Den märkliga rättshaveristen från Uppsala och andra rövarhistorier

Cirkusen kring Susanne Dodillet tar aldrig slut verkar det som. Nu är Dodillets avhandling "Är sex arbete" anmäld av Sven-Axel Månsson och Jenny Westerstrand till Göteborgs universitet för "vetenskaplig oredlighet". Utgången kommer bara bli pinsam för anmälarna. Så vad driver dem? Hämndlystnad, rättshaveri, vad?

Att Sven-Axel Månsson tagit illa vid sig för att ha blivit utpekad som en av de figurer som medverkat i stort på den akademiska arenan kring prostitutionsforskning är ganska förståeligt på ett mänskligt plan, eftersom det inte är i smickrande ordalag och med udden riktad mot något oerhört centralt. Nämligen hans tendens i sin forskning (som given i den så kallade prostitutionsutredningen) att sålla bort röster som går i strid med hans personliga upplevelser av hur saker och ting är. Detta vill han icke vidkännas och motar bort det hela i en debatt han initierat på Socialpolitik med ord som att:

En av kvinnorna var Malmöbaserad, de två andra var från Stockholm. Den Malmöbaserade kvinnan sökte och fick både ekonomiskt och annat bistånd av socialarbetarna vid Malmöprojektet. Bland annat medverkade vi till att hon så småningom fick tillbaka vårdnaden om ett av sina barn, som omhändertagits på grund av svåra problem i familjen. Många var de timmar vi ägnade åt att diskutera prostitution med denna kvinna. Kontakten med henne fortsatte flera år efter det att projektet avslutats. Personligen har jag aldrig delat hennes positiva syn på prostitution; hennes egna svåra upplevelser av erfarenheter bar syn för sägen.

...

Dodillets påstående att kvinnornas perspektiv inte togs på allvar av forskare och utredare är nonsens, för att inte säga ren och skär lögn. Prostitutionsutredningens sekreterare Hanna Olsson hade t.ex. kontakt med samtliga tre kvinnor under utredningstiden, men också med andra som eventuellt förespråkade prostitutionen. Saken var bara den att dessa kvinnors positiva beskrivningar av sina erfarenheter inte kunde uppvägas av alla andra berättelser som handlade om utsatthet och utnyttjande. Beläggen för existensen av den lyckliga horan var helt enkelt inte övertygande. Och de har inte blivit bättre med åren, inte heller i Dodillets tappning. Hennes argumentation för en integrering av prostitutionen i samhället under parollen: avmoralisera sexualiteten, förefaller dessutom helt bakvänd. Behöver vi verkligen prostitutionen för att ”befria” sexualiteten? Däremot finns det idag lika många skäl som tidigare att erbjuda kvinnor och män, med tunga erfarenheter av den cyniska hantering som prostitutionen ofta innebär, hjälp och stöd att lämna verksamheten och integreras i samhället. På denna punkt återstår mycket att göra både nationellt och i ett globalt perspektiv.

 

Alltså hjälp. Det verkar som om Månsson inte förstår att han till och med i en replik mot Dodillet faktiskt visar prov på exakt det som hon uppfattat i hans aktionsforskning, att hans negativa eller ska vi säga "räddande" hållning också styrt hans arbete med prostitution (rädda dem därför att prostitution är dåligt) och det akademiska resultatet (prostitution är negativt och de bör därför räddas). Den som inte ser problemet här måtte vara blind.

Att Månsson känner sig missförstådd är en helt annan sak och speciellt konstigt om man gör det till ett ärende för att bemöta kritiska punkter kring hans forskning. Att uppleva sig vara missförstådd är inte en fullgod anledning att anmäla forskare för fusk eller som det heter "oredlig vetenskap". Det kommer inte leda till någonting, förutom möjligen den fadda känslan att försökt utöva en maktdemonstration riktad mot ett förhatligt objekt som inte tycks låta sig tystas: bli rädd nu flicka lilla.

Att däremot rättshaveristen Jenny Westerstrand tar det som en personlig anledning att gå i strid för sin älskade Eva Lundgren och sin omhuldade ideologiska upplevelse av hur saker och ting är, ställer saker och ting dock i ett intressant ljus. Med älskad menar jag just älskad. Med rättshaverist menar jag också rätthaverist. Det finns kontextutella betraktelser kring detta som styrker båda påståendena, bland annat en festskrift till Lundgren Guts and Glory (tillfällig url, uu:s databas ligger för tillfället nere) som är väldigt roande att läsa och samtidigt gripas av insikten att "herregud vilken rättshaverist". Här i denna festskrift finns en lång, lång, mycket lång, text som är ett brev ställd till Genusvetenskaplig tidsskrift, och om hur Westerstrand dissades att skriva i den, rörande en undersökning om hur dokumentären Könskriget inverkade på behandlingen av Slagen Dam och det som ledde till att Eva Lundgren anmäldes för ovetenskaplighet. Alltså, Westerstrand dissades för att det är inte rimligt på något vetenskapligt vedertaget sätt att utvärdera något som man själv är engagerad i både vetenskapligt och emotionellt. Detta var för Westerstrand något häpnadsväckande och igång gick rättshaveristen. Samma sak ser vi utspelas här i detta krig mot Dodillet, som haft mage att knyta an tillkomsten av sexköpslagen bland annat till radikalfeministisk teori.

Nå, finns det då någon som helst saklig kritik mot Dodillet? Jodå, absolut, men den kritiken sammanlagd - ens om vi tar med medhållande recencenter i DN (2) och cirkelmedhållande Sydsvenskan vars mailbox som påstås överflödas av icke namngivna men medhållande forskare eller gör cirkelhänvisningar mellan dem och Westerstrand - utgör inte grund för anklagelsen om fusk eller manipulerande med material, dvs "vetenskaplig oredlighet". Den utgör inte heller grund för att hennes avhandling skulle förändras i någon väsentlig del alls.

Och om vi ska gå den vägen har jag ett och annat att säga om Westerstrands avhandling, men det får anstå (tipset är annars Klassisk feminism, sid 180-182 för några punkter rörande vissa argument hon använder sig av i sina slutsatser som är vettlöst - som jag ser det - färgade av slentriantänkande och mindre av eftertanke, och då har jag inte ens nämnt grodan att den tyska prostitutionspolicyn skulle vara resultatet av konservativt inflytande.) Westerstrand vill faktiskt inte ha dialog, det enda språk hon tycks förstå är skyttegravar, krig eller möjligen en kärnkraftsdiskussion så bemöda dig inte med att leta efter kommentarsfunktioner på hennes blogg för att ställa frågor och diskutera. Guts and glory var det.

Tidigare om Eva Lundgren och granskningen. Läs även Blogge och Johan Lundberg.