Jag förstår faktiskt inte Andreas
Ekströms krönika
alls, det tycks som den journalistiska "kritiken" vilar på fenomenet att ett nytt parti uppstår; inte vad Piratpartiet faktiskt är, för varje ny politisk rörelse vaknar ju ur något slags missnöje, så har det alltid varit. Så uppstod den amerikanska
revolutionen och konstitutionen vilar på ett politiskt missnöje, så uppstod politiska
partier för somliga var inte nöjda, det vilar Barack Obamas presidentskap på,
så uppstod ryska revolutionen, tja, så uppstod Miljöpartiet och så vidare. Och var för sig kan de
förstås kritiseras som politiska fenomen, men Ekström verkar ha fastnat i fenomenet
att politiska partier uppstår som kritiserbart som sådant. Huruvida det har
likheter med Ny Demokrati är lika tomt som att peka på att solen går ned och
upp. Huruvida någon piratpartist är hånfull kanske är intressant precis som
det var intressant med Fichtelius Persson-dokumentär där Sveriges drygaste
politiker målades fram, och som jag konstaterade häromkvällen är den troligen det
mest lysande som gjorts i den moderna svenska moderna journalistiska historien*
bortsett från IB-affären, men då krävs det nog lite mer hantverk och journalistiska ambitioner.
Piratpartiet förtjänar att kritiseras på egna ben och för sin egen
politik, att de är intressanta gör dem inte som sådana kritiserbara. Lika
lite som någon skulle komma på idén att kritisera Socialdemokraterna för att
de intresserar norrlänningar mer än säg stockholmare.
Se Dennis
post.
*) Ja, jag har helt bytt fot, retrospektivt är den ju helt makalös.
Jag tycker jämförelserna är fruktbara utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv - genom att lämna själva innehållet därhän. Gruppteoretiskt så menar åtminstone jag att PP ligger i en vågskål och jag hoppas att man väljer att ta ett steg mot mognad och inte att fastna där man är idag.
Missnöjet som sådant kan analyseras och förstås, men det är inte hur Ekström vilat sin betraktelse och uppmaning. Med det sagt håller jag ändå med om att det är socialpsykologiskt intressant att betrakta PP som fenomen också, som massrörelse (på gott och ont).
Intressant det du skriver om "Ordförande Persson" för det tangerar vad jag själv ansett hela tiden. Närmare en oförfalskad verklighet på gott och ont går inte att komma och det upplägg som valdes var ju en förutsättning för att ro projektet i hamn. Heders åt Fichtelius i så måtto!
Det andra har jag redan avhandlat annorstädes.
Posta ny kommentar