dagboksanteckningar från skarven där jag började bli vuxen på riktigt

Placebos cover på Kate Bushs Running up that Hill

Triggat av Lisa och Anna - dagbokstexten är flera år gammal (2002), ni får klicka er vidare om ni orkar.

[Grubbel]

Livet - en tragikomisk serie händelser på en mycket rörig plats. En plats där allt så småningom faller på plats, då kyrkklockor ljuder, eller en ostämd orgel och allt är över. Grand Finale. Eller så missar man grand finale och blir överkörd av en stressad 25-årig kvinna med kluvna hårtoppar i en orange Volvo 244, det är en händelse, inte en grand finale. Då har man missat med ett rejält stolpskott. En oerhörd nesa dessutom. Eller så kan man bli ihjälskjuten i Bosnien 1993* av en prickskytt som kanske hade ont i magen, som efteråt äntligen fick gå och skita. Det är lite löjligt även när det är ondska. Så kan det gå.

Om nu livet är en rörig plats där en rad händelser drar revy, så kan jag inte hjälpa att jag ser en spårvagn framför mig. Pling-plong. Händelserna kan i så fall numreras (kalla det datum om du vill) och så kan man fara runt på denna röriga plats och finna åtminstone händelserna som hållplatser man kan besöka då och då. Fram och tillbaka tills man når grand Finale. 

In kommer mormor med korsordet i handen och glasögonen uppskjutna i pannan, och säger att det är dags att gå upp, för solen skiner och man kan inte slösa bort dagarna med att sova. Tittar ut, man ser tydligt att blixtar far bortom skogens bryn, men det är en annan händelse någon annan gång.

Alla dessa händelser konstituterar en människas liv: människor far fram och tillbaka inför varje spårvagnsbyte, inför varje hållplats kliver nya människor på, andra går av, ja, det är en rörig plats. Det är inte människorna som konstituerar en annan människas liv; det är händelserna som de förvisso förekommer i och som, för all del, utgör händelser. Och de loopas i mitt minne huller om buller.

Till slut blir till och med en människa som är dum i huvudet upplyst. Men det är inte heller grand finale, det blir också en händelse. Grand finale - att få ha levt sitt liv fullt. Jag hoppas det i alla fall. Det känns som hemmsnickrad religion, så må det vara då.

[Tar ny sats] 

Förflyttar huvudet från tårna, jag kan även sortera arsle från skalle, det är helt säkert. Det bara inte verkar så ibland, men det har inget med bristande sorteringskompetens att göra. Det verkar bara så dumt att sitta här och anklaga folk för deras dumheter, det är då min skalle faller ned någonstans i tårna. Dum i huvudet, sa han. Sade händelsen, eller sades i just den händelsen (som av oförklarliga skäl inte har en specifik hållplats). Det gjorde ont i en liten flickas hjärta.

Så ont att jag hårdnade och gjorde allt för att imponera. Jag slutade gråta och sedan började jag slåss istället för att gömma mig. Det var en bra strategi som 10-åring och tonåring, men sedan tog revanschen över så mycket att jag byggde mig en värld som ställde det orimliga kravet:

man vinner inte silver,  man förlorar guld

Jag gjorde allt som barn och tonåring för att slå världen med häpnad, för att en dag få höra röster utbrista i fågelsång och valkyrisk hänförelse, but no such thing came ever a long, jag var aldrig bäst, det blev bara silver hur jag än ansträngde mig. Som om det inte räknades. Jag trodde så länge att det var misslyckanden, och besvikelsen jag trodde alla hyste inför mig, höll på att förgöra mig. Kanske också för att jag inte ens hade föreställt mig vad dessa valkyriska hänförelser alls skulle innehålla.

Någon har ropat åtminstone något hyggligt emellanåt. Jag bryr mig inte längre om det där med fantasin om valkyrierna, jag nöjer mig med helt vanlig hygglighet. Det är så stort ibland i det lilla, det är lätt att glömma när ögonen är på guldet. Det är den goda sidan att växa ifrån att det är något olyckligt med att bara vinna silver. Jag kan numera bli gråtmilt tacksam över något så vardagligt och grundläggande vänligt som när människor som orkar vara vänliga mot främlingar.

Så kan det gå.

Människor borde ju vara hyggliga mot varandra. De ska varken skjuta på små treåringar i bussar eller vara dumma mot någon alls som inte gjort dom något väsentligt ont alls. Människor gör det. Jämt.

80-tal. Årtiondet jag blev vuxen. Kanske en tolkningsfråga, men ändå. Jag fick ju trots allt både rösta, köra bil och köpa sprit. Inte för att jag någonsin hittills haft glädje av att få köra bil. Jag har inte körkort. Jag är ju dum i huvudet. Jag skriver massor under några år, bara för mig själv, inte med sikte på att någon alls ska läsa det. Fast stundom får en och annan göra det. Ibland grämer det mig. Det får formen av dagböcker. Jag sparar dom. Dom har legat gömda längst bak i garderoben, jag skäms egentligen över dom. De är uselt skrivna. Jag har tänkt kasta dom. Men de fyller sin funktion. Där böckerna brister, där fyller ett ofullständigt minne vid, på något vis väger dom upp varandra. Så bra.

Och helt plösligt finner jag mig i en dialog med mig själv som 17 åring.

Kanske är det bara en osammanhängande berättelse om att vara hygglig. Att vara människa. Det är säkert inte vad jag hade tänkt, men allt får plats i alla fall vad det än nu var.

Jag var modigare som tioåring än som vuxen mamma. Men jag var också ofantligt olycklig utan att förstå varför. Länge trodde jag att jag har mig själv att skylla för allt - i min värld existerade bara en plågoande, och det var jag. Jag slutade slåss mot andra, jag slutade springa från de andra. Jag slog mig själv - metafysiskt - och försökte springa ifrån mig själv. 

Jag blev helt enkelt för feg för att slå andra elaka plågoandar på käften. Lika feg att visa vänlighet. Det är egentligen lika svårt att slå sig på käften som att smeka sig själv på kinden. Om man varken slår någon på käften eller visar vänlighet, har man garderat sig emot reaktioner. Ingen bryr sig om en. Ingen kan slå en, ingen kan avvisa en vänlighet. Så rörigt det var. Det är bekvämt om än svårt, att bara ha sig själv att slå på käften - man behöver inte erkänna att man helt enkelt är

feg.

Men det får vara ett slut på det. Jag ska helt inopportunt hävda med emfas: barndomen är för det mesta ett helvete, livet är en lång plåga så länge vi inte erkänner att det vackra även kan finnas i det lilla. Det är lite tabu att skuldbelägga föräldrar, vare sig förfärligt dåliga föräldrar eller hyggliga - för som historien förtäljer är det förfärligt synd om oss alla, till slut är alla andra skuldfria och vi ska alla gå omkring och tycka att vi har allt att skylla oss själva för. Vi förväntas vara lyckliga, och om vi är olyckliga, står med den japanska köttkniven alternativt de hoprafsade sömnpillren man funnit bland tobaksrester och annat ludd, ja, då har vi allt att skylla oss själva för - för att inte tala om att vi är dumma mot

barnen.

(man fattar ju att vi rör oss i patetiska cirklar på den här röriga platsen)

Man får inte vara elak, man ska inte säga att ens barn är dum i huvudet.

[insikt nummer två trillar väller fram från någonstans. Om man är dum i huvudet blir givetvis allt tillåtet.

-Varför gjorde du så där? Är du dum i huvudet?
- Ja, vadårå?
En oanad värld kan ligga för ens fötter. Gör vad du vill och gå fri. Det var nog inte tanken. Så kan det gå.]

Jag försöker förstå mina anteckningar, här finns människor som - stundom dumma och stundom hyggliga  - har varit med om en serie händelser på en rörig plats. Vi bara råkades här och där. Vissa saker blev löjligt malplacerade vare sig det var människor eller händelser. Det kunde inte mina föräldrar alltid hjälpa. Inte jag heller alltid. Inte någon. Jag tror vi försöker vara hyggliga, vi bara inte orkar hela tiden. Det är Mänskligt.

Att skratta är egentligen kanske bara ett sätt att låta världen veta att man ingenting har förstått för man vill inte ha insikten. Skrattar medan den där backen verkar tung och svår så ingen förstår hur tungt det är. När det tragiska föreslås vara komiskt, är det egentligen ett förnekande. Ibland ett förnekande av denna förnekelse. Men det har du säkert förstått.

Jag förnekar inte det heller. Det är ju det som är det fiffiga. Jag försöker bara slippa känna skuld. It doesn't hurt me, you can not hurt me...men jag förlåter alla, för jag börjar kunna förlåta mig själv.

*) TV. Bosnien. Barn på väg i buss ut ur en stad. Bussen blir beskjuten. Barnen blev ihjälskjutna  förstås. Ena stunden nästan nyfiket uppslupna och uppkrupna i bussätena, ena stunden denna ofattbara händelse. Ingen grand finale där inte.  Så kan det gå. Jag trodde mitt hjärta skulle explodera av hat och sorg.