En lång kyss adjö: Eller lycka till Björn Elmbrant!

Det var dags sedan länge att ideologiproducenten Björn Elmbrant bytte till ett jobb från Sveriges Radio som passade hans ideologi bättre och där neutralitet och transparens inte blir så betydande och viktiga.

Därför känns det läge att fira med en artikel som aldrig blev av, den har legat och skräpat över ett år eller längre, håll till godo!

Dåvarande medarbetaren på Sveriges radio, journalisten Björn Elmbrant, gnider sig på näsan och funderar hårt på Andrew Schmooklers fråga (The Illusion of Choice):

"Vill vi ha ett system där vi faktiskt som individer väljer våra öden?."

Citatet återfinns i Elmbrants bok Hyperkapitalismen (2000) och att han nickar gillande inför den absolut hopplösa frågan om vi verkligen vill vara fria är inte att missta. Så smart. Han anser sig ha goda argument för att ett sådant system inte är bra. För något år sedan publicerades hans bok Dansen Kring Guldkalven ut, om den så kallade ”IT-bubblan”. Boken i sig utgör en komplettering och illustration till den tidigare nämnda boken och även tidigare böcker som Så Föll Den Svenska Modellen (1993).

Första gången ordet ”hyperkapitalism” dök upp var för sex år sedan i en radioprogramserie som sändes av Sveriges Radio och producerades av  Elmbrant. En serie som handlar om ”den globaliserade och datoriserade ekonomin”. Som mediakonsumenter förleds vi ofta att tro på den påstådda neutraliteten i nyhetsrapporteringen och i de analyser vi serveras. En av källorna är Björn Elmbrant, ja du läste rätt, som på många vis är en karaktäristisk representant för journalisten som under många år fritt verkat i statligt ägd media och spritt sina åsikter som om de vore värderingsfria.

En typisk Elmbrantsk brasklapp lyder: "För att inga missuppfattningar ska uppstå, låt det genast bli sagt. Det var inte bättre förr", men ägnar sig åt att föra fram ståndpunkter som inte kan tolkas annorlunda.

I en av hans böcker refereras till Thomas L Friedman som menade att journalister helst bör ha en attityd som kan liknas vid intellektuella nomader utan bopålar. Jag är oerhört förtjust i den synen och uttrycket, det är något att bära med sig som ett journalistiskt budord. 

Det är en god tanke men det gör sannerligen inte Elmbrant till en sådan nomad. Jag vill här redogöra för den ideologiska synen som ligger till grund hos Elmbrants kritik, varför han attackerar liberalismen och kapitalismen och varför det väsentligen är missvisande.

Vad är hyperkapitalism?

Hyperkapitalism är formulerad bland annat efter en kritik framförd ursprungligen av ekonomen och militärhistorikern Edward Luttwak som i sin tur myntade begreppet Turbo Charged Capitalism. Den ska förstås som särpräglad från vanlig kapitalism. Kännetecken på hyperkapitalism beskrivs som jakt på effektivitet, höjda aktiekurser, och ett nervöst tillstånd med ”girigt” egenintresse som orsakar kortsiktighet på marknaden till men för demokratisk stabilitet. Den vanliga kapitalismen påstås vara något som förenar "både det här med att göra vinster med en viss omtanke om människan och om samhället". Men det är de strukturella effekterna av kapitalism som både på samhälls- och individnivå kan ge positiva nyttiga effekter. Omtanke om samhället är kapitalistens hänsyn och anpassning till marknaden. Men det är två helt skilda perspektiv på kapitalism som Elmbrant hanterar som likvärdiga. Inget har förändrats vad gäller kapitalism och det kapitalistiska systemet sedan Adam Smith formulerade begreppet "den osynliga handen" för över 250 år sedan.

Den svenska modellens död och hyperkapitalismens födelse

Elmbrant påstår att Sverige genomgår en demokratisk kris orsakad av ”ekonomisering av politiken”. Detta är den ideologiska utgångspunkten för hans resonemang om konsekvenserna av kapitalismens utveckling där utgångspunkten är att likställa demokratin med den socialdemokratiskt grundlagda doktrinen om den starka välfärdsstaten. Det betyder att vanlig kapitalism är en omskrivning för trohet till den traditionella socialdemokratin. Avregleringen av kreditmarknaden och valutamarknaden i Sverige symboliserar det, som han menar, öppnade vägen för hyperkapitalismen. Samhället har blivit inbäddat i ”den nya ekonomin”. Kapitalismen, fastslår Elmbrant, kan inte "överleva i den värld som den ofrånkomligen tycks skapa, om den inte bemöts av de civila och demokratiska krafter som den tveklöst tycks underminera." (Hyperkapitalismen)

För att förstå kopplingen mellan denna undergångmättade pessimism och traditionell socialdemokrati är det väsentligt att förstå synen på den demokratiska staten och samhället och förhållandet till kapitalismen. Med Marx i bakfickan har socialdemokratin försökt skapa en demokratisk balans mellan stat och kapitalism. Där kontrollen av de kapitalistiska aktörerna och det privata ägandet behövs för att vidmakthålla balansen. Egendomsrätten får på inga villkor överskugga staten och de kollektiva behoven.

Synen på individerna och statens roll bygger på det i grund klassiskt marxistiska konfliktperspektivet men här med med en särskild modifikation och betoning på ”samverkan” och ”självbestämmande”.  Det  bestämmanderätten över produktionsmedlen ligger främst i folkets händer kommer medborgarna frigöras från beroende av sådana maktgrupper som står utanför deras kontroll. Individens frihet eller makt över sitt öde definieras huvudsakligen därför i kollektiva klasstermer och det är av denna anledning som arbetarrörelsen kommit att få en stark koppling till socialdemokratin. Resultatet av denna syn blev ett  samförstånd mellan näringsliv och fackföreningar under överinsyn av den socialdemokratiska staten.

Marknaden nyttjas för dess positiva effekter för staten som utvecklat ett system att fördela inkomster i samhället där nyckelorden ”solidaritet” och ”rättvisa” är grundläggande som välfärdsidé. För socialdemokratin och den parlamentariska vänstern är det därför ideologiskt omöjligt att uppmuntra en statlig systemkonstruktion som innebär att privata initiativ och kapitalistiska alternativ löser samhälleliga funktioner på en fri marknad. Länge kallades detta för den svenska modellen med långt gående omsorg för sina medborgare.

Äsch kalla det demokrati så låter det bra

Det är tydligt att se att individernas beroende av staten står mot individuell frihet och fungerar som ett gungbräde. Tippar balansen åt fel håll hotas idén. Demokrati i Sverige har därför blivit likställt med ett ekonomiskt distributivt system som också avgör de ramar inom vilka självägandet och egendomsrätten ska tolereras. Även om socialdemokratin har förändrats så är fortfarande toleransen villkorad. Detta är lätt att glömma och kan inte tolkas som en nyliberal ordning. Det socialdemokratiskt formade villkoret för demokrati är alltjämt det statliga monopolet på välfärd. 

Det är inte av tanklöshet som Elmbrant använder kraftuttryck som "detta systems inbyggda grymhet" och ägnar ett helt kapitel åt Marx och att på socialdemokratiskt manér modifiera den historiematerialistiska determinismen där kapitalismen går mot sin undergång. Så att den passar in i den socialdemokratiska världsbilden som alltid tagit på sig att "förhindra att Marx får rätt [...]".  Därför kritiserar Elmbrant den nya socialdemokratin som mer närmat sig kapitalismen. Det är en påminnelse och en vädjan. När statsminister Göran Persson har dialog med näringslivet eller inrättar näringsdepartement är det tecken på hur ”marknadens diktatur” breder ut sig. Av samma anledning utmålas dåvarande finansminister Åsbrink som någon slags viljelös nyliberal och borgerlig marionett som bereder vägen för diktatur. Det är att bortse från de övergripande ekonomiska styrmekanismerna, skattelagstiftningen och övriga begränsningar av egendomsrätten.

 När Elmbrant i enlighet med denna syn uppger att han ogillar att ekonomiska egenintressen sätts framför samhälleliga krav går han så långt som att påstå att en friare marknad i sig leder till totalitarism och diktatur, i värsta fall krig. Vilket han tror sig kunna leda i bevis genom att konstatera att marknaden var friare under mellankrigsåren och därför ledde till kommunism, fascism och världskrig. Det är grovt förenklat och därtill intellektuellt ohederligt.

Elmbrant menar att konsekvenserna av en för stor frihet för kapitalisterna på marknaden innebär att det sker på bekostnad av välfärden, den svenska ekonomin och demokratiskt inflytande för det arbetande svenska folket. Makt över kapitalet dräneras från arbetarklass till de kapitalistiska intressena och borgarskapet. Ett pågående nedbrytande av både hälsa och makt hos arbetarklassen är återkommande inslag i beskrivningen av hur ekonomin numera sägs styra  politiken och vars konsekvens är att Sverige befinner sig i en demokratisk kris.

Elmbrants argument mot hyperkapitalismen är att den inte är tillräckligt långsiktig.

All aktiehandel är byggd på långsiktighet även i fallet med IT-bubblan som var en börsbubbla. Långsiktig investering och planering är ofta det kännetecknar planeringen för ägare, aktieinvesterare, och företaget som helhet. Kortsiktigheten hos ett företag kan mer troligt underminera ett företags överlevnad på lång sikt. Men långsiktigheten innebär också att det kan innebära på kort sikt negativa effekter för samhället. Till exempel ett företags långsktiga behov av omstrukturering kan ha allvarliga kortsiktiga effekter. Elmbrant misstar dock de nationella kortsiktiga effekterna som ett uttryck för en senkommen kapitalistisk kortsiktighet.

Att den globala finansmarknaden måste regleras, argumenteras för genom att hänvisa till att det är svårt att förutse överhettning i ekonomin. Men alla investeringar och hela börsens aktiviteter handlar om att gissa ett framtida utfall där man inte kan ha facit på förhand. Elmbrants kritik mot nationalekonomernas modeller som visar sig ha fel i teorin är giltig på sätt och vis. Men det är ändå inte riktigt det intressanta eftersom observationen i modellen - att rationella val bygger på 'perfekt' information - fortfarande är giltig. Börsbubblor uppstår eftersom informationen inte har varit 'perfekt' (den kan t ex bero på bedrägerier eller åtgärder som saboterar marknadsmekanismer, och ibland rent flockbeteende där investerare inte bryr sig om tillgänglig information). Den enkla modellen kan inte förklara detta på förhand. I efterhand kan naturligtvis många fenomen förklaras, det ligger i sakens natur. Som exempelvis hur bedrägeriet med doktorshatten på El-Sayeds huvud fick Fermenta på fall. Marknaden gillar nämligen inte bedrägerier och är beroende av förtroende. Men i kontrast är Elmbrants försök till förklaring i boken Dansen Kring Guldkalven inte belysande eftersom den vilar på alltför många påståenden och resonemang som ibland verkar både  underliga och missvisande. När det gäller exempelvis möjligheten att på förhand ha facit verkar han faktiskt anta att man kan ha det och uttrycker det obesvärat så här:

 "Samtidigt, när Greenspan påstod att IT och internet bidrog till att skapa faktisk värden, är det ju konstigt att detta  inte syntes i produktionsstatistiken." (Dansen kring guldkalven)

Faktiska värden finns inte på förhand i någon produktionsstatistik (facit), värden är däremot fastställda och 'faktiska' i priset på aktien. Det finns inget annat. Det här något underliga antagandet hos Elmbrant tycks grunda sig på det marxistiskt antagandet (och kritik mot mervärdet) att produktens faktiska värde är något som objektivt existerar utan hänsyn till marknaden.

Elmbrant menar att det var börshandelns kortsiktighet som ledde till börsbubblan. Det finns naturligtvis många saker kring denna börsbubbla som kan och bör kritiseras och Elmbrant har på många vis rätt när han pekar på missförhållanden och bedrägligheter. Framför allt blir det intressant när han härleder resonemangen som påvisar hur staten och den socialdemokratiska regeringen faktiskt både förvärrat och bidragit. Ett numera klassiskt men alldagligt exempel torde utgöra Göran Perssons entusiastiska och upprepade tal till nationen att köpa Telia-aktier trots att larmindikationer lyste rött. Av detta drar jag slutsatsen något raljerande på följande vis:

Staten var en kass och inkompetent aktiespekulant, börsaktör och navigatör som bidrog till kaos på marknaden  – staten bör därför öka styrandet och skydda aktörer ännu mer från effekter av marknaden.

Vad som sällan problematiseras av vänstern är hur statens aktiviteter på marknaden paradoxalt nog  riskerar en slags ”moral hazard” i näringslivet som karaktäriseras av ansvarslöshet på marknaden. Detta är effekter skapade av statsmakternas reglerande och skyddande karaktär som riskerar att  marknadsprinciper slås ut. Riksbankens funktion som sista långivare är ett exempel. Men Elmbrant dröjer sig ändå kvar vid sina omhuldade slutsatser vars innebörd bygger på att staten skulle vara kompetent och att mer reglering är att föredra. Det är inte ett argument för statlig reglering utan snarare ett liberalt argument emot.

”Men när marknadsekonomin var som mest fri och ostyrd strödde aktiemarknaden miljarder över IT-bolagen. Med facit i hand inser vi att kanske en tiondedel eller en tjugondedel hade varit tillräcklig. Så få bärkraftiga affärsidéer fanns det.” (Dansen kring guldkalven)

En invändning är att man inte kan hävda någon självklarhet att orsakerna till börsbubblan ligger i graden av 'friare''. Den centrala frågan är dock: Vilken tiondedel? Bubblorna trots att de är misslyckanden i att sia framtiden, visar det vitala i kapitalismen. Det är acceptansen att många försöker sig på en affärsidé även om kanske bara en tiondedel visar sig vara bra. Hur ska vi annars kunna dra nytta av de bra idéerna? Det visade sig i efterhand att IT hade en enorm och revolutionerande potential som vi nu har stor nytta av. Om vi inte kan ha facit innebär det också att alla ideer måste prövas även de som inte visar sig vara bärkraftiga, marknaden reglerar detta förr eller senare. Marknaden reglerar sig själv. Företag och ideer kan däremot misslyckas. Det är när man tror sig kunna agera spågumma och se framtiden som något säkerställt och objektivt eller tror sig kunna hantera eller styra spontana ordningar med konstruerade metoder som det oftast går fel. Det är vad planekonomiska fiaskon visat. Vi riskerar förlora bärkraftiga idéer och innovationer. Det finns inga bra statligt reglerande alternativ att föredra utan att sabotera de goda funktionerna av marknaden och privat ägande. I efterhand vet vi att IT-branchen blev en av de mer expansiva näringarna. Det blev alltså på lång sikt en succé. Det är motsatsen till misslyckande.

 Mcjobs och downsizing

Enligt Lissabondeklarationen (2000) skulle det skapas 25 miljoner nya jobb påstår Elmbrant och bemöter det med orden:

”Skulle det ske med hjälp av McDonalds'jobb som i USA? Om någon ställde frågor om detta kom svävande svar.” (Dansen kring guldkalven)

Det är inte underligt om Elmbrant fick svävande svar. Lissabondeklarationen handlade om att öka tillväxten I EU och att öka den högteknologiska produktionen och med det öka mängden ”bättre” arbetstillfällen. Efterfrågan på kvalificerad arbetskraft har också ökat, vilket är motsatsen till McDonaldsjobb. 

Hyperkapitalismen antas också medföra personalnedskärningar i onödan. Men sysselsättningen har inte visat sig påverkas av detta. Här vilar antagandena en hel del på myter. I takt med den ökade internationalisering av näringslivet under de senaste åren i Sverige bör påpekas att det generellt inte kunnat empriskt påvisas att det skett någon påverkan på sysselsättningsnivån i Sverige. Det berör områden som ”downsizing”, ”outsourcing” och ”utlandsinvesteringar”.[1]

Däremot sker en strukturell förändring av utbildningsnivå – enklare arbetsuppgifter blir färre inom Sverige - vilket ökar tendensen till anställningar av högutbildade. Utbildningsnivån har också ökat markant i Sverige de senaste åren sedan högskolereformen i mitten på 80-talet.

Juppiemyten

Om Sprays försök att skapa hemkänsla i företaget skriver Elmbrant lätt hånfullt:

”Den ursprungliga tanken att inte ens cheferna skulle ha egna rum sprack på att att aktiebolagsstiftningen krävde det.” (Dansen kring guldkalven)

Aktiebolagstiftningen struntar förstås i hur man möblerar och planerar rumsindelning i aktiebolag och börsnoterade företag. Citatet speglar dock en negativ attityd till de radikalt nya arbetsförhålllandena som blev resultatet av det platta organisationstänkande på framför allt IT-företagen.

Effekterna var ett högt eget personligt ansvarskännande för sitt arbete och delaktighet som har haft stor påverkan för synen på den mänskligt flexibla arbetsplatsen. IT-företagen lyckades även revolutionära vår syn på vad en god arbetsplatsen kan innebära. Det betyder inte att det inte finns nackdelar.

De negativa effekterna påstås vidare vara att människor arbetar mer och att gräns mellan arbete och fritid suddas ut. Att människor är entusiastiska och drivande, arbetar 80 timmar i veckan och sammanblandar sin fritid med sitt arbete är inget bevis för att de är sjuka eller lever i en sjuk miljö. Det beror på valet och övriga livsvillkor. Juppiesjuka var ett populärt begrepp för utbrända välutbildade män.

Den stora andelen sjukskrivna med utbrändhetssymptom är dock kvinnor som arbetar inom offentlig sektor. Här kan inte kapitalistiska villkor med jakten på börsnoteringar gälla. Även om Elmbrant erkänner detta går han steget vidare och hävdar att det är frågan om nya offer i den privata sektorn. Det härleds till att stressen ökar och orsakas av ”för klen bemanning” och ”minskat utrymme för individuella hänsyn”. Ett symptom på detta skulle vara ökad sjukskrivning. Sektorer och sammansättning förändras över tid men alltjämt tenderar det att vara företrädesvis män inom tung industri och kvinnor inom vård och omsorg som sjukskriver sig under längre tid.[2].

Det är bara ett fåtal länder tillsammans med Sverige i hela OECD som uppvisar hög grad av långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Trots att flertalet andra länder inte på något vis skulle vara  proportionellt mindre delaktiga i ”den nya ekonomin” eller vara speciellt immuna mot den ökade stressen. Alltså är det något fel med bilden.

Det konstateras i flertalet undersökningar att själva sjukförsäkringarna tenderar att uppmuntra sjukskrivning (”moral hazard”)[3] Frågan är alltså mycket mer komplex där normuppluckring, negativa konsekvenser av försäkringssystemen och verklig arbetsmiljöförsämring är tre områden som troligen sammanfaller på olika vis (se resonemang av Assar Lindbeck.[4]

Slutsatserna och empirin - en desperat gnällig ton

 Elmbrant lyfter ständigt in den gamla idén blandat med keynesianska recept i sina texter hur förlegade de än visar sig vara. Han hävdar helt enkelt att den korporativa modellen håller, eller att skattepolitiken förvisso kan ha varit hämmande men att det åtminstone inte talar för att en gammal ekonomisk och korporativ politik hindrar tillväxt och produktivitet. Men den gamla modellen ska rädda oss alla från marknaden.

Stoff för detta hämtar han framför allt från två håll som han menar bekräftar detta. En undersökning utförd av Geoffrey Garret som menar att OECD-länder som haft utpräglad vänsterpolitik kombinerat med klassamarbete (socialdemokratiskt) har haft ett bättre makroekonomiskt utfall än länder med högerregeringar och svaga fackföreningar. Fast med nackdelen stora budgetunderskott, högre inflation och räntor. Den andra undersökningen är utförd av Adam Przeworski som betonar samma utfall av starka fackliga organisationer som för centrala löneförhandlingar med arbetsgivare under uppsikt av en socialdemokratisk stat (korporativism). Här vill man påminna Elmbrant om hans kritik mot kortsiktigheten, även om han medger att undersökningarna inte är de tydligaste. Ändå  är slutsatserna förvillande lika.

Att få välja sitt eget öde?  Så förfärligt? Någon måste hålla väl hålla oss i handen!

Frågan är central att ifrågasätta varför den tanken ter sig så kontroversiell. Stat och samhälle har med tiden blivit i det närmast oupplösliga med en långt gången makt över tanken att få medborgare ifrågasätter ordningen.

Elmbrant formulerar att kapitalismens försvarare och kritiker mot de anti-kapitalistiska och anti-liberala tendenserna egentligen inte förstår demokrati, de till och med föraktar och motarbetar demokrati. Att vilja ha ett system där man väljer sitt eget öde är med andra ord odemokratiskt. Hur vi ser på statens roll i samhället är en ideologisk fråga.

 Liberalism är inte att förakta demokrati. Det betyder emellertid att ha en annan syn om vad demokratin och staten ska innehålla och sköta. Det är inte en tro på barbari och civil upplösning. Kapitalistiska idéer kan nyttjas av i stort sett vilka ideologier som helst. Se bara på Kina. För liberalismen är kapitalism inte ett ekonomiskt system att välja, den är en naturlig konsekvens av ett frihetstänkande och en fri marknad där individuella fri- och rättigheter är starka.

Elmbrant menar att en problematisering kring den s k 'backlashen' mot liberalismen icke skulle vara meningsfull för en liberal eftersom kapitalismen gjort liberalerna besvikna. Hur ska liberalerna hantera denna sin besvikelse undrar Elmbrant. Besvikelse över vad? Här finns ingen besvikelse över liberalismen. Däremot en högst levande kritik mot anti-liberala tendenser. Besvikelsen går i retur. När Elmbrant täljer fram sin berättelse hur han uppfattar att den svenska modellen gått om intet är det i första hand en besvikelse han företräder.

 Det som är den stora skillnaden är att 1900-talets Sverige i stort sett bars fram av en traditionell industri där det var möjligt för mindre orter att blomstra. Lokalsamhället klarar sig inte längre utan relationerna med omvärlden. De lokala gränserna försvagas. I detta föds också starka lokalromantiska föreställningar om ett ärorikt förflutet där arbetaren påstås haft större makt. De senaste åren går denna påbörjade förändring mot en mer globaliserad utveckling. Sålunda försvagas även den svenska nationsgränsen och som ett brev på posten sätter det starka nationalromantiska känslor i svall.

Det är här som Elmbrant hittar en resonans i sin undergångsstämning som skulle få gamle Malthus att mysa.

De förändringar vi står inför på ett både lokalt och globalt plan innebär att regioner som inte lyckas med strategier för att möta framtiden får det svårare att blomstra och konkurrera. Det har allt med individerna att göra. Det är inte belysande eller hjälpfullt att snedvrida debatten med irrelevanser, fantasifoster och allra minst tro sig kunna argumentera för en ordning som kräver alla svaren på förhand och förnekandet av mänsklig frihet. Jag väljer optimism och framtidstro. Jag kräver att få välja även om jag inte kan ha alla svaren på förhand. Ödet vet jag ingenting om.

Den kapitalistiska globaliseringen påstås vara det flow som bevisar att kapitalismen går mot sin undergång. Ingenting tyder dock hittills på det. Tvärtom. Men det är inte konstigt att det påstås. Tippar balansen åt fel håll hotas ju idén.

Ett slutord: Ett stort problem som slagit mig med Elmbrants texter under arbetets gång med denna artikel har varit svårigheter att verifiera påståenden och citerade källor samt att infoga källorna och resonemangen i ett sammanhang av relevant ekonomisk forskning. Detta är en i hög grad journalistisk otydlighet som inte borde vara fallet med böcker som i så hög grad aspirerar på att utgöra bidrag till en politisk debatt.

Men nu är han åtminstone på rätt plats som ideolog. Oberoende, radikal, aggressiv. Yeah, right. Och av en händelse kan man läsa av en kollega idag att:

"Men det är faktiskt så att specialsatsningar på kvinnor är själva nyckeln till att avskaffa fattigdomen i världen."

Faaaktiskt! Men lustigt nog är det kapitalistiska drivkrafter som fick det att ske, jag mumlar något om ett Nobelpris...och mikrolån, men det kan man ju inte skriva! .

Lycka till Björn! 

Och jag tycker faaaaktiskt att det är lite intressant om: elmbrant, politik, välfärd, hyperkapitalism, neutralitet, jornalistik, media

 ***

[1] Institutet för Tillväxtpolitiska Studier. Näringslivets Internationalisering. Rapport. 2004.

[2] SCB. Rapport. 2004:3.

[3] Assar Lindbeck, Mårten Palme och Mats Persson. Sjukskrivning som socialt fenomen. Ekonomisk Debatt. 2004/4.

[4] Assar Lindbeck. Välfärdsstat och sociala normer. Studieförbundet Näringsliv och samhälle. 2003.

Källor förutom Elmbrants böcker angivna:

Edward Luttwak. Turbo-Capitalism: winners and losers in the global economy. Harper Collins. 1999. Luttwaks grundidé är att kapitalism inte kan exporteras som en liberal idé på något enkelt vis av kulturella och sociala hänsyn.Första kapitlet finns att läsa på nätet:
http://commerce.senate.gov/hearings/080101Luttwak.pdf

Global Competitiveness Report 2005-2006.
http://www.doingbusiness.org/ExploreEconomies/Default.aspx?economyid=181

Institutet för Tillväxtpolitiska Studier. Näringslivets Internationalisering. Rapport. 2004.
http://www.itps.se/pdf/A2004_014.pdf

Jeffrey Tucker. Mr. Moral Hazard. Free Market. 1998.
http://www.mises.org/freemarket_detail.asp?control=48&sortorder=articledate

Assar Lindbeck, Mårten Palme och Mats Persson. Sjukskrivning som socialt fenomen. Ekonomisk Debatt. 2004/4.

Assar Lindbeck. Välfärdsstat och sociala normer. Studieförbundet Näringsliv och samhälle. 2003.
http://www.iies.su.se/~assar/Links/SNSlunch.pdf

 Per Johansson och Mårten Palme. “Moral hazard and sickness insurance: Emprical evidence from a sickness insurance reform in Sweden”
http://www.ifau.se/upload/pdf/se/2004/wp04-10.pdf

SCB. Rapport. 2004:3.