Svenskhet är att grupparbeta och att delta i psykologiska tortyrexperiment

Liberatister ställer frågor till Sverigedemokraterna och undrar vad svenskhet är och får till svar i kommentarerna en upprördhet av ett slag som är välbekant. Att ifrågasätta hur svenskhet kan användas politiskt är som om det därmed förnekas att det finns något som kan kallas svenskhet alls. 

Oroa er inte, nationalkaraktären är inte död, så klart det finns svenskhet, men om den är så speciellt beundransvärd är en annan fråga och väldigt beroende på hur och när den kommer till uttryck. Om mesighet är en nationalkaraktär så är den antagligen svensk men inte genetisk.  

Den svenska folksjälen är mesig eller självgod beroende på vad. Den är å ena sidan konsensussträvande och å den andra olidligt förtröstansfull inför den svenska goda makten som gärna också ska gå på export ut i världen. Som med sexköpslagen, som med konfliktmedlare. Två sidor av samma mynt. 

Det är ingen slump att svenskar störtar runt om i världen och är populära att anlita som medlare i konflikter, vi är ju världsbäst på att kompromissa och komma överens. En förhoppning att man kan klubba ondskan till underkastelse med kompromisser och ömsesidig förståelse. Den som upplevt svensk skolväsende vet att allt från sexårsverksamhet till grundutbildning är präglat av grupparbetets välsignelse, det finns inkodat i det svenska beteendet. Men detta grupparbetande präglas - som vi alla vet - av att någon tar på sig eländet, leder och driver, och att resten följer och parasiterar. Vi har alla varit där. När det inte fungerar vänder vi oss till läraren och klagar. Svenskar skulle antagligen vinna varje internationell tävling i psykologiska tortyrexperiment. För mesigheten är också konform och godtrogen. 

Bara i Sverige finns det förresten ett TV-program som heter Grannfejden, inramat med FN-symboler och hela kitet, där riktiga konfliktmedlare, ska hantera det hemska och nästan kittlande ofattbara, att folk är osams så öppet och ogenerat.

Det är nog ingen slump heller att i exempelvis Italien pågår tiotusentals med granntvister varje år i domstolarna, medan vi i Sverige mestadels skriver sura lappar i tvättstugan och hoppas vid gudarna att ingen förstår vem som skrivit den, eller skriver en insändare till Hyresgästföreningens tidning, och i värsta, värsta fall, som är ett misslyckande, tar vi kontakt med störningsjouren. I Sverige pratar vi och reder ut saker och ting, grupparbetar oss fram till lösningar eller vänder oss till makten, i andra länder dödar man grannen, hennes barn och mormor och en granne till av bara farten, eller går i regelrätt krig, enter machetes. Det anses lite osvenskt att skjuta grannen för att de hejjar på fel fotbollslag, röstade på fel presidentkandidat eller spelar opera för grannarna klockan 2 på natten. 

Det är sådan medlande svenskhet som antagligen smakar gott på en flygresa till Mellanöstern, men det är inte riktigt samma sak i morgontrafiken till de demokratiska institutionerna. Enter psykologiska tortyrexperiment.  

Då blir medlaren och konfliktlösningarna som passar i ett sammanhang ersatta med konflikträdsla och krypande för de som står över en i en makthiearki, partipiskor som viner och folk som mobbas lätt in i leden, och samma inställning blir en destruktiv mesighet. Enter en Karl Sigfrid eller en Federley utmobbad och gråtande av partipiskor under den rasande FRA-omröstningen förra året. 

Det mest ofattbara med denna mesighet är att den är så utbredd, det är som om många skockar sig lyckliga runt den och de som utlovar mest bedövning och minst smärta. Ju ofriare desto mindre smärta. Det är då mesigheten blir fegheten, det är bara en fråga om en grad, och om en jämförelse.

Det är svårt att förklara annars hur det kan komma sig att just i Sverige lyfter få på ögonbrynen när det gäller övervakningsfrågor, medan i  andra länder går man till storms när det exempelvis diskuteras att införa nationella ID-kort. Typiska svenska åsikter är att "men hur ska man annars veta vem någon är?" eller något hjärndött om "rent mjöl i påsen".

Bara i Sverige är det möjligt att en minister som en gång hade vida planer att införa ett kontroll- och övervakningssamhälle tror att det är något fint med ett öknamn och döper sin blogg till "Bodströmsamhället". Och som sedan surade när han inte själv var den som drev. 

Bara i Sverige går en regeringskoalition framåt och piskar motståndarna i en opinionsmätning efter att ha infört några av de mest frihetskränkande lagstiftningarna i modern tid, bortsett från frihetsinskränkningar under andra världskriget. Detta efter att en facklig ledare - ledaren av ett grupparbete - visar sig ha usel moral och glatt medgivit stora bonusar när det är...impopulärt. För den svenska folksjälen är denna snövita moral tydligen vida viktigare än integritet och frihet. 

I Sverige spelar det egentligen ingen roll vilken koalition som styr. Vi grupparbetar oss genom livet och förlitar oss på att någon kommer bestämma och ta hand om allt. Och så många bara bräker med mesigt och glömmer att det nog inte finns någon svenskhet egentligen som går att definieras som Sverigedemokrater skulle önska, bara när vi känner oss malliga över den och det är väl bara någon slags form av chauvinistisk naivism och väldigt banalt.

intressant