Förmodligen ingen tröst, men det var fem år sedan min mamma rönte samma slags öde. Jag tänker aldrig på det. Inte så att jag är psykopat -- utåt är jag känslokall, men mitt inre är alltid ett brinnande inferno -- men det hjälper ingen, allra minst en själv, att sörja för mycket. Jag vet att min mamma tyckte likadant, och förmodligen gjorde din det också. Släpp taget och gå vidare.

Jo, visst går jag vidare, livet går vidare, men vissa dagar som runt denna dag i november smäller det mig i ansiktet. Vissa sådana dagar har jag ingen som helst distans, det är som att fysiskt återuppleva allt. Men mest går jag runt som en slags desperado (rage känns som ett bättre ord än raseri) och tänker på hämnd.

Men inget visar jag utåt vanligtvis - bloggpost borträknad. Men sådan är jag och har alltid varit.

Isabella: Sorg är naturlig. Men jag kan inte fatta att det aldrig lindras. Kanske har med så mycket fler andra omständigheter att göra än blotta faktumet att hon dog. Det var så olyckligt och skitjävligt. Jag tror det är mer sorg över hennes sketna liv med en misshandlare det handlar om.

Har läst denna story tidigare, och fattar fortfarande inte hur du orkat skriva den (jag hade iaf inte).

Strongt gjort!

Ni som kan omsätta er sorg i ord och vågar, eller måste, ni har också ord för lyckan och vet den när den plötsligt är där. Svårast har de som är sin sorg, de kan aldrig byta ut den. De som aldrig hade något att förlora och sörja. Maskrosbarnen.

@anonym

Det är ingen tävling...

I övrigt så hittar jag inga ord så tänder ett ljus istället och minns det som kunde varit och dem som inte längre är eller aldrig fick bli allt de kunde ha blivit. Jag tänker på er ibland.

Denna sorg är djup, påminner om dena där boken jag läste om Östergren och hennes mor. Måste var hemskt om hon råkade ut för misshandel...Min mor dog av hjärntumör också detta en misshandel..någonstans..bär man en sådan tragik inom sig själv ännu...

Det var inte avsett att framställa sorg som 'tavling' Lisa - bara bara en påminnelse om de andra vid vår sida i världen. Trösten ska förunnas alla, också dem som inte söker den.

Det är helt sant - det finns naturligtvis alltid värre saker. Men ibland är man bara inne i sin egen bubbla?

Genus: Misshandlad i tio år. Det har varit en roller coaster av kvinnojourer, förståsigpåare, expressutryckningar, akutmottagningar, hot och rädsla.

Men min tröst och djupa insikt är att sista tiden blev mer på hennes villkor och vi stod bergfasta vid att hålla löftet att skydda henne. Jag vet att hon kände vår kärlek.

Isabella: Konstigt nog - eller kanske inte så konstigt - lättar många jobbiga känslor av att man skriver av sig. Jag har känt ett tryck hela veckan. Nu känns det bättre.

Starkt skrivet.

Att livet går vidare tror jag handlar mycket om just att vardagen fungerar igen. Det finns oftast en differens mellan vad vi känner inne och vad vi visar utåt. Kanske ett sätt att båda överleva själv och få omgivningen att orka.

Andras lugn och vardagslycka kan ju också dölja sorger i inret.

Är glad att få ta del av det du skriver, själv känner jag att gränsen mellan mina privata tankar och det jag skriver på nätet inte närmar sig.

Åsa: Just så, vardagen fungerar, men från under ytan kommer de där sticken ibland.

(Bloggar har sedan en tendens att göra en självcensuerande med tiden. Det känns inte bra att vara för självutlämnande.)

Isabella: Nej, ibland är nog inte det man kanske ska kalla ältande särskilt produktivt? Är något alldeles för jobbigt att ta sig igenom kanske man ska spola bandet framåt? Här är jag nog snarare lutande åt en mer kognitiv approach: om du skrattar blir du glad?

Sedan är det kanske också så att vissa saker måste värka klart för att man ska kunna ta itu med det? Jag har haft planer på att sortera min mammas papper (dikter, manuskript till en bok), men jag klarar inte av det. Det får vänta ett tag till. Jag har helt enkelt inte värkt klart.