...känn er stärkta av Beatrice Asks uttalande att med en "vänsterregering blir narkotikapolitiken liberal". Vad det betyder är det alla liberaler redan borde veta, med en Alliansregering blir narkotikapolitiken (fortsatt) repressiv och auktoritär, inte liberal.

Tack Ask för den ärliga tillkännagivelsen och antagligen årets roligaste skott i foten.

Och ett tillägg: Läs Björn Johnsons inlägg på newsmill om detta. Andreas Persson skriver bra också. In och milla med er!

Idag bloggväggar Per Hagwall, Helena von Schantz, Hanna Wagenius, Carl-Johan Rehbinder och Erik Laakso med ett gemensamt inlägg om sexköpslagen. En artikel som var ämnad för DN som tackat ja till den förra veckan, men skickade den på hemläxa och den lämnades in på fredagen igen, för att chefredaktören efter det  bestämde sig i onsdags kväll att inte publicera den, efter att ha suttit på den alltså i nästan en vecka. Det är faktiskt inte ok. Men de berömda "sociala medierna"* kan kanske göra bot för det och länka vidare. Jag citerar ett centralt budskap:

Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man
också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en
ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön
är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet,
ansvar för sina handlingar och rätten till sin kropp och till sin sexualitet är det
könsdiskriminering.

Det intressanta är att detta är lika blocköverskridade som när Camilla Lindberg och Marianne Berg gjorde gemensam sak i Expressen om att skrota sexköpslagen. Marianne har redan fått skit för det av Karin Rågsjö, men föga på något intelligent sätt. Här kommer prov på trasiga klyschor om både "din dotter" fast med tillägget i jämlikhetens tecken av "din son", och så klart dubbelmyten om "den lyckliga horan". Det är så 1999 Karin, uppdatera dig genom att ordentligare läsa deras artikel! Vad du gör är att förstärka horstigmat. Men tänkvärt att Marianne också får ett medhåll i kommentarerna och tycker hon är modig, och det är hon.

Varför skulle det vara så hemskt? Tycker du att det är äckligt? Dina formuleringar låter så jädra stigmatiserande. Jag torkar äldre i rumpan på jobbet och tycker det funkar ok, men varför skulle sextjänster vara så mycket värre?

Varför skall du ha vetorätt över vad mina söner och döttrar gör i sängkammaren!? Jag accepterar inte det.

Jag gillar Karin stenhårt när det kommer till att ta ställning mot en förlegad och usel narkotikapolitik, se där "nyliberaler"** och vänsterpartister kan vara eniga i något. Det är synd att hon inte förmår samma sak när det gäller sexköpslagen. Jag efterlyser dessutom fortfarande en Josefin Brink i debatten att ta bättre ställning genom att vara konsekvent när hon avvisar och kritiserar den radikalfeministiska sexkrampen.

Det händer annat som också borde uppmärksammas som Amanda Briheds närmast heroiska insats för att sätta ljuset på tvångssteriliseringar och tvångsskilsmässor för transpersoner som önskar genomgå behandling för att byta kön. Helt oacceptabelt i ett modernt och upplyst land som Sverige påstås vara. Lex Amanda tycks vara begreppet fött ur detta. Gott så. Medan Luf och HBT-liberalerna har beslutat göra detta till en av sina kärnfrågor, har Alliansens Häggström mest talat i sitt imaginära skägg, och några HBT-sossar passat på att skylla på alliansen för det egna partiets politik. Tråkigt när de istället kunnat göra gemensam sak, som alla vi andra försöker göra i vissa frågor, nämligen att strunta i partigränser och handla tillsammans i frågor som vi delar åsikt om.

Det är vad den nya frihetsrörelsen handlar om. Men det är mer än sexköp och narkotika.

"Barnporr" som den smidigaste av diskurser för att utöva och införa ytterligare åtgärder i enlighet med övervakningssamhället har jag berört många gånger och inte minst Niklas Dougherty, men framför allt Oscar Swartz, och idag drämmer han till med en intervju med den person som fällts i enlighet med en lag som tar sikte på att "allmänt" skydda barn, det har något med den där inkörsporten att göra antar jag, eller snarare att göra med möjligheten att genomföra åtgärder för att stärka kontrollen av Internet. Men missa inte hans förutsägelser i hans rapport: Alternativ till bodströmsamhället. Viktigt att understryka är att barnporrlagen när den tar sikte på tecknad porr är lik sexköpslagen: här finns inga brottsoffer utan är ämnade att skydda allmänheten, ett brott mot staten alltså. 

Nu blir det ett inlägg som aldrig publicerades från 2007. Minns inte varför jag inte publicerade.  Kanske för att det blev för personligt. 

Bakgrunden är att det under 2007 pågick en upprörande debatt i media och på bloggarna, angående en hemsida gjord av en pedofil som plitade ner sina tankar. Men det var det minst upprörande. Snarare att det var upprörande hur en del människor reagerade på det. Genom att kräva att sidan skulle släckas, agerade i mobb och hotade folk som försvarade att sidan existerade, genom att kontakta deras webbhotell med uppmaningar att stänga deras bloggar eller hota med polisanmälningar. 

Lägg ner alla bibliotek, bränn Vanity fair och stegla...någon!

Varför inte lägga ner/filtrera biblioteken? De har nämligen böcker av Lolita skriven av Vladimir Nabokov. En romantiserad berättelse om en sexualbrottling. En bok som Vanity fair beskrivit som den enda övertygande kärlekshistorien i vårt århundrade. Bränn Vanity fair! Sedär ytterligare ett korståg att äntra. Eller är det något helt annat?

Det är ibland värsta finkulturen. Lolita har filmats ett par gånger, Stanley Kubrick gjorde det. Men omformade Lolita från en pubertal 12-åring till en snarare 14-15-åring, för säkerhets skull för att placera sig i någon gråzon. Det förändrar dock inte vad romanen handlar om. 

Varje dag produceras och visas filmer på temat massdödande (se 400, för ett exempel på den definitiva bombastiska 'cut and slash'-filmen vars enda syfte är att göra våld estetiskt vackert). Och vidare skulle man kunna problematisera det ständigt närvarande fiktiva våldet och sexet. Som det skrivna ordet eller som bildruta för bildruta. Visst, det kan tyckas relativiserande.

Vuxnas sexuella övergrepp mot barn blir inte acceptabelt för att vi kulturellt mer eller mindre accepterar allt det där andra för att vi förstår att just det är fiktivt och uttryck för tankar, inte verkliga handlingar. Men varför ska vi då inte kunna resonera på samma vis här? Det är liksom ingen risk att pedofilers fantasier blir normaliserade bara för att de tycker så. Övergrepp är övergrepp. Barn är barn. Människor kan i allmänhet förstå de gränserna mellan fantasier och övergrepp.

Det här handlar egentligen inte så mycket om pedofili som sådant utan specifikt om att när det handlar om saker som det är lätt att tycka illa tycks viljan att försvara sådana principer som är allmängiltiga minska. Inte minst kommer det till uttryck när det handlar om vad som kan beskrivas som extrema åsikter, vare sig de handlar om sexuella orienteringar och beteenden eller politiska uppfattningar. 

Men något kan ändå sägas om pedofili, att vara pedofil (vare sig man vill definiera det som en läggning eller en störning) är inte kriminellt i någon aspekt. Det som är och borde vara kriminellt är om man skadar andra människor. Jämförelser mellan att ha en läggning och att utföra övergrepp är missvisande om man behandlar det som samma sak. Att fantisera och/eller ha otäcka åsikter skadar inte och det kränker inte heller någons rättigheter.

Yttrandefrihet är inte något som varierar efter hur otäck och misshaglig man anses vara. I bland annat Sverige har vi lagar som föreskriver att man inte får hetsa mot minoriteter och folkgrupper, och man får inte publicera och sprida barnpornografi. Man får däremot skriva om bestialitet, våldtäkter, mord, incest, med mera, i många fall även filmatisera, dramatisera, eller teckna och måla sådana teman. 

För det handlar om barn. När någon pedofil skriver att barn inte kommer till skada av "frivilliga" sexuella relationer med vuxna så förvandlas rationella människor till blodtörstiga bestar som deltar i en känslostormande stampede. Istället för att bara konstatera att det snarast är en pedofils fantasi.  Man bör nöja sig med att diskutera och debattera det som sägs. 

Så nu har man kunnat beskåda Sveriges mest förutsägbara och politiskt korrekta kamp. Och enkelt folk (och journalister tydligen) som berömmer sig själva för deras modiga handlingar, utrustade med mentala högafflar och rep som inte förstår skillnaden mellan försvara yttrandefrihet och att försvara knasiga, främmande och otäcka idéer. För de nöjer sig naturligtvis inte med att vilja släcka sajter som drivs av pedofiler, utan nu sprids kampen mot människor som försvarar deras rätt att yttra sig. 

Ingen kan räkna med att ett webbhotell vill hysa en sådan sajt. Det har de all rätt i världen att neka förstås. Det ger en del att fundera på om man ska ha provokativa sidor att kolla sånt. Men mest oroande är att det blir ett illustrativt exempel på en sak som på förhand få har lust att ta strid för. För som redan utspelat sig blir det precis som i fallet med att försvara Åke Greens rätt att yttra idiotier. Man blir av sådana som inte orkar tänka på djupet genast utpekad som försvarare av åsikter istället för försvarare av rätten att uttrycka åsikter. Och att försvara någon pedofils stundom osakliga skriverier blir genast synonymt med att själv vara pedofil. Det är dock två vitt skilda saker. Varför ska det vara så svårt att förstå? 

Att skriva och uttrycka en åsikt är inte ett övergrepp, hur fruktansvärd den än är. Jag kan inte heller avsky människor som i min mening har en tragisk sexuell böjelse eller störning eller vad det nu är. Jag avskyr övergrepp. Men jag blandar inte ihop dem. Det enda man lyckas med genom att kampanja för att förmå webbhotell släcka sajter är att tala om att de inte accepteras, inte att de har fel. Jag hoppas någon förstår skillnaden.  

Och innan någon hoppar till slutsatsen att jag är en otäck människa, för att mitt förnuft kan göra skillnad på övergrepp och fantasier och åsikter, vill jag berätta en sak.

Jag blir inte delaktig i en lynchmobb, fast jag råkade ut för ett sexuellt övergrepp som åttaåring och torde möjligen ha emotiva skäl för det. När jag var åtta år och på väg mitt i den varma sommaren från badet till mamma där hon jobbade i en bokhandel, stötte jag på en farbror som bad om hjälp. Han hade kattungar i en kartong i källaren som han behövde hjälp att bära upp! O gud så gulligt! Kattungar! Och när man är åtta år vill man hemskt gärna hjälpa till. Alla åttaåringar är variationer på Kajsa Kavat. Det stod ju t om en bil med uppfälld bagagelucka och väntade på de små söta. Sagt och gjort och följde hjälpsamt med farbrodern ner i källaren. Men där var inga kattungar. Fortare än jag hann vända mig om låste han dörren bakom oss och drog fram en erigerad penis. Sedan beordrade han mig att ta av mig underbyxorna. Jag minns att jag satt och darrade på en metallstege medan han drog ett finger i mitt underliv. Sedan sa han att jag skulle dö om jag berättade för någon och att jag skulle vara tyst. Men något brast inom mig och jag skrek, skrek, skrek, vilket man lika gärna kan göra om man nu ändå ska dö. Och han skrek att jag skulle hålla käften medan han skavde på sin penis. Han frågade mig om jag ville röra vid den. Jag var i ett sådant tillstånd att jag tog det som en order. Och petade på den. Det är nog det och att han drog sitt finger i mitt underliv som fortfarande äcklar mig mest och som fyller mig med en egen skamkänsla. Men rädslan, skräcken, den överskuggar allt det. Det blev poliscrikus och fruktansvärt upprörda och gråtande föräldrar runt det. Det blev ett trauma i sig. Nej, de fick aldrig tag i honom. troligen någon som inte bodde i trakterna och liksom tog tillfället i akt för att sedan försvinna som om han aldrig existerat. Men jag minns hans fingrar och hans guldring med grön sten.

Ändå kan jag se klart på saken och runt yttrandefrihet, eller kanske är det just därför jag förmår se skillnad på verkliga övergrepp och fiktiva.

*) Never mind att jag hatar det nymodiga ordet.

**) Inte vad jag kallar mig, men så uppfattas jag tydligen. Begreppet Libertarian har inte slagit i Sverige.

...jag vet inte exakt, men något måste det vara. USA kokar med julinyheten att  ungar blir höga av ljud, så kallad i-dosing. Jag kallar det smart marknadsföring, men vägrar länka. Och alla kan chilla, även på Aftonbladet: Psychology today förklarar, och rekommenderar Pink Floyds Atom Heart Mother. Men det är lätt att hålla sig för skratt i USA när till och med amerikanska federala myndigheter går ut och varnar.

Sorteras under rötmånad. 

...ni känner säkert igen den ironiska meningen, men den är inte något ovanligt uttryck som tankesätt, att för barnens skull eller bästa agera eller skydda dem. Eller påstå att det är för barnens skull, så med vilket man kan genomdriva de mest underliga åtgärder och piska upp massmedial moralpanik. Smidigt. I det stundtals sexualneurotiska Storbritannien är meningen av särskild betydelse och handlar ofta om att skydda barn från det hemska faktum att människor är sexuella varelser och uttrycker det också, på bild, på film, i någon bok, eller på någon offentlig parkbänk, eller måhända med en röd boll i munnen iklädd blöjor upptäckt av någon fotograf för The Sun.

I Sverige, detta relativt sexualvänliga land, allt är ju relativt, och detta  statsindividualistiska kulturprojekt som är vår nation, börjar denna smidiga tanke också leta sig fram och uttryckas och användas. En viss indignation ackompanjerad med den djupaste av förtröstan att staten må skydda de små från det faktum att det finns sex där ute i världen. I tecknad form! Ibland känns Sverige som den bleka lillasystern till Storbritannien, men med en twist. För det är i Sverige som en tingsrätt fäller en man för att inneha tecknad porr. 

Tillägg: I själva verket har Storbritannien gått i bräschen (tipstack i kommentar) med en sådan lag som förbjuder tecknade avbildningar av barn i "sexuella" sammanhang. Med precis samma slags motivering:

Today – April 6 2010 – is the day on which various sections of the Coroners and Justice Act 2009 come into effect, including those (sections 62 to 68) that specifically criminalise possession of "a prohibited image of a child". The purpose of this offence is to "close a loophole" and to target certain non-photographic images of children, possession of which is not covered by existing legislation.[...]

Hitherto, the state of play in the UK - courtesy of the Protection of Children Act 1978 (pdf) - was that possession, creation or distribution of an indecent image of a child was a criminal offence. Legislation and precedent extended the law to cover "pseudo-photographs of children": that is, images that were created by means of the manipulation of real, non-indecent images of children and adults, to create an end result that a jury deemed indecent.

Finally, the Sexual Offences Act 2003 raised the age limit for such imagery to 18 – thereby creating the novel legal concept that an act that might legally be viewed in real life became criminal as soon as it was committed to film (or pixels).

The rationale behind the original law was that every indecent image of a child was also an image documenting the abuse of a child. The extension of such a law to "pseudo-photographs" strained at that principle, although in cases where a real identifiable individual was featured, the logic – of protecting that individual from the traumatic effects of discovering or being aware of the existence of such imagery – remained intact.

Även här i Sverige intas positionen att det skulle vara möjligt att förbjuda tecknad mangaporr aka "barnporr" med hänvisning till att det är dokumenterade sexuella övergrepp på barn, och därefter fälla någon för det ohyggliga brottet som om det vore ett reellt övergrepp. Bäva månde vi alla. Som de som jobbar på och vi som söker på Google. Min Alla som läst detta har en dator som innehåller nu alltså dokumenterade övergrepp på seriefigurer. Come and get me us? 

Relaterat: "Barnporren" - en moralisk och sedelärande historia som inte liknar någon annan, Kina-Sverige...1-1, Virtuella kränkningar (won't somebody think of the virtual children!)

För första gången i den svenska lilla ankdammen där homogenitet och kompromiss är legio, och som utgör vår politiska scen, känner jag optimism. Optimism på riktigt. Sedan jag mer eller mindre snubblade in i prostitutionsdebatten år 2006 och kritiserade hysterin kring fotbolls-VM, har Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister, och inte minst Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete, debatterats hett, men det är först nu det börjar hända saker på en bredare front. Min egen bok i feminism måste sägas sporrades en hel del av denna debatt, och handlade också bitvis om prostitution och porr, men ideologiskt utifrån liberala principer som delar av rätten till vår egen kropp och vår rätt att uttrycka oss.

Men nu. Kanske man kan tacka Littorinaffären, eller för att det är valtider, kanske man ska tacka Camilla Lindberg som sträcker ut handen över partigränser och gör gemensam sak med vänsterpartisten Marianne Berg, kanske vi bör misstänka att Laura Agustín genom att flytta till Sverige bidragit till att göra debatten smartare, eller är det Hanna Wagenius förtjänst då hon vågat ställa sig upp och ropa att kejsaren är naken? Är det alla bloggare som oförtröttligt genom bloggandets golden era skrivit om ämnet som Niklas, Hagwall, Greta, Isabella*, Hans, Oscar, för att bara nämna några? Eller är det allt detta sammantaget?

Jag vet inte säkert vad det beror på, men det som säkrast kan sägas, är att lagens förespråkare inte längre kan komma undan med floskler kring din dotter (som penetreras dagligen av främmande kukar) eller upprepa myten om myten om den lyckliga horan. Det senare hävdas av ingen kritiker mot lagen, detta är en konstruktion av lagens försvarare, en misslyckad halmgubbe som mest pekar på kvinnlig skam och penetrationsångest. För fittan är inte något heligt som kan undantas från principen att vi äger våra kroppar, det är när man använder kvinnans kropp som motiv för särlagstiftning som vi behandlar kvinnor som om deras kön och kropp är något heligt. 

Och vill vi på något vis hävda någon feministisk analys och hävda att kvinnor äger precis samma förstånd och ansvar som män, då måste lagens inneboende syn på kvinnor som mindre kapabla ifrågasättas, och den enda konsekvensen är att riva upp den, förkasta den och aldrig mer föreslå något så kvinnofientligt igen. 

När jag skriver detta tänker jag på Vänsterpartiets Josefin Brink. En person som på ett mystiskt vis försvarar porr men vrider sig som en mask kring sexköpslagen. 

Det finns tecken på att många kvinnor är trötta eller inte förstår sig på den här offerrollen som kommer med det radikalfeministiska tankegodset och som har lagt sig som en våt filt över hela jämställdhetsdebatten. En del känner sig inte heller bekväma med den gamla könsrollsidén om kvinnan som passiv, utsatt och i behov av ett särskilt skydd från samhället, som upprepas. Dessa kvinnor både protesterar mot den och vägrar iklä sig den. Men det finns de som tänker sig att det går att både äta kakan och ha den kvar. Ett sådant exempel är vänsterpartiets Josefin Brink när hon skriver en debattartikel [...] där hon menar att det behövs ett nytänk inom feminismen, "sexkrampen måste släppa". Brink vänder sig specifikt mot den radikalfeministiska teorin och efterlyser en mindre moralistisk och sexualfixerad feminism, och lyfter samtidigt fram de inre strider som alltid präglat kvinnorörelsen som en delförklaring till varför det fortfarande råder en förstelnad syn på sex. 

All denna kritik låter uppfriskande och den är lätt att instämma med. Men samtidigt är det fortfarande den sexuella revolutionen som måste lastas på något vis genom att påstå att sexradikalism är hedonism (en total brist på moral), att allt skulle vara acceptabelt, även våld och tvång. Brink väljer dessutom att kalla krav på rätten till "sex för njutnings skull" som hedonistiska, och att dessa krav kom som en reaktion och i polemik mot konservativ moralism, inte som feministiska krav mot en patriarkal maktstruktur. 

Vad Brink verkar försöka hävda är att sexradikaler inte kan vara feminister. Dessutom, vilket är riktigt problematiskt, verkar inte Brink kunna löpa linan ut och koppla sin kritik att även gälla allmänhetens och feministers begränsade förståelse för rätten till vår kropp på andra plan än porr och sex i allmänhet: var är förståelsen för horans existensberättigande? 

Det verkar som om det finns en ambivalens inför horan bland en hel del feminister som ändå visar prov på att vilja komma förbi det som Brink kallar för sexkrampen, och kanske det är i så fall lättare att gömma undan horors existens i ett kaninhål som får kallas för det sexuella befrielseprojektet och, pratas egentligen inte vidare om än i termer av exploatering av kvinnors kroppar, vilket också är ett behändigt sätt att skjuta eventuell sexualmoralism åt sidan. Men att vilja släppa på krampen räcker inte. För det enda som skiljer en skribent och en sexarbetare åt är faktiskt vad de säljer, inte att de kommersialiserar en tjänst. Båda använder sina kroppar, det är bara vad de gör som skiljer. Horan säljer sexuell njutning, och skribenten kan sälja litterär njutning. Horan blir gärna ett undantag i analysen och som också kan offras för ett högre mål, de är ju så få, vilket är hur Brink bemöter debattören och sexsäljaren Isabella Lund. Krocken handlar om att porrkonsumtion tycks någorlunda acceptabel, trots att den också är kommersiell, och trots att sex också är gällande ibland här, det är ju i de fallen faktiskt filmade och betalda samlag. [ur Klassisk feminism]

Jag tänker givetvis också på Birgitta Ohlsson som hade kunnat vara en sådan bra politiker om hon ändå kunde släppa sargen. 

Jag påminns på twitter via @oscartexplorer om Inga-Britt Ahlenius kaxighet, hon som en gång gick till storms mot det undermåliga utredarväsendet, hon som har den där sällsynta kaxigheten som är en bristvara i Sverige. Och undrade vad hon skulle ha sagt om Skarheds utredning. Svaret kanske ges av detta. Jag föreslog en debattör i samband med släppet av Skarheds utredning att ta kontakt med henne, av just denna anledning, synd att det inte verkade gå vägen, men artikeln blev ju strålande likväl om skandalen och skattepengar.

Hur som. Det enda bemötande av Skarhed jag sett på Lauras och min debattartikel i SvD är följande i Fria Tidningen. Ospecificerad kritik kallar hon det. Intressant. Övrigtvis finns en replik i SvD, och som blev diskuterad här i kommentarerna hos Niklas, också intressant! Vi ska replikera för webbupplagan. 

Nej, nu blev det långt det här. 

*) Isabellas blogg finns bara på wordpress numera, minus ett år av hennes skrivande alltså, hennes mejl flunkar också. 

Libertarian music appreciation # 8

Ian Brown/Stone Roses - I Wanna Be Adored

Och så kan vi känna som individer, men politik kan aldrig handla om att göra saker för att bli omtyckt, utan snarare att ha kuraget att ställa sig upp och protestera inför de orättvisor och det förtryck som tillåts utövas av staten. Det må vara "demokratiskt" att med en majoritet rösta för en massa personliga feelgood-projekt, men det gör det inte rätt. Så låt oss påminna oss om det. Det är en ohyggligt bisarr föreställning att ens tänka tanken att reglera samtyckande vuxna människors sexliv.

PS. Bloggen verkar helt och hållet ha skurit sig, kommentarer har stängts av och formateringen har varit kocko, och varje gång jag försöker uppdatera händer något annat. Hoppas det är löst nu. Kommentera gärna, annars känns det som att ropa i öknen. [ledsen smiley]

Få lär förvånas över att somliga i den internationella politiska röran - trots att de inte kan läsa rapporten - blir överväldigade över Skarhed och Asks försäkringar att sexköpslagen har närmast magiska egenskaper. 

"Prosecution of johns has reduced demand for prostitution in Sweden, which in turn reduces market prices. That reduces the incentives for trafficking into Sweden, and the number of prostitutes seems to have declined there. A growing number of countries are concluding that the Swedish model works better than any other, and it would be wise for American states to experiment with it as well. It’s not a panacea, but cracking down on demand seems a useful way to chip away at 21st-century slavery."

Få kommer överraskas att Schyman snart kommer levitera - trots att vi inte tror på hokus pokus - som effekt av sexköpslagsutvärderingen, men det är som att få en tråkig förutsägbar leksak i kinderägget. Desto roligare att läsa något av EU-minister Birgitta Ohlsson, en människa som tagit mästerskap i hokus pokus genom motsägelser och vägran att kritisera sexköpslagen för den symboliska konstruktion den är, och istället envist försvarar den oavsett vad som läggs fram i forskningsväg, att det tyder på att det är en fråga om tro: som lagens magiska (ovisbara) effekter, för här skriver hon att svenska folket allt mer tror på "hokus pokus". Näe? Vad säger ni på VoF?

Överraskningen är kanhända att Beatrice Ask ryter mot Thomas Bodström med orden:

"Till skillnad från Bodström så arbetar inte alliansregeringen så att vi redan i direktiven slår fast vad utredningen ska komma fram till."

Javisst? It is a little funny.  

Om vikten av god utredningsanda, vetenskaplig integritet, transparens, metodologisk tydlighet och redbarhet, krävs inte bara för forskare utan även i utredningsväsendet, som utvärderingar av lagar som ska bilda underlag för vidare politiska beslut. Inte minst när det gäller en lag som förbudet mot sexköpslagen som väckt sådan internationell uppmärksamhet.

Utvärderingen av sexköpslagen duger inte för någonting, den visar ingenting av alla de framgångar som Anna Skarhed och rappporten påstår.

Det skriver jag om med Laura Agustín idag på SvD.

För en månad sedan kunde allas våndor inför monarkin beskådas på twitter. Min egen vånda inte helt olikt en porrsurfande pastor. För att vara något som ska likna en konstitutionell liberal var jag osedvanligt drabbad av att ryckas med av bröllopsyran som visades nonstop och direkt i svenska televisionen.  Jag och tre miljoner andra i detta land satt fullkomligt hypnotiserade och intog dagens alla måltider framför TV-sändningarna, med några korta raster för att gå på toaletten eller bara få en nypa luft på balkongen eller trädgården, så det var inte särskilt ensamt, eller så pratar jag bara om mig själv. 

En god vän och ganska nyinflyttad till Sverige, undrade hur i hela fridens namn det är möjligt att i detta land där många påstår sig hylla jämlikhet och människors lika värde så högt, och av alla moderna nationalstater i världen, har kunnat komma fram till en sådan paradox?

Kompromissen, svarade jag, det svenska strävandet efter kompromiss, den svenska diplomatin är inte sprunget ur ingenting, kompromiss som lealöshet kan man kalla det också. Alla ska vara lyckliga i Sverige, och av det följer gör så lite som möjligt åt saker som ändå inte gör dig olycklig. Ungefär lika begripligt som begreppet statsindividualism. 

Vi har här aldrig lyckats frambringa någon speciellt stark rörelse emot det monarkistiska inslaget i "Världens modernaste land". Hur modernt är det? En majoritet av den svenska befolkningen har alltid viftat flagga i monarkins tecken och utbrustit i total hänryckning inför hur underbar någon av kungligheterna är, och inte helt ovanligt en uppvisning i lika total fjäskighet. Tillräckligt många är dessutom totalt ointresserade; "det är väl bra, skadar inte, och kanske till och med gör bra reklam för Sverige". Från 70-talet och framåt har dock allt fler börjat ifrågasätta denna paradoxala inrättning, numera ligger visst stödet på 46%. Det betyder ändå inte att det finns någon stark rörelse emot monarkin. Få politiker förkunnar att de kommer driva någon sådan fråga i Riksdagen, inget parti förutom i någon mån Vänsterpartiet som har det i sitt partiprogram, men menar att det ändå inte är en aktuell fråga. 

Inte en aktuell fråga. Antagligen är det så. Den enda föreningen som driver frågan är partipolitiskt oberoende, nämligen Republikanska föreningen som numera kan stoltsera med hela 7 000 medlemmar. I ett perspektiv - och som konstitutionell liberal - är det emellertid helt och hållet deprimerande. Det är inte speciellt aktuellt därför att så få verkligen bryr sig, och de som bryr sig verkar inte ha någon plan.

Och nu är det glömt. Precis som alla kommer glömma Littoringate lagom tills nästa Almedalen (klicka om du vill veta vad som alla glömt om 2006), som för övrigt aldrig någon minns riktigt vad som var så himla viktigt och hett som tilldrog sig. Om någon undrar, så är jag apatiskt trött på denna Littorinhype (länk går dock till läsvärt), jag vill snacka sexköpslagen. 

Tillägg: Två riktigt bra debattartiklar i media om sexköpslagen dock: Isabelle Ståhl på SVT Debatt/Opinion, hm, men det bör kanske påpekas att sexsäljare betraktas inte som brottsoffer i lagen, däremot finns förslag från förr och med utvärderingen. Sedan bör alla läsa denna fantastiska Alice Teodorescu på AB, and who the fuck is Alice? Jo framtiden. 

Vill ni bara må illa i största allmänhet, eller kanske älskar talibantal, bör ni läsa Arbetarens inlägg i våldtäktsdebatten, det är inte monster som våldtar utan män. 

Libertarian music appreciation #6+1

Blur - Song 2 -  en libertarian står bara ut med smug people som Damon när de är söta, gör något slags fight club-poser och putar diskret med läpparna.

Om ni inte tror mig så kan ni tända av med denna charmless man, ni ser skillnaden va?

Dubbelpostar idag lite idag om sexköpslagen och Littorin, det är kanske inte helt kosher, men just detta berör mitt hjärtämne som synes, klipper in detta:

***

Den där frånvaron av det journalistiska uppdraget som borde innebära något mer än att jaga säljande rubriker handlar också om tendensen att krypa för makten. Vad är det som hindrar att ta ett allvarligt journalistiskt ansvar som maktgranskare och därmed ställa relevanta och genomtänka frågor genomsyrade av efterforskningar? Varför duger inte själva hantverket att skilja sakligheter från "rykten" och ställa frågor när något ser ut att inte hålla för de politiska hallelujahkörer som går igång?

Nu talar jag om förra fredagen och årets hetaste politiska släpp: Anna Skarhed och utredningen om sexköpslagen. Jag konstaterar efter en vecka att den kritiskt granskande journalistiken kammat noll, här finns i stort sett inget, två ledare, en lyrisk och en kritisk, det är allt. Annars, intet annat än pliktskyldigt rapporterande. Ändå finns all anledning att lyfta upp utredningen i media som möjligen en av årets största politiska skandaler: här finns både vetenskapligt fusk och idelogiskt trams. Det finns något för alla, vad väntar ni på?

Detta är därför en efterlysning av journalister som stolt bär på det tunga uppdraget att granska makten, som inte kryper eller jagar rubriker. Ni har en del att göra.

Nu i morse lade Aftonbladet korten på bordet till slut, eller lämnade över ett gredelint kuvert till Littorin, något de borde ha gjort redan samma dag när frågorna ställdes. Kritiken består därför, men nu kan den också riktas till själva sexköpslagen. En lag som enligt min mening är en ideologisk produktion med inget annat syfte än att reglera fredlig mänsklig sexualitet och handlingar. Kritiken mot Littorin är väldigt enkel, det är ett hyckleri att köpa sex samtidigt som man ingår i en en regering som gör allt för att den ska bestå. Kanske det är den här typen av avslöjanden och handlingar som snarare visar hur absurd den i själva verket. Därmed riktar jag ett stort tack till den kvinna som tydligen redan för två veckor sedan trädde fram och berättade för att visa hyckleriet, men den äran är inte Aftonbladets som förhalade den. På Liberati reagerar man med att välkomna Littorin till nästa Pride. 

 Det är dags för en Libertarian music appreciation nu.

Libertarian music appreciation #6

Foo Fighters - The Pretender - 'cause we're are each and one of us not like any other and we fight to keep it that way...gärna med en gitarr, eller blogg, fredligast så. Men en dag som denna passar den extra ironiskt bra om en pretender. 

Den svenska utredningen om antiprostitutionslagen verkar redan ha vunnit den största kampen, kampen om de redan frälsta och ideologiskt upptagna samt över den mediala sfären. 

Den svårare kampen är att övertyga människor som orkar uppbåda någon kraft att visa prov på någon som helst kritisk distans. Att det senare inte direkt görs bland feministiska debattörer på exempelvis debattforumet feminetik eller att Gudrun Schyman kastar sig skadeglatt ut i debatten, eller en  kollrig ledarskribent som Anna Dahlberg, är kanske inte att förvånas över. Det oroväckande och förvånande är däremot att så få journalister visat intresse för utredningen, det vill säga, som läser den och ställer relevanta och kritiska frågor till ansvariga. Den enda som förmått detta är Sanna Rayman, och som dessutom riktar in sig på den väsentliga kritiken, nämligen den häpnadsväckande undermåligheten. 

De enda som överhuvudtaget tar upp den medialt är alltså en och annan ledarskribent och krasst sett verkar det ligga i deras redan formulerade intresse att inte ställa frågor och istället överrösta möjliga dissidenter med utsagan att utredningen visar det de alltid hävdat och trott. För att sedan fortsätta med gamla slitna teoretiska floskler om "kvinnors kroppar" som vore det frågan om en helig behållare, och den strukturella könsmaktsordningen. Som om det på något vis - bortsett från att teorin inte håller för granskning heller - gör kvinnor som kollektiv mindre förtryckta och underordnade genom att förneka dem både rätten att tala i egen sak och att pekas ut som offer.

Att utredningen inte alls levererar på ett sätt som borde vara självklart är tydligen ointressant och oviktigt. Det självklara är istället att det är helt acceptabelt att förvanska vetenskaplig integritet och kränga färdiga utsagor utan täckning.

Man kunde hoppas på mer förundran över vad det är för undermåligt utredande som kan produceras med svenska skattebetalares pengar. Var är den mediala kritiken? Var är den så kallade granskande makten?

Svenska institutet (fick jag veta i en kommentar här) har ett reportage, där man kan höra hyllandet av rapporten av Beatrice Ask, och hur Skarhed beskriver framgången med orden att vi nu är halvvägs till nollvisionen och utrotande av prostitution. Naiviteten är skrämmande. Vilket kan också bli intressant att återgå till efter remissgången om nu någon har integritet nog att påpeka att kejsaren är naken. Bland annat påstås ju att en del av slutsatserna bygger på jämförelser med Norge och Danmark. 

Gissa vad? Den danska sexarbetarorganisationen SIO har något att säga om detta och hur det briserar jämförelserna och den svenska utredningen. För det är så att de siffror som rapporterats om antalet sexsäljare blåsts upp från ca 200 till 1 200.

Se: PRESSEMEDDELELSE : Svensk rapport bygger på forkerte tal for Danmark – Nu må Reden sige sandheden. 

Pressmeddelandet på engelska i sin helhet:

Press Statement from Danish sexworkers interest organisation(SIO)
released 2010-07-03 and translated to English by JohnM:

Sexarbejdernes InteresseOrganisation[ sexworkers interest organisation
in Denmark(SIO). Ed]: Swedish report based on wrong numbers for
Denmark - Now Reden(Danish NGO) must tell the truth.

Statement from Sexarbejdernes InteresseOrganisation in response to the
the Swedish evaluation of their law against purchase of sexual
services.

It is on the basis of wrong numbers, that the Swedish report
concludes, that there has been a high increase in the number of
sexworkers in the streets in Denmark. The wrong numbers come from
Reden in Copenhagen, who now must come forward and correct their
misinformation, which they over a number of years have reported to the
public.

In the official statistics the number at visitors at Reden has been
made equal with the number of sexworkers working on the stret. But
Reden has been lying about how many visitors they have to create a
picture of Denmark as "The Brothel of The Nordic countries" - next to
the Swedish paradise. Reden's misinformation is documentet in a number
of answers to Parliament from former Social Minister Karen Ellemann,
and this is the background for, why SFI[a national social research
institution. Ed] has now been asked to start over with a completely
new counting.

Reden has claimed, that there is more than 1200 sexworkers in the
streets of Copenhagen. Estimates from the police and Reden
International suggest, that the number is only around 200. In Århus og
Odense[2nd and 3rd largest city in Denmark. Ed] there has been a
continuous fall in the number of sexworkers in the streets over the
latest decades and the same is most likely the case in
Copenhagen[where Reden reports from. Ed].

Thus, the Swedes cannot conclude has had any effect in limiting the
number of sexworkers.

Reden in Copenhagen still refuses to inform how many visitors they in
reality have. SIO demands that the organisation clean up and tell the
truth. Reden every year receives millions in funding from the
government and it is a scandale, that they use their status to spread
untruthful propaganda.

Contact:

Susanne Møller:
Spokeswoman, Sexarbejdernes InteresseOrganisation
Phone: +45 501 501 60

Facts about the misinformation from Reden in Copenhagen:

Se the answers from Social Minister Karen Ellemann here: ft.dk/dokumenter, ft.dk/Dokumenter

Bland annat här i Danmarks Radio har den felaktiga statistiken rörande antalet sexsäljare i Danmark och Köpenhamn påpekats i dagarna, och i denna artikel från Ekstrabladet, men denna kritik väcktes redan i mars i år. Men det har Skarhed inte tagit någon som helst notis om. 

Jag må vara ideologisk motståndare till lagen, men det är faktiskt inte kritiker som måste bevisa varför lagen skulle vara en framgång. Speciellt är det inte vårt bekymmer att utredningen sedan visar sig ha gravt bristande underlag för de långt gående slutsatser som dras, det bekymret borde vara dess förespråkare. Ändå är det redan etablerade kritiker som måste agera budbärare för att påpeka allt detta. Det är faktiskt riktigt beklämmande. 

Se: Bakom det lyckliga ansiktet på antiprostitutionslagen och hos Laura Agustín Behind the happy face of the Swedish anti-prostitution law.

Se gärna även Stephen Patersons inlägg från igår: Swedish Sex Law Report: ‘We’re Sorry We Haven’t a Clue’

“Nothing to indicate” is, of course, another way of saying they haven’t a clue. The report is peppered with such phrases: we do not know very much (about male prostitution); there [is no] information that suggests that (prostitutes formerly on the streets are now involved in indoor prostitution); and there is nothing to indicate that (prostitution in massage parlours, sex clubs, hotels, restaurants and nightclub settings has increased in recent years)…etcetera…

Och en länk att fundera på - onekligen har sexköpslagen konsekvenser, frågan är vilka de är.

Andra bloggare som följt upp och några som skriver om ett hejdlöst ideologiskt seminarium anordnat av Svenska kvinnojourerna (SKR): Hagwall, Greta som inte får in en debattartikel, och på plats i Almedalen Hanna Wagenius, Josh.