Knarkgäng och det globala destruktiva kriget mot narkotikan

Det går en serie på Discovery om gäng runt om i världen. Ross Kemp leder programmet och far så runt i världen med den superseriala ambitionen att undersöka gängen och ta reda på varför de finns och vad de gör. Låter det extremt töntigt beror det antagligen på att du har god smak och når takhöjden för normal intelligens samt att du antagligen vet vem Ross Kemp är. En brittisk actionskådis i b-laget. Det är lika sannolikt för en actionskådis att vara undersökande journalist som för en vegan att vara framgångsrik korvkioskägare.

Resultatet blir därefter. Hjärndött och tragiskt som när Kemp åker till Belize och stolpar bredbent runt och pratar med de han antar är representanter för den hejdlösa våldskultur som exploderat i bakvattnet av narkotikakriget. En befolkning vars enda levebröd tycks vara knark och våld eller underhållning av turister. Ett land i den berömda narkotikazonen i Mellanamerika där människor som allra tydligast får betala det höga priset för narkotikakriget. Om detta nämner Kemp ingenting, han ställer inga relevanta frågor, vare sig till underdogsen eller till krigsmakten och pengarna det genererar, och drar således inte en enda slutsats som belyser vad det är som händer och har hänt i detta lilla land där fattigdom och korruption agerar nyttig hantlangare för makten och skjuter blint i en värld där våldet är normaliserat som kulturell preferens. Samtidigt tar sig världspolisen - USA - sig allt mer större befogenheter att kontrollera suveräna stater i namn av det globala narkotikakriget. Det trappar upp både våldet och priset. 

I Belize och i andra länder i denna narkotikazon som tjänar på världspolisens narkotikakrig dör människor i en frekvens som kan likna ett krigstillstånd eller lever i gated communities med fin utsikt över stränder. De senare berörs inte speciellt mycket. 

Det är lätt att anta att det är knarket som skapar detta elände och spär på en misär av fattigdom och bistra framtidsutsikter. Men tänk om det inte är så enkelt? Det skulle antagligen krävas en ful och elak gonzojournalist för att orka ställa relevanta frågor i en värld som är fulare och mer komplex än vad många vill erkänna och där frågorna mer lämpligt borde ställas till ansvariga och inte bara de som lever med konsekvenserna. För Belize är sambandet uppenbart. Belize är ett så kallat transitland för colombianskt kokain och även heroin med destination USA där efterfrågan är hög. 

Döden och ondskan kommer tyvärr med en jamsig och världsfrånvänd FN-flagga och en star-and stripes färgad slips. För hur kan det komma sig att kriget mot narkotikan fortskrider som om misslyckandena är triviala och möjliga att vifta undan? Varje strategi i detta krig har öppnat för möjlig profit i en ändlös ström på en svart marknad som tjänar på kriminalisering och krig. Varför skulle narkotikaherrarna alls vilja något annat än ett narkotikakrig? Kostnaden för kriget består emellertid av döda människor, halshuggna, skjutna, knivhuggna, och oskyldiga barn och vuxna, där också sociala fungerande strukturer bryter samman. Men det priset betalar inte de som tjänar stort på detta, utan de fattiga, som i Belize som i hela världen.

***

Nå. I Sverige är det inte lika dramatiskt, men likväl far människor illa i hanteringen som uppstår i bakvattnet av detta krig. Här kämpar vi i ett tillstånd där vi tror att man måste föra en narkotikapolitik som antingen betyder att man släpper allt fritt eller att man måste hålla sig till samma gamla trötta dogmer. Ett land där vi hittills hellre offrat hälsa och liv hos de som knarkar än försöker hitta fungerande metoder som inte ställer krav på återhållsamhet. Med detta vill jag meddela att: 

Nu finns boken Straffa syndare eller hjälpa människor tillgänglig.

Waldemar Ingdahl och jag skriver på Newsmill och SVT-opinion idag om skadereduktion och boken. En intressant intervju - "Sverige hatar sina knarkare" av Oscar Levy - med Björn Fries och Ingdahl om skadereduktion och boken finns på Nyheter 24.

intressant