Jag brukar uppskatta Johan Hakelius krönikor. Så missförstå rätt här nu, för de är ofta rätt roliga, underfundiga och lättsamma, ett slags betraktelser vid sidan av. Men sedan Hakelius skrev en krönika häromsistens kring abort (Lagen skapar ett hål av fasa) och i somras om stamcellsforskning (Vi ser foster som hushållssopor) har jag börjat fundera på den röda tråden som verkar handla om att just försöka stå vid sidan om, att vara principlös och därmed i sina egna ögon mänskligare. Ett också behagligt sätt att hacka på människors principer och ställningstaganden utan att säga ett endaste dyft var man själv står. Vi kan bara intuitivt och känslomässigt förstå att det rör sig om något hemskt, för det är ju hemskt att "döda ett barn" (sic) och det här med att betrakta "foster som hushållssopor" (sic) är besynnerligt och antagligen hemskt.

Jämför hur aborterade foster blir för Hakelius "barn" och vad gäller stamceller och zygoter blir det frågan om "foster". För det är ju hemskt förstås att döda ett barn, och foster (små mänskliga kroppar!) känns vedervärdigt att kasta i soporna? Blir ju kanske inte riktigt samma känsloeffekt att tala om att abortera/döda/ foster och kasta zygoter i soporna/vasken. 

Att något är hemskt är inte särdeles mycket ledtråd. Leverpastej och njurpaj är för all del också hemskt, tycker jag.

Var Hakelius själv står talar han emellertid inte om. Det här är Hakelius inte så ensam om, det brukar nästan lite allmänt ses som en dygd att inte ha principer, att principer på något vis undergräver förmåga till empati och känslor. Han bevärdigar inte sina känslomässiga utbrott en endaste rad som säger något om sitt eget etiskt ställningstagande, utan stannar vid hur hemska andra människor och här får man famla sig fram - om man verkligen vill eller bara stanna vid att man antagligen är en hemsk människa. Det är också ett sätt att slippa kritik genom att inte redogöra för vad man själv tycker. För om man inte lortar ner sig med principiella värderingar så är det i stort sett omöjligt att bemöta, för vem vill slå på någon som talar om dödandet av barn och iskallheten i att kasta foster i soporna.

Abort är att släcka liv vare sig de befinner sig i fosterstadie eller bara nyss blev ett befruktat ägg. Det är att döda potentiella barn. Potentiella barn dör även i missfall eller dör som skadade foster.

Att göra abort kan handla om att prioritera sina egna önskningar och sin egen framtid och liv. Att göra abort kan också handla om att prioritera sitt eget liv och sin egen hälsa. Att göra abort kan också handla om att avlägsna ett potentiellt barn som är skadat. Det finns inte ett enda sätt och ett enda motiv. Abort kan rymma sorg och förtvivlan, lika väl som det kan rymma lättnad inför att slippa en framtid och ett ansvar man inte ville ha eller barn man inte kunde föda och nära. Ibland reagerar säkert människor på en och samma gång med sorg och lättnad. Ibland är beslutet lätt, ibland svårt och tungt.

Man kan tycka det är hemskt på allehanda vis, det fråntar dock inte att man måste ta etisk ställning och värdera vad mänskliga rättigheter är och vad det faktiskt betyder.

Här kommer kärnan i vad mänskliga rättigheter betyder i sammanhanget: Vi ger inte zygoter och ofödda potentiella barn mänskliga rättigheter för det vore absurt att objektivt ge potentialiteter konkreta värden som kommer i konflikt med manifesta konkreta värden. En potentialitet är ett ofött barn tills de klarar sig utanför livmodern. Hon som bär det är en manifest människa. Potentialitet har inga värden förutom personliga (mamman och pappan), det manifesta har värden oavsett personliga värden, de är objektiva och inte föremål för godtycke.

Cellstamsforskning och provrörsbefruktning är dock inte att kasta foster i hushållssopor. Men om vi bortser från den känslomässiga överdriften och konstaterar att det är frågan om att faktiskt rata befruktade ägg och kasta det "överblivna" i soporna, är det knappast sophanteringen som är den etiska frågan. Den etiska frågan måste ju kretsa kring huruvida det är etiskt försvarbart med cellstamsforskning och att rata "överblivna" befruktade ägg istället för att proppa dem i kvinnans livmoder. Och för att ta etiskt ställning här duger inte Dagerman att ojja sig kring, utan att ställa frågan när och varför ett mänskligt liv får rättigheter. Man kan inte ducka från det.

Döda foster - eller för all del zygoter om man vill vara så bisarr - kan vi förstås välja att begrava på en kyrkogård, men i stort sett går de som sopor. För vi har ingen relation till dem - de har oftast inga personliga värden, och något objektivt värde med hänvisning till mänskliga rättigheter har de inte heller. Jag kan inte bli upprörd över det. Att bli upprörd skapar däremot hål av oändliga fasor; för vad innebär det att "värna allt mänskligt liv" när allt kommer kring?

Och det här var antagligen alldeles för mycket bortslösad text på någon som inte tar ställning. Men det vore intressant att veta Hakelius tankar på vad det skulle innebära att ge mänskliga rättigheter till potentialiteter, dvs. "allt mänskligt liv".

Vilka hål av fasor skulle han blunda inför?

Hur som helst är det ingen mänsklig rättighet att få en abort utförd (man kan inte tvinga människor handla mot deras samvete och övertygelse, det vore i sig en kränkning av mänskliga rättigheter).

Men det är en mänsklig rättighet att få avgöra det eftersom det hänger ihop med att varje individ bestämmer över sin kropp, och så länge det ofödda inte klarar sig utanför livmodern är det hennes beslut, annars är hon underordnad potentialitet, och det är att undergräva vad mänskliga rättigheter innebär.

Och det leder till ställningstagandet att det vore absurt att hindra kvinnor göra abort, vare sig de kommer från andra länder eller inom landet. Därför att man sätter mänskliga rättigheter som kriterium, precis på samma vis som vi tar emot människor som av politiska eller religiösa skäl ger dem fristad. (Se debattartikel nyligen)