Andra upplagan 2010 med nytt extramaterial! Nu i bokhandeln.
2009 kom min bok Klassisk feminism ut på Hydra förlag. Den finns att köpa på bland annat bokus och adlibris.
Det är en bok som diskuterar feministiska frågor ur ett individualistiskt och liberalt perspektiv. I SvD kallades boken för en feministisk folkbildning för högersinnade. En intervju med mig finns på E24 kvinna: Individualistfeminist, javisst! I sommar diskuterade jag boken med Tiina Rosenberg i P1 som kan avlyssnas här (ca 20 minuter in).
Några samlade recensioner, och denna (Dalademokraten).
Vill man som gammal feminist få sin egen världsbild bekräftad ska man inte läsa Louise Persson. Vill man ha världsbilden utmanad ska man med fördel göra det. -- Susanne Sterner, Östgöta Corren
Anlägger man ett klassiskt liberalt och ett anarkistiskt perspektiv på feminismen – Louise Persson själv kallar sig libertarian feminist – lär många inom den etablerade kvinnorörelsen bli upprörda. På det viset är det här ett viktigt inlägg i debatten oavsett om man stödjer författaren i hennes strävan att omdefiniera och högervrida feministbegreppet eller ej. -- Filippa Mannerheim, Dalademokraten
Klassisk feminism är en viktig bok att läsa för alla intresserade, inte minst för att reflektera över sina egna ställningstaganden och åsikter som kanske kan behöva dammas av och funderas över en gång till. Radikalfeminist, socialkonstruktionist, liberal- eller särartsfeminist och naturligtvis även den som inte anser sig vara feminist alls, kan ställa sig frågan; Vad grundar jag mina argument på? Att de feministiska grenar som kritiseras av Persson redan har, och kommer att fortsätta, kritisera Perssons utgångspunkter råder inga tvivel om. -- Johanna Andersson, Tidningen Kulturen
Vi snackar feministisk folkbildning för högersinnade, en veritabel handbok för den som inte känner sig bekväm med kollektivperspektiv. Ja, det är nästan så att jag själv börjar överväga att kalla mig feminist. -- Sanna Rayman, SvD
Boken är väldigt genomarbetad... -- Tiina Rosenberg, SR (Lantz i P1)
Eftersom jag är född i November -59 har jag garanterat inget minne från 50-talet, men en del från tidigt 60-tal, och mer sammanhängande från mitten av 60-talet. Mitt intryck var att det faktiskt skedde en STOR förändring, inte minst mentalt, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, det blev en ny värld liksom, med musik och attityder och allting. På gott och ont. Jag såg mycket gott i det. Jag älskade hårdrocken som hade sin bästa tid i början 70-talet t.ex. Det här var också den unika mellanölsperioden i Sverige (min hang-up). Men det onda i denna period var kommunismen, som jag såg att man måste bekämpa, och det var därför jag blev så pro-USA och t.o.m. gick med i MUF. Jag skulle vilja leva i det tidiga 70-talet för evigt minus kommunismen.
Men vid närmare eftertanke, kanske inte. Då måste jag ju avstå från mina dataspel och internet.
Det beror helt på vad du lägger för egenskaper i "coolness". Hårdrocken var bättre förr fram till 70-talets slut, men cool nä.
Långt hår, fri sex, färg-TV, massor av nya lägenheter genom miljonprogrammet... man måste vara bra konservativ för att tycka att allting blev sämre i början på 70-talet.
Men kommunisterna hatade allt det goda som socialliberalismen gav, förstås. De ville ha ett helt annat samhälle, och genom revolution.
Och på discosidan hade du ju ABBA och Boney M och Donna Summer som hitmaskiner... Och 1976, när hårdrocken började dö, så kom Sex Pistols och uppfann punkrocken... så nä, ditt försök att ocool-förklara 70-talet håller inte. Det var en kreativ och frihetlig tid, som åkte på en socialistisk-konservativ backlash, men som höll ut längst i Danmark och Holland. Ja, sådant som Christiania och hasch-kaféer hade ju sin upprinnelse i den här tiden.
Det här inte bara bra ös, men borde tilltala alla anarkistiskt böjda:
http://www.dailymotion.com/video/x3w2p_sex-pistols-anarchy-in-the-uk_music
Oj vad du gick igång då.
Men ja visst hade 70-talet massor av bra saker, men jag menade bokstavligt coolness, laid back, svalt, och svarta raybans eller stillettoklackar om man var kvinna. Taratinocoolt typ. Men orginalet var liksom CHEESY beyond som mycket på 70-talet.
Här hemma får jag förresten nu i helgen antagligen höra Thunderstruck med AC/DC spelas 30 i timmen, det beror på maken som tänker ha den på sin repertoar för sitt band.
Well, you can't beat the seventies, so don't even think about it.
AC/DC är f.ö. typiskt bra 70-talistisk kvalitetshårdrock, så även om det liksom allting kan bli tjatigt, så skulle det vara mycket värre för dig om du upprepat utsattes för den mer lågkvalitativa musiken från 1980-talet och framåt.
Nu var ju iofs Björn Skifs låt Hooked on a feeling med i Reservoir Dogs också...
Coolare än Booker T and the MG's blir det inte. Time is Tight som var en av mina favvolåtar på 80-talet kopierades friskt av 80-talets pseudo indiegrupper.
Vilket årtionde var då bäst?
Musik: Jag måste här gå emot mig själv och retrospektivt utse 80-talet. Jag vet att jag av goda smakskäl borde utse 70-talet med punken som det stora årtiondet. Jag har dock tröttnat på de plastiga punkidealen och musiken känns idag ganska konstlad även om jag älskade den då. Trots att 99% av musiken som producerades på 80-talet var skit så fanns där guldkornen som sopade banan med det mesta: Dexys Midnight Runner, The Smiths, The Mighty Wah!, New Order. Tänk UK inte Tyskland. Sämst årtionde: Detta. Musik nuförtiden gör mig inte lika upphetsad som den brukade. Om det beror på att man genomskådat imagen eller att det inte görs så mycket nyskapande musik vet jag inte.
Kläder: Slutet av 50-talet början av 60-talet. Smarta kostymer och tighta klänningar. Tänk Sista Minuten av Hitchcock. Sämmst årtionde: 80-talet. Hatade det då, hatar det nu. Kan för mitt liv inte förstå 80-talsretron som varit.
Idéer: I retrospektiv 40-talet. Totalitarismen har visat sin riktiga sida och stora nytänkare tog till och paketerade om gamla idéer. Det tog dock 40 år till innan dessa idéer nådde världens makthavare och kanske 60 år innan vanligt folk som exempelvis jag kunde börja ta till sig detta. Sämst årtionde: Slutet av 10-talet, början av 20-talet. Kommunisterna tog genom en kupp över Ryssland och Hitler tog sina första staplande politiska steg.
Kort inhopp för att komplettera Byggaren. 80-talet hade twin peaks, bara en sådan sak!? (håller på att reloada den, fan vad bra den var, hade helt glömt bort) jag vill ha plisserad kjol och jumper, med små söta skor.
1980-talet var bara bra för en sak: Ronald Reagan. Musikmässigt gick det mig nästan helt förbi. Sverige höll på att bli DDR. Man fick åka till Köpenhamn för att köpa en mellanöl. Jag gav bort min TV pga de komplett urusla programmen. Kläderna var avskyvärda.
Bästa tiden nånsin, förutom 1970-talet, var väl annars upplysningen. Bellman, Linné, US Declaration of Independence! Där grundlades den moderna världen, vetenskapen, demokratin (filosofin för den), allt det goda, som de anti-liberala har varit emot allt sedan dess.
Posta ny kommentar