Av en slump trillade jag över den lilla skriften Liberalism som jämlikhet – ett perspektiv från vänster,
skriven av Leif Övferberg och utgiven av Bertil Ohlin Institutet (2004). För den som önskar drabbas av lätt hjärnblödning eller önskar få anledning att börja tugga fradga så rekommenderas
den varmt. Vill man få ut något av substans, eller lära sig något om libertarianism, så ska man nog helst låta
bli, det är milt sagt förvirrande.
På sidan 11-12 blir det nämligen speciellt intressant och underligt, eftersom herr Övferberg skriver:
Liberalismen är generellt en vänsterrörelse. Den är vänster därför att liberaler historiskt alltid har brytt sig om fördelning; omfördelning av resurser, av säkerhet och av makt.
Låt oss bryta där hastigt. Vänstern/liberalism synonymt
med fördelningspolitik?
Historiskt har delar av vänstern och liberalismen stått nära, det är sant
och i vissa fall fortfarande, men inte på grund av någon idé om
"omfördelning" av resurser, säkerhet och makt. Det har att göra med
den anti-auktoritära hållningen gentemot staten, och för att
socialister och liberaler enades mot en statskramande konservatism. Tron på individens värde och rättigheter. Det är den historiska betydelsen.
Att sedan socialiberalismen utvecklats till en etatistisk
statskramande ideologi har förstås med utvecklingen av en politisk mittfåra
som präglas av tämligen likartade
ideal om jämlikhet. Av det följer inte att liberalism är en
vänsterrörelse av sådana skäl, men så ser utvecklingen ut av en politisk
liberalism som hänger ihop med utvecklingen av välfärdsstaten.
Vidare:
Höger är motsatsen. Friheten för de få, bevarandet av strukturer
som värnar tradition istället för förändring, gemenskapens företräde över individens beslut, det säkra i att veta vad man har men inte vad man får, traditionen som kunskapsauktoritet och könsrollernas biologiska motivering istället för kvinnlig och manlig frigörelse. Allt det är höger därför att det är olika former av elitism. Elitism som motsatsen till jämlikhet som rätten att bli behandlad med samma hänsyn och respekt.
[...]
Libertarianismen, eller nyliberalismens, uppsving under 1980-talet gör det motiverat att dela in modern liberalism i egalitär liberalism och libertarianism. Eller om man så vill i vänster- och högerliberalism.
I detta perspektiv har folkpartiet, den svenska organiserade liberalismen, varit en vänsterliberalism. Vänster i kraft av att förespråka frihet och jämlikhet för alla och inte endast för de resursstarka och för dem som av naturens lotteri, rika och döda föräldrar eller de manliga strukturerna råkar få det bättre än andra. Det är vänster/högerskalan.
En vits med ett vänsterperspektiv på liberalism är att åtminstone veta vad man pratar om
någorlunda. Det
är förstås bra att problematisera liberalism ur ett vänsterperspektiv, men då bör man nog åtminstone reda ut vänsterns historia
och ha lite kläm på libertarian tradition. En bra
genomgång av libertarianism är Murray Rothbards gamla klassiska essä om vänster
och höger. (Vissa kan dock börja tugga fradga av den också.) Vad som
saknas är relationen individ och stat. Om det ska vara meningsfullt beskrivet
måste detta redogöras för istället för fantasifulla och känsloladdade
beskrivningar av "naturens lotteri".
Att etikettera libertarianism som synonymt med nyliberalism och sedan
dessutom med en konservativ högerstämpel, elitistiskt och något för de
besuttna, för att de inte förordar tvång för kollektiv omfördelning av
resurser som bas för rättigheter är helt enkelt perspektivlöst och
historielöst.
Libertarianism är ett begrepp som inte är så vanligt i Sverige och misstas ofta för begreppet
nyliberalism (som snarare bör kallas klassisk liberalism). Begreppet libertarianism inkluderar förvisso det som kallas för nyliberalism
eller klassisk liberalism, men den inkluderar även ideologier som frihetlig socialism,
individualistisk anarkism.
Libertarianism är en samling filosofiska idéer, terorier och traditioner som utgår från en grundidé att det är individen som är den minsta konkreta innebörden av frihet och att den bara är möjlig att praktiseras
under frivilliga former, som på en fri marknad. Vad den
inte inkluderar är auktoritära läror och statskramande tvångsideologier.
Libertarianism är ett samlingsbegrepp för en anti-auktoritär hållning. That's it.
Det är centralt, det är detta som skiljer libertarianer
från auktoritära läror som underordnar
individen samhällsnytta och kollektiva behov. Den inbegriper såväl "vänster" som
"höger", som främst har med olika syn på kapitalism och ägande att
göra, men de genomsyras alltid av en idé om frivillighet. Därför blir sättet att tänka höger eller vänster
som en fråga om fördelningspolitik inte
särskilt tillfredsställande för att diskutera
och förstå libertarianism.
Illustration till politiska idéer
efter skalorna "social frihet" och "ekonomisk frihet".
Knyckt från The
Political Compass.
Liberalism och socialism som grova indelningar kan förstås därför påstås vara
både höger eller vänster, och både auktoritär och libertarian. Det beror
helt på förhållandet till idén om individens suveränitet i relation till
stat och tvång.
Anarkisten/libertarianen Josiah Warren och liberalen J.S Mill uttryckte
den libertariana principen om ”individens suveränitet” som grund för rättigheter.
Men de hade helt olika uppfattning om kapitalism. Där Warren hyste tvivel på
kapitalismen och tog intryck av mervärdesteorin, såg Mill kapitalism som en omistlig del av
liberalismen. Men de kom båda till exakt samma slutsats,
nämligen att individens suveränitet hänger ihop med en fri marknad och
frivillighet. Det var Warren som inspirerade Mill. Det var också Warren som
drog slutsatsen redan i mitten av 1800-talet att auktoritär socialism
och kollektivt ägande inte fungerar eftersom den med nöd urholkar individens
suveränitet. Han menade att sådan socialism leder till byråkrati och stagnation.
Det är nästan samma reflektioner som Hayek
(1944) gjorde, nämligen att socialism och centralplanering är vägen till
träldom. Och Mises
reflektion (1922) att socialism är tyranni och dömd till misslyckande.
Skillnaden är att Warren var mer optimistisk och trodde att frivillig
socialism skulle kunna fungera, han gick vidare och funderade på hur detta ska
gå till utan att det urholkar idén om individens suveränitet. Vilket lett
till idéer som mutualism
och agorism.
Det är förvisso sant att etablerade politiska partier och den
demokratisk välfärdsstaten med tiden utvecklats och antas handla om kollektiv omfördelning av
resurser genom staten som en egalitär
liberal likhetsidé eller som en modern socialliberal idé om reflektiv
ekvilibrium. Men det är väsentligen en utveckling som Rothbard en gång
beskrev det som:
As we have seen, Conservatism was the polar opposite of
liberty; and socialism, while to the “left” of conservatism, was
essentially a confused, middle-of-the-road movement. It was, and still is,
middle-of-the-road because it tries to achieve Liberal ends by the use of
Conservative means.
Det är också vad socialiberalism blivit, en förvirrad
mittfåra utan fasta ideologiska föreställningar som försöker nå liberala
mål med konservativa medel. Det är inte alls något konstigt att
socialliberaler ofta visar upp motstridiga idéer och åsikter, de bara hoppas
på ett lyckligt slut. Den moraliska kompassen är trasig.
Jag kommer ständigt tillbaka till detta, för detta
statskramande förundrar mig verkligen. Är det konstigt att politiken präglas av hur staten ska
få kontrollera medborgarna istället för om det är rätt? Den trasiga
kompassen har kastat in samhällen i synen att det personliga är det
politiska, och är genomgående som motivering för lagsiftning och reformer. Av
en sådan syn blir konsekvensen ofta att det som är moraliskt rätt eller fel
blir något gränslöst och odefinierat, endast begänsat av vad vi för
tillfället ser som acceptabelt eller fångat inom en idé om något högre
ideal vi bestämmer kollektivt som önskvärt. En lagstiftning baserat på ett
sådant synsätt är ibland det som Martha Nussbaum* menar med en äcklets
politik, det vill säga en subjektiv hemfallelse åt att upphöja egna känslor
(av äckel) till politiska frågor att i demokratisk ordning lagstifta om som
normer för alla att lyda under. Där befinner sig den svenska mittfåran.
Men någon förtjänst ska nog Övferberg ha ändå,
den övertygar att detta är vad den nya vänstern är, lika förvirrad som
alltid.
*) Nussbaum är socialliberal och djupt influerad av
ekvilibriumteori som Rawls,
men hon gör en skillnad som är betydligt intressantare, och det är snarare
Amartya Sens idé om Capability.
Det är inte statens uppgift att tala om vad människor får eller inte får
göra, eller fördela om resurser för att utjämna klyftor och så vidare, utan
tillse att människor kan sträva efter att förverkliga sig själva. Men
där är den svenska "vänsterliberalismen" inte på långa vägar
oavsett vad Ulrika
Kärnborg tror om det fantastiska Sverige.
Tidigare om vänsterns frihetliga och libertariana rötter:
Det vilar något outsägligt
sorgligt över Klein-debatten och vänsterns självbedrägeri
Frihet är en murbräcka, inte en
mur
Den välkända sociallibertarianismen? "All den frihet vi kan tilldela dig!"
Heh, me like! Fast kanske snarare "All den frihet du kan nyttja innan den inverkar menligt på någon annans frihet".
Var hamnar du själv på skalan? Jag fick 6.25 på den ekonomiska skalan och -6.46 på auktoritetsskalan.
Nu var jag tvungen att göra den igen, det var så länge sedan.
Economic Left/Right: 7.62
Social Libertarian/Authoritarian: -7.44
Ändå kallar jag min nog helst vänsterlibertarian, testet är inte helgjutet.
Jag funderar på att för våra kusiner anglosaxerna, de med den totalt urartade politiska terminologin, kalla mig för "classical free market liberal" istället för "libertarian". Det kan verka jobbigt, men det har sina poänger. Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om libertarian endast handlar om att tycka illa om staten (vilket jag inte gör) och att det saknar allt övrigt moraliskt innehåll. Så det går alltså utmärkt att vara rasist och libertarian, bara man hackar på staten tillräckligt.
Alltså, mina två starkaste anledningar till att inte kallar mig för libertarian:
1) Vad fan är det här för skit? - Hade libertarianerna varit starkare så hade det varit omöjligt för nöffarna att påstå sig vara libertarianer. Föreställ er själva vilken skitstorm Folkpartiet skulle kunna starta (utan minsta tvekan eller nåd, nota bene) om några svenska nöffare försökte snylta på deras varumärke.
2) Ron Paul - Se hur den ena "tunga" "toppliberalen" efter den andra misslyckas totalt med att huta åt de med judenojja. Jag önskar att jag kunde resa fram i tiden då den sista av de polyperna garanterat har dött ut.
Mycket intressant historisk genomgång. Inte minst detta citat gillade jag: "Det är inte alls något konstigt att socialliberaler ofta visar upp motstridiga idéer och åsikter, de bara hoppas på ett lyckligt slut. Den moraliska kompassen är trasig. "
Fredrik: Jag rättar dig och hänvisar till texten. Jag har sett libertariana nazimiljöpartiet, old news, men jag känner igen en oxymoron när jag ser en. Poängen är väl sedan för libertarianism att dina personliga prefereser inte är legitima att påtvinga andra människor. Om du tycker det är brist på moral så får du gärna delge vad din moral är, och vad i den du menar är rätt att påtvinga andra människor.
Tack Marcus.
Jag menar helt enkelt att man inte kan vara rasist och liberal/libertarian, oavsett vad man råkar tycka om staten och fri vilja. För det är som så att om man har en rasistisk agenda så har man allt mindre och mindre hjälp att söka från staten, vilket förklarar varför vissa rasister anammar en liberal/libertariansk retorik, vilket puckona till riktiga liberaler/libertarianer faller för då de inte kan skilja mellan vän och fiende.
Folkpartiet - libertarianskt? Tack för det skrattet.
Sen det där testet - jag är skeptisk. Dalai Lama, libertarian? Vilka rena dumheter.
Tja, han är ju mot Pekings auktoritet på samma sätt som Ronulanerna är mot Washingtons. Alltså är både Dalai Lama och Ronulanerna libertarianer.
Vad de sedan vill göra när sagda auktoriteter är undansopade är en annan sak. För det har ju redan sagts:
Pandoras box...
Fredrik: Pandoras box eller inte, men så är det. Det räcker inte att vara emot staten som du verkar har inbillat dig, läs igen, eller lär dig att inte sovra efter ditt eget behag, idén om individens suveränitet är inte innehållslös.
Din moderna taktik är inte applicerbar här. Det finns en historia. Ja, du kan vara rasist och främlingsfientlig, eller religiös idiot, och ändå komma fram till en idé om individens suveränitet och nattväktarstat och whatnot, poängen är att inte göra politik på sådana preferenser. Idén om individuella rättigheter kan inte innehålla smak och ton.
Sedan är det ingen som tvingar dig att kalla dig libertarian, kalla dig klassisk liberal så har du löst ditt problem.
Tor: Testet är inte speciellt helgjutet, Dalai Lama är inte ilbertarian, det räcker som sagt inte att vara emot Peking.
Sedan med tanke på batteriet frågor, jag antar att Dalai Lama inte svarat på dem.
PS. Folkpartiet som liberalt, eller "vänstern" som liberalt menar du?
Din moderna taktik är inte applicerbar här. Det finns en historia. Ja, du kan vara rasist och främlingsfientlig, eller religiös idiot, och ändå komma fram till en idé om individens suveränitet och nattväktarstat och whatnot, poängen är att inte göra politik på sådana preferenser. Idén om individuella rättigheter kan inte innehålla smak och ton.
Sedan är det ingen som tvingar dig att kalla dig libertarian, kalla dig klassisk liberal så har du löst ditt problem.
Låter som ett ormbo av självmotsägelser...
Nej, däremot ett libertariant nazistparti. Du kan inte vara nazist och libertarian. Det är en motsägelse eftersom det är två olika syner på staten (och rättigheter). Däremot om rasister vill bo avskilda utan anspråk på andra människor och deras egendom, så får de vill sitta och vurma över sina vita skinn hur mycket de vill?
Annorlunda uttryckt: Det vore en libertarian motsägelse om du menar att ingen får hata dig eller diskriminera dig för att du gillar Star trek, men du har rätt att hata och diskriminera de som inte gillar Star trek.
Är det inte en förutsättning, om man vill att alla samhällets medborgare på lika villkor skall kunna förverkliga sig själva, att t.ex. upphäva arvsrätten?
Att se till att alla börjar på samma nivå av ekonomiskt, akademiskt och socialt kapital? Om detta inte är faller så kommer det ju nästan oundvikligen leda till att de med en starkare utgångsposition kommer att ta för sig på de svagares bekostnad.
Det är ju grundproblemet med ett oreglerat samhälle, det blir tillbaka till den starkes rätt och socialdarwinismen. Är det mänskliga lidandet ett sådant samhälle skapar värt den personliga frithen? Som dessutom endast är en shimär för med sämre startposition.
Den enda reella möjligheten verkar vara individuell frihet GENOM staten, inte individuell frihet FRÅN staten. Med andra ord, individens frihet och kollektivets ansvar.
Nej, folkpartiet som anti-auktoritärt.
Visst kan man upphäva arvsrätten. Förstår dock inte meningen, för du vill väl inte hindra människor att skänka sina ägodelar till vem som helst, även sina släktingar?
Varför? Vi är olika rent genetiskt. Svårt att ändra det.
Vi är födda på olika tidpunkter och bara det förskjutet idéen om samma nivå.
Och vad är ditt bevis för det?
Det är ingen här som förespråkar ett oreglerat samhälle.
Snarare, de samhällen som blev resultatet av dina idéer var samhällen som byggde på idéen om den starkes rätt.
Så du ber staten om lov för att få dina rättigheter godkända?
Förresten den där halmgubben om ett oreglerat samhälle.
Det är snarare tvärtom - jag vill leva i ett tydligt reglerat samhälle, där denna regleringen syftar till en absolut kristallklar definition av statens befogenheter.
Det är ni andra som vill leva i det oreglerade samhället, där statens befogenheter ändras från dag till dag.
Snacka om att fått allt om bakfoten.
Tor:
Nej, det jag vill är att staten (dvs kollektivet) skall stå som garant för individens rätt. Att hindra den starkes rätt.
Jag ser en fara i att naivt tro att "alla är sin egen lyckas smed" i det liberala samhället, börjar man med olika förutsättningar så är det som att springa ett hundrameterslopp där några startar på 50meter, andra på 100m, ytterligare andra 1km bort.
Ergo ekonomiskt, akademiskt och socialt kapital, samt säkert annat som inte inkluderas i detta.
Den stora frågan är väl om detta går att reglera bort, (förutsatt att man vill leva i ett rättvist och ej elitistiskt samhälle) eller om det bara är en naiv utopi.
Du har fortfarande inte lyckats bevisa att du hindrar starkes rätt genom att överlåta all beslutsmakt till staten.
Jo, jag har förstått att alla socialister ser livet som en tävling. Det blir mer och mer uppenbart för var diskussion jag har med dem.
Problemet med din oerhört förenklade bild är givetvis är att alla inte springer hundrameterslopp - en del stöter kula, andra hoppar höjdhopp, vissa tävlar motorcykel, andra motionssimmar och en del gillar att äta bullar.
Dumheter! Bara för att jag inte delar din vision att hur man kommer till ett rättvisare samhälle så betyder det inte at jag vill leva i ett elitistikt samhälle.
Besvara faktisk argumentaion istället för halmgubbar.
Tor:
Jag försöker inte bevisa något. Och för din information only, jag är inte socialist.
Och vad är det för argument du vill att jag ska besvara? Jag har inte sett dig framföra något annat än tom om än aggresiv retorik.
Har märkt det.
if it walks like a duck and quacks like a duck...
Ja, du kan ju ta någon av de motfrågor jag ställde till dig.
Haha. Kommentar 19/08/2008 - 01:19 innehöll alltså inget av värde? Du såg inte några motargument och frågor där?
Du BjOrnborg, du dyker upp här och gör en mängd påståenden som jag förkastar. Istället för att besvara mina motargument insinuerar du att om man inte är för din idé om total reglering av samhället så är man för ett elitistiskt icke-rättvist samhälle.
Ja, du. Du kan alltid fortsätta ducka frågorna med dina halmgubbar, men jag råder dig till att faktiskt läsa mina motargument.
"if it walks like a duck and quacks like a duck"
Dito angående tom retorik.
Jag tror du helt har missat att jag inte för en tes här. Jag ifrågasätter en. Jag försöker inte bevisa något, jag försöker utröna om idén om ett oreglerat samhälle leder till större personlig frihet för alla. Just nu lutar jag åt att svaret är nej. Det enda du har tillfört till diskussionen så här långt är en dryg attityd.
Det stör mig inte särskilt, men nu har jag förtydligat min position och kan reservera mig rätten att ignorera allt som är irrelevant för den diskussionen. (som självklart är en metadiskussion i förhållande till orginalposten).
"Att se till att alla börjar på samma nivå av ekonomiskt, akademiskt och socialt kapital? Om detta inte är faller så kommer det ju nästan oundvikligen leda till att de med en starkare utgångsposition kommer att ta för sig på de svagares bekostnad."
Du menar exempelvis att en reglerad hyresmarknad inte leder till att de redan priviligierade för över sina hyresrätter på sina barn och därmed hindrar de opriviligierade att få tillgång till dessa hyresrätter?
Regleringar cementerar klassklyftor och förhindrar förändringar. Regleringar skapar gatekeepers som skaffat sina positioner genom kontakter.
Tom retorik var ordet.
BjOrnborg: Alltså du har ju faktiskt gjort ett statement (om jämlikhet som det eftersträvansvärda), men nu verkar du inte vilja stå för det.
Wow, det här hade jag glömt bort.
Ursäkta att jag försvann Louise, men det kändes ganska meningslöst. Du har rätt, ett implicit statment som jag gör är att jämlikhet är eftersträvansvärt, ett axiom som jag kanske felaktigt utgick från att alla höll med om.
Jag hade hoppats på en intressant diskussion om; är ett jämlikt samhälle möjligt? Vad är isf statens roll? etc. Men Tor ville hellre skuggboxas så jag tröttnade ganska snabbt. Det är sällan man ser någon så renons på självinsikt skrika halmgubbe i var och varannan mening.
Nog om detta.
Det får bli söndagens stora fråga! Vad menar alla med jämställdhet/jämlikkhet egentligen? Lätt att säga men vad är det?
Ideellt:
Att alla har (startar med) samma förutsättningar och vilkor, har samma rättigheter, möjligheter, ansvar och förpliktelser.
Posta ny kommentar