För en vecka sedan kom regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel. Det är gammal ideologisk skåpmat, och torde inte vålla några radikalfeminister alls några större bekymmer eller invändningar. För här i denna handlingsplan likställs, precis som vanligt, prostitution med människohandel, här anses kvinnor inte kunna ge sitt fulla samtycke. Här osynliggörs dessutom kopplingen mellan migrationslagar och människohandel, som vanligt, och därutöver behandlas kvinnor som säljer sex som något de är utsatta för, de har inget med detta att göra, det är något som händer dem. Med en sådan inställning hjälper man ingen människa, om allt är lika förfärligt och prioriterat, trivialiseras de verkliga offren, och cementerar möjligheterna för att de utsätts för brott. Jag rekommenderar läsning hos Isabella och Susanne Dodillets inkast på Expressen/Debatt som är briljant:

Regeringens handlingsplan bortser från att prostitution är ett av få alternativ för människor i mycket desperata lägen att aktivt förändra sin situation. Ofta skiljer sig "traffickingoffer" eller "migrerande sexsäljare" inte från andra migranter i avseendet att de lämnar sina hemländer med en förhoppning om att kunna spara ihop pengar för en bättre framtid, för att försörja familjemedlemmar eller för att finansiera sina barns utbildning. Bristen på legala migrationsmöjligheter och västvärldens allt strängare gränskontroller tvingar migrationsvilliga människor att söka sig till kriminella kretsar. Hur ska de annars ta sig till Europa? En repressiv politik minskar därför inte människohandeln, utan bidrar tvärtom till större desperation och utsatthet, och till en mer avancerad kriminalitet.

Det tog jag upp i den infekterade och hysteriska prostitutionsdebatten för två år sedan, med resultatet att Katrine Kielos* skrek i högan sky så här:

Louise Persson skriver: "Vi har en ökad inresefrekvens för människor
från framför allt öst som söker lyckan på olika vis. Prostitution är
en del av det. Det här kan ses som ett uttryck för viljan att hindra
denna rörelse i kombination med det agg man hyser mot prostitution.".
Well, har för mig att att EU handlar om fri rörlighet för varor
tjänster, människor och kapital inte billig öststatsfitta att utnyttja
i väst. -- Katrine Kielos

Nej, det är klart att vi måste göra det så svårt som möjligt för "billig öststatsfitta". Helst så de måste gå via kriminella kanaler, människovärdigast så. 

I två år har vi haft en borgerlig regering där somliga regeringsmedlemmar åtminstone försöker ge sken av liberala värden och strävanden. Om vi inte gett upp den illusionen med FRA-spektaklet, kan vi inte nu lägga den borgerliga regeringen till vila som det liberala alternativet? 

Det kanske mest intressanta med vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är kanske hennes enträgna försäkran att hon inte är feminist. Det tar skribenter som Devrim Mavi på Dagens Arena**, på allvar, och illustrerande genom sättet hon valde att gå till attack mot Nyamko. 

För att Nyamko inte kallar sig för feminist kan hon inte höja blicken från individen och se strukturerna, en nyliberal som tänker sig att det är kvinnors val att skaffa barn. Ändå står Nyamko för en tämligen traditionell svensk vänsterbetonad jämställdhetspolitik. En jämställdhetssyn där just strukturerna hindrar politikerna att se individerna, men som möjliggör och legitimerar politiken att inte ta individers egna val på allvar, som att skaffa barn, eller sälja sex. 

Vad är den exakta skillnaden mellan Margaretha Winberg och Nyamko Sabuni? Det är ingen större skillnad med mer än att den förra kallade sig feminist.

Borgerligheten är inte liberal, och den försvaras av människor som inte är intresserade av grundläggande frihetliga värden.  

Nå, idag slår jag ett riktigt frihetligt slag för kapitalism och feminism på SVT-opinion. Med det vill jag påkalla uppmärksamheten till att det inte är i den svenska modellen som kvinnor självständiggörs, utan på fria marknader. Den svenska modellen lyckas som mest med att göra kvinnor ansvarslösa och beroende, det är därför inte alls underligt att det i sig föder en tankestruktur som har mer med paternalism att göra än med erkännandet av människor som självständiga varelser.

Frihet begränsas inte längre av rätten till sin kropp och är upplöst till en rätt till andras kroppar. Gränsen mellan privat och politiskt är upplöst och kallas gärna demokratiskt. Detta system kan allt mindre kallas för en liberal demokrati, men desto mer av en byråkratisk socialdemokratiskt präglad demokrati. En sådan demokrati måste underordna principen om individens suveränitet, det är inte bara en konsekvens, det är en bärande princip.

Det är lätt att tänka sig att denna senare syn är något som är förbehållet vänstern i Sverige, men så är inte fallet. För borgerlighetens politiker i Sverige har individuell frihet ersatts med en syn att sociala och ekonomiska villkor gör en del medborgarna ofria i relation till andra. Frihet har blivit ett relativt begrepp även för den liberala politiska sfären. Frihet har alltid varit enkel att fjättra vid den här typen av argument att det skulle leda till ofrihet i form av konflikter (exempelvis brottslighet och utslagning), uttryckt som om olika tillgång till resurser är ofrihet, vilket motiverar en rätt att ta andras resurser.

I Sverige har en traditionell socialdemokratisk syn styrt hur demokratin har formats (eller gett det ett innehåll) till en fråga om stark välfärdstat med en långt gående omsorg för sina medborgare på alla dess plan. Där självägandet är lågt prioriterat, och med konsekvenser för ägande- och egendomsrätten och med ytterligare konsekvenser för det privata ägandet och synen på vad individer av egen fri vilja på en fri marknad får göra med när det gäller deras egna kroppar och deras egendomar. Det skall alltid vara till gagn för välfärdsstatens medborgare. En konsekvens av detta är inte bara en låg prioritet av de individuella fri- och rättigheterna utan att det personliga ansvaret blir i det närmaste upphävt.

Det borde inte vara kontroversiellt att erkänna människans självägande och egenintresse med argumentet att det inte råder ett motsatsförhållande mellan frihet och välfärd. Men det är väldigt få människor som ser denna konflikt och tar ofta staten för givet i sin roll som resursfördelare, regulator av medborgares i stort sett alla livsaspekter, och med det ifrågasätts sällan den kollektiva makten över individerna.

För många feminister ses demokrati som ett system som måste handskas med vad som pågår i människors sovrum och vilka beslut som tas vid köksborden. För jämställdhet och distributiv rättvisa har blivit själva innehållet av demokrati. Som Anne Phillips uttryckt kopplingen:

Första steget mot att uppnå ett demokratiskt samhälle måste vara en insikt i vad som händer i sovrummet, vem som har kontroll över pengarna och vem som hämtar barnen på dagis. Frågor som dessa måste föras upp på den politiska dagordningen.***

*) Bloggen är nedlagd och går inte att länka till längre. Citat i sparad dokumentation. 

*)Tidigare engagerad i Feminstiskt intiativ och numera skribent på Dagens Arena.

***)Anne Phillips ur: Wendt Höjer, M. & Åse, C. (1996) Politikens paradoxer. Bjärred: Academia Adacta. (sid. 38)

Intressant om: paternalism, liberalism, människohandel, prostitution, feminism, borgerligheten