Klottret i min mammas kokbok och revolutionerna

För något mer än 30 år sedan kastade min mamma sin behå och deklarerade att hon var en fri människa med sina egna mål och drömmar. Hon sa att hon vägrade låta sig definieras som kvinna och menade sig vara fullt kapabel att utröna vem hon var själv utan pekpinnar.

Under denna epok vittrade den könsideologiska föreställningen om kvinnan och vem hon borde vara bort hastigt. Det där med att kasta behån, eller som mytologin om den förtäljer att kvinnor brände behåar, blev för en del kvinnor en symbol för revolt och frihet.

Jag har en gammal kokbok i min ägo som min mamma hade när hon gick i gymnasiet på 50-talet. Den är full med små upproriska noter och klotter, ett FUCK YOU åt bullarna och kåldolmarna. Allt  andas häftigt om den era som skulle komma. Ett strålande och rörande dokument över de omvälvande tider som unga kvinnor och män gick till mötes.

Det ängsligt strikta ersätts alltmer med det frihetligt upproriska. Mot ballongkjolen och getingmidjan står den för stora tröjan och cigarettbyxorna. Mot de presslagda vecken står jeansen. Mot kavajen står läderpajen. Mot Elvis står Tommy Steele. Det är saker som går att läsa ut av min mammas klotter från 50-talet. Hon var Elvis, cigarettbyxorna och läderpajen. Det är då jag funderar på bilder av henne som 18-årig Au pair i London med ballongkjol. Det var nog inte helt lätt att välja. Hon var ballongkjolen också.

Ungdomar kom att inte bara passera in i vuxenvärlden och förvandlas till tanter och farbröder över en natt. Det är fascinerande med bilder från 50-talet och tiden före. Ungdomar ser väldigt ofta ut som pliktfyllda kamrerer eller ready-to-wear hemmafruar. Det är som om plikten tynger ner dem med kläderna. De unga människorna på de stela bröllopsbilderna som står i våra förfäders hem, fångade i självklarheten att man bör gifta sig för att ha sex och att på äktenskap följer familj, att vara man och hustru, försörjare och försörjd, eller vara udda och avvikande. Knappt torra bakom öronen fick de axla bördan av å ena sidan en naturlig mänsklig sexualitet men som omgärdades med begränsningar, skuld och skam.

Tonårskulturen som spirade vittnade om tron på en friare värld. Självklart har det alltid funnits undantag, subkulturer och motrörelser och avvikare, dans- och festkulturen för ungdomar är ju inte ny. Det går däremot att säga att som en kulturell och social tendens, började personlig frihet och sökande efter "vem är jag?" ersätta kollektiva och begränsande pliktaktiga ideal där man inte finns till för sin egen skull.

Samtidigt kom preventivmedel som spiraler och p-piller ut på marknaden och blev tillgängliga. Detta öppnade dörren för den sexuella revolutionen som gick hand i hand med den individualistiska och förstärkte den.

Det är som att betrakta en trestegsraket av revolutioner, först en individualistisk som tillsammans med den sexuella tänder gnistan för den kvinnliga revolutionen.

Kvinnorörelsen i modern tid hade inte varit möjlig utan de ungdomar som växte upp under denna period med sin bångstryriga inställning till tingens ordning. Det var dessa unga kvinnor som efter att ha klottrat ner sina drömmar och skepcis började treva efter sin identitet, i en värld som alltmer framstod som möjlig att ge sig på jakt efter sina personliga drömmar och mål. De unga kvinnorna och männen ville inte bli sina föräldrar.

Den sexuella revolutionen passade in i ett redan pågående omvälvning av värderingar och kom att förstärka unga människors självkänsla och mod att bryta mot normer och gå sina egna vägar. Sexualitet och möjligheter att njuta av sex utan fruktan och krav var en viktig del av detta. 

Sexuella minoriteter hördes och syntes allt mer. Kvinnor och män sökte oftare alternativa livsstilar och familje-bildningar, krav på äktenskap ebbade bort och det blev allt mer socialt acceptabelt med ensamstående mammor, och pappor kom också att allt mer ta del som aktiva föräldrar än bara som familjeförsörjare. Kvinnor och män gifte sig fortfarande, men skilde sig också oftare, eller blev sambor, flyttade ihop i kollektivt, kom ut ur garderoberna som homo- eller bisexuella. All den plikt och skuld som alltid förknippats med sex spolades allt mer bort.

Om något årtal ska fixeras för feminismens genombrott i modern tid är det framför allt år 1963 när Betty Friedans bok Den kvinnliga mystiken kommer ut i USA, för att sedan spridas över världen. Boken som den feministiska rörelsen sedan 60-talet rört sig kring. Det går inte att nog understryka hur viktig Friedans kritik mot hemmafruidealet och blottläggandet av många kvinnors frustration och frihetslängan var både för ett uppvaknande och för översättningen av ett sprirande uppror hos en ung generation kvinnor som inte kände sig bekväma eller tillfreds med idealen. Vad Friedan sa var att kvinnor och män har ett ansvar för sig själva, en inre plikt att tillfredsställa sitt intellekt och sina talanger, och att detta är inte möjligt om man lever sitt liv genom sina makar och sina barn. En jämlike kan inte leva ett underordnat liv, en vuxen människa kan inte frodas i en kultur som omyndigförklarar henne och behandlar henne som ett barn. (Jag påstår inte här att jag tycker att Betty hade helt och hållet rätt, men som socioetiker var hon helt inne på rätt spår.)

Andra skulle säkert vilja se Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1953 som denna fixstjärna. Den är förstås också viktig, men den har haft mer betydelse för utvecklingen av en mer sexualfientlig feminism och har haft betydligt mindre betydelse för den feminism som begärde fredliga förändringar och sexuellt likaberättigande. Detta fångade Friedan upp och satte ord på. Beauvoir som hävdade något så befängt som att lesbianism var själva förkroppsligandet av sexuell frihet, inspirerande snarast en gryende parallell feministisk rörelse att bygga en tro på att bara en total revolution kunde befria kvinnorna. Den ska förstås som en politisk kulturrevolution där kvinnors frihet ses som omöjlig att kunna samexistera med mäns frihet. Mot den sexuella revolutionen kom tidigt en del feminister att axla en sexnegativ motrörelse. De gick till storms mot det heterosexuella äktenskap som sådant, skönhetstävlingar, porr och prostitution.

De som läste Friedan och lärde sig att det var nödvändigt att ta makt över sina egna liv, tyvärr läste andra Beavouir och lärde sig att enda vägen till makt är att ta makt över mäns liv och avhända sig sitt egna ansvar. Således föddes både den sexuella revolutionen och könskriget samtidigt. Där skuld och skam tvättades bort, målades den också åter dit.

Att bryta normer var ett av kvinnorörelsens viktigaste bidrag var att göra upp med föreställningar om könen som lade hinder för vår personliga utveckling. Att kvinnor åter igen bär behå har inte alls samma innebörd och spegel av normerna, vi behöver inte heller längre den typen av markeringar och uttryck för att visa att vi är fria människor med förmåga att göra våra egna val. Behåar, korsetter och rödmålade munnar hade en gång något att säga om kvinnans plats i samhället, och kan ses som symboler för hur snäv och fångad kvinnan var i en norm som definierade hennes sexuella lust och hon själv som människa. Men de har inte samma innebörder längre. Våra val att måla naglar eller inte speglar inte våra personer. Våra val av kläder kan förstås säga något om oss, men inte om vår plats och vårt värde. 

Whatever

Det krävdes många små enskilda revolter för den frihet vi tycker att vi har idag. Som att komma till egna insikter och att landa inför sina egna drömmar och mål, istället för ängslas över att avvika från förväntningar och krav som kom med kvinnorollen. 

På något vis summerar min barndom en epok där kvinnor och män faktiskt fick för sig att ändra på saker och ting. Känslan och passionen att göra uppror mot en sexuell ordning. Här grundlades en uppstudsig och provocerande sexradikalism och en kvinnorörelse som tog plats och gjorde sig hörd. Feminismen var viktig för många kvinnor för att hitta modet att skärskåda sig själv, sin värld och att komma fram till sina egna beslut, vad de sedan än månde vara. I tidens anda och i de upproriska kretsarna blev det också accepterat att "självförverkliga" sig själv, något vi senare nog aldrig riktigt kommer förstå hur provokativt och revolutionerande det faktiskt var.

Kvinnor som gjorde de här sprången i sina liv fick förstås höra hur ansvarslösa de var som övergav tron på kärnfamiljen, eller som experimenterade sexuellt. Faktum är dock att arvet efter dessa kvinnor är själva den uthuggna grunden vi står och blickar in i framtiden från.

Ändå har något förfärligt hänt på vägen. Det är med sådana blandade känslor av sorg och ursinne jag ibland betraktar och lyssnar på en del feminister när de pratar om sex och kvinnors kroppar. Sex har blivit ett problem och diskuteras nästan enbart som något som måste åtgärdas, kontrolleras och...

läggas till rätta. 

Vart tog glädjen vägen och viljan till uppror mot makten vägen? Det finns ju så mycket kvar att göra och protestera emot!

Jag sitter här och fingrar på en gammal kokbok som min mamma avskydde så och känner sådan kärlek för den rebell hon var. Rebeller behövs fanmej fortfarande. 

Och stilla undrar jag en del över en finansminister som väljer Simone och inte Betty som symbol, det senare hade varit mer logiskt. Och gläds lite åt att en intervju blev rätt bra, och att feminism inte är att enas. 

tycker jag om feminism, revolution, betty friedan, simone de beavouir

Tillägg: Som observerats kom Simones bok ut på franska redan 1949, det är den engelska översättningen som kom 1953. Som ytterligare nördig not kan nämnas att på svenska i oavkortat utgåva kom den inte förräns 2002.