiga och förvägrade dem hjälp. I klartext skylldes allt på "nyliberalismen" och personer som Naomi Klein såg katastrofen både som orsak av och framgång för de fria marknadskrafterna. Döda människor är en tillgång för nyliberalism tycks åsikten vara och det är som om de behöver få den bekräftad hur absurda associationskedjorna än är.

Med vilket jag släpper lös Tor som har något att säga om associationskedjor:

"A butterfly flaps its wings in Brazil we get a hurricane of the coast of Florida. Chaos theory." Gil Grissom, CSI

"Vänta, jag tror jag ser en nyliberal!"

En debattör argumenterar enligt fjärilsteorin i Aftonbladet att eftersom poliser brutalt skingrade hungriga människor i Chile idag så beror det på den ekonomiska fakulteten i Chicago 1973.

Själv har jag länge närt några egna teorier.

Eftersom svenska soldater sköt ihjäl fem personer 1931 i Ådalen så dog Osmo Vallo efter ett brutalt polisingripande i Karlstad 1995.

En annan jag har är, eftersom Olof Palme blev mördad 1986 så införde Alliansen RUT-avdraget 2007.

Min personliga favorit är ändå, i och med att de borgerliga vann valet 1976 så behövde någon skriva en dålig debattartikel i Aftonbladet 2010-03-03.

Av någon outgrundlig anledning så har Aftonbladet frågat Jan Myrdal om bristerna i äldreomsorgen. Mannen som gett folkmordsförsvaret ett ansiktet.

Vad var Aftonbladets kriterium för att få kommentera äldreomsorgen? Gammal och reaktionär? Varför inte lika gärna fråga Hitler?

Det är med spänd förväntan som man går in på bloggen som betitlar sig Tradition och fason. För de har tagit sig an den STORA debatten om idékonservatismens tillstånd i Sverige. Och om man kallar sig för Tradition och fason så vet man att de har en del uppförsbacke, så kaxigt värre kan tyckas. Här hävdas nu emellertid att det finns massor av idéer och utveckling inom konservatismen. Spännnande.

Varvid man läser med nyfikenhet men inser raskt att det närmaste idé de kommer är främst:

"Konservatismen eftersträvar alltid de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund, samtidigt som man betonar den enskilda människans ofullkomlighet."

Och idén är? Hallå?

Nåväl, att konservativa har brister i sin idéformulering är inget nytt även om man säkert kan hålla med om den andra formulerade nästan-idén att:

"Detta betyder inte att konservativa önskar sig en värld av munkar och nunnor som lever i celibat, lika lite som liberaler önskar sig en värld av stenåldersmänniskor som tar vad de vill ha utan gränser eller hämningar. Även om det ur konservativ synvinkel ofta ser ut precis som att liberalerna strävar i den riktningen vad gäller mänsklig karaktär, tillsammans med miljövänstern som verkar föredra att vi bor i grottor och äter gräs och rå fisk."

Jaha, och vad är det då för värld de önskar sig? Knyter till punkt 1, "de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund..."? (det STORA frågetecknet)

Vilket ingen verkar direkt ta sig an vad det är för "ideal och kulturell grund" förutom att det är något som är högt och fint. Och därefter som någon slags såsig reaktion på vad de tror liberaler anser och liberalism är (skoj! bara skoj!): 

"Och till skillnad från liberalerna ser vi med klarare ögon på det faktum att människan inte enbart kan ägna sig åt det som är skönt, roligt och nöjsamt – om hon ska kunna ta ansvar i tillvaron, något som konservativa alltid betonar betydelsen av."

Det är förstås att missförstå den liberala premissen kring rättigheter, rättigheter är ansvar. Frihet begränsas av andras lika rätt till frihet. Roligt och skoj eller inte. Om man nu ska försöka sig att formulera sina egna idéer i reaktiv prosa så är tipset att försöka förstå vad man kan utgå ifrån för premisser. Annars blir det bara pinsamt och såsigt. Och än värre pinsamt blir det när skriftställaren påstår att liberaler hugger dem i ryggen, utan att reflektera över tillståndet och varför: 

- därför att ni bjuder in till det och det vore ett direkt liberalt tjänstefel att inte göra det.

Exempel på såsiga konservativa som bjuder in till rygghugg

Som när Dick Erixon tramsade om den konservativa plikten att lyfta av barnvagnar i lokaltrafiken, och ville därmed visa i reaktiv anda hur liberalismen kommer till korta och varför konservatism behövs (mer här om barnvagnskriget). Eller den där såsigheten i att inte kunna formulera några idéer utan bara reaktivt ifrågasätta och tycka att något är bättre men inte kunna visa det klart, ja, Roland Poirier Martinsson vars såsighet jag fick ta del av i debatt med honom här: Konsten att debattera utan problematisering. Och så har vi ju förstås representanten Johan Lundberg på Axess som, förvisso ofta läsvärd, hemfaller ibland åt en tragiskt låg och såsig nivå som i vad-är-konst-debatten, konst är figurativ för så har det alltid varit och abstrakt är så koOonstigt. 

Men vilket fall som helst hur det nu än är med idéerna och den där stillastående konservativa debatten, så erkänner nu skriftställaren att det är svårt att föra ut "idéerna" och att det beror på att de inte har pengar och tankesmedjor i likhet med liberalerna och socialisterna. Jag skulle vilja påstå att det främst beror på den totala bristen på förmåga att tala ur skägget so to speak. Själva såsigheten. Vem och vilka vill sponsra det på större skala? Ja, bortsett från Timbros anställning av Martinsson, också en slags sponsring.

Liberal skjuter fason i ryggen

Annorstädes i nyhetsflödet, Jan Björklund försöker sig på konsten att försvara kristendom i skolan med tolerans- och allmänbildningskortet, men gör bort sig redan vid inledningen "jag anser att skolan också fortsättningsvis skall fördjupa sig mer om kristendom än om till exempel hinduism". Då har man mer en emotionell blockering än faktiskt driv om bildning. Niklas skriver bra om det.

Aftonbladets Eva Franchell har skrivit en ledare om att "De urkonservativa lever i förnekelse". Den handlar om det ytterst tråkiga ämnet klimatförändringarna. Ett ämne som inte ens med extremt livlig fantasi kan hoppa över till insunatuioner om sex är och förblir tråkigt. "Eh, jag har ett högtryck vid midjan.". "Det blir varmt här inne sa BH-modellen." "Nu blir det översvämning i byxorna eller nått". Ja, ni förstår.

Eller ja om inte är en 70-årig järnvägsingenjör från Indien och ordförande för IPCC och heter Rajendra Pachauri. Då kan man skriva en bok om en 70-åring som tittar tillbaka på sitt liv som järnvägsingenjör, eh jag menar klimatforskare, och hur han hade sex i alla möjliga och omöjliga ställningar. En orgie i tantsnusk.

Själv ska jag skriva en bok om en bloggares egentliga liv som mästerspion!

I alla fall, Franchells visar att klimatskeptikern och bloggaren Maggie Thauersköld Crusell är medlem i klimatskeptiska nätverket Stockholmsinitiativet. Maggie bloggar även på den konservativa tidningen Världen idag. Dessutom använder sig Maggie av amerikanska källor!

Eva påpekar att en annan amerikansk källa är den högerkristna organisationen Minnesota Majority. De är emot sexualundervisning, homosexualitet, för rätten att bärare vapen och kreationism. De lik Maggie bekämpar klimatpanelen IPCC.

Ja ni förstår, Maggie är kreationist, hatar bögar och bär vapen eftersom hon använder sig av amerikanska källor. Klart som korvspad.

Jag tror jag kan det här nu. Låt mig försöka.

Eva Franchell har initialerna EF. En annan med initalierna EF är Elizabeth Fritzl. Hennes far österrikaren Josef Fritzl som våldtog barn och fick barn med sitt barn och murade i dem nere i sin handbyggda bunker.

En annan österrikare med bunker var Adolf Hitler. Hitler gasade ihjäl många miljoner människor. Hitler hade även en hund som han kallade för Blondie. En annan som kallade någon för Blondie var den fule Tuco i Den gode, den onde, den fule. Tuco var en riktigt ohederlig slemmig prisjägare utan skrupler. Han kunde bedra vem som helst för lite pengar.

Tucos mustasch i filmen påminner till stor del till Josef Stalins mustasch, ja ni vet den där cyniske diktatorn som stampade ihjäl en så där femtio miljoner ryssar. Och rysk rolette spelade man i Deer Hunter, en film om vietnamkriget. Jag behöver knappast påminna om napalmbomberna som USA slängde ner på folket där. Det finns det amerikanska källor på.

En som däremot gillade att lukta napalm var överste Bill Kilgore i den surrealistiska filmen Apocalypse Now. Filmen bygger på boken Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad där det imperialistiska västvärlden med kristna missionärer åker upp längs kongofloden och skjuter av infödingarna.

Efter man läst Aftonbladet vill man helst blåsa skallen av sig.

Eva Franchell, hur kan du försvara detta?

PS Jag ser även att det finns en öppning som salongsberusad nyliberal på Expressen som ska "börja bränna på, shoppa loss, dansa i bensin".

Ey Expressen den här är till er - Tor Anthem

Mitt namn är Tor och jag tänker inte va' tyst
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli fryst
Så vill du ha ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Den du talar med är inte nån vanlig Svenning eller Linderborg
Mitt namn är Tor Edvardsson

Och inte Jan Myrdal
Och inte Alex Schulman
Och inte Marcus Birro eller nån
Mitt namn är Tor Edvardsson

Jag antar att de flesta läst dagens begivenhet att regeringen föreslår att slussa ut folk som praktikanter på myndigheter, på Skatteverket bland annat med konsekvensen att 36% av personalen där blir praktikanter. Med Littorins ord:

Littorin är även medveten om risken för att praktikanterna inte får meningsfulla arbetsuppgifter. Men, anser han, aktivitet är i sig bättre än passivitet, "att bara sitta hemma och vänta på att ersättningen ska komma".

Och med det i bakhuvudet - man ska inte sitta passiv vid köksbordet för det gör ju alla arbetslösa med den konstiga människosynen - så passar även de x antal tusen nya arbetstillfällen inom hushållsnära tjänster in (faktiskt osäkert hur många det är talan om enligt SCB, men de kanske är vänstervridna), med en extremt liten andel människor som nyttjar, och som nu sponsras med skattepengar. Argumentet blir gärna att olika arbetsmarknadssatsningar som från början kanske var tillfälliga nu behöver permamentas, för vem kan vara för att dessa blir arbetslösa istället? Fiffigt måste jag säga, varför kan det då inte gälla alla slags jobb, eller är det bara "praktikanter" (osäkert vad kompetensen är), städare, datorfixare, och byggjobbare som behövs extra speciellt i detta land?

Med mitt sätt att se på saken är allt som en slags Samhallslösning på arbetsmarknaden. Missförstå inte, för jag tycker det är bra att folk kommer i arbete och att det blir enklare att jobba, men varför är det så selektivt? Att motverka och omvandla svarta pengar till vita är ett hyggligt argument, men knappast moraliskt försvarbart för i så fall tycker jag att man borde fundera på att avkriminalisera prostitution - och även kopplerilagen som försvårar att tjäna pengar vitt - också i samma veva. Det finns även bland datorfixare och städjobbare hög grad av svarta pengar precis som bland byggjobbare - och detta beror i första hand på att 100% svarta pengar syns inte på ditt skattekonto, och ibland bra när man är papperslös eller har behov att slippa myndigheter.

Jag vet inte, blir bara så trött för att det bara ser rörigt ut och typiskt reglerarsjuka istället för en äkta avreglering och skatteförenkling som t ex att skattebefria arbete under 100k. Mycket vore vunnet med det.

Ibland undrar jag hur människor tänker när de blickar ut över naturen och lamslår sin intelligens genom att göra saker som inte verkar speciellt vettiga. Tror de att de lever i en alternativ Beatrice Potterbok? Eller att hon skrev socialrealistiska böcker om djur?

Som den där mannen som försökte tala med björnar i Alaska och naturligtvis blev dödad, vilket hade konsekvensen att den oskyldiga björnen måste dö. Eller killen som (filmatiserats också förstås och heter Into the Wild) vandrade ut i naturen och tog fel på en potatisplanta med en giftig planta och svalt ihjäl hur mycket han än försökte äta. Och för att han inte behagade följa lite sunt förnuft så hade ingen en minsta aning var han var och ingen kunde därför hjälpa honom. Hur sorgligt man än tycker det är så är det urbota korkat.

Idag läser jag om en späckhuggare som för tredje gången dödar en tränare. Bra idé alls att tänka sig att det är riskfritt och gulligt att träna späckhuggare? När det gått fel redan två gånger borde man ju börja ställa sig lite frågor, men nej då. Det är så urbota korkat att man inte ens orkar skratta å deras vägnar. Rädda Williiiii! Fast att släppa ut en späckhuggare i friheten var åtminstone mer förnuftigt bortsett från gullighetsfaktorn.

Det är inte heller speciellt smart att ha vilda tigrar i trädgården - helt oavsett om du är magiker eller inte - och den dummaste idé du kan få är:

- Älskling, vad tror du om att träna ett litet trick med Gulleplufselufsan, jag tänkte sticka in mitt huvud i hennes gap.

Sedan läser jag om någon korttänkt person som köpt hus vid Dovers klippor för det var ju så billigt, och sedan rasade 5000 ton  trädgård ner i havet. Hur kan man ens bygga hus vid stup, och allra minst köpa dem?

Jag får samma känsla av förundran över förslag om att:

- Älskling ska vi inte ta och flytta till Californien, typ San Fransisco? Det verkar så härligt. (med jordbävningar och eldstormar)