Yttrandefrihet är sällan något vi behöver förhålla oss till, förutom när människor säger saker som någon annan inte vill höra. Det är då vi måste förhålla oss till vad yttrandefriheten är. För något år sedan skrev Sakine Madon en krönika om Pippi i tidningen City och Turkiet. Det ledde till upprörda protester från en grupp människor som kände sig kränkta för att Sakine inte var snäll i sin beskrivning av Ataürk. Jag skrev om det då.  Richard Slätt, Håkan Tribell (Jacobson) och Johan Norberg skrev om det på sidan fyra i Expressen. Nestius högg dolk i rygg på en av sina medarbetare och betedde sig fegt. Nu gör han det igen och det rullas åter igen upp, men på grund av en annan sak. På Nestius blogg huggs det åter igen dolk i ryggar, men desto mer lättare är det nu att se vad som är sant och falskt eftersom Sakine nu lägger upp mejlkorrespondens. 

Vid ett stycke i Nestius blogg hävdar han att det är svårt att härleda i bevis från Sakine Madons blogg, samtidigt som det framgår att hon samtidigt var belagd med munkavle i Pippi-gate! Det som alla (utom Nestius) kan förstå är att det inte var frågan om "många turkar" som protesterade, utan om ett gäng överförfriskade på Atatürk-dyrkan, det vill säga nationalister, som fick Nestius att överge publicistisk sed och faktiskt helt vanligt hyfs. Dessutom drar han in Madon, både nu och då, mot sin vilja som om hon hade något med "ursäkten" att göra. Skäms Nestius, man står som chefredaktör bakom sina medarbetare och inte mot dem och förtalar dem. 

Vad gäller Fokus-artikeln, är det helt obegripligt med repliken. Vad var meningen med den? Tillförde den något, pekade den på något fel i Madons text? Nej, Nestius drabbades av ängslighet ännu en gång.