To kill a mocking bird - om dödande svensk narkotikapolitik

är titeln på en klassiker som handlar om hur en svart man och en vit advokat i det rasistiska amerikanska södern kämpar mot fördomar och orättvisa. En svart man anklagas för våldtäkt och boken kretsar kring hans oskuld och samhällets attityder. Handlingen går djupare än skeendena och anklagelserna, den handlar vida mer om än bara rasism utan om människors fördomar vare sig det handlar om ras, klass eller kön, och vilka effekter sådana har och hur de finns strukturellt inbyggda i vårt rättstänkande. 

Häromdagen dog en man i ett svenskt fängelse. Hans brott är oväsentligt i sammanhanget, vi har ju inte dödsstraff i Sverige. Ändå dör människor i fängelse som en konsekvens av det rättsystem och det rättstänkande vi praktiserar. I Sverige är det legitimt att narkotikabrukare far illa, de flesta utbrister lite uppgivet eller ointresserat att "det är ju bara knarkare". Det borde riva upp hål av fasor att en sådan attityd tillåts härska. Det är så upprörande att man vill skrika. Sedan jag började mitt engagemang i Svenska Brukarföreningen får jag ta del av så hårresande och omänskliga berättelser att det är svårt att hålla raseriet under kontroll. Som mannen som i den totala uppgivelsen sköt sig i huvudet sedan hans behandling drogs in för en skitsak. 

I år fyller den svenska narkotikapolitiken 30 år. Riksdagen beslutade år 1978 att narkotika ska betraktas som främmande för svensk kultur. Med det beslutet grundlades en policy som systematiskt och legitimt stigmatiserat och diskriminerat en grupp människor.

 Vi är många svenskar som är uppfödda med bilden av narkomanen som något avvikande och skrämmande. En varelse med liten kontroll över sina drifter, ständigt ljugande och manipulativ för att tillfredsställa dem. Denna syn skapades en gång av Nils Bejerot, som är central för utformningen av vår moderna narkotikapolitik. Efter att börjat sin karriär som korstågsfarare mot den moraliska och mentala smittohärden i serievärlden gav sig Bejerot i kast med narkomanen på ett snarlikt vis. En smittohärd som måste isoleras för att inte sprida smittan vidare. Härur föddes visionen om det narkotikafria samhället, befriad från smittohärdar som kan hota den sunda nationskroppen.

Nu skulle man, om vi bortser från fördomarna, kunna hävda att en stigmatiserande syn på människor skulle bidra till att få vågar sig på att prova droger. Men förhoppningen kan knappast kallas realiserad. Tvärtom fortsätter droger efterfrågas och droger brukas alltjämt. 

Försvararna av den nuvarande ordningen påminner snarast om det olyckliga när man trodde att det gick att skydda sig från pesten om man inte vidrörde offren och offrens kläder, eller stängde in dem. Man skyddar inte samhället från narkotika genom att marginalisera och stigmatisera de som brukar narkotika. Men man skyddar samhället mot en del av problemen med narkotika genom att inte rygga från obehagliga sanningar om vad som faktiskt fungerar eller inte och överväger nya vägar när de gamla inte fungerar.

Vi borde ha kommit förbi den förlegade föreställningen och öppna för dialog och metoder som verkligen betyder något.

Läs och reagera på Berne Stålenkrantz och min artikel i Expressen idag: Svensk narkotikapolitik skördar fler dödsfall än narkotikan

När kriminalisering och repression härskar betyder det att det är mer omständigheterna som skördar offer, som att smittas med livsfarliga sjukdomar, ökad brottslighet, marginalisering, rädslor för myndigheter, risker för överdoser och att befinna sig utom räckhåll för hjälp. 

kanske intressant om narkotikapolitik, svenska brukarföreningen