...för julen har jag liksom inte hunnit med. Men min käresta var snäll och köpte mig en sidenpyjamas med Hello Kitty (plus söta strumpor...och de matchar mitt påslakanset sött), den var nästan för liten, så jag är glad att han måttar mig mindre än den rultetulta jag i själva verket är. Gulligt på något vis. Knapparna poppar upp vid brösten och över stjärten stramar det. Midjan är ok, för det har jag i alla fall! Det kanske var uttänkt.
Sedan har vi lagt ut tusentals med spänn på jag vet inte riktigt, det gick som i ett rus, och jag hatar shopping, betänk tvånget att göra det också. Det blev iPodar och sånt.
Jag köpte den sötaste tänkbara klänning till jul, med små puffärmar och tunnt flortyg. klippte håret, det är i page a la Uma Thurman igen. Kombinationen gjorde att jag såg ut som Disneys Snövit (en lite tjockare sådan men ändå).
På något vis inföll julen. Jag vet inte hur det gick till. Sedan gick den över. Det var knappt jag märkte det. Det var mysigt att träffa svägerskan, som jag tycker så mycket om. Min far hade lagt ner julklapparna i brevlådan. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Det kändes konstigt, och i två dagar har jag stirrat på telefonen för att ringa. Det är inget dåligt som hänt, tidens gång, nya (well, sedan 20 år) fruar och så vidare, men jag saknar min pappa ibland trots att jag är så gammal.
Han var faktiskt världen bästa pappa, trots det ena och det andra. Han lärde mig spela fotboll, han fixade in mig i Hagalunds ishockey juniorer - jag var ensam hockeyspelande tjej - han lärde mig att aldrig ställa mig i hörnet och alltid ta konflikter hur jobbigt det än var. Han lärde mig att det var fantastiskt att vara tjej och ta för mig, men se då fanken till att göra det också, och våga inte sjåpa dig. Man vinner inte silver, man förlorar guld.
Och nej, jag har inte druckit hostmedicin från Turkiet. Men man kan väl få vara lite sentimental ändå så här i juletider?
När jag skrev kapitlet om jämställdhet var det en lång passage som aldrig fick plats och har raderats från boken, så här kommer den, med tillägnan papporna (minus den döda, för det var ju inte så mycket bevänt med piratkaptenen)i mitt liv.
***
Allt låter gott och väl. Jag vet inte hur många kvinnor som verkligen håller med om det. Själv har jag aldrig känt mig så misslyckad som på toppen av en så kallad karriär fullkomligt tappade kontrollen. Hur svårt det var att hantera all denna brist på tid och hur jag ganska fort förvandlades till en skrikande stressig mamma som förlitade sig på den lokala pizzerian för näring till familjen. Medan pappan kände sig lika misslyckad för att han inte såg dammtussar och inte klarade av de mer delikata färgkoderna på ungarnas kläder. Vilket naturligtvis inte var särskilt viktigt när allt kommer kring. Men det var ju inte så jag hade tänkt mig det hela. Att vi prioriterade viktigheter olika var en sak, men tiden att förfoga över var en ständig kamp. Om jag hämtar, lämnar du och vad gör vi när det krockar? Jag for runt frustrerad med en dammsugare när jag kom hem, stönade och suckade över hur dålig pappan var på än det ena och än det andra, och är det bara jag som ska ta hand om allt? Istället för att njuta av barnen och njuta av att man är förälder. Kärleks- och familjelivet blev en strid om tid och plikter. Jag blev lika arg om någon påstod att båda kan inte göra karriär samtidigt och ha ett fungerande familjeliv. Det såg jag som sexistiskt och fördomsfullt, speciellt som om det antyddes att jag som kvinna borde ha prioriterat familjen.
Människor som bildar familj strider egentligen om tid och resurser för att frigöra tid. Inte om könsroller. Vi är inte alltid nöjda med att barnen fostras av andra, vi går med på det för att det är den praktiska lösningen för att vi behöver pengarna och eventuellt för att vi har ett jobb som vi också vill fortsätta vara bra på. Det skapar dåligt samvete och känslor av otillräcklighet. Ändå är det antagligen det mest förfärliga man kan påstå i Sverige där det är så självklart att alla ska jobba, jämt, och om vi inte kan ska vi kompenseras. Som om arbete vore det viktigaste i världen. Jag är inte så säker på det längre. Jag är inte ett dugg övertygad att det just ska vara kvinnor som ensamma ska göra den prioriteringen. Det vet jag inte behöver vara fallet. När jag var sex år var min papppa antagligen ovanlig som valde att prioritera mig framför eget arbete. Han gjorde ett val. Det är jag så oerhört tacksam för än idag, och hur mycket det har betytt för min bild av jämställdhet och att det finns inga självklarheter i vad kvinnor och män ska och bör göra. Att det handlar om att komma underfund med att människor är olika och har olika behov, och därför finns ingen färdig mall hur det ska och bör vara. Sådana saker reflekterar jag över på ett personligt plan alltmedan jag försöker förstå mekanismerna bakom det som kallas för världens mest jämställda land och paradoxerna som dyker upp.
WOW!
Var detta ett stycke du rata ur boken Louise!?!
Det var ju bara så bra! Tack för denna underbara julklapp, ja att få läsa dessa raderna av dig.
Och oj vad jag känner igen mig i din berättelse om din pappa när du var ung. Jag har också en pappa som brydde sig och tack o lov är han fortfarande en del av mitt liv. Min pappa var nog väldigt modern ur jämställdhetssynpunkt, han gick o drog barnvagn o bytte blöjor på tidigt sextiotal. Han var usel på att laga mat men en pedant när det kom till städning. Byggde kojor i skogen med oss barn och har alltid varit en enormt stöd för mig i livet.
JAg tror att när man har växt upp i ett hem som var väldigt jämställt på mpnga sätt och där ens pappa har varit en lika stor del av ens liv som ens mamma har varit så kanske det leder också till att man tänker på feminism på ett annat sätt än de kvinnor som växt upp i en typisk patriarkal familj. Det känns som man nästanligger en genertion före många andra.
Ps... Louise jag kunde inte logga in, kan bero på att jag tvingats byta till äldre dator av modell från förra seklet, den nya har lagt av.
Min pappa dog i April. Det händer fortfarande att jag läser saker och tänker "detta måste jag berätta för... nej, just det." Men de dåliga dagarna blir färre och de bra dagarna blir fler.
God fortsättning!
Anders, det kan jag relatera med.
God fortsättning!
Ja visst är det spännande med relationer.
Just när man tror att nu har man nog förstått sig på både sig själv och sitt ursprung (typ mamma, pappa, syster), så får man egna barn och världsbilden ändras. Man tror än en gång att man förstått, även om man börjar inse att lärandet nog kommer att fortgå. Och sedan vips så skiljer man sig, hittar sig själv för x gången i ordningen, och blir sedan sambo igen dessutom med ett bonusbarn. Och så gör man ytterligare några djupdykningar i sitt inre, lär sig lite mer om sig själv och andra.
Jag och sambon sitter nu döda i soffan och knappar på varsin dator efter alla juldagarna, och tonårstjejerna finssar hysteriskt i köket. Jag tror ännu en gång att jag har koll :-) om inte annat så ser jag just nu fram emot att livet knappast lär bli tråkigt.
Mysigt Åsa! Soffa låter så bra. God fortsättning!
En bra teaser som får mig att vilja läsa det som du faktiskt lämnar kvar.
Att jämställdheten i sverige i allt väsentligt fokuserar på arbete har väl egentligen två skäl, det ena är att vi är ett land med en stark socialistisk tradition där arbete på många sätt har fått en djupt grundad symbolisk betydelse i folkmedvetandet, och det andra är att det feministiska jämställdhetsarbetet är grundat ur ett kvinnligt perspektiv och att arbete/samhälle är ett område där kvinnan traditionellt fått stå tillbaka. Ett mer samlat grepp på jämställdhet skulle självklart med samma allvar ta upp t.ex. hem och familj, närhet och kärlek, där män har fått stå tillbaka.
Könsrollssystemet har varit ett system av uppoffringar för "the greater good" från bägge kön, på bekostnad av bägge kön.
Så, vad jag vill komma till är, att om man betraktar kvinnans "emancipation" som rätten att komma ut i arbetslivet (ta del av den manliga könsrollens privilegier) utan att vara medveten om den manliga könsrollens uppoffringar, såsom tid med familj, närhet och kärlek, så får man det vi ser på många håll idag: utbrända kvinnor.
Det manliga perspektivet behöver lyftas om vi ska få en fungerande jämställdhet där individen kan leva meningsfulla och fruktbara liv.
Mymlans musikutmaning
har anlänt till dig via mig.
Ditt uppdrag är lätt, utse en bra låt, grupp eller artist på bokstaven V.
Lycka till och Gott Nytt År vännen!
Gott nytt!
Va, har det varit nyårsafton?
*tittar i almanackan*
bj0rnborg: Jag tror en stor del är att kvinnor har i historien tryckts ned, men också själva har en del i det. Det går inte att kräva halva makten utan att också se till att ta halva makten, och det gäller även män som i historien också finjusterats att vara på ett visst sätt.
Jag säger som Paglia, det är mänskligt att göra uppror mot naturen. För hur nu än naturen är finns ingen anledning att finna sig i det om det inte passar oss.
Det är mänskligt att göra uppror mot Naturen, men det är förmodligen dåraktigt att göra det för mycket, kollektivt och med tvång. Ett perspektiv - eller "intresse", om man så vill - som lätt försvinner i debatten är barnets. "Arbetslinjen"
(som kan sammanfatta allt gemensamt i socialismen, nyliberalismen och feminismen) innebär heltid dagis för i princip alla barn från ett års ålder, ett fullskaleexperiment med människans natur, som vi ännu inte har sett den fulla effekten av, men kanske börjat ana när det gäller fallen av ökade psykiska problem bland unga.
Jag känner mig lite styltig idag, skyller på nyårsbaksmällan som hänger i och första dagen på jobbet. :) Håll till godo dock, allt jag vill säga finns med även om det kanske kunde presenteras bättre.
-------------------------------------------------------
"Det går inte att kräva halva makten utan att också se till att ta halva makten"
Låt mig bidra med en egen observation: Det går inte att fylla på full tunna utan att det rinner över.
För att förstå vad jag menar så krävs det först en diskussion kring vad makt är.
Så vad är makt egentligen?
Är det makt över sin egen person, sina handlingar och produkten av sina handlingar? Är det makten/rätten att leva lyckliga meningsfulla och givande liv? Det anser jag.
Det går ju inte att förneka, att med få undantag så har genom hela den dokumenterade historien samhällsmakten tillhört män. Men inte män som grupp. Vid varje givet tillfälle, och för varje given man med makt har det funnits otaliga män som levt själsdödande maktlösa liv.
Och faktum är att oavsett om män eller kvinnor haft samhällsmakten (som drottning elisabeth (krigardrottningen), margret thatcher (falklandskrigen), indhira ghandi(kashmir-konflikten) ) så har nästan utsslutande män-som-grupp fått betala det ultimata priset. Med sina liv.
Det finns massor av saker att dra upp längs denna tanketråd, men jag är säker på att du har hört allt det där förut. Självmordsstatistik, könsskillnad mellan hur gamla vi är när vi dör, uteliggare, de värsta/farligaste lågstatusjobben, emotionell avskärmning från t.ex. barn etc. Den manliga könsrollen är att vara samhällets tjänare/slav och bortse från sina egna behov för dess bästa.
Så samtidigt som kvinnrollen å ena sidan bara i undantagsfall leder till samhällsmakt, så ger den å andra sidan större möjligheter att utveckla kärleksfulla meningsfulla liv. Den kräver inte samma uppoffring av jaget. Det är en annan form av makt. Eller i minsta fall en frånvaro av den maktlöshet som paradoxalt också ingår i mansrollen.
Tillbaka till den överfulla tunnan. När kvinnor, som du själv beskriver, står på höjden av sin karriär (ett manligt priveligium) inser de plötsligt att de håller på att förlora tid med sin familj, sina barn, sina nära och kära. (ett kvinnligt privilegium).
Ofta omedvetna om mansrollens nackdelar tror de att de kan ta för sig utan att behöva ge upp de områden som kvinnorollen tidigare haft monopol på.
Som en följd av detta blir kvinnor utänjda och utbrända. De försöker leva två liv i samma. Vissa kallar det för dubbelarbete och beskyller patriarkatet för detta. Jag ser det snarare som ett tecken på att kvinnor börjar hitta ut ur sin könsroll. Detta är egentligen något positivt, eller iaf ett positivt tecken. Problemet är oviljan/oförmågan att välja, att vara under stark påverkan av två starka, motstridiga diskurser på en och samma gång; den traditionella kvinnorollen och den moderna kvinnan. Men det finns ändå valmöjligheter där som män inte har.
Tyvärr ligger män långt efter i denna frigörelse, det har inte funnits någon mansrörelse och de få män som engagerat sig i jämställdhet har med klassiskt riddar-komplex engagerat sig i kvinnorfrågor, inte mansfrågor. (det är också en helt annan diskussion men jag har svårt att se att kvinnor kan frigöra helt sig utan att män också gör det/tillåts göra det. Vilket inkluderar att släppa in dem på traditionellt kvinnliga områden). Och det är inte svårt att se vilket kön det är som har makten i jämställdhetsfrågor.
Med allt detta vill jag säga att jag vänder mig mot den maktanalys jag kan skymta i citatet:
"Det går inte att kräva halva makten utan att också se till att ta halva makten"
Makt är många saker, och ibland kan man vara närsynt och inte se de privelegier man faktiskt har och lägga all tonvikt på de man inte har. Att "kräva" halva makten inom de områden som radikalfeminismen spaltat upp som makt,innebär också att ge upp halva makten inom andra områden som det talas tyst om. Där saknas en politisk vilja och kanske tillochmed insikt. Det är ett väldigt gynocentriskt perspektiv på jämställdhet som presenteras i media och i debatten idag.
Det handlar alltså inte om att det finns en begränsad mängd makt, där det ena könet oundvikligt måste få mindre makt för att det andra ska kunna få mer. Detta är tankar som leder till könskrig.
Det handlar om en snedfördelning av olika sorters makt, där det ena könet behöver ge av det ena och få av det andra, och vice versa. Inser man det så inser man att försoning och sammarbete är vad vi behöver mest för att säkra att alla människor kan få leva meningsfulla och givande liv och bryta loss från traditionens diktatur och socialiseringens förtryck.
bj0rnborg: kloka tankar! Önskar jag kunde ge dig lite mer fylligare än så, bara nickar här och där. Men självklart är makt många saker som vi inte tänker på, där syftade jag på att alla aspirationer att erhålla något man eftersträvar inte bara fås och serveras. Strävan innebär också insatser. Är man inte beredd att ge upp det du kallar för privilegium så kan man inte heller kräva att det ska ge utdelning någon annanstans dit man påstod sig sträva.
Det intressanta är egentligen att det är rätt vanligt att tänka sig vara för en lika-utfall-jämställdhet för alla på generell nivå som mellan kvinnor och män, utan att själv vara en del av det lika utfallet genom att själv prioritera annorlunda.
Japp. Det var inte könskriget som bröt ut, det var nyårsraketerna.
Posta ny kommentar