Nu vänder vindarna i frågan
om kårobligatoriet. Både Socialdemokrater och Vänsterpartister sluter upp
bakom Lars Leijonborgs förslag om att slopa obligatoriet.
Vilket ställer Stig Strömholms debattartikel för några dagar sedan i en
något ny dager. Jag tror att vad vi såg där var en desperat gest från en
ärkekonservativ som ser traditioner dö om de inte understödjs av
statsmakterna. Och det intressanta i och med omsvängningen i politiken i synen
på kårobligatoriet är hur det visar att liberala idéer ibland har mer
gemensamt med frihetliga röster på vänsterkanten än bland konservativa. Kårobligatoriet är en kvarleva från svunna tider försvarade av mer traditionella
anledningar än av några andra anledningar.
Men tanken att statsmakter måste understödja traditioner, kultur och
"frihet" är därmed inte ifrågasatt som helhet. Det är egentligen
underligt att man inte kan resonera om en mängd andra saker med samma slags
resonemang. Som exmpelvis TV-licensen som mycket väl skulle kunna göras
frivillig, för de som vill ha public service, något som visat sig vara fullt
fungerande i andra länder. Om vi med liberala argument försvarar föreningsrätten, varför inte här?
Men man får vara glad för det lilla.
(Om man i samma veva kunde övertala den frihetliga vänstern att släppa
sin "fria kultur" av samma skäl vore mycket vunnet - detta
statskramande är obegripligt.)
Svarat med ett eget blogginlägg.
Tack, har sett det och svarat dig.
För att förenkla det hela ännu mer. Ditt resonemang tycks bestå i att 'ok, jag ogillar staten och vill ha frihet, men nu är staten här så då måste staten göra x y och z'.
Att förhålla sig kritisk till staten blir med ens något man kan bolla med på ungefär detta sättet:
Staten suger - men bara staten kan ju göra det här.
Tänk, jag är inte det minsta förvånad över att socialdemokrater och vänsterpartiser sluter upp bakom Lejonborg för att avskaffa det billiga öl-eländet som studenter har lyckats fiffla till sig genom kår-/nation-whatever-the name-is-lagstiftningen. Men tror någon att detta kommer att leda till avskaffad TV-licens, då har de redan glömt Stegö-såpan.
Politik sker oftast i etapper; Reinfeldt har väl inte lovat en revolution direkt.
Kårobligatoriet först. Apoteksmonopolet därefter. Sedan TV-licensen. Systemet. Personnumren. Halleluja vad man kan drömma när andan faller på.
Pie in the sky.
Blogge: Jag har en mörk plan att Alliansen raserar förtroendet och släpper lös liberalismen på köpet.
Att få vänstern att ifrågasätta "fri" kultur är nog mycket svårt. Testa att göra det på Birros blogg exempelvis och du får en smärre Fatwah efter dig tillsammans med en större mängd tillmälen. Det fria samtalet finns inte hos vänstern och ifrågasättandet av heliga kor är detsamma som att vilja äta småbarn, vilket iofs en serietecknare anser att liberaler vill göra.
Med det "fria" samtalet menar jag inte en betoning på gratis om det var någon som undrade.
Det är så amerikanska presidenter burkar göra i den andra terminen. Den första handlar om att hålla sig väl med opinionen för att vinna den andra (vilket alltid sker, såvida man inte fuckar upp helt), och därefter när man inte längre kan återväljas vill man skapa bestående realpolitik.
Tyvärr har vi ingen sådan begränsningsregel i Sverige, så alla statsministrar kan göra en Tage eller en Olof. Därmed finns heller inget incitament för att gå utanför mittfåran.
Jaså minsann, såsseriet förenar sig (vänsterpartiet, socialdemokraterna och folkpartiet, vi saknar blott kottplockarna också). Sent skall syndaren vakna…
Jag är något kluven ifråga om kårobligatoriet. Huvudsaken för mig, och det som vägleder mig även i denna fråga, är att det är föga förenligt med liberalism att tvinga en individ att vara medlem i en viss organisation och därmed dessutom avtvinga en avgift från individen ifråga.
Jag hyser dock en smula tveksamhet till att avskaffa kårobligatoriet. Det grundar sig i min brinnande övertygelse om studentinflytandets betydelse och meningsfullhet. Nu är naturligtvis kårobligatorium föga garant för studentinflytande och vi kan utan problem föreställa oss studentinflytande via andra kanaler (måhända även ett bättre sådant utan kårobligatoriet). Dessutom vidtar studentkårer stundtals åtgärder som föga gagnar studenternas välförstådda intresse.
Det i särklass värsta exemplet på ovanstående jag hittills fått information om var när Stockholms universitets studentkår (som har kraftig slagsida åt babord) skänkte medel till någon form av palestinsk organisation (spektaklet utspelade sig för ca 7-8 år sedan). De skänkta medlen var alltså medelst tvång införskaffade från studenterna vid lärosätet ifråga och det är (minst sagt) oklart hur denna aktion gagnade de arma stockholmsstudenternas välförstådda intressen.
Till yttermera visso tycks studentkårerna runt om i landet ha föga legitimitet för sin verksamhet att döma av det ohyggligt låga valdeltagandet vid kårvalen (det rör sig inte sällan om blott några få procent av det totala antalet studenter). Ponera att valdeltagandet vid riksdags-, kommunal-, och landstingsvalen skulle vara så lågt…
Posta ny kommentar