Ann Heberlein och det där med bipolaritet

Jag är också orolig för Ann... jag ska absolut läsa hennes böcker :-)

Jag hoppas hon bara fått ett infall, men om det är så att hon samtidigt landat i en depression känns det inte bra, men antagligen ingen mening att spekulera vilt.

Tror den här boken blir hennes mästerverk.

Smart PR-trick!

Det är väl inte verkshöjd av cynism a la Liza Marklund vi talar om här?

Jag läste boken under jul-nyår. Enligt tidningarna var det väl igår den skulle komma ut, jag köpte mitt ex 23:e december på Akademibokhandeln.

Jag mådde illa när jag såg efterlysningen igår. Kändes nästan som om det var boken som blev verklighet.

Tydligen skulle den ha haft release igår, men boken har ju kunnat köpas några veckor.

Min tanke också Åsa, tror nog fortfarande att det var anledningen, men hoppas att allt går väl nu.

suck, heberlein!!! ännu en sockersöt genustorped som torgför sina utgjutelser med hjälp av renodlat feministisk självmordsutpressning. Fattar ingen att det självömkande bipolight-gardet trivialiserar och förlöjligar en skoningslös sjukdom????

Då de flesta med goda skäl antog att hon var död var det knappast trivialt. Eller!!!!????? (visst blir det maffigt när man har massa extra utrops- och frågetecken på slutet va)

Vad gäller sockersöta genustorpeder finns det nog andra som är bättre lämpade att stå modäll för det.

trendåkomman bipolär typ 2, också kallad bipopulär, har blivit den nya tantdiagnosen efter fibromyalgi och PMS. Den delas ut frikostigt av psykvården till alla som är omväxlande nedstämda och uppsluppna under en och samma menstruationscykel. Snart ger bipolär typ 2 status och streetcred på genusmässan, liksom upprepade aborter eller kronisk vestibulit.

Att en viss diagnos delas ut med omotiverad frikostighet är i sig ingen invändning mot diagnosen som sådan och de som med rätta tillskrivs denna. Diagnoser är dessutom inget som delas ut speciellt lättvindigt alls, utan det brukar vara patienter själva som låser sig vid en viss diagnosmöjlighet efter att läst veckotidningen eller att läkare diskuterat det som en möjlighet under utredning, och trumpeterar ut att denna fastslagits bortom rimligt tvivel. Psykvården är generellt restiktiva med att diagnosticera mer specifikt utan goda skäl, och skulle man få titta i papperena hos personer med vaga symptom och tveksamma diagnoser är det med största sannolikhet sällan fastslaget att de har vad de påstår.

Tror det snarare är som Minimalisten påpekar, lätt möjligen att kalla sig, men svårt att få den diagnosen utan utredning. Och den är rätt extensiv och lång efterson den inkluderar, för en del, långa perioder av att hitta rätt mediciner.

Aldrig hört begreppet bipopulär, men du verkar irritera dig möjligen på psykvården och genustanter i allmänhet? När du hör ordet bipolär och Ann (ett kvinnonamn och dessvärre känd författare) drar du endast dina egna emotiva slutsatser, Ann som genustant är dock rätt skojigt när man tänker efter hur befriad hon är från ideologiskt skräp.

Du verkar därutöver tro att milda former av mani (oftast i mening att de inte är pyskotiska) är fria från lidande, alternativt ett påhitt, problemet är faktiskt inte manierna här (inte för alla åtminstone, det beror på om det inkluderar något mer än att t ex få förhöjd "onormal" libido och liknande*), utan depressionerna. För den som har syndrom som är knutna till menscykler kan jag inte ens föreställa mig vilken mardröm det skulle vara att ha utan behandling. Cred? Jag önskar verkligen vi var där i samhället i allmänhet, men så är det inte. Det är fortfarande tämligen skambelagt av olika anledningar.

Men en sak som du skriver tål reflektion, om än inte med dina slutsatser och implicita föreställningar, det finns förstås en risk att skambeläggandet och stigmat runt bipolaritet sjunker undan om människor går ut öppet med dem. Och kanske det är så att det är mest kvinnor som gått ut, och du får vatten på din kvarn. Kan du inte tänka dig att de svåra fallen, de riktigt kockocrazy fallen som blir rejält paranoida i dess verkliga mening och så vidare, faktiskt inte alls blir trivialiserade för att det finns olika typer här, men däremot släpper skamstämpeln, För även de mest kockocrazy är ju faktiskt fullt fungerande männskor bara de slipper skoven.

*) Apropå lidande, det är förstås subjektivt hur man upplever konsekvenser av att vara extremt kåt.

Helt apropå ingenting alls, undrar jag om Ann blev inspirerad av Robbie Williams Feel till sin titel?

Kolla:

I don't wanna die,
But I ain't keen on living either.

nämen förlåt så mycket, ni akademaniker, att jag inte passade på att begå en doktorsavhandling senast jag var manisk eller rentav en bok om hur det är att manodisputera i teologisk navelskåderi. Till skillnad från er älskar jag inte mina manier, och inte min lithium-zonkad morsas heller. Det enda produktivt med dem är att jag masstillverkar bittra fiender. Att folk säger sig njuta av sina manier är ett fenomen av samma art som det som uppstår vid gisslansituationer: folk sympatiserar med förövaren, helt enkelt därför att de är i förövarens våld, dvs säga i sjukdomens våld.

För övrigt vill jag inte tänka på vad som händer den dagen då sådana som toto littorin får reda på att det går omkring en växande grupp sjukpensionärer där ute, som älskar sin sjukdom och vill allt annat än att bli friska.

Åh, så ledsen man kan bli över att inte få ha sina sandslott i fred? Du får ursäkta men det är rätt patetiskt att bli ledsen över andras fördomar genom att bemöta dem med varianter på egna. Och nej du har inte frikort för att du har en biploär diagnos, du är inte undantagen krav på stringens och logik för den sakens skull. Du har inte frikort att var elak och dum heller.

Inte jag heller. Men därför ber jag om ursäkt för att jag generaliserade ogenomtänkt i bloggposten.

Att det finns olika typer betyder just bara att det finns olika typer, det är inte ett nollsummesel här. Mina upplevelser av mina maniska skov, eller Anns för den delen, betyder inte att det nulliferar andras. Ok?

Generaliteter är inte speciellt fruktbart och hjälper inte männskor (här skulle Foucault och det där med "medical gaze" passa bra, men du verkar allmänallergisk för sånt så jag låter bli av ren artighet, men ett tips om du vill gå vidare för du är väl inte kroniskt skovande?), ibland är vi mer än en generalitet.

Men för fucks sake försök lyfta blicken en smula annars framstår det som att det är du som vältrar i din egen diagnos, som sagt för mig är inte manierna det nödvändigtvis upplevt jobbiga (de kan dock vara katastrofala, det beror ju på), utan att de övergår i svåra depressioner.

Asså, av ren artighet låter du bli att tala foucault med mig. vad komiskt! nu har du fått frikort på snobba upp folk också. om du ändrar dig så hänvisa gärna till originalupplagan på franska, för den senaste svenneöversättningen är lite småvulgo i min smak. vill du dräma till med lacan så förskona mig från engelska felöversättningar och övertolkningar.

Komiskt! Dubbelironisk snobbism by proxy:

"nämen förlåt så mycket, ni akademaniker, att jag inte passade på att begå en doktorsavhandling senast jag var manisk eller rentav en bok om hur det är att manodisputera i teologisk navelskåderi."

Grälsjuka är alltid intressant som fenomen, speciellt när den grälsjuke genomgående uppehåller sig vid ovidkommande detaljer och struntar i väsentligheterna.

Kan vi enas om:
vad det rätt av stephen fry att producera en romantisk dokumentär om de kreativas egna älsklingssjukdom, och låta en rad poeter konstnärer författare skådespelare osv uttala sig om hur mycket de har sin sjukdom att tacka för allt?

Ska vi enas om en fråga?

Rätt eller fel, vad för mening finns det att ställa upp saker och ting svart-vitt, det finns väl inget nollsummespel här, och så vitt jag minns den "romantiska" dokumentären så var det knappast som omutligt positiv, utan precis som för många andra att det finns både gott och ont här och det utesluter inte heller att det är bara svart för somliga. Det finns inget antingen eller är mitt svar alltså.

Sedan om det är så att det kanske är vanligare att bipolära återfinns i kreativa yrken, jaha, so what, hur utesluter det i sig något annat, bilden är komplex och varierande?

jag VILL förstå...
läste heberleins erbarmliga litani.
onekligen är skriftens syfte att etablera henne som psykakutens blondinbella, men är det modigt?
eller är det gammaldags självförakt? kvinligt sådant med underförstådd vädjan om dementi och återbekräftelse?
eller är det så mycket lättare att dränka sig när man skämt ut sig och gjort sig omöjlig på torra land?
eller borde boken hetat "jag håller mig för god för att dö, livet bara tråkar ut mig"?
kan inte du förklara, med eller utan fookå, hur det ligger till egentligen.

Bra fråga. Jag vet ärligt talat inte. Ska syftet vara att sätta ord på något eller en självbiografisk resa som kan ha som bieffekt att det sätter ord på något? Så kanske vi med uppenbarligen tämligen olika erfarenheter också har olika förväntningar (hell comes in different flavours). Har inte läst den ännu dock, och kanske jag är positivt inställd för att jag helt enkelt är förbaskat förtjust i Heberlein över lag.

PS. Men vaddå Blondibella? Kom igen va?

Kan inte bardamu istället för att bara rabbla invektiv beskriva sakligt vad som var så dåligt med boken?

Jag såg också Frys dokumentär och förstår inte alls vad som var så väldigt romantiserande i den. Alla psykiska åkommor återfinns längs ett spektrum. Personer med lättare asperger anser t ex ofta att de tack vare sin störning tillsammans med andra aspergare kan interagera och tackla saker på sätt som "vanliga" missar eftersom vi i så hög grad sitter fast i det sociala spelet. Men personer med svår asperger har inte så mycket positivt alls att berätta om sitt tillstånd. Jag tycker inte det vore konstigt om något liknande var fallet med bipolära, att det i de lättare formerna finns positiva komponenter som gradvis försvinner ju mer man är drabbad.

Tilläggas bör att jag själv, mina olika fnurror och egenheter till trots, vare sig är bipolär eller aspergian.

Hm. Fast nu är faktiskt inte bipolaritet en "identitet" eller personlighet, eller något vars symptom alltid är närvarande, för en del väldigt sällan, och en del kan ha ett skov för att aldrig mer återkomma, det blir lätt bilden av det du skriver genom att jämföra med Asperger, som är en del av en personlighet och genomgripande om än i olika grader. Däremot helt korrekt att det är ofantligt varierande och gradvist precis som Asperger.

Sedan har bipolära också olika "egenheter" och fnurror, precis som folk i allmänhet.

PS. Som bardamu har sin arga personlighet, vilket antagligen har få likheter med mig då.

du verkar vara så klok du minimalisten. en sån som du skulle jag vilja ha som kompis. nån gång. det önskade jag mig faktiskt i julas.
men jag tror att bipolaritet uppfanns av judiska psykiater på södra manhattan i syfte att skinna andra judar på terapipengar.
Begreppet späddes ut mer och mer till homeopatiska mått. varenda humörsväng patologiserades, och idag återstår en själslig snuva. fair enough!
problemet börjar först när man sitter på försäkringskassan och de vill skicka en på arbetsläger till nån gruva i bergslagen, därför att ens diagnos inte längre äger giltighet.

snark [äggvisp]

Ja, bipolaritet har jag dålig koll på. Brukar det triggas av något speciellt, eller dyker det bara upp (liksom skoven hos t.ex. schizofrena)? Iof kan jag ju googla istället för att fråga en influensasjuk...

Det här börjar bli roligt.

Jag är inte alls så klok på bipolaritet, det är därför jag ställer frågor och relaterar svaren jag får till saker och ting jag tror mig veta något om. Det är så man lär sig. Men jag har några undringar kvar, t.ex. rörande specifikt vad i Heberleins bok som var så förfärligt. Är det någon tes hon driver som du inte håller med om, hennes litterära stil som stör dig, havererar projektet på grund av den erkännt problematiska självbiografiska metoden i framställningen? Befogad kritik av boken skulle vara intressant att ha i bakhuvudet när man läser den. Beskyllningar om psykmottagningens motsvarighet till Blondinbella är inte det.

Om jag försöker extrahera en specifik utsaga ur din avslutande insinuanta svada så tolkar jag dig som att du är rädd för att diagnosen ska bli urvattnad genom att den breddas och att bipolaritet därmed inte längre ses som ett reellt handikapp eller problem ens från myndighetshåll?

På den punkten kan jag nog lugna dig. Breddningen av aspergerspektrumet till att inkludera även lindrigare högfungerande fall och den ökade diagnosfrekvensen av dessa har inte lett till att de svåra aspergarna tvingas ut i arbete eller blir av med sina pengar. Jag kan inte tänka mig något skäl för att detsamma inte skulle gälla bipolaritet.

En annan sak kan kanske vara allmänhetens förståelse för ens sjukdom om de associerar den med mer triviala tillstånd och därför inte tar besvären på allvar. Efter filmen Rain Man sågs autister generellt som hyperintelligenta savanter med fotografiskt minne, något som knappast stämmer i den stora majoriteten av fall.

Mediaframställningar som sabbar anseende drabbar dock alla på många områden i livet. Jag har själv aldrig blivit så skrattad åt bakom ryggen på bussen och tunnelbanan som strax efter att SVT visat sin dokumentär om Bröderna Hårdrock (en fantastisk skapelse som kan avnjutas här). Det är något man får leva med dessvärre. Alternativt själv prestera en motbild som får utrymme i mediabruset, en nog så svår uppgift.

Minimalisten: Ja, googla.

buenas tardes..ah..ween...happy thought of today,thanks.

Jag förstår vad du menar, men under de senaste åren så har jag lärt mig att uppskatta stabilitet över allt annat. Jag skulle bli en utmärkt orientalisk despot! ^_^

Louise:
Ring nästa gång du känner sådär så kan vi inte vilja leva ihop.

Tack snälla Christopher för omtanken, jag lovar och lägger det på minnet.

Men allt är bra, riktigt bra.

Sluta trivialisera, ironisera och skuldbelägga tack. Jag lider av både bipolaritet och underlivssmärta som har diskuterats av diverse bloggare här. Det är ett rent helvete kan jag berätta. Det vore trevligt om man höll sig till sakfrågorna istället för att gå till personangrepp och flummiga utsvävningar där man tror sig sitta inne med sanningen. Varför dra in genus och menstrationshysteriska kvinnor i bilden? Borde vi inte kommit lite längre än den gamle Freuds unkna förklaringsmodeller. Varför inte diskutera den undermåliga psykiatrin och hur saker och ting kan förbättras?

Ja, man skulle ju kunna ha hoppats att vi kommit längre än så, men det mest stötande är att det är en bipolär som trivialiserar en annan bipolär, som om typerna har olika sanningsvärde, och dessutom utan att blinka förlöjligar människor med smärtsamma åkommor de inte vet ett dugg om. Ta inte åt dig.

Hej Louise,
jag snubblade precis över denna tråd då jag sökte på bipolaritet + personlighetstyp. Har inte kunnat uttyda om diskussionen spunnit vidare på det du hävdar, att bipolaritet inte är en identitet eller personlighet eller ett symptom som alltid är närvarande.

Jag tycker det är vanskligt att du förenklar på detta vis. Det ger enligt mig skev bild av syndromet/diagnosen/sjukdomen/ personlighetstypen eller hur man nu valt att klassificera detta varande (jag vet inte ens själv, i egenskap av bipolär, vad som är mest lämpligt. Det enda jag vet är att jag levt med beteenden sedan 12-årsåldern som har inneburit en starkt destruktiv livsstil med snabba växlingar mellan att vara extremt högproducerande och übersocial till att allting urartar och jag vältrar ner mig i depresivitet, självskadebeteenden och apati. Som värst kan jag växla två-tre gånger under samma dag, men i regel går det på vecko- eller månadsbasis men är mycket oregelbundet. Jag har alltså inga "enstaka skov" under några få perioder utan relativt konstant.)

Som jag har fått höra av flera psykiatriker handlar det definitivt om ett kroniskt tillstånd, en personlighetstyp som just svänger mellan bl a extroverta och introverta beteenden. Min kusin som är AT-läkare beskrev när hon senast jobbade på en psykiatrisk avdelning att hon träffade en patient som växlade dagligen, ibland med nägra få minuters mellanrum, fatta vad det sliter på en människa!
Det som brukar kallas cyklotomi eller rapid cyckling.

Jag är själv kritiskt till diagnostisering och dess stigmatiserande effekter. Däremot anser jag att det för sitt ändamål är bra, det handlar jo om att finna botemedel till ett tillstånd som är outhärdligt, att få en möjlighet att leva ett drägligt liv. Och många bipolära personer som jag förstått det medicinerar livet ut och kan på så sätt fungera i det samhälle vi har idag.

Håller du med om detta eller hur ser du på det? Skulle gärna vilja lyfta upp diskussionen igen. För den har varit mycekt intressant att följa.

vänligen, jenny

Ledsen om du tycker jag förenklat, eftersom jag nog mest ville lyfta att det finns ju ingen enda berättelse om att vara bipolär utan snarast många och det är tveksamt att tillskrivas personlighet på grundval av en diagnos - det skapar både stigmatisering och hindrar i sin tur möjligheter att tala öppet om det och det blir lätt en mur mot omvärlden. Sedan att det självfallet eller i olika grad påverkar hur man är som människa och fungerar, det kan man ju inte låtsas om som om det inte vore så. Men från det till att det går utifrån en diagnos prata om personligheter är som jag ser det förenklande. Som du sedan skriver finns ju också så olika typer av tillstånd - och inverkar väl också olika på oss och våra beteenden och förvisso en del av vår "personlighet". Men det kan ju också vara så att våra olika personligheter hanterar sjukdomar olika?

För mig som bipolär var snarast historiken att jag fejkade friskhet i 10 år innan någon läkare slog larm och vågade sig slutligen på diagnosen. Ändå, jo, jag håller med om att diagnos har två sidor; dels att den stigmatiserar men också att den är en hjälp.