Tor's blog

Republikanska föreningen lägger fram det mest märkliga förslag på Aftonbladet Debatt. De vill nu inte bara avskaffa monarkin i sig utan helt avskaffa statschefen som roll. Det här styrelseskicket kallar de "världens modernaste republik".

Så hur fungerar monarkin Sverige idag?

Vi har en enkammarriksdag som är i helt i händerna på partilinjerna. Partierna bestämmer nästan uteslutande vilka ledamöter som ska stå på röstsedlarna. Detta eftersom man vill trygga sitt maktinnehav så att man som regerande inte har en majoritet av ledamöterna emot sig i samtliga voteringar. Tydligast exempel där från senare tid är FRA-omröstningen vilken vi kalla för en ren fars.

Regeringsinnehav i Sverige åtnjuter nämligen oerhörd makt jämfört med andra länder, särskilt efter Sveriges EU-inträde där statsministern i princip själv sköter EU-affärerna. Vi har hela den problematiska utnämningspolitiken, att regeringar aldrig behöver avgå mellan val, att sittande politiska partier får skattemedel (partistöd) proportionerligt efter inflytande så att de kan fortsätta regera, att regeringen kan genom den svaga riksdagen stifta lagar i strid med författningen. Listan kan göras lång på demokratiska problem i Sveriges nuvarande regeringsform.

På detta vill republikanska föreningen avskaffa statschefen och istället helt överlåta statschefens roll på regeringschefen.

Så vad innebär detta? Ännu mer makt åt statsministern, som i sin tur leder till starkare regering, vilket indirekt leder till en ännu svagare riksdag. Republikanska föreningen vill således förstärka de demokratiska problem vi har idag ännu mer, som om 1974 års regeringsform inte gick tillräckligt långt att stympa maktfördelningen.

Innan 1974 rådde det (åtminstone på pappret) en maktfördelning mellan statschefen och regeringschefen. Problemet är givetvis att statschefen inte är demokratiskt vald. Men blir det verkligen bättre att byta ut en odemokratisk institution, men politisk svag, mot en demokratiskt institution fast med oerhörd politisk makt?

Det finns en poäng med att göra skillnad på regeringschef och statschef ur maktfördelningssynpunkt. Optimalt vore skilda befogenheter och skilda demokratiska val till dem båda. Att helt avskaffa en av rollerna, utan att införa någon annan form av maktfördelande institution istället, är rent farligt.

På det sättet är beskrivningen "världens modernaste republik" passande. Dagens trend bland republikerna är ökat centralstyre och ökad politikermakt. Senast är "sjukvårdsreformen" i USA, som bara inte helt strider mot konstitutionen i form av centralisering till den federala regeringen, utan lägger en helt ny nivå på vad vi skulle kalla för socialiseringen av indviden, nämligen att den federala regeringen nu anser det brottsligt att inte ha en sjukvårdsförsäkring ( Vad är nästa steg, straffa medborgare som inte köper mat och kläder? ).

Så i den trenden så skulle helt klart ett avskaffande av statschefen ligga i tiden, alltså något modernt.

Jag får nog kalla mig omodern då, ty jag önskar både statschef och regeringschef och gärna tvåkammarriksdag och författningsdomstol.

Av någon outgrundlig anledning så har Aftonbladet frågat Jan Myrdal om bristerna i äldreomsorgen. Mannen som gett folkmordsförsvaret ett ansiktet.

Vad var Aftonbladets kriterium för att få kommentera äldreomsorgen? Gammal och reaktionär? Varför inte lika gärna fråga Hitler?

Aftonbladets Eva Franchell har skrivit en ledare om att "De urkonservativa lever i förnekelse". Den handlar om det ytterst tråkiga ämnet klimatförändringarna. Ett ämne som inte ens med extremt livlig fantasi kan hoppa över till insunatuioner om sex är och förblir tråkigt. "Eh, jag har ett högtryck vid midjan.". "Det blir varmt här inne sa BH-modellen." "Nu blir det översvämning i byxorna eller nått". Ja, ni förstår.

Eller ja om inte är en 70-årig järnvägsingenjör från Indien och ordförande för IPCC och heter Rajendra Pachauri. Då kan man skriva en bok om en 70-åring som tittar tillbaka på sitt liv som järnvägsingenjör, eh jag menar klimatforskare, och hur han hade sex i alla möjliga och omöjliga ställningar. En orgie i tantsnusk.

Själv ska jag skriva en bok om en bloggares egentliga liv som mästerspion!

I alla fall, Franchells visar att klimatskeptikern och bloggaren Maggie Thauersköld Crusell är medlem i klimatskeptiska nätverket Stockholmsinitiativet. Maggie bloggar även på den konservativa tidningen Världen idag. Dessutom använder sig Maggie av amerikanska källor!

Eva påpekar att en annan amerikansk källa är den högerkristna organisationen Minnesota Majority. De är emot sexualundervisning, homosexualitet, för rätten att bärare vapen och kreationism. De lik Maggie bekämpar klimatpanelen IPCC.

Ja ni förstår, Maggie är kreationist, hatar bögar och bär vapen eftersom hon använder sig av amerikanska källor. Klart som korvspad.

Jag tror jag kan det här nu. Låt mig försöka.

Eva Franchell har initialerna EF. En annan med initalierna EF är Elizabeth Fritzl. Hennes far österrikaren Josef Fritzl som våldtog barn och fick barn med sitt barn och murade i dem nere i sin handbyggda bunker.

En annan österrikare med bunker var Adolf Hitler. Hitler gasade ihjäl många miljoner människor. Hitler hade även en hund som han kallade för Blondie. En annan som kallade någon för Blondie var den fule Tuco i Den gode, den onde, den fule. Tuco var en riktigt ohederlig slemmig prisjägare utan skrupler. Han kunde bedra vem som helst för lite pengar.

Tucos mustasch i filmen påminner till stor del till Josef Stalins mustasch, ja ni vet den där cyniske diktatorn som stampade ihjäl en så där femtio miljoner ryssar. Och rysk rolette spelade man i Deer Hunter, en film om vietnamkriget. Jag behöver knappast påminna om napalmbomberna som USA slängde ner på folket där. Det finns det amerikanska källor på.

En som däremot gillade att lukta napalm var överste Bill Kilgore i den surrealistiska filmen Apocalypse Now. Filmen bygger på boken Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad där det imperialistiska västvärlden med kristna missionärer åker upp längs kongofloden och skjuter av infödingarna.

Efter man läst Aftonbladet vill man helst blåsa skallen av sig.

Eva Franchell, hur kan du försvara detta?

PS Jag ser även att det finns en öppning som salongsberusad nyliberal på Expressen som ska "börja bränna på, shoppa loss, dansa i bensin".

Ey Expressen den här är till er - Tor Anthem

Mitt namn är Tor och jag tänker inte va' tyst
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli fryst
Så vill du ha ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Den du talar med är inte nån vanlig Svenning eller Linderborg
Mitt namn är Tor Edvardsson

Och inte Jan Myrdal
Och inte Alex Schulman
Och inte Marcus Birro eller nån
Mitt namn är Tor Edvardsson

Det pågår en debatt om slöjan och alla dess varianters vara eller icke vara. I debatten finns två linjer, den ena där det ska införas klädregler i offentliga institutioner och sammanhang och den andra där man ska få klä sig hur man vill under alla omständigheter. Båda linjerna har helt fel.

Varför?

Den första, förbudslinjen, gör en korrekt observation om att det finns ett problem med att folk klär sig lite hur som helst i vissa sammanhang när det inte alltid är lämpligt. De gör, vilket är naturligt i alla organisationer, därför en utredning för att ta fram riktlinjer hur man får klä sig i vissa sammanhang. Allt är väl så långt.

I princip kan bara två olika lösningar komma ut från en sådan utredning, antingen en i organisationen centralt reglerad klädkod eller det blir upp till var delorganisation att avgöra vid varje fall vad som ska gälla.

Skulle man anamma den senare lösningen att det blir upp till var delorganisation så kan två olika delorganisation komma fram till två helt olika riktlinjer, men för samma omständighet.

Men det är här problemen börjar eftersom organisationen är staten. En av delorganisationerna kan nämligen fällas för diskriminering eftersom en annan delorganisation har en friare tolkning av samma omständighet, detta trots att att den förstnämna delorganisationen kan ha mycket goda grunder för sitt beslut. Det hela slutar då med att inga klädkoder gäller för alla delorganisationer, eftersom det räcker att en delorganisation anammar den linjen för att tvinga de övriga till samma position.

Då återstår det andra alternativet, dvs. en centralt reglerad klädkod. Återigen hamnar man i problem och detta av exakt samma skäl som i det första alternativet, därför att organisationen är staten.

Organisationen svenska staten äger enormt många institutioner och i synnerhet utbildnings institutioner och skulle man, låt säg förbjuda niqab under viss undervisning så blir problemet det att en del medlemmar inom organisationen inte längre kan utbilda sig eftersom det enda alternativet är att utbilda sig på en institution som strider mot sina egna etiska regler. Och än värre är att de kan redan ha betalat för utbildningen i fråga eftersom de likt alla andra betalar höga medlemsavgifter. Således blir resultatet att en del av medlemmarna blir aktivt diskriminerade.

Den andra linjen, att man ska få klä sig hur man vill oavsett och om inte så anser man sig diskriminerad, lider av en allvarlig åkomma, tyvärr väldigt vanligt i detta land, åkomman att världen är skyldig en något.

De kräver nämligen att man ska få gå in i burka i alla affärer, bli anställda av alla arbetsgivare och utbilda sig på andras pengar.

Deras syn grundar sig på idén att allt mitt är deras att de kan göra vad de önskar med och skulle jag protestera blir jag stämd och dömd för diskriminering. Det de glömmer bort är att alla andra har samma friheter som de har.

Du har rätt att klä dig som du behagar, men jag har ingen skyldighet att anställa dig och inte heller släppa in dig på min egendom eller för den delen betala för dina studier. Och jag har rätt att tycka att du har fel.

För att dra en parallell till en annan nyligen debatterad fråga - handskakningen. En del muslimska kvinnor väljer att inte skaka hand med män. Det är deras absolut fulla rätt att göra så. Ingen individ kan tvingas att göra saker som strider mot deras principer. Men har jag, som man, en skyldighet att hälsa tillbaka? Nej, väljer de att inte ta mot min utsträckta hand kan jag välja att vända på klacken. Frihet gäller åt båda hållen.

Om man aktivt väljer att ställa sig utanför resten av gruppen, antingen genom inte att skaka hand eller klä sig på ett visst sätt så kan man inte klaga över faktumet att man är utanför, eftersom det är just det resultat man faktiskt önskat. Man väljer således bort integration i favör mot särart.

Nu behöver det inte vara något fel i det, snarare tvärtom kan det vara något högst positivt att gå emot strömmen. Problemet är hur man själv förhåller sig till sina egna val. Det är du själv som bestämmer över ditt liv och dina val och ingen annan, men du kan inte kräva av andra att acceptera dina livsval.

Grundproblemet här är alltså inte att man inför klädregler, utan grundproblemet är man försöker trycka på andra sina åsikter, antingen genom statliga institutioner och klädkoder eller genom att tvinga andra att acceptera en åsikt och ett beteende.

Lösningen på problemet är enkel, men tyvärr svår för många inse, nämligen genom frivilligt samarbete, dvs. det man brukar kalla för den fria marknaden.

På en fri marknad uppstår institutioner och organisationer naturligt om efterfrågan finns för dem. Behövs ett universitet som tillåter niqab så kommer ett sådant finnas. Behövs det ett universitet med strikta klädregler kommer även det existera. Alla kan gå dit de vill.

Kommer då inte det bildas olika grupperingar inom samhället med helt skilda normer?

Ja, och det är vad jag skulle kalla liberalens svar på nationalstaten. Nationalstater upprätthåller olika normsystem genom gränser genom tvång och våld. På en fri marknad organiseras detta helt naturligt utan ett enda skott behöver avfyras eller en enda gräns dras. Du väljer själv vilket normsystem du vill tillhöra och du kan även byta när så passar. Det enda som krävs är att du tillåter alla andra att kunna göra samma sak. Det borde väl inte vara så svårt?

S-kvinnor: Acceptera inte heltäckande slöja

SSU: Skolor och arbetsplatser måste acceptera heltäckande slöja

Som en fortsättning från min föregående artikel så är det intressant att se hur en av Sveriges främsta debattörer, Göran Greider, totalt missförstått begreppet konst. Och Greider är inte ensam, många med honom har slagit sig in på den konformistiska vägen där allt ska passas inom vissa förutbestämda ramar.

Håller man sig utanför ramarna sysslar man med "ren provokation" och därmed ska fördömas i hårda ordalag. Helst även censureras, tystas och om möjligt upphovsmännen fängslas.

Konst ska således inte vara provocerande, utan snarare bygga på någon slags harmonisk konsensus. Hur mycket av världens främsta konst framkom med hjälp av rövslickeri?

En enkel fråga. Lätt att besvara. Inte mycket.

Självfallet finns det flertalet fall där provokationen övergått till ren slaskighet, vilket man kan argumentera för angående Muhammedkarikatyrerna, men de ingår i en större grupp av skämt mot profeten.

En grupp som bygger på mångfald. Alla är inte bra, men några är det, men alla behövs för yttrandefrihetens rika marknad. Och det är just det Greider och många med honom inte förstår.

"I motsats till Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna, som från denna högertidnings sida så uppenbart var tänkt som en ren provokation, rör det sig i fallet Mozart om ett konstnärligt sammanhang. Och alla religioners huvuden tycks rulla i operan."

Vilken löjlig bortförklaring. Självfallet var det så att Mozartsoperans huvudsyfte var att provocera fram en reaktion bland publiken då den sattes upp på 1700-talet, för annars hade scenen inte inkluderats. Det säger sig självt.

Men Greider menar här då att karikatyrer från en dansk tidning inte är ett "konstnärligt sammanhang" därför att endast Muhammed häcklades, tillskillnad från Mozartoperan där flera religiösa personer förlöjligades.

Slutsatsen är alltså att vi ska sluta vinna land för yttrandefriheten och nöja oss med gamla segrar. Jesus kan jag häckla dagligen tack vare bland annat Mozartoperor, men jag kan fortfarande inte häckla en viss profet utan att bli censurerad, mordhotat eller tom bragt om livet och så ska tydligen förbli enligt Greider och många med honom.

Intellektuell depravation är vad det är.

Valresultatet var så bra det kunde bli! Väldigt många politrukkarriärer fick sig ett abrupt slut vilket man kan glädjas åt. Tyvärr så startas många nya politrukkarriärer just nu, men dem kan man sätta krokben för i nästa val.

Socialdemokraterna gick kraftigt bakåt och det är alltid bra. Under de sista valdagarna visades det sig tydligt att Göran Persson inte var en ledare som åtnjöt respekt och aktning för sin politik, utan snarare en respekt byggd på hot och skrämsel. Och allt brakade ihop när den perssonska verklighetsbeskrivningen utmanades.

Snabbt gällde det då att skydda sig, för snabbt avgick han, ty knivhuggen är extra vassa när det är vännerna håller i knivarna. 10 år med Persson har varit till mer skada än nytta för socialdemokratin. Hegemonin har förstärkts och debatten tystats.

Det var både bra för Sverige och socialdemokraterna att de förlorade.

Vänsterpartiet gick även det kraftigt bakåt och framför allt blev den kände vänsterpartistiske bloggaren Ali Esbati inte en ledamot av kammaren. Tydligt är att verklighetfrånvänd klasskampsretorik inte är någon valvinnare.

Ali Esbati var förövrigt medförfattare till det valprogram där bla de 200 000 jobben i offentlig sektor utlovades. Ali Esbati misslyckades alltså mycket grovt, inte bara med sin egen kandidatur utan även med att styra sitt parti rätt, under detta val. Det är något vi i bloggosfären ska komma ihåg när vi läser Esbatis blogg – att han förlorade.

Miljöpartiet gick däremot starkt framåt i Sverige, men hellre det än vänsterpartiet, för vem kan bli förbannad på Peter Eriksson? Han är mest…underbart flummig!

Som tur är så får miljöpartiet i det nya Sverige lite att säga till om.

Moderaterna gjorde ett rekordval. Lysande. Varför? Därför att i förra valet tappade Moderaterna rejält vilket ledde att flertalet politruker, moderata möbler, bunkergäng och annat försvann och förhoppningsvis så är flertalet av de nu nyinvalda mindre politrukiga än föregångarna.

Kristdemokraterna gick bakåt men fick ändå tillräckligt med röster för att trygga en Alliansseger. Mycket bra.

Synd att Alliansen överlägset bästa retoriker är kristdemokrat och heter Göran Hägglund. Man gillar när han pratar, men man vill inte att hans parti ska nå några framgångar. Knivigt dilemma.

Folkpartiet tappade stort från föregående val. Om det berodde på datorintrångsskandalen eller på deras nya antiliberala politik är svårt att dra någon slutsats kring, men rent realpolitiskt innebär det att Folkpartiet får klart mindre att säga till om i Alliansen och det kan vi alla vara glada för, oavsett orsak.

Bodströms lärjungar inom Folkpartiet kan på detta sätt effektivt nedkämpas och förpassas till sophögen. Förhoppningsvis leder det även till att Lars Leijonborg, Alliansens svagaste kort, byts ut.

Centerpartiet ökade betydligt och det är bra för att trygga Alliansen utveckling för framtiden, eftersom just nu så är det inom Centerpartiet som det råder mest liberala vindar.

Maud, du trampade snabbt i klaveret efter valet, men du är förlåten! Man kan inte annat än bli glad när man ser allas vår Maud i rutan. Tillbaka till individen. Mer plats för människan.

Makten är inte i Stockholm. Makten är inte Bryssel. Makten ska vara vid köksbordet.

Andra goda nyheter är att ingen av Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Junilistan eller Feministiskt initiativ kom in i riksdagen. Räkna däremot med cirkus i valet 2010.

"Hennes absoluta svek mot mig som person och mot Fi var det vidrigaste jag har varit med om och helt irreparabelt. Vi kunde ha stridit internt men hon valde offentligheten. Hon har skadat min familj och mitt yrkesliv. Och vi var gamla vänner! Du skulle veta vilket blodigt hämndbegär hon lockat fram hos mig och som har tagit mig mycket tid att komma över. Jag kan inte ge igen. Det är omöjligt. Hon är en person som jag inte skulle kunna träffa i en fysisk verklighet utan att ge henne en fet smäll. Om jag såg henne i dag skulle jag gå lös på henne, det skulle även min sambo och andra i min närhet."

- Tiina Rosenberg, queerfeminist och fd aktiv i Feministiskt initiativ

Många har varit förundrade hur det kommer sig att Lars Ohly är så glad och upprymd trots rejäl förlust i valet. Det är faktiskt inte så underligt, ty vänsterpartiledaren stödjer helt enkelt alliansens politik.

Detta kunde vi tydligt se då Lars Ohly på både första maj och även under valrörelsen talade högt och tydligt om alliansens "femtiotalspolitik" och lyfte fram den som exemplarisk.

Ja, för glöm inte att Ohly anser att Sverige var ett drömland på femtiotalet. Där ser man!

Efter den stora förlusten i gårdagens val så uppvisar avgående statsminister Göran Persson en extraordinär bufflighet. Ingenting har gjorts fel, allt är som vanligt och "vi kommer tillbaka".

Förklaringen till förlusten i valet var enligt Göran Persson till SVTs K-G Bergström Folkpartiets intrångsskandal, den tog för mycket plats och gjorde att socialdemokraterna inte kunde prata sin politik. Vilket rent skitsnack. Så mycket sossarna mjölkade Folkpartiskandalen har vi inte sett maken till.

Pressad av K-G Bergström om att det är grovt tjänstefel att förlora ett val under hög tillväxt fick inte ens Göran Persson att visa ödmjukhet och självrannsakan. Vi har ingenting gjort fel! Patetiskt.

Men Göran Persson vet att han är skulden till förlusten, just därför meddelade han sin avgång som partiordförande direkt vid valförlusten för att avväpna sina kritiker inom partiet.