Balansgång över avgrund

Att sälja sex i Sverige 2007 kan inte jämföras med hedersvåld. Snarare med ätstörningar, man är kroppsfixerad, vill ha uppmärksamhet, är självcentrerad, vill vräka i sig tillfredställelse/bekräftelse och har ingen sjukdomsinsikt. Det är fullständigt orimligt att jämföra sexsäljande medelklasstanter med hotade unga flickor som lever i skuggan av hedersvåld. Vill ni kämpa för frihet och yttrandefrihet engagera er för Burma.

Och när vi ändå är inne på den logiken så varför inte skita i burma och tänka på barnen i darfur?

Att engagera sig i burma är att vilja barnen illa. Varför vill du barnen illa? Varför betyder deras lidande inget för dig?

Burma är nu ett mem för dom som vill ge folk dåligt samvete för precis vad som helst. (Vill du inte äta upp din mat? Barnen i Burma skulle bli glada om dom fick äta fullkornspasta istället för bly.)

Haha...blev så trött av kommentaren att jag satt här med en sömntablett och tänkte att det behövs nog inte vid närmare eftertanke.

Däremot är jag svarslös vad gäller ätstörningsanalogin. Ja, UPPMÄRKSAMHET är ju precis det Isabella ville ha, det påminner lite om föreställningen om horor som en en air av Julia Roberts Pretty Woman. (Ledsen att göra dig besviken Anne på Grönkulla).

Och där kom en loop om bristande sjukdomsinsikt. Vanlig Stalinmetod mot meningsmotståndare och sådana som inte passar in i normerna. Förr hade man spinnhus, vad föreslår då Anne På Grönkulla, mentalsjukhus eller kanske läger?

Slutsatsen är att folk med ätstörningar drabbas av stigman på liknande vis. Mmmm. Säkert.

No worries, Burma leder:

*Skrattar* vilken tur att Burma leder... puhhh!
Nu ska jag gå o sätta fingrarna i halsen!

Bara en parentes... Det är alltid viktigare vem man är än vad som sägs. Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid att vara: Från publikdragande kändisbloggar som till och med är sämre skrivna än min (och det är ingen liten bedrift) till debattartiklar i DN skrivna av någon anonym tjänsteman eller pr-konsult, men som har undertecknats av kända namn.

M, indeed när det gäller utrymmet i offentlig media, är det utan tvivel på det sättet kanske något för ofta. Och vem man känner. Inget nytt. Men just därför är det extra intressant när människor bryter sig igenom, bra kvalitet lönar sig i längden nämligen. Det är ingen slump eller kändisfaktor som bidragit till att exempelvis Zaremba har utrymme i media, han har det för att han är en otroligt skicklig skribent.

Isabella har fått utrymme för att hon har viktiga saker att säga, och gör det på ett bra sätt.

Men med det sagt syftar jag snarare här i texten på en tendens hur man argumenterar - som kan vara såväl akademisk, som politisk, som debattmässig i allmänhet - att det personliga blir viktigare än det man säger. Och det beror mycket på det postmodernistiska inslaget sedan 70-talet, med tendensen (jag säger inte att det är oviktigt med intersubjetivitet eller maktgranskning, tvärtom) att man går hellre på person och uppfattad makt och resonerar utifrån det som om sant och falskt kan härledas till vem man är.

Tack Louise, för mig är din analogi med hedersvåld klockren för förståelsen av behovsprincipen av att kunna vara anonym, även om jämförelsen är mellan två olika ämnesområden. Hmm, prostituerad är nu också tydligen ett sjukdomstillstånd- måste föra upp den på motståndarnas vapenlista...

I ärlighetens namn är det ett dilemma på andra hållet också, om man blir förtalad av någon som gömmer sig bakom annonymitet. Det är enkelt att hitta på en analog historia om hur jävligt det kan bli för någon som blir utsatt för detta.

Att debattera bakom annonymitet innebär ett överläge eftersom man inte behöver ta personligt ansvar och det föranleder i sin tur ett visst ansvar, och någonstans går gränsen för när det är rimligt att respektera anonymitet, även om det innebär konsekvenser för den som är anonym. Jag menar absolut inte att den gränsen passerades i detta fall, men som alltid är det ofta en fråga om proportioner snarare än svart eller vitt.

AL: Självklart gäller det också, men det problemet är olösligt utan att ta vägen över allas friheter. Man kan ponera vilket brott som helst - det sker ju ofta "anonymt" så tillvida att brottslingen är okänd och man kan förmoda inte heller vill bli avslöjad.

Så när någon "anonym" begår ett brott är det naturligt och givet att försöka ta reda på identiteten. Men inte när när någon inte begår ett brott.

Att inte ta personligt ansvar bakom en pseudonym är inget avgörande problem så länge inget brott sker. Om vi begränsar det till att gälla åsikter har vi bara en sak att ta ställning till: att bemöta eller inte, att se personen som viktigare än det framförda eller inte.

Det är förstås lättare att uttrycka sig om det inte kan kopplas till ens person, men jag ser ärligt talat inte hur problematiskt det är så länge vanligt normalt beteende är fallet.

PS. Förresten hur menar du med överläge?

I det ursprunliga exemplet tänkte jag mig en sitation där någon är ute efter att smutskasta och inte drar sig för lögner. Att göra detta i eget namn innebär att man måste tänka på hur denna handling reflekterar på en själv, medan det är ofarligt att göra det annonymt. Den som debatterar annonymt har alltså fler till buds stående verktyg för att sänka någon, specifikt lögner och förtal (innanför lagens gräns).

På ett juridikt plan håller jag med dig, annonymiteten bör skyddas fram till dess att ett brott har begåtts. Men å anra sidan finns det ett krav på lagar om enkelhet, generalitet och bevisbörda som gör att det kan skapas ett glapp mellan lag och vad som är privatmoraliskt acceptabelt. Poängen är att jag kan förstå någon som helt enkelt blir jävligt förbannad och väljer att röja någon i "nödvärn".

Jag måste poängtera att jag diskuterar principellt och inte alls det aktuella fallet.

AL: Visst är det så, precis som tjuven nyttjar tillfället att osedd stjäla något. Principellt är det ju ingen skillnad. Men samtidigt finns det alltid de som nyttjar anonymitet till sin egen fördel. Och visst kan det göra folk förbannade - men är det ett brott, säg hot och förtal är det ju också polisens sak att göra något åt?

Men jo, då, visst finns det ett dilemma med anonymitet, men att göra något åt det skapar större problem än griniga och kaxiga filurer på internet?

Jag har tänkt mkt på detta att jag gömmer mig bakom ett pseudonymnamn och vad det innebär för andra. Därför har jag och är också extra försiktig när jag skrivit pga detta, speciellt när jag diskuterar på Internet med personer som använder ett riktigt namn. För det är fult att vara elak när man använder ett pseudonymnamn, jag brukar därför ofta ta tre dhupa andetag och INTE skriva det jag kanske skulle skrivit om jag använt mitt riktiga namn. Så ett pseudonymnamn kan också begränsa en på det sättet.

Man måste agera så om man vill vill att ens åsikter ska tas på allvar för... anonyma människor som är otreliga på Internet de viftas bort av alla.

Sedan så är det också så här att om man använder ett pseudonymnamn inte bara på Internet utan även i gammelmedia och även som författare till ett par kapitel i en bok som jag gör så är det ett namn och lika mycket ens egen personliga identitet, ett namn man är mån om att skydda. Och vet många människor vem som står bakom pseudonymnamnet så har jag svårt att se varför det skulle vara fel att använda ett.

Sedan så tycker inte jag att jag är så himla anonym egentligen. Via min blogg kan man få reda på en massa saker om mig, betydligt fler saker än vad man vet om människor som skriver ledare i våra tidningar. Många av dem är bara ett namn, ett riktigt namn men man vet ingenting om dessa personer, inte ens hur gamla dem är. Ok man kan om man vill ta reda på en massa saker om dem, men det kan man göra om mig också... och om nu personer och pålitliga källor kan intyga att det jag saäger är sant så varför ska jag inte kunna skriva under pseudonymnamn? Jag har svårt att förstå det.

Isabella, det är en otroligt viktig poäng du gör här, eftersom du har ett budskap är också ditt varumärke enormt viktigt, och ditt varumärke är "isabella lund". Du borde skriva om det på bloggen vid tillfälle

http://www.a2mediagroup.com/?c=176&a=18456
sag just denna dokumentar pa Engelsk tv, den handlar om prostituerade som Isabella, dvs Escorts, massor av intervjuer och alla har fatt vara anonyna(programmet gar nog att se pa natet ocksa men jag hittar ingen lank). Mest intressant ar slutsatsen
Producer Rebecca Welsh said: "I think people's perception of the world of escorting will be challenged by the extraordinary women shown in this film. They defy stereotype and are a far cry from the victims often portrayed in the media.
"While there is a darker side to this industry it's clear that for a percentage of women this is an act of independence rather than desperation and seen by them as a viable alternative to a nine to five."
jamfor med den stereotypa bilden av offret som framfors av svensk media

Kanske man kan se Isabella Lund som ett artistnamn?

En vad jag kan se helt rumsren modell, om än omständligare, är att ha en ansvarig utgivare för sin blog och sedan publicera anonymt material via denne. Journalistiska källor och allt det där.

"Kanske man kan se Isabella Lund som ett artistnamn?"

Det är en viktig poäng faktiskt!
Isabella Lund finns som offentlig person. Hon har sitt rykte som Isabella Lund att tänka på, och vid ev. olagligheter kan hennes fysiska person lätt spåras.

Det finns absolut INGET skäl att "outa" hennes privata alias av de skäl som JPA har angivit. Det verkliga skälet är att tysta obekväma åsikter, samt att utöva makt (en berusande drog som kanske borde vara mer föremål för granskning?).

Patrik och Tom: Jag håller fullständigt med. Detta är en faktor som helt lyst med sin frånvaro. För det gör ju frågan om anonymitet ännu mer besvärlig?

När allt kokar ner så handlar det bara härskartekniker och en översittare som leker med sin egen makt att trycka ner en människa för att slippa ta tag i själva debatten och styra den på egna villkor. Det är vämjeligt och ovärdigt människor som kallar sig liberaler och demokrater.

Kanske är det dags för ett generellt upprop?
Jag tänkte mig något i stil med:

"Nu får det vara nog med maktmissbruk!"

Där olika fall av övergrepp mot individer kan listas. Sverige har ju en track record av myndighetsmissbruk i form av hämnd mot folk som inte har rätt åsikter eller håller klaffen.

Något för tonbildande bloggare att fundera över kanske!

Ö.h.t är hela debatten om folks rätt till ordet utan obehagliga påföljder väldigt eftersatt i Sverige. Tyvärr verkar folk känna sig trygga i ett klimat av tillrättalagd "debatt". Jag vet ju själv hur, för bara några år sedan, jag var rädd att reta upp makthavare. Mängden politrucker som hoppade in som regimhjälpande hotare tycktes oändlig! Detta i kombination med det extremt svaga skyddet av personliga uppgifter i Sverige gjorde debatt väldigt svårt för folk med fel åsikter ("tokliberaler"). Tack gode gud för bloggandet!