Andra upplagan 2010 med nytt extramaterial! Nu i bokhandeln.
2009 kom min bok Klassisk feminism ut på Hydra förlag. Den finns att köpa på bland annat bokus och adlibris.
Det är en bok som diskuterar feministiska frågor ur ett individualistiskt och liberalt perspektiv. I SvD kallades boken för en feministisk folkbildning för högersinnade. En intervju med mig finns på E24 kvinna: Individualistfeminist, javisst! I sommar diskuterade jag boken med Tiina Rosenberg i P1 som kan avlyssnas här (ca 20 minuter in).

Några samlade recensioner, och denna (Dalademokraten).
Vill man som gammal feminist få sin egen världsbild bekräftad ska man inte läsa Louise Persson. Vill man ha världsbilden utmanad ska man med fördel göra det. -- Susanne Sterner, Östgöta Corren
Anlägger man ett klassiskt liberalt och ett anarkistiskt perspektiv på feminismen – Louise Persson själv kallar sig libertarian feminist – lär många inom den etablerade kvinnorörelsen bli upprörda. På det viset är det här ett viktigt inlägg i debatten oavsett om man stödjer författaren i hennes strävan att omdefiniera och högervrida feministbegreppet eller ej. -- Filippa Mannerheim, Dalademokraten
Klassisk feminism är en viktig bok att läsa för alla intresserade, inte minst för att reflektera över sina egna ställningstaganden och åsikter som kanske kan behöva dammas av och funderas över en gång till. Radikalfeminist, socialkonstruktionist, liberal- eller särartsfeminist och naturligtvis även den som inte anser sig vara feminist alls, kan ställa sig frågan; Vad grundar jag mina argument på? Att de feministiska grenar som kritiseras av Persson redan har, och kommer att fortsätta, kritisera Perssons utgångspunkter råder inga tvivel om. -- Johanna Andersson, Tidningen Kulturen
Vi snackar feministisk folkbildning för högersinnade, en veritabel handbok för den som inte känner sig bekväm med kollektivperspektiv. Ja, det är nästan så att jag själv börjar överväga att kalla mig feminist. -- Sanna Rayman, SvD
Boken är väldigt genomarbetad... -- Tiina Rosenberg, SR (Lantz i P1)




Angående socialliberalismen så har man kunnat notera en önskan om dess återkomst både i anslutning till prostitutionsdebatten och till Folkpartiets förehavanden. Vilket ändå är lite lustigt, i vart fall om man tänker sig att socialliberalism är något i Mills anda. Jag tror nog inte att Folkpartiet av idag, eller något de var för tio år sedan, är i närheten av Mill.
Nej, det där är direkt stötande att ens som socialliberal i Mills anda motivera kampen mot prostitution som ett slags högre gott - dvs., i direkt konflikt med hans grundläggande tankar om människans frihet. Men bortsett från det, ligger det i Mills tankar ett frö till denna typ av kollektivistiska "nyttor"?
Orden "liberal" och "socialliberal" tycks ha en enorm töjbarhet i hur man kan tolka dem. För att anknyta till Danmarks-debatten: är Danmark mer socialliberalt än Sverige, eller tvärtom? Eller är kanske bägge östtyskland? Kanske är alla välfärdsstater, inklusive USA, östtyskland, för den renodlade marknadsekonomins förespråkare?
Frö, kanske. Riktigt stängt är det ju inte, bjuder man lillfingret finns det dom som tar hela handen. Fast jag anser att även om han är utilitarist så ger han inte bort så mycket som andra, och som en del hävdar. Det finns en passage precis i början av Om friheten, han nämner något i stil med att det individer sysslar med och som inte påverkar andra är något som andra inte ska lägga sig i. Likaså finns den vanliga frivillighetsprincipen mellan människor, och då kan det vara bra att komma ihåg att Mill redan i första meningen skriver att det inte handlar om "den s.k. viljans frihet" utan, meningen efter, "den medborgerliga eller samhälleliga friheten" och "gränserna för den makt som samhället lagligen kan utöva över individen". Sådana frågor som brukar komma upp när det gäller frivillighet, som egentligen handlar om brist på alternativ, är alltså inte särskilt intressant för Mill i Om friheten.
Stefan:
Hela västvärlden brukar kallas för välfärdsstater, och då inte bara av nyliberaler. Ta den danska sociologen Gösta Esping-Andersen till exempel, han ser tre olika. Den socialdemokratiska, den konservativa och den liberala. Det är förstås en teoretisk konstruktion, och vissa hävdar att varje välfärdsstat är olik de andra, men det är åt det hållet det ligger.
Och Danmark är då den liberala välfärdsstaten?
Nej, det är en socialdemokratisk välfärdsstat. Storbritannien och USA brukar nämnas som de liberala, Tyskland som konservativ
Och Holland?
Det är en empirisk fråga som jag inte har så stor koll på. Som jag sa är det inte alla som håller med Esping-Andersens klassificering, och Holland kan vara ett case in point såtillvida att de inte faller entydigt in i en särskild kategori. Wikipedias artikel om Gösta Esping-Anderson är väl en hyfsad sammanfattning av hur han ser på det.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Esping-Andersen,_G%C3%B8sta
Fast vi är väl ganska långt från Mill nu.
Grattis på födelsedagen då!
Hur skulle det kunna finnas en liberal välfärdsstat?
Bra fråga. Jag ser inte själv hur det kan finnas en liberal välfärdsstat, det är som en oxymoron.
Angående Mills "frö", ja, jag håller med.
Kan det finnas någon liberal stat alls då, om nu skatt är stöld?
Ja, liberala stater. Men skatt är stöld är ohållbart. Det är förbehållet a-k'isterna, så det så.
Liberala stater som... *plats för exempel ur verkligheten*
Eftersom i stort sett alla länder är välfärdsstater i någon mån så är det väl självförklarande? Det finns inga liberala stater. Men Amerika var närmast.
Ja, det var tider det, när George Washington högläste Thomas Paine för trupperna!
Jag ser inte någon direkt anledning till varför liberal välfärdsstat skulle vara en oxymoron. Esping-Andersens klassificering handlar inte i första hand om varken socialdemokrati, konservatism eller liberalism utan om välfärdsstaten. Och typologin ska relateras till hur dessa stater organiseras, jag ser ingen större anledning till att gnälla över "liberal välfärdsstat" bara för att vissa liberaler anser att en nattväktarstat är det enda rätta. Givet att det finns en välfärdsstat finns det förstås också ett liberalt sätt att organisera den på, som skiljer sig från det socialdemokratiska, där man utgår från en liberal teori om samhället.
Alternativet att gnälla över semantiken kan ju den som vill bli utpekad som en sektmedlem ägna sig åt. Samma person behöver inte fundera över varför ingen lyssnar på honom i andra fall heller.
Typologin som Esping-Andersen använder sig av är säkert rimlig. Jag gnäller inte över det. Utan snarare ser jag inte hur välfärdsstaten går ihop med liberala värden, men visst istället för oxymoron ska det nog ses som paradoxer. Det kan inte finnas någon stat alls utan någon skatt - och det behöver inte ha med omfördelande välfärd att göra.
Ett sätt att koppla ihop liberalism och välfärdsstaten är genom Maslows behovstrappa. Liberalismen handlar som jag (och många andra) ser det, om individens frihet att utveckla den egna personen. Enligt Maslow (och många andra) kan ingen sådan personlig utveckling ske förrän de grundläggande fysiska - eller ska vi säga biokemiska - villkoren är uppfyllda. Att täcka någons fysiska behov är med den utgångspunkten att ställa henne på den grund där hon kan börja vara människa.
Enligt en sådan tolkning går det som jag ser det utmärkt att få ihop välfärd - definierat som individens rätt till de grundäggande (sic!) behovens uppfyllelse på det allmännas bekostnad - med till och med nattväktarstatsliberalism. Det handlar om att addera medborgarnas fysiska överlevnad till det gemensammas ansvarsområden - att höja lägstanivån till den basstandard där vi kan börja bejaka det mänskliga i oss.
Att denna basstandard, dessa grundläggande behov, ligger rätt många snäpp under vad dagens välfärdsstater tagit på sig att sörja för kanske är underförstått.
Posta ny kommentar