I dagarna äger en stor FN-konferens, eller "högnivåmöte", rum i
Wien för att "fira" att det nu är tio år sedan som UNGASS
(generalförsamlingens specialsession om narkotika som utlöste "kriget mot
narkotikan"). Drottning Silvia deltar som nickedocka, som i och för sig
redan har lånat ut sin politiska pant för World
forum against drugs, som arrangerades av bland annat ECAD
och RNS, standardmotståndare till det som
kallas för Harm reduction, ja, motståndare till folkhälsa närmare bestämt,
ideologi föregår att rädda liv.
"Under the patronage of H.M. Queen Silvia"
Ett politiskt statement intressant nog.
Men nu är det inte bara Queen
Silly som är där och håller Maria
Larsson (folkhälsominister, Kd) i handen för att ge kungligt maktsken utan
även en stor mängd personer som förstår att den svenska modellen och att
stora delar av bygget av FN-konventionen om Narkotika är politiskt och
ideologiskt designad, och dessutom ohållbar och orealistisk. Däribland
Berne Stålenkrantz och Pierre Vano från Svenska
brukarföreningen. Dessa personer har vida större kunskap om
narkotikapolitikens konsekvenser än vad Drottningen har, men det är uppenbart
att hon väljer att liera sig med, lyssna på och ta politisk ställning
tillsammans med politiska intressenter och organisationer i dess följsamhet.
Det är lika uppenbart att Drottningen tar ställning för politik och mot
kunskap.
Man kan gott fråga sig varför kungahuset tar ställning politiskt i denna
fråga och helt utan att ställas till svars.
Drottningens kompis Maria Larsson luftar sina politiska ställningstaganden
offentligt på newsmill:
Här kommer väl kända tvistefrågor i den internationella
narkotikapolitiken att behandlas. Det gäller i synnerhet åtgärder för att
minska narkotikans skadeverkningar (s.k. harm reduction). Olika betydelser läggs
in i begreppet på internationell nivå och uttrycket har delvis
"kidnappats" av legaliseringsförespråkare. Sveriges hållning är
och kommer att vara att insatser som vidtas ska vara i linje med FN:s
konventioner på området.
Det vittnar mest av allt om att antingen hittar Larsson på eller så är hon
faktiskt så här okunnig. Begreppet "Harm
reduction" (skadereducering alternativt skademinimering) har inte olika
betydelser, och det har sannerligen inte kidnappats av
"legaliseringsförespråkare". Detta är direkt ohederligt eftersom
det är snarare så att begreppet håller på att riskera kidnappas av personer
som Maria Larsson som själv tänker sig att att det skulle kunna handla om att
avhållsamhet är en sådan strategi i linje med skadereducering. Så är
verkligen inte fallet.
Själva rörelsen för harm reduction innehåller såväl rättighetsförespråkare
(som en del av mänskliga rättigheter) som pragmatiska anhängare av
tanken att det behövs metoder för att lindra skadeverkningar och kombinationer
av dessa tankesätt är ganska vanliga.
Legaliseringsförespråkare i sig kan vara av det senare slaget, just för
att det skulle vara mindre skadligt att inte kriminalisera exempelvis bruk,
andra ser det mer i ett helhetsperspektiv och menar att det så kallade
"kriget mot narkotika" (som kan påstås redan ha utlysts i och med FN:s
narkotikakonvention från 1971, men i synnerhet med UNGASS) skapar mer problem än det löser.
Legaliseringsförespråkare är därför inte nödvändigtvis
"rättighetsförespråkare", och det är Maria Larsson som i sin
okunnighet blandar ihop såväl uppfattningen inom rörelsen och begreppen i en
enda salig röra för sina egna syften och politiska skäl. Detta är pinsamt
nog vår representant ute i världen för den svenska hållningen, och allt det
säger är hur ofantligt okunniga svenska politiker är och hur de
tillrättalägger sin egen okunnighet genom att hitta på allt eftersom det
låter bra och stämmer med deras egna okunniga hållning. Deras ideologiska och
politiska hållning fungerar inte tillsammans med den beprövade kunskap som
finns. Att de dessutom framhåller att den svenska modellen är så fantastisk
är rent av skrämmande med tanke på att det enda påtagliga vi kan uppvisa i
effektivitet är antalet åtal mot brukare eftersom vi kriminaliserat bruk och
gör det lätt att statistiskt bättra på upplevelsen av "effektiv"
modell.
Motståndet mot sprutbyte är exempelvis ideologiskt baserat, eftersom här
tror man att det skulle "uppmuntra" människor att börja använda
heroin, trots att det finns
absolut inga vetenskapliga belägg (Björn Johnsons artikel om
forskningsfusk i sprutbytesfrågan) för detta.
Häromdagen publicerade The
Economist en ledare om kriget mot narkotikan, som alltså har sitt ursprung
i UNGASS, de skriver bland annat:
That fear [mot legalisering] is based in large part on the presumption that
more people would take drugs under a legal regime. That presumption may be
wrong. There is no correlation between the harshness of drug laws and the
incidence of drug-taking: citizens living under tough regimes (notably America
but also Britain) take more drugs, not fewer. Embarrassed drug warriors blame
this on alleged cultural differences, but even in fairly similar countries
tough rules make little difference to the number of addicts: harsh Sweden and
more liberal Norway have precisely the same addiction rates. Legalisation
might reduce both supply (pushers by definition push) and demand (part of that
dangerous thrill would go). Nobody knows for certain. But it is hard to argue
that sales of any product that is made cheaper, safer and more widely
available would fall. Any honest proponent of legalisation would be wise to
assume that drug-taking as a whole would rise.
There are two main reasons for arguing that prohibition should be scrapped
all the same. The first is one of liberal principle. Although some
illegal drugs are extremely dangerous to some people, most are not especially
harmful. (Tobacco is more addictive than virtually all of them.) Most
consumers of illegal drugs, including cocaine and even heroin, take them only
occasionally. They do so because they derive enjoyment from them (as they do
from whisky or a Marlboro Light). It is not the state’s job to stop them
from doing so.
What about addiction? That is partly covered by this first argument, as the
harm involved is primarily visited upon the user. But addiction can also
inflict misery on the families and especially the children of any addict, and
involves wider social costs. That is why discouraging and treating addiction
should be the priority for drug policy. Hence the second argument:
legalisation offers the opportunity to deal with addiction properly.
I EU-observer kunde man läsa
igår att:
Ten years after a UN commitment to cut global drug demand and supply, no
significant results have been achieved, a European Commission report said on
Tuesday (10 March).
Dags att vända blad. Sverige har kritiserats för sin hållning i sin
narkotikapolitik, det kanske kommer som en överraskning men om man ska hålla
sig strikt till FN:s narkotikakonventioner och UNGASS, som den svenska modellen
så kommer det krocka med andra konventioner, som den om hälsa. Om denna
kritik, en skuggrapport
i samarbete mellan IHRA och Svenska brukarföreningen, går att läsa på IHRA:s
hemsida:
This Shadow Report follows on from
a visit by the former UN Special Rapporteur on the Right to Health, Professor
Paul Hunt, who visited Sweden in 2006
and submitted his report to the General Assembly of the United Nations in
February 2007. While congratulating Sweden
for its extremely high standard of living, the Special Rapporteur was critical
of the country’s poor implementation of harm reduction – stating that
there was no room for complacency and that harm reduction was essential to
enhance the right to health of people who use drugs. He concluded that Sweden
has an obligation under the right to health to implement a comprehensive harm
reduction policy across the country and as a matter of priority.
Folkhälsa, Maria Larsson, kan du ens stava till dess innebörd? Jag kan hjälpa dig på traven: Rädda liv, inte rädda ideologiska skygglappar. (Skadereducering tar folkhälsa på allvar, med realism och kunskap.)
Ett tillägg: Maria Larsson yrar i
sin newsmillartikel om ett narkotikfritt samhälle och ryser inför tanken om
heroinförskrivning. Om det första ska tillämpas kan inte heller några
förskrivningar finnas alls som involverar "narkotika", noga räknat
är Metadon och Subutex också narkotika, för att inte tala om andra
morfinbaserade preparat som förskrivs till exempelvis smärtpatienter, eller
andra slags droger som sömnmedel och psykofarmaka. Den ENDA skillnaden är
FÖRSKRIVNINGEN. Därför är redan på idéstadiet principen
"narkotikafritt samhälle" en dumskalleformulering av dumskallar som
inte tänkt igenom saker och ting.
intressant om drottningen, politik, narkotikapolitik, UNGASS, Wien, IHRA, Harm reduction, svenska brukarföreningen
Uppdatering: Drottningen har visst talat och en direktrapport här:
www.cndblog.org
"The Queen spent most of her time commending the involvement of NGOs
in the development of international drug policy, and specifically the Beyond
2008 process. The Queen suggested that the finalised Political Declaration
on drugs being presented to the High Level Meeting contains much common ground
with the Beyond 2008 Declaration.
While the Queen's support for civil society is ceratinly welcome, her
conclusions regarding its reflection in the Political Declaration would be
disputed by many, especially as the Beyond 2008 provided explicit support for
harm reduction."
Läs mer på IHRA
här om denna "common ground"
Beviset för att skademinimering fungerar på riktigt är väl Holland, om inget annat. Aldrig hör man talas om några gatuskjutningar därifrån. Danmark däremot har börjat få just sådana problem efter de hårdare tagen mot Christiania o.dyl., och USA har förstås haft dem länge. War on Drugs har gynnat den organiserade brottsligheten så till den grad på den amerikanska kontinenten att det nu börjar talas om Mexico som en failed state för att drogmaffian har blivit starkare än statsmakten.
Nyligen så förbjöd man väl magiska svampar där, va?
Men Mexiko är intressant... Vågar vi hoppas på ett fullskaligt krig, eller?
Men det är klart, att i Herren Guds ögon får man väl högst poäng för att man står för absolut renlevnad som policy, come hell or high water, och då behöver man ju inte bry sig om argument och empiri och sånt liberalt skit. Och om någon har ont, ja det ska dom ha, för det har Gud bestämt!
Låter bra för affärerna. Vapenaffärerna...
Ja, och släng in lite förbud mot prostitution också, så blir det full pott i svartkassan. But hey, what the heck, ju snabbare samhället och civilisationen går under, desto snabbare får vi träffa Jesus! It's a win-win-win for the true believer!
Inte bara win-win, utan win-win-win? Jag tror att du har sprängt managementlitteraturens ramar!
Ja, det är en extra win-bonus att få komma till Himlen, förstås. Är man rättroende så har man verkligen ingen anledning att frukta världens undergång, eftersom den innebär en win i sig! Därför kan man också förespråka vilken vansinnespolitik som helst och ändå känna sig trygg. Hallå, är det inte dags att chockhöja snuspriset snart igen? Vi måste ju få fler att börja röka för fasen. Det är bra för smugglingen! Cigaretter är ju så lätta och internationellt gångbara, mycket bättre som smuggelgods än det jävla snuset, som rent ut sagt ser ut som skit, och är svårt att pracka på aningslösa barn.
Med en förskrivning av narkotika till missbrukare skulle det ekonomiska incitamentet att rekrytera nya missbrukare bli mycket mindre. Ta bort bulken av kunderna så faller hela smuggelaffären.
”Deras ideologiska och politiska hållning fungerar inte tillsammans med den beprövade kunskap som finns.”
Det här är en viktig insikt och det är ett viktigt jobb som du Louse m.fl. gör genom att skapa språk som gör det möjligt att tala om saken. Det kan nog faktiskt vara så att många ( Maria Larsson? ) inte förstår vad som menas med harm reduction, man famlar i sitt förråd av förutfattade meningar i sina försök att få bitarna att falla på plats. Ta en mening som – cannabis är en mindre skadlig drog än alkohol – jag skulle vilja hävda att den meningen var närmast obegriplig för de flesta svenskar för bara 10 år sen. Jag såg så sent som häromdan på reagera meras hemsida ett försök att tolka en liknande mening, lösningen blev att det förmodligen handlade om propaganda från haschförsäljare.
Så ditt skrivande och den senaste tidens artiklar på newsmill gör säkert nytta, speciellt som det på sikt skapas ett språk som gör en rimligare drogpoitik rationell med politiska intressen
Eller mellanölsförbud men sprit på systembolaget för den delen, ingen anledning att gå över ån efter vatten, när det gäller sprit har vi ju anammat den modellen delvis (se även motbok).
Vad gäller Danmark så är det vid det här laget lite mer komplicerat. Våldet har börjat agera efter en egen logik vad jag förstår där gängtillhörighet/etnicitet/demografi/geografi/lite av varje nu även bidrar. Startskottet verkar dock ha varit den lysande iden att rensa Christiania (klicka mitt namn för mer om det). Att förespråka harm reduction på nørrebro idag torde vara rätt enkelt...
För att inte tala om Colombia som nästan är där. Vill man läsa annorlunda reportage om hur det är att leva nära eländet är http://exiledonline.com/?s=pancho+montana skoj läsning.
Kolla in förra veckans huvudledare i The Economist om ni inte gjort det. Jag tror ni kommer att gilla vad som står där.
Där görs också en jämförelse mellan Sverige och Norge där man konstaterar att det i sammanhanget mer liberala Norge har mindre problem med droger än mer hårdföra Sverige trots att länderna i övrigt kan anses kulturellt närstående.
Nej, just det, det finns ingen anledning att gå över ån efter vatten. Vi har redan skademinimerande åtgärder som tillämpas istället för förbudspolitik, även om många inte förstår att det är vad det är frågan om. Systembolaget och monopolet må kritiseras som sådant men likväl är det en lösning som erkänner att människor brukar alkohol och anpassar sig efter faktumet inte någon stollig idé att om en drogfri värld.
Intressant att Delphi-lisa nämner mellanölsförbud och systembolaget som exempel på skademinimering. Ja, så länge systembolaget fungerar på ett rimligt sätt och inte överprisar kan jag hålla med om det, men tendensen var under en lång period att gå mycket längre, att radikalisera, minska öppettider, höja priser och t.o.m. totalförbjuda mellanöl - även på systemet - som om det vore värsta knarket! Då gick man över gränsen från skademinimering till förbudshysteri, och då tappade man samtidigt mycket av sin trovärdighet, eftersom nykterism som politiskt mål inte var folkligt förankrat. Det var då den stora smuggel- och hembränningsperioden började, och OBS det var ENBART för att få stopp på DEN som man började anta en något mer resonlig alkoholpolitik igen. Man såg nämligen och oroade sig för de minskade intäkterna från systemet samtidigt som alkoholkonsumtionen ändå ökade.
Det här är en viktig insikt och det är ett viktigt jobb som du Louse m.fl. gör genom att skapa språk som gör det möjligt att tala om saken. Det kan nog faktiskt vara så att många ( Maria Larsson? ) inte förstår vad som menas med harm reduction, man famlar i sitt förråd av förutfattade meningar i sina försök att få bitarna att falla på plats. Ta en mening som – cannabis är en mindre skadlig drog än alkohol – jag skulle vilja hävda att den meningen var närmast obegriplig för de flesta svenskar för bara 10 år sen. Jag såg så sent som häromdan på reagera meras hemsida ett försök att tolka en liknande mening, lösningen blev att det förmodligen handlade om propaganda från haschförsäljare.
Så ditt skrivande och den senaste tidens artiklar på newsmill gör säkert nytta, speciellt som det på sikt skapas ett språk som gör en rimligare drogpoitik rationell med politiska intressen
Och viktigt är att fortsätta sticka hål på mytologin kring vad harm reduction verkligen är och hur det kan användas. En sådan mytologisk föreställning som du tar upp är hur förespråkare för modellen anklagas för att gå någon "industris" ärenden, men i själva verket ligger det huvudsakligen i samhällets intresse att mota bort avarter som uppstår på grund av en svart marknad, och dessutom på en vit marknad är det för "industrin" avgörande att ta ett sådant ansvar att deras produkter får ett gott rykte (alkohol t ex men jämför även med sk Coffe shops i Holland).
Men vinden vänder också, det är egentligen Sverige (och bl a USA) och den traditionella (specifikt det ensidiga fokuset på förbud och repression) policyn som allt mer ter sig udda ute i världen och för många olika slags organisationer (såväl användarorganisationer, som hälsoorganisationer), och till trots att just denna syn får ett genomslag i FN som nu. Trögheten, byråkratin, i systemet är helt ur takt med den förändring i syn som börjar ta form på allvar.
Jepp, det är från den jag citerar och den bör alla läsa. Det ännu mer intressanta är tendensen att framhålla Sverige som ett föredöme genom att jämföra med t ex Skottland som har anammat en hel del harm reduction-metoder, och genom detta mena att det är på grund av att Sverige inte har anammat sådana metoder i lika hög grad som vi "lyckas". Men de socioekonomiska förhållandena är och har varit mycket olika och i själva verket är det så att själva drogutbredningen också är och har varit mycket olika dessutom, det är som att jämföra äpplen och päron. Detta irriterar mig väldigt mycket. En mer relevant jämförelse är just med Norge.
I mina ögon är en harm reduction-policy genomdriven och administrerad av myndigheter i en välfärdsstat ett enormt mycket större hot mot individens fri- och rättigheter på sikt än vad den mest repressiva förbudspolitik är. Vilket jag också tror är den stora anledningen till att politiker i högre grad börjar anamma den.
I ett rent repressivt samhälle åker man fast, biter hårt i gräset genom ett straff, och är sedan utsläppt och kan börja på ny kula, antingen med (miss)bruk eller med något annat. Så fungerade påföljden för drogbrott innan vårdperspektivet anammades. I många länder kunde man som läkare till och med få börja jobba igen med att skriva ut de preparat man missbrukat när straffet väl var avtjänat. (Kuriosa, en av historiens värsta seriemördare Harold Shipman var läkare och hade haft missbruksproblem med tillhörande avsked samt återupptagen läkarpraktik, även om det han missbrukat var amfetaminpreparat och det han dödade sina offer med var morfin.)
I ett harm reduction-system administrerat av en välfärdsstat kommer (miss)brukaren däremot aldrig av kroken. Det man har är en sjukdom och ett samhällsproblem, inte ett privat problem. Och staten ska "hjälpa" (dvs. kontrollera) en. För att få behålla körkort, bidrag och liknande måste man ständigt bevisa sig mot myndigheterna. Det sociala kommer aldrig att släppa taget och ens mapp kommer att växa till döddagar. Att staten delar ut knark till missbrukare är dessutom ett ännu bättre sätt att vinna röster än att dela ut bidrag. Vem röstar bort den hand som ger en de droger man behöver, i synnerhet som alla andra distributörer på marknaden är förbjudna? Slutligen, har inte staten i ett sådant system alla incitament i världen att öka missbruket snarare än minska det? Ju fler missbrukare, desto mer personer vars liv man får insyn i och kontroll över på sätt som aldrig skulle accepteras rörande ”vanliga” medborgare, och ju fler som måste stå med mössan i hand för sina dagliga doser vid farbror statens dörrar varje morgon. I några länder som anammat delar av harm reduction-perspektivet har det nu börjat pratas om en vidgning av diskrimineringslagstiftningen för att ett tidigare narkotikamissbruk inte ska ligga en arbetssökande i fatet när denne söker jobb, något som ligger helt i linje med myndigheternas målsättning i frågan (kontroll över det civila samhället) men knappast frihetsälskarna eller arbetsgivarna.
För att ett rimligt alternativ till en repressiv narkotikapolitik ska kunna utformas i en skala utanför vissa begränsade områden inom en stad (där man verkligen har incitament att nå de effekter man föresätter sig) måste först välfärdsstaten skrotas eller harm reduction-programmet totalt avskiljas från detta. Först efter att den premissen accepterats kan man fortsätta. Själv tror jag harm reduction har bättre möjligheter att gälla inom en välfärdsstat om små grupper tar på sig den rollen själva, statens repression av dessa initiativ till trots. Då bevaras incitamentet att verkligen göra vad man ska (minska lidandet, öka autonomin, återge ett normalt liv) på ett sätt som aldrig kan vara fallet när det sker i statens regi samtidigt som incitamenten och verktygen för att kontrollera och övervaka (miss)brukarens liv saknas eller är kraftigt begränsade och grundar sig på frivillighet.
Varför kan man då inte sikta på geografiskt begränsade harm reduction-program stödda av myndigheter, som i Schweiz? För att i Sverige kan sådana inte drivas uteslutande med lokal förankring. Om myndigheterna efter mycken övertalning involveras blir dessa testprogram, som senare blåses upp på nationell nivå. De nya nationella programmen kommer ha pålagor som saknades i de ursprungliga testprogrammen som just ökar myndigheternas makt, kontroll och styrning av behandlingen, de som utför den, och främst de som ingår i denna. Parallellt med de nationella programmens genomförande kommer de friare testprogrammen läggas ned och deras utförande i privat regi att förbjudas. De som tycker denna syn på myndigheter känns som paranoia uppmanas undersöka vad en 18-åring som idag påträffas med cannabis eller benzo i systemet utsätts för i åratal av de sociala myndigheterna för sitt eget bästa, en övervakning och kontroll som eskalerat explosionsartat allt eftersom vårdperspektivet kommit att komplettera repressionsperspektivet.
Jag kanske läste igenom ovanstående inlägg för hastigt, men det tycks mig lite besynnerligt att argumentera mot holländsk typ av harm reduction utifrån policies som bedrivs i ett land som är ett av de mest uttalade motståndarna till sådant (när det gäller narkotika), dvs Sverige.
Minimalisten: Ett enkelt svar på din komplexa framställning med farorna av HR administrerat av myndigheter/staten - vilken jag instämmer i givet det scenariet att bruk och innehav är kriminaliserat och som ett straff/påtvingat vårdtänkande - är att peka på vikten av avkriminalisering av bruk och innehav för eget bruk och möjligen som det holländska systemet vad gäller cannabis och hasch.
Vi behöver knappast skrota välfärdsstaten eller hjälpinsatser via välfärden för människor i behov för att åstadkomma ett vettigare klimat. Däremot måste hela idén om det narkotikafria samhället skrotas som den orealistiska idé den är. Jag ser inte att Holland varit tvungna att utesluta preventionsarbete heller för den sakens skull.
Så centralt för HR-diskussioner och lösningar som inte kränker rättigheter och med respekt för människors integritet, rörande narkotika, är själva frågan om kriminalisering och legaliteten av drogbruk.
Kungafamiljen skall inte ta politisk ställning för de anses representera hela folket och inte några särintressen (ja, jag vet att det är vansinnigt, men det är så det är...) Därför får de ta ställning för saker som anses totalt okontroversiella - hundvalpar, sockerkaka, barnporrmotstånd och repressiv narkotikapolitik. De som är emot någon av dessa tillhör nämligen definitionsmässigt inte folket utan har smugit sig in där på falska meriter.
Den som är för något av dessa, skall det vara.
Minimalisten & Louise: Bra poänger. Men då klassiska liberaler länge har varit dryga moralister (pjopp-pjopp, jag skall få stoppa i mig precis vad som helst och tillåtas köra bil efter det, för annars kränks mina rättigheter) utan minsta antydan till att diskutera empiri och önskvärda resultat än mindre anta ett utrikesperspektiv, så kan en diskussion kring HR vara ett sätt att kamma till sig på.
Anders: Självklart. Tror du att det är en slump att den stat som ylade mest högljutt om hur fritt det var samtidigt definierade i ett exakt bråktal hur lite människa slavarna var?
Posta ny kommentar