Det finns en intressant post hos Björn Johnson som påpekar det alla vet egentligen, att det är lätt att peka finger på andra men desto svårare att vara konsekvent och inbegripa sig själv. Bakgrunden är att Per Johansson - frontman och förbundssekreterare för RNS - tycker att Karin Rågsjö har dumma och eländiga idéer för att hon lagt en motion om det olämpliga i att Sven Britton leder utredningen om sprutbyte för Stockholms landsting. En utredning om sprutbyte har Rågsjö tidigare efterlyst, men när den alltså kommer till stånd skriver hon i sagda motion att:

"Det är klart olämpligt att personer som så tydligt har uttalat sin hållning till sprututbyte får göra en kartläggning som ska ligga till grund för ett ställningstagande om eventuellt sprututbyte i Stockholm och i Stockholms län."

Om detta kan naturligtvis diskuteras både för- och nackdelar precis på samma vis man diskuterar jäv och partiskhet inom såväl utredar- och rättsväsende, men som Björn påpekar är det ytterst komiskt att kritiken mot Rågsjö kommer från just Per Johansson som säger att:

"Detta är inte bara dumt skrivet, det är dessutom något så eländigt som ett försök till att införa yrkesförbud grundat på folks åsikter"

Per Johansson är nämligen mannen med total brist på självinsikt som bland annat gått i korståg mot "drogliberalen" Alex Wodak och skadereduceringsrörelsen. Wodak för att han stod för WHO's sprutbytesstudie: Effectiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS among Injecting Drug Users, och skadereduceringsrörelsen för att den är drogliberal (begreppet ska förstås som något som står i motsats till drogprevention, och därtill som en uppmuntran att knarka, allt uppfattat i enlighet med tron på ett narkotikafritt samhälle där nyanser inte får plats).

Slutsats: Detta är inte bara dumt skrivet, se ovan. Med det sagt mitt egentliga ärende:

Hur man lyckas vantolka Orwell och komma undan med det

På tal om Johanssons underliga logik och märkvärdiga sätt att stoltsera med den offentligt, trillade jag sålunda över ett tal som Tomas Hallberg (ECAD)  hade kokat ihop till en konferens 2006 (Civil Society and Drugs in Europe). Det är vid en första anblick en hejdlöst komisk läsning, men sedan kommer ju insikten att de menar allt detta på fullaste allvar. I inledningen börjar Hallberg med följande halsbrytande resonemang:

George Orwell describes in his book ”1984” how those in power influence people’s perception and behaviour by changing names of various phenomena. Tyranny becomes freedom and truth becomes a lie and so on. Those who have followed the drug debate during the past 20-25 years may not have discovered so many new methods to combat drugs, but they certainly have learned many new ways to express themselves. For example, the phrase drug abuse has been replaced by drug use, in spite of the international community’s agreement already back in 1961, that all non-medical use of narcotic classified substances should be called abuse. By changing the name of a phenomenon, the focus shifts and changes the way people act.

Everybody knows the difference between the following: – He uses medicines, and he abuses medicines. Use is OK, abuse is something harmful. By calling drug abuse drug use, the act itself seems less dangerous.
[Min fetning]

Med flera konstruerade stolligheter av liknande art. "Sprutbyte" blir samma sak som uppmuntran till knarkande och säkra injektionsrum ska förstås som gamla tiders "opiumhålor". Skadereduceringsbegreppet blir följaktligen en nyspråklig konstruktion med detta resonemang - eftersom det är att uppmuntra knarkande. Det hela är makabert konstruerat. 

Det fascinerande är, om vi bortser från den skriande bristen på självinsikt och historisk kontext är för det första förstås själva bruket av Orwells begrepp nyspråk vad begreppet faktiskt betyder och har för innebörd. Nämligen att:

Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.

Kort utvikning: Utan att fördjupa mig vidare - vilket man lätt gör med teorier om språk/"nyspråk" - kan väl åtminstone nämnas ytligt att attityd- och strukturell förändring av maktrelationer genom språkbruk också hänger ihop med bland annat poststrukturalisten och dekonstruktivisten Jacques Derrida ("språk är makt") som bland annat inspirerat en feministisk rörelse att ersätta patriarkalt språkbruk med mer neutralt språkbruk; som bruket av det svenska ordet hen istället för han eller hon.

Ord och språk är viktiga verktyg för att dekonstruera kulturella strukturer och ytterst ett verktyg för tankekontroll.

Åter till Hallbergs tal och hittepå-nyspråk: Att bestämma att missbruk är ordet som hävdas skall användas genom att hänvisa till högre makter/auktoriteter som "internationella överenskommelser" (i Sveriges fall är det tron på det narkotikafria samhället som öppnat för nyspråkliga konstruktioner), handlar snarare om att skippa nyanserna och skillnaden mellan bruk och missbruk, och att acceptera detta är att underkasta sig - som forskare, medborgare, aktivist - högre makter utan minsta förnuftiga mening.

Genom att kalla allt bruk av droger för missbruk så framstår handlingen i sig som enbart farlig. Ni förstår säkert att detta är bara en spegling av deras egna syn på droger och mindre ett utslag av ett nyanserat tänkande baserat på kunskap.

Notera även att ordet missbruk var menat att påverka attityder - att bruka en "illegal" drog blev därmed lika med att missbruka, medan att bruka en "legal" drog var fortfarande möjligt att nyansera i bruk eller missbruk (som läkemedelsmissbruk).

Efter ett sådant påhittigt nyspråksinstiftande blir det inte möjligt att som exempelvis narkotikaforskaren Ted Goldberg gör skilja på rekreationsbruk eller problematiskt bruk, det går inte heller att belysa särskilt effektivt eller meningsfullt att forska kring hur och varför en del människor blir missbrukare. Allt är ju i själva drogen och i gränserna mellan det legala och illegala (som de facto är politiska konstruktioner av medicinsk normalitet). Det är alltså inte beteendet eller påverkan av en drog som blir det centrala utan själva drogen och om den är legal (medicinsk eller föreskriven av läkare) eller illegal. Missbruk blir en etikett som inte har med effekter och konsekvensen av en drog att göra.

Hur mer nyspråk kan det alls bli? Faktum är ju att det är användningen av ordet missbruk som är nyspråk och i Orwells mening något som bestäms ideologiskt och med makt för att:

Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.

Sonja Wallbom på RFHL kritiserade utredningen om sprutbyte redan för ett år sedan i en artikel på Drugnews. I denna artikel togs den konstiga idén upp: att sprutbyten som del av skadereducering därför skulle stå strid med den svenska narkotikapolitiken. Men som påpekas bedrivs redan skadereducerande projekt och åtgärder; som underhållsbehandlingar mot heroinberoende, dvs Metadon- och Subutexbehandling, med mera.

Logiskt följer att bland annat RNS och liknande organisationer - och med dessa alla de politiker som fortfarande tror på ett narkotikafritt samhälle - inte alltid tar helt avstånd från underhållsbehandling, många förstår att det är ju droger som är förskrivna av läkare (legaliteten). Men med nyspråkets logik och för att undvika inre motsägelser som dessutom kan uppfattas som stöd för skadereducerande åtgärder framförs det i sådana fall att därför måste det finnas så pass kontrollerade spärrar att människor som får återfall bör hellre tvångsvårdas.

Det är dock denna stelbenta uppfattning som också medför så många tragedier - allt för att skydda en ideologisk föreställning och en språkvård som inte tål nyanser och därmed inte mänskligt komplext beteende. Det ska vara svårt att knarka, dödligt farligt spelar ingen roll, för bara man får bukt med de illegala drogerna så är faran över, eller så tänker man sig det hela.

Sex och droger och hur lagstiftningen skiljer sig av ytterligare ideologiska skäl

Detta bruk av nyspråk är av precis samma slag med glidningen av begreppet prostitutition i sig när det allt mer fått ett ideologiskt innehåll som omöjliggör distinktioner och nyanser av frivillighet och tvång. Vi har nått det politiska klimat där all prostitution har förskjutits till att betraktas som någon form av tvång inom ramen för det könsmaktsteoretiska perspektivet. Människorna själva blir oviktiga och deras subjektiva upplevelser och personliga erfarenheter och strategier blir undantryckta och negligerade till förmån för allomfattande strukturellt ensidiga förklaringar och politiska lösningar.

Skillnaden är att Sverige straffar till synes inte sexsäljare utan sexköpare, däremot straffas drogbrukare. Köp av knark eller köp av sex är båda straffbara handlingar, men bara försäljning av sex är straffbefriat, försäljning av knark har högre straffvärde dessutom. Lagstiftningen har sin utgångspunkt i båda fallen att agera mot en "institution", eller social/kulturell företeelse, inte mot enskilda människor egentligen även om detta blir konsekvensen (och det blir konsekvensen även för sexsäljare) då de straffas. Syftet är att den kommersiella marknaden för att köpa sex eller knark antas ska undermineras och hållas undan genom sådana lagar. De två lagstiftningarna skiljer sig ytterst av könsideologiska skäl, eftersom man antagit, på könsmaktsteoretiska grunder, att prostitution är något som kvinnor utsätts för, medan knark är något som inte antas ha könsdimensioner. Därför finns inte en lag som ger drogbrukare straffrihet. 

Jag ogillar att behöva uttrycka detta på följande sätt, men likväl, hade det funnits en könsmaktsteoretisk analys av drogbruk som skulle anta att kvinnor utsätts för droger, skulle lagstiftningen troligen sett helt annorlunda ut. 

Resultat: Dubbla måttstockar och ett rättshaveri utan dess like. Hur är det möjligt att ett upplyst land som Sverige kommer undan med det? Hur är det möjligt att denna usla logik accepteras?

Boken "Straffa syndare eller hjälpa människor"- om skadereduceringsmodellen - hittar du bland annat här.

Intressant om narkotikapolitik, RNS, Per Johansson, Tomas Hallberg, ECAD, skadereducering, sprutbyte

...när delar av befolkningen ser ut som genetiska misstag, centralorten ställer till med "lådbilsrally" och hela ortens el gick när ett live band skulle spela. För att understryka det hela så finns intet om det på eniro nyhetssök antagligen eftersom den enda media som finns har helgstängt, för det händer ju inget på helgerna här förutom att supa ner sig med lådvin/platta öl och segla om man klarar av att ta sig ner i en båt och bära på ett lådvin/platta öl samtidigt.

Jag har nu officiellt svårartad lappsjuka.

Den som funderar på att flytta till denna kommun kan läsa att det minsann är en eko-kommun och som dessutom tar ställning mot transfetter. Vore jag kommunpolitiker skulle jag allvarligare fundera på t ex kusingiften än transfetter.

Hur skulle reklambranschen överleva utan fenomenet män och kvinnor och det faktum att vi skrattar åt dem? Sedan vet jag att jag själv skulle dansa så där fånigt och skrika av glädje i ett specialdesignat ölrum (beer is for socializing) och bara bli avundsjuk (oh, how wonderful...for you) på en kompis walk in closet.

I verkligheten hade det alltså inte skrikits om det var att beundra mäns eller kvinnors maximus grotescus-garderober, och det hade hoppats jämfota i ett rum med fritt öl. Det är den hårda (tråkiga) sanningen om kön, öl/booze och garderober.

Jag är antaligen rätt knäpp, men gillar regnet som smattrar mot taket och ser inte fram emot midsommaraftonens kollektiva ansträngningar att vara

hejsanhoppsanochåvadalltärhääääärligthäruteiskärgården

Jag vill slippa dansa runt en dekorerad erigerad kuk och låtsas vara charmad av alla små barn i midsommarkransar. Jag vill slippa konstiga och fula priser man får i tombolan, som ser ut som de är tillverkade under lsd-rus (t ex tändstickskonst). Det är inte hääääärligt. Det är en mardröm.

Funderar på allvar att skylla på underlivsbesvär eller något annat socialt pinsamt så slipper man både frågor och flåshurtigt tjat.

Låt dem äta sill och kaskadkräkas på nattkröken av Hallands fläder medan barnen gråter i sina ledsna midsommarkransar. I don't care.

Läser i Aftonbladet att nu ska Alliansen stänga ned alla nattis. För det står så i den nya skollagen menar debattören.

Om regeringens förslag blir verklighet ska kommunerna inte längre erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger.

Läser i nya skollagen att så är inte fallet (s 597-600).

Och apropå biblar och sådant. Humanisterna har en rikskampanj "Gud finns nog inte" som inte undgår någon och på FB så har de förstås en grupp. Jag gick med i den ryggradsreflexmässigt. Jag ångrade det när jag funderade på saken och gick därför ur nästan lika snabbt som jag gick med. Det berodde först på det tilltagande tjatet om hur gruppen växte, nu saknas bara 666 medlemmar till 5 000, och så vidare. Inte för att jag tror på djävulen heller men jag känner igen religiös extas när jag ser den och det var droppen. Sedan påpekade någon att deras test på deras sida var absurd, så jag var tvungen att kolla hur absurd. Den var absurd och så här:

På fråga 1 ska man svara om man tror att gud finns nog eller nog inte. Vilket gör resten av testet tämligen överflödigt å ena sidan, saken vore ju biff, å andra sidan gick det inte att svara på om man nu är agnostiker eller helt enkelt håller dörren öppen, eller kanske till och med tänker att jag bryr mig nog inte om gud finns eller inte. På fråga 2 skulle man klicka på saker man gör som de menade är religiösa. Som att man firar jul och läser någon religiös text som Bibeln. Har du tänkt på att de är religiösa? För helvete, idioter! Att fira jul är att käka mat och kränga klappar och höra farfar snarka, det är inte religiöst, det är tradition som förvisso en gång hade religiös mening för alla. Att läsa Bibeln gör man inte bara för att hitta religiös mening utan för allmänbildningens skull.  Fråga 3 fick man välja mellan att tro att moral antingen är religiös eller skapad av "människor" i en glidande skala För någon med en gnutta insikt i idéhistoria och filosofi går det ju inte att svara enkelt på. När jag inte trodde det kunde bli värre så dök frågan (6) upp över vem man helst ville prata med när man genomgår en kris: präster, troende, professionella eller icke-troende. Hallå? Var är alternativen en vän, mamma, pappa, syskon, oavsett deras religiösa tro? Abort dök upp förstås, men inte sexköpslagen, abort handlar om kvinnors rätt över sin kropp, så skulle vara intressant att höra Humanisternas inställning till sexköpslagen, de borde ju vara emot den. Men de har faktiskt inte sagt ett pip om den. Desto mer om de förskräckliga biblarna på hotellen. Det gäller att trycka på de viktiga sakerna i vårt religiösa land?

Sedan pallade jag inte mer, och gick tillbaka och blev värstingreligiös på pin kiv:

Trevligt att du tog dig tid att göra vårt test ändå!
Fortsätt gärna att fundera på varför ni religiösa ska få ha så stort inflytande i Sverige, fast vi som inte tror på någon gud är mångdubbelt fler.

 Härligt argument, om de "religiösa" var fler vore det ok?

Jag gör tummen ned på ett ateistiskt och intressant fuck off vis.

Efter att ha bestigit berg på Gålö, grillat fläskfilé till kolbitar vid en stenstrand och stirrat vildsvin i ögat har eders Lollo gjort andra saker, som att mixa spotifylistor och utmattningsgråta över skitsaker som att kaffepaketet gick sönder och rann ut över golvet.

I onsdags blev jag uppringd av Newsmill att göra en "feministisk" piece kring larvpottan Per Garthon och den andra Bert Karlsson och deras attack på Affe. Så jag hastade ihop en sådan som går att läsa här. (Som synes i länken tänkte jag mig rubriken: Ledsen gubbar, men tänk om Affe piskade Ella för att hon helt enkelt var det sämre valet, men blev något annat). Och angående Affe så har Anna Ekelund bidragit till att deportera Affe till Bryssel, så skönt skrivet av troligen den skönaste "katolska" kvinnan på jorden.

Igår var jag inbjuden av Tiina Rosenberg, som vikarierade för Annika Lantz, att samtala om min bok. Nu var jag rejält nervös inför den uppgiften och stegade dit med fasa i hjärtgropen beredd att huka mig inför en orkan av "fuck yous". Med vetskapen att Tiina inte gillar liberaler eller tycker att det inte finns några "borgerliga intellektuella" så förstår ni säkert att det var nervöst som fan. Men som läsare av denna blogg vet ni nog också att jag faktiskt gillar Tiina, även om jag inte delar allt hon tycker och gör, och så är hon ju löjligt snygg för en smyglesbo som jag. Så jag var också oändligt nyfiken på hur det här samtalet skulle spinna. Vad jag inte riktigt visste var att inslaget helt skulle kretsa kring min bok. Jag trodde det mer skulle handla om "vem äger rätten att kalla sig feminist?" Inbjuden att "opponera" sig var Anna-Karin Bratt som lyckades peta in tre "hjärt- och kärlsjukdomar" och verkade inte riktigt vara på banan genom att bland annat påstå att kämpaglöd visst fanns. Really? Tycker inslaget blev väsentligen bra och när någon som Tiina verkligen läst boken, tycks ha förstått den och dessutom uttrycker att den är verkligen genomarbetad, är det faktiskt intressant i sig. Lyssna gärna (ca 20 minuter in)!

Det verkar sedan som min artikel om föräldrapenningen och familjepolitiken är på väg att publiceras, efter någon månads väntan eller så, får se hur det blir med den saken, just nu skulle jag egentligen vilja skriva om den. Och om någon missat det så uppmanade jag Camilla Lindberg att släppa sargen, tillsammans med liberatisterna Jessica Bagge, Magnus Källström och Martin Ängeby.

Här var min veckas viktigaste spotifylista: when people are essentially stupid, ett slags relief kit.

Socialistisk rasekonomi: 

Svenskar skall äga de svenska resurserna: Betydande svenska naturresurser och allmännyttig verksamhet skall ägas av det svenska folket.
...
Folkgemenskap och social rättvisa skall genomsyra samhället: Klassplittring skall ersättas med klassgemenskap där hela folkets kreativa och produktiva insatser värderas högt och ingen samhällsgrupp tillåts avancera på bekostnad av någon annan. (Folkfronten, fd Nationalsocialistisk front)

Socialistisk planekonomi: 

Det är endast genom marknadsekonomins avskaffande och den planerade ekonomins införande som resurser kan fördelas efter behov i stället för plånboksstorlek. Folkens behov ersätter det privata vinstintresset som drivkraft i produktionen. För att avskaffa det kapitalistiska samhället måste dess grund angripas, som är den privata äganderätten av produktionsmedlen. Den privata äganderättens avskaffande innebär att gemensamt ägande blir det centrala i samhället. (SSU) 

Socialistisk nollsummeekonomi:

Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt idag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn. Resurser som används på det sättet får en annan fördelningsprofil, än pengar som går till skattesänkningar och blir till lyxbåtar och fastigheter ägda av ett rikt skikt i samhället. (VP)

Och så ett tips till autonoma vänstern (iofs kräver det ju också att det inte finns något speciellt effektivt skydd mot majoritetens tyranni, ja, ni vet upprätthållande av en konstitution byggt på individuella rättigheter och sånt naturrättslarv):

Democracy is the road to socialism. (Karl Marx)

Jag skulle vilja få in något om Socialistisk alliansekonomi också, men det fattar ni nog ändå.

Ju med jag läser citatet nedan desto mer förbryllad blir jag. Det är inte första gången, och det är möjligen tusende gången jag förvånas och förbryllas över stoltheten i att framhärda i vad som kan kallas för falska positioner.

Citerar Niklas Hellgren som:

Citerar mig själv: "Det är faktiskt väldigt tröttsamt att läsa argument som går ut på att en strukturell analys av över- och underordning bottnar i att den som är underordnad är "svag". Det är (ett uselt, men vanligt) försök att rycka bort mattan under fötterna för den som ser orättvisor och förtryck som något som bör bekämpas, och det är antifeministiskt till sin essens. Och inte bara det: i själva verket omöjliggör det all solidarisk kamp för utsatta grupper och folk. I sin självsmekande attityd att "vi ser minsann människor som starka, inte som offer" lyser paradoxalt nog just det förakt för "svaga" människor fram som bärare av argumentet säger sig bekämpa."

Så det så.

Jo serru. Jag tycker denna typ av debattposition är intressant att analysera. Den dyker upp i många olika varianter. Jag förstår vilka den är riktad mot. Den implicerar resonemang som jag kritiskt för vad gäller teorin om könsmaktsordningen. Men däremot följer inte att argumenteringen är korrekt. Varje mening är en framkrystad premiss i sig som bygger på missförstånd. Om premisserna var korrekta skulle förstås även jag hålla med. Det vore urkorkat - och tillika chauvinistiskt och elitistiskt - att påstå att människor i "underordnade" strukturer inte är svaga utan starka. Det är ju bara en omkastning av kollektiva värderingar och omdömen. Det finns emellertid ingen individualist som hävdar något sådant korkat, det finns ingen individualist heller som hävdar att det inte finns strukturer och strukturella mönster. Ifrågasättandet handlar om universalitet kontra mönster som analysmetod och funktionalitet i verkligheten. Det handlar inte om att det faktiskt finns utsatta människor, vem argumenterar emot det? Den stora frågan är hur analysen verkligen handlar om människor eller om abstrakta kollektiv. Det hävdas dessutom att teorin förutsätter, implicerar och föder ett offer- och skuldtänkande. Det är en vida skillnad. Det är också en struktur att leva med och i, och speciellt när detta tankesätt politiseras och institutionaliseras.

Dessutom är det en rörigt framlagd tanke som misstar "svaghet" med kollektivt offerskap. Föraktet för "svaghet" är faktiskt det som framträder arm i arm med kollektivistiska föreställningar om människors sekundära egenskaper: och när dessa politiseras som önskan att reformera människan, vilket är en socialistisk strävan. 

Det är denna typ av falska position som därför är tröttsam. 

I fredags pratade jag om sex och horor och torskar och låsta positioner och känslor. Det var egentligen meningen att det skulle handla väldigt specifikt om smuts i folkhälsans Sverige, men jag gick runt omkring det och petade i våra känslor, och mina också för den delen, för att belysa vår upplevelse av smuts och stigman. Jag undrade varför vi så ofta tänker oss att prostitution är ett socialt problem. Jag fick följande påstående levererat: "Men du är ju liberal så du tror ju att marknaden löser allt." Precis som med citatet av Niklas Hellgren bygger även den på missförstånd och premisser som därför inte är korrekta. En liberal anser inte att marknaden löser allt. Men det finns inget annat system som kan hantera och ger utrymme för att människor både misslyckas och lyckas på så lite bekostnad av andra människor som möjligt, kort sagt som bygger på idén att vi är människor med anspråk på oss själva.

Och jag tror att det är här som skillnaden mellan kollektivister och individualister blir som tydligast, de förra ser politik och ideologi som något som skall lösa allt och teorier (könsmaktsordning - klasskonflikt) som förklarar allt. Men individualister inser att verkligheten och mänskligt beteende är komplext, och att människors problem eller drömmar och mål inte kan lösas med en universell fix och teori. Vi tror förvisso på idén om universella individuella rättigheter, men inte att de leder till ett lyckorike, men det som ytterst får oss att fungera skapligt tillsammans och till värn för oss själva så långt alla är överens om att respektera dem i en värld som inte är perfekt. Den enda utgångspunkten är att vi har rätt att värna oss från och slippa andra människors våld och tvång. Utgångspunkten är inte hur vi borde vara som människor på något annat sätt. Så beskyllningen är i själva verket en spegel av den egna föreställningen om den autonoma människan som politiskt möjlig. Som om den oberoende människan kan existera och förlösas genom ett kollektivt strävande att utplåna det som utmärker människan: att vi är beroende av varandra. 

Det kan låta som ett oväntat svar och reflektion från någon som tror att "marknaden löser allt". Våld, tvång, bedrägerier, och så vidare, kommer ske ändå. Men fundera på hur en värld utan misslyckanden skulle kunna komma till existens, och fråga er om den är mänsklig?

Det var - trots eller kanske tack vare en svårflirtad publik - ofantligt roligt att vara inbjuden av teatergruppen Arena Baubo att prata sex och smuts, inramad i en fantastisk och utmanande och känsloladdade föreställning. Med en oförglömlig linedance av torskar.

(Jag tycker fortfarande att isbjörnskostymer är det sexigaste som finns.)

Att djurvänner - och då menar jag de där som faller ihop i blöta fläckar över gulliga djur - är gostyckliga (sic) och emotionella terrorister är inget nytt under solen. Men ändå och trots att jag resignerar oftare än blir beklämd över dem nu för tiden så är det bara att åter igen konstatera att gosigt stora ögon äger företräde framför förnuft och rimlighet.

Paul McCartneys brinnande hjärta för söta sälar vann, och alla ställer sig nu frågan när kampen för de gulliga och ulliga fåren ska äga rum. Ni vet de där fåren som halalslaktas. Kanske Paul McCartney får vända sig till Sverigedemokraterna som brinner för fåren (o sure) och kanske gör den till en EU-fråga.

Mer om goshyckleriet på The Economist.

If the European Parliament were really interested in animal welfare, then it might look rather more closely at the farming industry that the European Union so lavishly rewards with subsidies. But it has more pressing business. On May 5th MEPs, suddenly disgusted by the cruelty of people far away hunting seals, voted to endorse a ban on the trade of seal products, most of which come from Canada. Their hypocritical recommendation, which still has to be approved by the European Commission and Council, isn’t even much good for the seals.

...

A ban on the seal hunt would spare individual seals, but it may not do much for the seal population as a whole. When wildlife cannot be traded, it loses its value and thus the incentive for people to conserve it. Today the hunters exploiting the seals have an excellent reason to maintain a healthy and growing population. A trade ban would mean that the management or maintenance of a wild population becomes just another drain on resources. Sometimes ecotourism pays the bills, but it works only in places that are easy for tourists to get to.

Why did the European Parliament overlook all this? Seal-murdering foreigners are a soft target and animal-welfare groups have been lobbying MEPs for years. It may not be a coincidence that they finally voted for a ban just a month before they face elections. Having been invisible to their constituents for the past five years, what better way for MEPs to save their own skins than to fight valiantly for those of baby seals?

Det finns ju betydligt närmare problem med djurplågeri för EU att ägna sig åt. 

Det är lätt att snöa in på hur man ska motverka främlingsfientliga Sverigedemokraterna. De är ju främlingsfientliga! Det är lika lätt att tänka sig att antirasister är något gott. De är ju emot främlingsfientlighet! Men med den typ av track record som extremvänstern uppvisar är det inte lika självklart att sortera på det enkla sättet. Ibland är det svårt att se vad skillnaden exakt består av.

När folkpartister blir attackerade för att de protesterar över att medlemmar från Nätverket mot rasism förstör deras valaffischer, med knytnävslag i ansiktet och hotfullt uppträdande, genom att skrika fascister i grupp åt enskilda valarbetare är det ett beteende som är skrämmande och för tankarna till pöbel och mobbare. Antidemokratiska metoder kort sagt. Men så är inte denna rörelse stadd i demokratiska värderingar, så att beskylla dem för antidemokratiskt beteende är bortslösat. Däremot kan frågan ställas varför inte denna typ av beteende ifrågasätts högljuddare. Varför ägnar sig exempelvis Lars Ohly mer möda på att attackera SD än att kritisera extremvänstern? Kanske för att det finns en delad grundläggande syn på målet: det klasslösa samhället. Och gullandet med den autonoma rörelsen fortskrider. Media är märkligt tysta i denna fråga.

Nätverket mot rasism involverar i sig ett flertal organisationer, varav en är exempelvis Ingen människa är illegal som har en Facebookgrupp som engagerar en hel del människor och på deras hemsida får man mest uppfattningen att den strävar efter något som kan liknas fri invandring och öppna gränser. Något som den mest liberala borde kunna sympatisera med som princip och idé. Men de flesta knutna organisationerna är kopplade på varierande sätt till den autonoma vänstern.

Den grundläggande idéen för den autonoma vänstern är att genom utomparlamentariska metoder - som direktaktioner - motverka "orättvisor" i marxistisk mening. Det finns ingen tydlig gräns mellan vad som är att anses som legitima mål, det verkar inte spela någon större roll om det är aktioner mot företag, politiska organsationer, demokratiska institutioner eller enskilda människor. Det senare kan motiveras så enkelt och avskyvärt som att en enskild person anses "upprätthålla rådande maktstrukturer". En attack mot en människa är därför legitim blott genom att exempelvis skriva denna text i försvar för liberala och demokratiska rättigheter som rätten att uttrycka sig och att vara för fri handel och kapitalism. Eftersom det är ett försvar för sådana strukturer som dessa tomtar anser vara orättvisa maktstrukturer. Att då vara en valarbetare som befäster en förhatlig "rådande maktstruktur" är alltså ett legitimt mål för våld. Väldigt få människor går därmed fria från att vara ett legitimt mål. Det är ingen idé att beskylla dem för äckliga metoder och våld, de skrattar åt dig och pissar på dina idéer att fritt föra fram din åsikt.

På NMRs hemsida kan man läsa om samma händelse. Och det räcker antagligen för att förstå att ansvar för våldet är något man inte tar utåt men uppmuntrar gärna i de egna leden. Egentligen är det patetiskt att de tror att ingen genomskådar den våldsförhärligande skiten. Först säger man att direktaktioner är acceptabla, även mot enskilda individer och politiker, och sedan tar man klädsamt lite avstånd. Som om allt vore en lek.

Det gör att denna rörelse är minst lika avskyvärd som vilken annan nynazistisk våldsorganisation som anser att våld är rätt och legitimt för att påtvinga en politisk ordning mot människors vilja. De skrattar också åt dina tankar på liberal demokrati, mångfald och åsiktsfrihet, och har en underligt likartad syn på kapitalism. Skillnaden är förstås att där de autonoma och extremvänstern över lag ser kapitalism som en klassfråga ser nassarna det som rasfråga (judekonspirationen): lustigt, eller inte så lustigt, nog inspirerade Marx båda ytterlighetsrörelserna genom att knyta världens elände till kapitalismen....och problemet med judarna. Nu låtsas ju dock gärna vänstern att detta är oproblematiskt.

Det är legitimiteten av våld och tvång som förenar vänstern. Nu som alltid. Med en mer allmän grundläggande inställning att våld och tvång ibland är rätt, att på bekostnad av människors frihet infria en samhällsidé, är ju dock inte unik om vi ska vara riktigt ärliga och raka. Kanske denna besvärande insikt också gör att kritiken mot en autonom vänster som lever ut denna idé på allvar genom att infoga rädsla och fruktan hos människor, ofta blir lam? Men det är ändå en vida skillnad att genom demokratiska processer och med hänsyn till grundläggande rättigheter som utsträcks för alla att påverka politiken, eller att infoga fruktan hos andra att yttra sig.

Fler: Hayekinstitutet, Mark Klamberg, Johan Hedin, Who is John Galt, Erik Svansbo

 

Tyskland är ett U-land i jämställdhet! Birgitta Ohlsson och Maria Sveland har verkligen en intressant outlook på världen, jämställdhet och U-länder. Enligt dem båda är alltså Tyskland ett U-land i jämställdhet. Redan Anna Larsson lanserade ju i  Svenska Dagbladet sin variant på Tysklands jämställdhetspolitik för tre år sedan. Då lät det så här:

"Tysklands nationella kvinnoråd räknar med att runt 40 000 kvinnor från fattiga öststatsområden kommer att smugglas in till fotbolls-VM i juni för att placeras i specialbyggda ”drive-in”-bås för sexköp. [...] Frågan är vad som ska stå ovanför dem: Fuck, macht frei?"

Lika fantasifullt som det var då, ter sig den nygamla Ohlsson/Sveland-teckningen nu. Det är med utan större tvekan jag ser det som en självlysande teckning över den svenska hybrisen som gör påmind lite då och då. Svenskar är så bäst i världen. Antagligen - som det heter på winbergska - så har ju Sverige kommit längst i världen när det gäller jämställdhet. Bara här förnekar vi kvinnor den fulla kontrollen över deras kroppar med hänvisning till deras mindre förstånd. Eftersom det tydligen är kriteriet för jämställdhet kan man ju förstås undra vad som skiljer Sverige från de där U-länderna.

Utan att raljera undrar jag ändå hur de menar. Som Tyskland som Kongo kanske?

*) Vad gäller Sveland och hennes Bitterfitta tycks dessvärre vara fallet att själva den översatta titeln på tyska rider på den formidabla succén med en annan bok, Charlotte Roches Våtmarker, som handlar om bland annat fitta på riktigt. Just sayin'.

Jag käkade middag med en kvinnlig EU-kandidat i kväll och är i stadiet "kanske jag ska rösta ändå".

Varmed någon genast tycker det antagligen är farligt för henne, eftersom att associeras med en knark- och horliberal kan inverka menligt på hennes karriärsmöjligheter och intåg i EU-parlamentet. Kort sagt, argumentet är att jag är politisk aids.

"rätt kul faktiskt att du verkligen är politisk aids"

"du är pro knark, anti horlagstiftning, pro israels existens, anti paternalism och allt väldigt mycket on the record, att hänga med dig som politiker är ju lite som att glatt festa med nazister?"

(arkiveras under tveksamma insikter alternativt saker jag smickras av)

Vilket fall som helst.

I want to belive.

Skadereduceringsboken på ledarsidan i Expressen. 

Men där vi oftast klarar att se nyktert på bilismen fastnar vi blott alltför ofta annars i futtigt fingerpekande. Det är äckligt att röka, knarkare får skylla sig själva, horor vet inte sitt eget bästa. Syndare ska straffas.
Paradoxalt nog tycks vi extra gärna moralisera över svagheter när dessa direkt och intimt rör den egna kroppen. Eller mer specifikt, andras kroppar.

De senaste veckorna har sexköpslagen åter diskuterats och argumenten från dess förespråkare skrämmer med sitt syndar- och offerperspektiv.

Exakt.

Det är faktiskt lite konstigt. 

Dilsa Demirbag-Sten är arg på Linderborg för att hon slåss för yttrandefriheten även för revisionister och diverse konspirationsteoretiker.

Att hävda förintelseförnekaren David Irvings rätt att sprida världsfrånvända och konspiratoriska lögner är en sak men att åberopa yttrandefriheten när arrangörer har vett nog att inte bereda plats åt galenskaparna är något helt annat. Det är en distinktion som bör vara tydlig och klar för alla redaktörer och skribenter som vill delta i en fri och öppen debatt.

Hm? Det beror väl faktiskt helt och hållet på vad man har för ambition och motiv bakom valet att ge plats åt "galenskaper". Man kan ju faktiskt i så fall fundera på huruvida det inte var galet av Jyllandsposten att ta strid för rätten att håna muslimer med skämtteckningar. Principiellt är det ingen större skillnad. Att börja sortera i gott och ont är en slippery slope. Kan man inte försvara yttrandefriheten även för de politiskt inkorrekta eller om man så tycker misshagliga galenpannor, är ens grundläggande försvar tunnt om det är själva motivationen och ambitionen att ta sådana strider.

Kruxet är ett annat, ett dubbelmoraliskt sådant, nämligen att Linderborg väljer sina slag subjektivt och att det är inte en kamp för yttrandefrihet.

Det finns förvisso ingen rätt alls att tvinga på sig andra sina åsikter, det är motsatsen till yttrandefrihet, det är en sak i sig, men att ta strid för yttrandefriheten är inte begränsat. Om man i en sådan ambition väljer bara det som är minst smärtsamt eller ett urval som används för andra underliggande motiv (det är inte första gången som vänsterpersoner pushar antisemitism), så är det faktiskt lite hycklande och småfegt.

Frågan är dessutom på vilket sätt det ens är strategiskt vettigt. Det knyter an till det som Gunnar Fröroth skriver om Sverigedemokraterna och offergörandet som en dålig strategi. Samma gäller och har gällt i många år nu behandlingen av historierevisionister som David Irving. Oerhört populärt ämne för övrigt på t ex Flashback som odlas och blomstrar bortom det offentliga samtalet.

I ljuset spricker trollen är ett bra svenskt ordspråk. Inte för att det är lätt, utan för att det ställer också krav på en själv att bemöta, och det är ju bristen på detta som skapar martyrer som kan använda kortet "politiskt korrekt".

Lästipset: When the nazis came to Skokie, av Philippa Strum. Finns på bokus. Ett eldigt och passionerat försvar av yttrandefrihet som ett medel mot det misshagliga.

Har någon sagt åt Karolina att hon fullkomligt äger ibland? Hon och Fredrik Strage är enda motivationen att orka läsa Dagens Nyheters kultursidor med kittlande och positiv förväntan. Helt borsett den komplett absurda debatten om Atladottir och hennes tjejhatande kommentatörer, och att det är något positivt med att go atladottir on your sorry ass, så måste väl ändå få sägas att det är lite skillnad på recensioner (borttagen)?