Anna Odell och Angelina Jolie

Tolkningen måste vara annan där för att situationen inbegriper en annan människa. Medan Odell inte nyttjade någon pjäs för sitt rollspel – hon lät pjäserna agera spontant.

Hittills har alla försök till jämförelse bottnat i att någon gör något med någon annan, exempelvis råna en bank eller så.

Jag står tydligen rätt ensam i debatten, men jag hävdar alltjämt att det finns betydligt bättre sätt att hantera dylika situationer på. Kanske Odells slutinstallation kommer att ge mig rätt på den punkten.

Hon utnyttjade människors välvilja - ska vi lyda hennes credo om att allt bara är konstruktioner och maktutövning då är konsekvensen att vi inte ingriper på något plan.

Sedan håller min analys tusenfalt bättre av den anledningen att hon (och tydligen du också) blandar ihop postmodern kritik och krass verklighet. Vi kan konstatera att den socialkonstruktivistiska idén har sprungits om av vetenskapen. Psykotiska människor i vissa lägen är inte bara farliga mot sig själva utan mot andra människor. Ibland slänger de sina barn över en bro, ibland kan de skada en människa som närmar sig av ren välvilja. Ibland är steget mellan att göra illa sig själv eller andra som bara råkar gå förbi hårfin, det är inte ovanligt att våldsbrott åtföljs av självmord. Det enda du distingerar ut är förekomsten av ett barn, ett någon annan, men det är ingen analys det är spontanreaktion att skydda någon som just i ett givet ögonblick är utsatt för våld. Om Anna varit galen på riktigt vet du inte om steget är kasta sig över bron eller vända mot någon som försöker hjälpa eller går förbi. Det är också av den anledningen man får lugnande medel, inte bara för att man skadar sig själv utan för att man skadar andra. Sedan fick hon inget antipsykotiskt, vilket hon trodde skulle vara fallet. Hela hennes projekt föll som ett korthus.

Hennes foucaultska credo är att psykotiska tillstånd inte finns, de är påhitt för att utöva maktförtryck, och den rimliga konsekvensen är att inte ingripa när människor beter sig konstigt eller visar tecken på att saker och ting inte är som det ska, eftersom det vore ett maktutövande.

Detta är barnsligheter och slöseri med människors tid och välvilja. Hon visar ingenting förutom att ibland, tursamt, är vi rädda om människor. Som tack fick de spott och rivmärken "på låtsas".

PS. Att hantera ett låtsasfall med beräknat beteende är något helt annat än att hantera en verklig situation där vi har med människor som inte låtsas, och där säkerhet är av vikt. Det finns ingen ideal chansning, och det värsta som finns är de som tror det.

Ord räcker inte till. Denna bild sammanfattar mina känslor utmärkt.

Måtte köttätande bakterier förtära henne! Fötterna först.

Exakt! Det är uppenbart att Odell tillhör den konservativa arketypklump av svenska vänstersociologer och institutionskonstnärer som fastnat i ett förgånget tidsveck av postmodernismen och ser Histoire de la folie som ett tidlöst referensverk.

Carl Rudbeck skrev något kåseri i Svensk Tidskrift om att konst är viktigt, men att man främst pytsar ut pengar till modernistiska saker som helt enkelt är förlegade.

Och naturligtvis så kan Odells klasskamrater inte fördöma henne då de även skulle fördöma sig själva.

Anna Odell är sensationslysten nolla. Det finns många aspekter i den här historien som är klandervärda och som säkert redan sagts tidigare, men jag listar upp utan prioritetsordning vad som är klandervärt:

1. Det obefogade unyttjandet av samhällets resurser. Det enda sättet att tycka det är moraliskt okej att utnyttja polis och vård till syften som dem inte är avsedda för, måste ju vara att man tycker att sin konst och sig själv som person är viktigare än alla andra i samhället. Jag har aldrig sett någon människa moraliskt motivera t ex bidragsfusk med någoting annat än "jag vill ha pengar, därför så fuskar jag". Även nollan Anna Odell resonerar på samma sätt: "jag vill ha sensation, alltså så lurar jag till mig samhällets resurser, även om lagstiftarna och hela befolkningen inte tycker att det är okej så är det okej för mig, eftersom jag vill ha uppmärksamhet"

Att hon skulle ha något annat högre moraliskt syfte är ju inte sant och om ett sådant syfte presenteras så är det ju bara fejk, huvudsyftet är ju att skapa sensation runt henne som person.

2. Den fysiska och mentala skadorna (om än hur små) som poliser, vårdpersonal och framförallt medpatienter drabbades av. Att medelst våld marknadsföra sig är inte moraliskt okej. Om nollan Anna Odell hade velat marknadsföra sin nyöppnade restuarang eller sina hudvårdsprodukter på samma vis så hade hon inte fått det stöd som hon nu faktiskt fått, tydligen så gäller inte samma moraliska regler för konsten och konstnärerna. Våld är endast okej när man försvarar sig, detta har ju socialister särskilt svårt att förstå och därför är det ju inte så konstigt att det är just socialister som försvarar henne.

3.Att jag som skattebetalare (läs individ som dagligen blir rånad av staten)ska betala för nollans utbildning och säkerligen hennes kulturstöd som hon kommer försörja sig med resten av sitt liv.

Girl interrupted är en dålig film enligt mitt förmenade men smaken är ju som baken. Vill du se en riktigt bra film som rör psykiatri och psykisk sjukdom så ska du se http://www.imdb.com/title/tt0117631/
Det är dessutom en BOATS dvs based on a true story (inte som Liza Marklund menar med true story)

Att Sverige tvångsvårdar HIV-smittade är struntprat, att det finns en smittskyddslagstiftning som tillåter att tvångsvårda någon under vissa förutsättningar är ju inte konstigt, hade kanske varit bra om denna man hade blivit tvångsvårdad http://sv.wikipedia.org/wiki/HIV-mannen

Anna Heberlein skriver ju helt fel!!!!!!

Jag jobbar inom psykiatrin men det är ingen jävel som tvingar mig till det. Att påstå det, är ju ta mig fan kränkade! Att vården är skattefinansierad (finansierad av rånpengar) är ju inte bara omoraliskt utan leder till en massa negativa konsekvenser, men vad det har med nollans tilltag att göra har jag svårt att se.

Nä, Heberlein har fel, det är inte psykiatripersonalen som ska be om ursäkt, det är nollan som ska be om ursäkt. Det är nollan som har lurats inte psykiatripersonalen. Om jag lurar en restuarangägare att jag plötsligt blivit matförgiftad och ramlar ner på golvet i konvulsioner, så är det ju inte restuarangägaren som ska be om ursäkt för det handlingar han gör utifrån de (falska) premisser som jag har presenterat för honom genom min fejk. Restuarangägaren, stänger köket, informerar alla matgäster att de borde uppsöka sjukhus, ringer till ambulans för min räkning etc Hur kan man tycka att restuarangägaren ska hållas ansvarig för att han tillkallat ambulans i onödan, att han förstört restuarangbesöket för alla gäster och att han i onödan oroat gästerna att de kan vara matförgiftade. Det är väl ändå den som fejkar som ska hållas ansvarig, allt annant är nonsens!

Peter Englund skrev om att när vissa tankar och idéer skall förenklas till slagord så går massa saker med nödvändighet förlorade på vägen. Dvs:

Vi har Darwin och får rasbiologi.
Vi har Marx och får sovjetkommunism.
Vi har Focault och får Odell.

Supersmurfen, du blandar ihop Heberlein med en kommentar till hennes krönika.

Vad gäller smittskyddslagen och HIV:

http://www.qx.se/samhalle/8331/smittskyddet-kritiserar-svensk-hivlag

http://www.martinandreasson.nu/news.asp?ID=281

Som både konstnär och psyksjuk med egna erfarenheter av Psykakuten på St Görans så måste jag säga vad jag tycker.

När jag först hörde om projektet kände jag mig förbannad och kränkt. Både för att jag är konstnär och som sådan blir man behandlad på ett visst sätt, och det Anna Odell gjort förstärker alla myter om konstnärer, och som psykiskt sjuk undrar jag då om det betyder att vi psyksjuka bara låtsas vara sjuka? Den attityden härjar ju vilt i det svenska samhället, regeringen har länge velat visa att psyksjuka bara är simulanter.

Det är ju just att väcka känslor, debatt och att belysa problem som modern konst mest handlar om, och det är det konstskolorna kräver av sina studenter. Klimatet och konkurrensen är stenhård, och det har lett till att den som väcker mest uppmärksamhet får mest berömmelse, och det är just det som jag tycker är synd för då handlar det ju egentligen inte längre om att starta debatt utan om att skapa rubriker. För mig betyder det att mycket av dagens konst helt enkelt bara blir tråkig, man tröttnar på det precis som man tröttnar på kvällstidningarnas skandalrubriker. Vill man väcka debatt så är det bra, men jag kan inte låta bli att tycka att i så fall ska man göra det på ett sätt som inte kränker människor.

Samtidigt som jag säger det så är det svårt att sätta gränser, skapar man lagar om vad som är tillåtet eller inte, vad händer då med yttrandefriheten? Det är verkligen dubbelt. det ska bli intressant att höra vad konstnärens egna erfarenheter av psykvården är, har hon egna erfarenheter av psykiatrin, då tycker jag nog att det hon gjort är ganska modigt, är det däremot något som hon inte själv har erfarenheter av, ja då vet jag faktiskt inte riktigt vad jag tycker. Att 'låtsas' vara sjuk, och få hjälp, ta upp plats som någon annan behöver. För att få hjälp, när man är som sjukast är otroligt svårt.

Att 'öppna slutna rum' tycker jag låter idiotiskt, är det bara det hela projektet går ut på...Det leder till en helt annan diskussion, öppna rum, slutna rum, det finns ju i alla sammanhang. Jag har verkligen svårt att bestämma mig för hur jag känner om det här. En del av mig minns i somras då jag var som dåligast och var inlagd, vettskrämd, suicidal och då grannen i rummet fick spel och försökte skada sig själv genom att kasta sig själv mot väggar, hyllor och genom fönstret, jag blev inlåst på toaletten medans tre vårdare försökte bälta henne. Jag satt på dass i 20 minuter, inlåst, klaustrofobisk och vettskrämd av skriken från rummet. En av vårdarna var med i debattprogrammet här om kvällen, och när jag hörde hans tankar om det han varit med om så var det väldigt svårt att tycka att detta 'konstprojekt' var något bra.

...Samtidigt, om denna debatt visar på hur otroligt lite pengar och resurser som finns till förfogande för psykvården, hur lite personal som finns på avdelningarna och hur överarbetade de är...Då är det bra. Psykiatrin, och särskilt Psykakuten är uppenbarligen en 'het potatis'... Något man inte diskuterar, och då är all uppmärksamhet viktig. Det som avgör frågan för mig till Anna Odells fördel är överläkaren på St Görans harang i DN där han jämför Odells konst med Hötorgskonst och dessutom säger att 'hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där.'

Ingen intelligent kommentar direkt, och det får mig att misstro hans reaktion och i fråga sätta varför hans attack mot konstvärlden är så kraftfull. Har han något att döjla? Det tror jag i och för sig inte, men att bli ifrågasatt på det sättet, av någon jäkla liten långhårig konstnärinna, ja inte ens det utan bara en liten ovärdig konststudent... Jag kan inte låta bli att undra om reaktionerna varit lika starka om det var en manlig konststuderande som gjort samma sak?

Jag förstår hur du tänker, och håller med i långa stycken, men jag tänker även att överläkaren kände sig kränkt och ledsen också, och då brukar kanske inte de mest intelligenta kommentarer flyta över munnen? Det är mänskligt mer än något annat. Just därför har jag förbisett den typen av kommentarer, de är inte huvudsaken, de är tämligen förutsägbara reaktioner på provokationer. Det är ett svårt jobb, det är svåra situationer som människor befinner sig i. Det är oerhört provocerande när någon med liten kunskap och erfarenhet själv, tror att detta verkligen bidrar. Hennes föreställning om psykvården är inte i klang med verkligheten. Av det följer inte att det verkligen inte skulle behövas debatt, men detta bidrar inte till en sådan. Nu diskuteras ju mest reaktionerna och det har ju ytterst ingenting med en diskussion om psykvården att göra. Klumpigt, ansvarslöst och provocerande på alla sätt utom de rätta.

Ska man provocera med en sådan avsikt bör man ha på fötterna, och för att det är "konst" är ingen ursäkt att gömma sig bakom yttrandefrihet, det finns inget villkorslöst med yttrandefrihet, den tarvar också ansvar för sina handlingar. Det vore inte annorlunda om jag spreymålade Konstfack/Konsthögskolan med taggar för att säg visa att konst inte bara uppnås med högskolepoäng och varför skulle de/staten/ äga definitionen på konstnär? Oavsett min avsikt har jag ett ansvar, yttrandefrihet är inte ansvarslöshet och rätt att tränga sig på och ta andra människors resurser i anspråk.

Vaddå? Överläkaren träffade mitt i prick när han mer än antydde att Odell borde lära sig att hålla i en pensel. Inte för att jag vill ursäkta, men kampanjen mot "urartad" konst i Nazityskland hämtade bl.a. legitimitet i att folk faktiskt inte var speciellt intresserade av den konsten. Och naturligvis så gjorde regimen en ickefråga till något inflammerat genom att på sätt och vis tvinga på folk den konsten ännu mer. (Det måste dock tilläggas att den som har något mot tavlan Cirkusföreställning i förorten är komplett galen.)

En kvalificerad gissning är att folk helt enkelt inte är intresserade av den alltmer kissnödiga dumskallemodernismen. Jag menar, den är hur lätt som helst att parodiera. Så om man skulle få för sig att göra en stamping-out på minsta tillstymmelse till "originella" (läs: modernistiska) tankar på Konstfack och ha klassiska tekniker som enda standard så skulle i alla fall jag inte protestera. Vad skulle vara sämre än att lägga grunden för en ny Dalí? ^_^

Lousie tack för länkarna! I stand corrected! Nämnas bör att till för några år sedan så fanns en avdelning på Danderyds sjukhus som skulle tvångsvårda patienter enl SML. Denna avdelning var tom på patienter i flera års tid, ibland hjälpte man till de övriga psykiatriska avdelningarna och upplät plats till färdigvårdade patienter. Oftast var avdelningen tom, vad personalen gjorde har jag ingen aning om, vet dock att en och annan jobbad mkt extra, vilket inte var så konstigt när dem inte hade något att göra på sitt ordinarie jobb.

Slöseriet inom den offentliga vården är stort.

Vem har attackerat konstvärlden?

Är det inte konstigt ändå att i den iofs inte orimliga upprördheten över Odells konst så kommer det snabbt fram sympatiyttringar för nazisternas konstsyn.
Det verkar finnas en stark upprördhet över att vissa konstnärer gör saker man överhuvudtaget inte begriper, en vrede över att de tycks få ut något ur sin verksamhet som man själv missar. Denna vrede översätts i förakt och anklagelser om att alltihop är bluff. Och så när en konstnär gör ett övertramp, då väller vreden fram, en vrede som inte alls bara handlar om det aktuella fallet, utan som består av en lång tids samlad vrede mot det som överskrider den egna horisonten.

Onekligen, det var nog en av de mer intressanta reflektionerna.

Naturligtvis så skapade nazisterna massa problem genom att blåsa upp saker bortom alla proportioner. Jag har svårt att tro att alla s.k. urartade konstnärer var intresserade av att nå ut till den stora massan. Vissa kan mycket väl ha nöjt sig utmärkt med att ha en publik på ett par tusen pers och så kommer det massa idioter som missförstår precis allting!

Vad Odell har gemensamt med nazisterna är att hon tillmäter trivialiteter ytterst stor betydelse. Hennes tilltag hade på sin höjd kunnat fungera som ett studentspex eller en svensexe-/möhippeutmaning. Men konst är det inte.

Och varför skulle det som överskrider den egna horisonten automatiskt vara bra? Fakta: Alla friska människor har ett synfält på 180 grader och fullgod färgsyn. Slutsats: All estetik är anpassad för det. Fakta: Det finns varelser som har en helt annan perception än människor. Slutsats: Om de kunde göra konst så skulle den se helt annorlunda ut.

Betyder detta då att en konstutställning med verk av katter, ormar eller fladdermöss skulle upplevas som provocerande? Nej, för de flesta skulle bevista den för nyhetens behag, inte för att de skulle kunna förstå den nämnvärt.

Finns det konkreta exempel på annorlunda konst som flertalet inte upplever som provocerande? Javisst! Outsider art. Varför uppfattas den inte som provocerande då? Jo, för att den tränger sig inte på. Adolf Wölfli började teckna för att det lugnade honom, inte för att han skulle spela Allan.

Så rent ut sagt så hunsar Hollender, Horatius, Odell och Rytel vanligt folk - personer som vet vad de gillar, som kanske försöker att utveckla sin egen smak och upptäcka saker i sin egen takt men som faen inte vill bli skrivna på näsan. För om det nu krävs så himla mycket kunskaper för att förstå det de kallar för konst så kan de väl åtminstonde låta bli att skälla ut den okunniga massan? De är att jämföra med byprästen som skrämmer församlingen med stora och svåra ord. Så är det konstigt att det finns uppdämd vrede?

Om de där mupparna kan slita sig från sig själva så kan de alltid fråga sig varför David LaChapelle och Helmut Newton kan både vara utmanande och populära?

Och så ett konsttips via Lovecraft: Nicholas Roerich.

Jag jobbar som läkare inom psykiatri och har varit primärjour flera gånger. Många gånger är alla avdelningar fulla, eftersom våra resurser är mycket mindre än behovet av dem. Det är inte ovanligt att vårdplatskoordinatorerna säger att det inte finns några platser och att vi bara får lägga in dem som absolut måste läggas in, det vill säga psykotiska och suicidala.

Det är väldigt tungt att behöva säga till en patient som inte är i oundgängligt behov av vård att det inte finns några platser. En patient speciellt har fastnat i mitt minne och hon kommer alltid att finnas kvar hos mig på något sätt.

Det var en ung tjej, bara lite över 20 år, som hade varit riktigt illa däran för ungefär ett år sedan. Hon började bli bättre, men hade på den senaste tiden känt att hon var på väg tillbaka ner. Hon gjorde som hon hade blivit tillsagd och sökte akuten och jag var tvungen att säga att vi inte hade platser. De platser som fanns var tagna av människor som inte skulle överleva dagen om de inte lades in. Jag sade till henne att hon hade gjort helt rätt som hade sökt, att det inte var hennes fel att hon inte blev inlagd och att hon borde söka igen. Hon grät men accepterade det.

Ett halvår gick, och jag läste om Odells tilltag. Jag undrar vilken ung tjej som inte blev inlagd för att den jävla halvapan skulle driva något "konstprojekt". Sjukvården handlar om liv och död, om lidande och att lindra lidande. Det är ingen lekplats för någon puckad 37-åring(!) som tänker väcka någon slags opinion, framför allt något så befängt som att motbevisa psykoser som fenomen.

Jag kokade verkligen av vrede när jag läste om det här. Det blev ännu värre när jag tänkte på att skattemedel går till det här, skattemedel som t ex hade kunnat skapa möjligheter att behandla tjejen jag träffade på akuten.

Så, sammanfattningsvis, jag skiter i om Odell skulle visa sig vara den nya da Vinci. Som psykiatrin ser ut i Sverige idag betyder det att Odell tog en plats för någon som behövde den, hon har blod på sina händer. Ingen konst är värd det.

Det skulle vara intressant att se hur Odell skulle reagera på när man undersöker misstänkta brottslingar som försöker spela ut dårkortet: Dvs man låser in dom och övervakar dom 24 timmar om dygnet. Har jag fattat saken rätt så är det extremt svårt för en sinnessjuk att spela frisk och vice versa. Förr eller senare så avslöjar det sig.

Hur som helst så kan Erixon kan inte säga det bättre: "Konstfack är ute efter att sabotera och bryta sönder vår civilisation."

Om man skulle spränga Anna Odell och filma detta, skulle det vara konst?

*varning ironi*

Ah, ni borgarbrackor fattar inte konst! Ni tror att det ska vara en tavla med en tjäder eller nåt sånt! Nä, konst är när jag pissar i snön - på din tomt - om jag är inskriven på konstfack alltså. Annars är det inte konst, men snarare förargelseväckande beteende, vandalism el.dyl. Men det är bara för pöbeln, dvs de som inte är inskrivna på konstfack. Fatta liksom.

Men vad fan? Hon har alltså ältat det i 13 år! Och nej, det hon gör är inte konst, då konst nämligen alltid har en amatör- och en hötorgsdivision.

Och? Finns det regler?

http://www.louisep.com/node/1924#comment-39139

Klart att det finns regler för vad som är konst. För är det inte ganska skitnödigt med så kallad konst som endast utförs en gång av en person? Sedan så kan det väl vara roligt om någon skulle vira in Riksdagshuset i ett stort tygstycke. Men konst?

Notera att mitt lackmustest på vad som är konst inte bryr sig om hur bra något är. En promenad kan ge en större estetisk upplevelse än ett uselt konstverk. Men promenaden är inte konst.

Poängen med lackmustestet är att den effektivt punkterar det krampaktiga försvaret som går ut på att konst = immunt mot kritik.

Så du menar att det funkar att säga att något är skitnödigt och samtidigt hävda att det är värderingsfritt? Ja, du är rolig du, ändå bevisade du just dessutom att du reagerar (upplever) något kring vad någon annan kreerat för att du ska reagera (uppleva). Det är själva innebörden av konst.

Alltså konst är en produkt av mänsklig kreativitet med syftet att det ska upplevas. En promenad är inte kreativt, det är att gå, röra på benen, du skapar inget med syftet att någon annan ska uppleva din "kreation". Naturen är inte heller kreativ då den inte har någon medveten vilja att du ska uppleva, men det är iofs beside the point.

Här få du läsa istället för att tramsa:

http://plato.stanford.edu/entries/art-definition/

Äpplen och päron.

Vad som är konst och vad jag uppskattar är två olika saker. I vissa fall så överlappar de två sfärerna varandra, men de är helt oberoende av varandra.

Det går dessutom att bestämma sig i vilken ordning som helst över vad något är. Dvs du kan först se om något är ett konstverk eller ej innan du har bestämt dig för vad du tycker om det eller bestämma dig för om du tycker om något eller ej innan du har avgjort om det är ett konstverk. Exemplifiering:

En abstrakt tavla på 2x7 m. Det är uppenbart att det är ett konstverk, men att det inte låter sig bedömas så lätt.

Någon har svept in Riksdagshuset i ett stort tygstycke. De flesta har kommer att få en spontan åsikt om det innan de avgör huruvida det är ett konstverk eller ej. (Vilket det inte är.)

Men kan man inte säga att en promenad på Djurgården är en konstupplevelse, då det området faktiskt är lika naturligt som Disneyland?

Ergo: Om någon skulle sätta på en skiva med de mest fruktansvärda oljud så torde den spontana reaktionen vara att stänga av skiten, eller hur? Men om den lille DJ:en försvarar sig med att det är ljudkonst (och att man därför måste uthärda det) så har den lille esteten inte fattat någonting. Och det var inte den som störde sig på oljudet som började med att tala förbi.

P.S. Sedan så är det ju talande att man drämmer till med nationalsocialisternas syn på konst. Kommunisterna var och är ju minst lika tendentiösa.

Aaaaahrg, inte din "uppskattning", utan "upplevelse". Apropå äpplen och päron. Du kan inte föra ett argument med hittepådetaljer.

Konstdefinitionen (?) som Louise länkade till var så långrandig och babblig att den måste underkännas som definition (= avgränsning av betydelse). En definition som inte kan hållas rimligt kort är ingen definition alls. Ett ord som har utvecklats till att kunna betyda allt betyder inget särskilt längre, och är därmed oanvändbart, utom för skumma syften (som att jag vill slå sönder en tunnelbanevagn och komma undan med det genom att kalla det konst).

F.ö. skulle väl terror vara konst om det bara handlade om något som är människoskapat för att upplevas (som skräck i fallet av terror alltså).

Men ingen kommer undan med att slå sönder en tunnelbanevagn för att de kallar det konst eller för att det ÄR ett konstuttryck.

Överlag är jag rätt trött på den här tråden, pga den erbarmligt löjliga diskussionen om vad konst är, jag fattar inte att jag inte eldat upp bloggen än av frustration.

Okay, jag ska säga vad jag anser att konst är då. En film som Exorcisten är konst, eftersom den väcker skräck samtidigt som alla vet att det inte är "på riktigt", precis som att alla vet att en målad bisonoxe på en grottvägg inte är en riktig bisonoxe heller, även om den är en bra skildring av en. Så konsten kanske imiterar livet, naturen eller fantasier på ett sätt som väcker känslor hos åtminstone någon. Men en fejkad psykos/vandalisering som omgivningen TROR är på riktigt är då inte konst, därför att kriteriet att alla ska veta att det INTE är "på riktigt" inte är uppfyllt. Ett gladiatorspel där man dödar varandra på riktigt är inte konst, men ett gladiatorspel där man låtsas döda varandra och publiken vet det är konst, närmare bestämt teater.

>>Burn blog burn<<

Och det var förstås inte konst när Orson Welles läste upp Världarnas krig i modifierad form på radio.

Porr/erotik är således inte heller en konstform heller strängt talat eftersom det inte är på låtsas egentligen och trots att det är en kreation för att få folk att uppleva.

Förlåt men det är bara åsikter om konst, inte vad konst är och det är precis så komplicerat att det går inte att fastställa mer än jag gjorde, allt annat är bara förvirring mellan etik och estetik.

>>Burn blog burn<<

Nej, inte som jag uppfattar konst alltså. Jag menar att konst förutsätter något slags underförstått samtycke om att det inte är på riktigt, annars glider det lätt över i vad jag skulle kalla bedrägeri, lögn, propaganda, terror eller rent och äkta blodbad. Den senare glidningen skedde uppenbarligen i det romerska riket, när man övertog teater-konsten från grekerna och vidareutvecklade den (eller urartade den, om man så vill) till gladiatorspel där döden var på riktigt. Porr ligger i en gråzon, där både en konstnärlig (låtsad) och en real aspekt finns.

Så om viss producerad porr avsedd att hetsa upp inte gör det så är det inte porr? Ursäkta om jag använder porrliknelsen, men det är bara för att betona att det går inte att enkelt definiera konst (eller porr som är en genre inom filmkonsten) genom att blanda in något annat än upphovsmakarens/kreatörens intention. Hur någon upplever eller brist på upplevelse är estetik. Att något upplevs som rätt eller fel osv är etik.

Samtycke - eller ens kommunikationen är ett nödvändigt villkor - är irrelevant. Är du blind kan du inte uppleva en tavla, det gör inte att tavlan inte skulle vara konst. Intentionen att med sin skapelse ge upphov till en känsla, beröra sinnen, är allt vi kan säga om vad som är konst.

Så vill någon ge sig in i detta träsk åtminstone läsa länken och om det upplevs som svårt att läsa så är det för att det är svårt att greppa. Jag nöjer mig med min enkla definition på vad som är konst (allt du skapar som du vill ska vara konst).

Jag ska inte tjafsa vidare, eftersom jag absolut inte vill riskera att du bränner din blogg i något konstnärligt utbrott. Jag nöjer mig med att konstatera att vår huvudsakliga filosofiska skillnad här ligger i att jag anser att konst är något kommunikativt som uppstår genom (oftast underförstått) samtycke mellan (minst) två parter, medan du anser att det räcker med en part som skapar något med en konstnärlig avsikt... och med den definitionen borde väl då Anna Odells kreation kunna passera som konst, eftersom man knappast kan motbevisa hennes påstående att hon hade en konstnärlig avsikt.

Anna Odell har startat en jätteviktig debatt - kan bara hoppas att den fortsätter! Go Odell!

Vilken är debatten? Som jag sett den hittills handlar den mer om "vad är konst" och mindre om "psykvård". Fast det är kanske det du menar?