Så nu är konferensen över. Den första konferensen någonsin i Sverige om harm reduction, och om narkotikapolitiken sedd ur det perspektivet och brukarperspektivet. 

Här såg jag nyss att det finns intervjuer av Widar Andersson (som gjorde en bra insats som moderator) upplagda från konferensen:  folkbladet.se

Widar skrev också en ledare idag som finns här: folkbladet.se/opinion/ledare. Vilket är intressant med tanke på den vandring Widar gjort, något han berörde på konferensen med orden att han förr engagerade sig känslomässigt och att han nu vaknat och förstår vikten av kunskap. Fler sådana uppvakningar! 

Tillägg: Björn Johnson och Hasse Arvidsson (SBF Örebro)har skrivit om konferensen också. Magnus Brahn rapporterar. Aqurette har lite bilder.

På drugnews får vi veta att det kommer en ledare om konferensen uttryckt som "(mer senare om Brukarföreningens konferens som helt undvek att ventilera drogfri missbruksvård som alternativ)." Jag tar mig för pannan redan på förhand. 

Det var en riktigt bra konferens, och jag tror uppskattningsvis mellan 200-250 personer dök upp. Dr. Massimo Barra var fantastisk, och talet var helt enastående, Fries blir jag fortfarande inte riktigt klok på i vissa stycken trots att han gjort bra insatser på skademinimeringsområdet och trots att han luckrat upp sina ståndpunkter i kriminaliseringsfrågan, om än otydligt. Björn Herdin redde ut begreppet brukare och brukarperspektiv. Henrik Tham är en njutning att lyssna på, antagligen den klokaste människan i hela världen som totalt avfärdar de flesta av de dogmer som styr vår narkotikapolitik. Björn Johnson visade hur en reglerad metod för metadonbehandling en gång importerades från USA, och fast regleringen redan visat sig dålig var det just det man kopierade, det var mycket intressant. Gunnar Bergendahl visade hur olika substitutionsbehandling gavs i olika län. Dolf Tops berättade om olikheter i brukarinflytande mellan länder i jämförelse med Holland, och visade prov på en mycket underfundig humor. Andra som Abit Dundar från Socialstyrelsen pratade om läckage på ett obegipligt vis samtidigt när det kunde visas att de flesta som nyttjar subutex gör det för att slippa heroin, så jag förstår inte varför det är dåligt och vad det där med läckaget har för verklig innebörd. Vidare försvarade han föreskrifterna och skyllde allt dåligt på att folk inte följde handboken. Well, det är nog lite mer komplext än så. Kikki Paulsrud rörde många med att ta upp en fallbeskrivning som skär i bröstet, kritiken hon levererade var med andra ord svidande. Camilla Wallin visade instruktionsfilm om hur man gör när någon överdoserar. Något jag tycker borde visas på SVT-anslagstavlan.

Berne Stålenkrantz sammanfattade dagen och beskrev att det inte finns någon konflikt mellan harm reduction och en restriktiv politik, samt vikten att förstå att göra skillnad på prevention, kamp mot brottslighet och hälsovårdande insatser. 

Björn Fries var glad över sitt pris och vi fick inte citera att han också var glad över att delta på en "drogliberal" konferens. Men det struntar jag i för det var skönt sagt för en gångs skull. Dr. Massimo Barra, generalsekreterare för italienska Röda korset och grundare av Villa Maraini Foundation fick hederspris för sina insatser inom harm reduction och för sin kamp mot stigmatisering och diskriminering av narkotikabrukare. 

Från bloggvärlden fanns Aqurette på plats i publiken, upprest från Malmö och en av de där sex politikerna (se nedan tal). Som den goda bloggare han också är skulle jag tror att det kommer en rapport under dagen på hans blogg. Waldemar Ingdahl från Eudoxa kikade också förbi.

Sedan måste sägas att alla som fick konferensen att fungera har varit så fantastiska, med allt från hur snyggt det var med sprutaffischerna som prydde ingången till att alla fick vatten på podiet.

Kramar är viktiga!

Träffade också äntligen den fantastiska, berömda, Nanna Gotfredsen, en sprudlande och entusiastisk människa mest känd som gatujuristen i Köpenhamn som hojjar runt och bistår både horor och narkomaner på gatan. Sådant vill jag se i Sverige också, förutom mer engagerade politiker, det är nämligen harm reduction in action. Jag önskar jag hade haft mer tid att prata med Nanna, men vi hann kramas några gånger i alla fall.

Jag hann också krama Isabella Lund kvällen innan. Vi blir alltid så himla glada när vi ses, som att få den där injektionssprutan med kärlek så man orkar lite mer. Vad hon gjorde i Stockholm är jag säker på också kommer upp på hennes blogg inom kort när hon orkar. Jag har förstått att hon är trött och sliten och därför inte så frisk just nu.

Så.

Kärlek, kram och respekt till alla, det var nog allt på ett tag igen.

***

Och så talet jag höll:

Förändringar i den svenska narkotikadebatten

Tal vid Svenska brukarföreningens seminarium den 27/3-2008.

Det finns många skäl att fundera och resonera kring hur det gick till att narkotikapolitiken ser ut som den gör idag.

Jag ska inte gå in så mycket på den frågan. så många andra här har berört den och den är också alltför komplex för att beskriva idag i ett kort tal. Jag vill mer reflektera över varför det är så svårt nyansera debatten i Sverige. Varför det råder en sådan brist på politiker som ifrågasätter nyttan och moralen i den förda politiken.

För att inleda vill jag också inventera publiken, hur många av er här idag som är politiker, räck upp en hand! Ah, sex stycken modiga och nyfikna politiker! Av 250 deltagare, men jag är inte förvånad, det illustrerar det förhållande jag ska försöka mig på att beskriva.

I Sverige är det svårt att diskutera narkotikapolitik. Det vet alla som en gång försökt framhålla avvikande åsikter. Tonläget upplevs dessutom ofta som högt och känslomässigt. En sannolik anledning till att många människor drar sig för att delta i den.

Men jag har också slagits av en annan sida av debatten, och det är frånvaron av politiker som vågar stå för en alternativ syn och i synnerhet när det gäller skademinimerande metoder. Det vi kallar för ”harm reduction” och som är dagens fokus.

Jag vet att dem finns, men samtidigt är det så att flera av dem tycks visa ett annat förhållningssätt offentligt. Andra har helt enkelt dragit sig från debatten med orden att det är en så jobbig fråga och kostnaden är hög.

Jag förstår dem. Det kräver ibland nerver av stål.

Vilken konsensus?

Det är lätt att få uppfattningen att det fortfarande råder stor konsensus i den förda politiken. Få politiska partier avviker. Det enda parti som haft en annorlunda diskussion utåt sett är Vänsterpartiet. Det finns diskussioner inom Socialdemokraterna men ingen offentlig hållning ännu. Inom Alliansen verkar inte mycket hända, de verkar mest rygga från frågan. Avvikarna i politiken gäller de flesta av ungdomsförbunden som ju alltid är radikalt emot allt som moderpartierna torgför, vilket ju är deras uppgift,

Det är lika lätt att tro att den politiska debatt som finns handlar om ett ställningskrig mellan två helt motsatta ståndpunkter. Ståndpunkter som ter sig som en slags förenklad föreställning att man har att ta ställning för eller emot narkotika. Svart eller vitt.

Här tycks det sällan få plats med alternativa synsätt. Det är svårt att föra en saklig diskussion om nyttan av exempelvis kriminalisering av innehav eller bruk. Att vara för en sådan avkriminalisering tolkas ofta i svensk debatt som att det pläderas för legalisering. Genast avfärdas man som "flumliberal", "drogliberal" eller något annat liknande epitet. Vi börjar bli vana vid det.

Den politiska debatten hamnar gärna i sådana ytterligheter där nyanser saknas. En fördjupad diskussion försvinner per automatik.

För ingen vill ju framstå som "flumliberal" och då är det enklare att bara följa flocken.

Men, så är inte riktigt fallet längre. Det har hänt något. Det finns en annan debatt som pågår om än att den inte förs särdeles ofta av politiker.

Det är snarare så här premisserna för debatten har sett ut. De som försvarar en restriktiv narkotikapolitik och som ser skademinimeringsmetoder som samma sak som att ge upp den har varit de tongivande. Men de bestämmer inte längre premisserna för hur debatten ska se ut och innehålla. Men politikerna hänger som sagt inte riktigt med.

Konsensusträvande leder inte till utveckling

För ett tag sedan deltog jag på en Frihetsdag anordnad av en känd tankesmedja i liberala frågor. Vi var flera personer som la fram varsin vision om en viktig frihetsfråga. Ingen nämnde narkotikapolitiken. (Åtminstone bar jag brukarföreningens knapp.)

Det är illustrerande för det politiska klimatet, när inte ens nyliberalerna tar tag i den längre. Fjärran är tiderna när nyliberala Frihetsfronten anordnade svartklubbar, spritförsäljning på Sergels Torg och hade heta utläggningar om den repressiva narkotikapolitiken. Det är som om de inte orkar längre.

Det är faktiskt synd, och det helt oavsett om man höll med dem eller inte, för i ett debattklimat där alla lägger sig i en mittfåra för att sträva efter konsensus förlorar lätt kontakten med verkligheten och nyanserna.

Denna typ av hegemonisering av debatten på den narkotikapolitiska arenan har varit fallet under många år och trots att det idag är ett annat debattläge än som fanns för bara några år sedan så återstår en hel del att önska.

På debattarenan i Sverige rör sig också olika aktörer och intressegrupper, flera av dem etablerades på 60-talet som förespråkare för en restriktiv narkotikapolitik med målet att utrota narkotikan från samhället.

(Som exempelvis Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.)

Dessa fick en pådrivande roll i skapandet av den svenska moderna narkotikapolitiken och har sedan fungerat som stöd för den.

Åter andra aktörer på arenan har sina rötter i nykterhetsrörelsen som fanns på plats innan den narkotikapolitiska arenan kom till.

Få aktörer och intressegrupper under den tiden förespråkade ett alternativ till den restriktiva och med tiden repressiva politiken.

Bristen på varierade aktörer och intressegrupper kom att fungera som ett reproducerande förhållande mellan stat och organisationer. Alla kliade ryggar på varandra och visionen om det narkotikabefriade samhället befästes.

Internationalisering har öppnat debatten

Det var på 90-talet som arenan kom att breddas med alternativa aktörer och intressegrupper. Arenan var inte heller längre bara nationell, utan internationella grupper och nätverk kom att få större betydelse i den svenska debatten. Idag har vi lyssnat på Dr. Massimo Barra och förstår vikten av sådana internationella organisationer som Röda korset som framhållit frågor om harm reduction.

Det bildades också organisationer som reaktion på nya alternativa organisationer. 1990 bildades t ex The European Cities on Drug Policy (ECDP), ett nätverk som framhöll liberalisering och skademinimering. Ganska snart kom motdraget med bildandet av European Cities Against Drugs (ECAD) som koncentrerade sig på att bevara och plädera för den restriktiva svenska narkotikapolitiken.

Internationaliseringen har alltså inneburit en viktig del av förändringen som är på gång i debatten. Det strömmar in nya intryck från andra länder som har andra lösningar och andra perspektiv. Ju mer internationaliserad arenan blir desto mer kommer en mångfald av idéer fram.

Förändringar

En hel del personer som tidigare var engagerade i narkotikapolitiken och stödde föreställningen om det narkotikafria samhället har idag ändrat sig eller modifierat sina gamla ståndpunkter. Fler övertygas om skademinimeringsmetoder som en bättre väg att gå.

Där det förr var omöjligt att diskutera skademinimerande metoder finns nu fler öppningar och fler aktörer som ifrågasätter den gamla ordningen. Mycket har också hänt—som f d narkotikasamordnaren Björn Fries visat genom att peka på all den nya kunskap som finns och hur vi bör använda den.

Ju fler aktörer och organisationer med varierade åsikter och synpunkter desto mer levande och öppen kommer debatten bli. Det blir i så fall allt svårare att återgå till det gamla hegemoniserade tillståndet där bara ett perspektiv och ett synsätt tolererades och fördes.

Men fortfarande finns ett problem i debatten trots att fler olika typer av aktörer numera finns på arenan. Det är bristen på politiker som intar de alternativa ståndpunkterna och som pläderar för dem. Det pekar på att det finns en viktig roll att inta för att påverka och stötta politiker för att en förändring ska kunna ske.

Precis som det var organisationer som en gång drev fram narkotikapolitiken kommer de nu driva fram en nödvändig debatt tillsammans med forskare och opinionsbildare, och alla de människor som arbetar på fältet, professionella som frivilliga. Här kan Röda korset och andra organisationer visa sig vara viktiga instrument och som dessutom äger stort förtroende i världen.

Men denna gång kommer vetenskap, beprövad erfarenhet och brukarperspektiv vara ledstjärnor istället för moralism och orealistiska visioner.

Tack för ordet!