Håll käft och sitt i båten - ett svenskt gisslandrama på tomgång

Jag brukar tänka på mänsklig ondska ibland och ibland tänker jag att den ofta kommer som en oförutsedd konsekvens. Det senare poppar upp när jag tänker på hur den svenska narkotikapolitiken medför att poliser kan ränna runt på stan och trakassera människor på vilket vis de behagar ock skrämma medborgare till tystnad. Som Rasmus Flesicher förjänstsfullt skriver om på svt debatt.

Men det är inget nytt, bara så mycket mer uppmärksammat tack vare en driftig om än skakad kille vid namn  Jesper Nilsson med mobilkamera och vetskapen att det vi tror är raderade filer ofta finns kvar, och tack vare att två korkade trakasserande poliser inte visste det. Nu vet dem och det kommer givetvis ha konsekvenser. För lagen som medger att trakassera medborgare som spankulerar och ser "höga" ut kan plockas in när som helst och utan några som helst juridiskt tunga orsaker, för att "frivilligt" pissa i en mugg eller om man vägrar så blodprov.

Förra vintern kryllade det av poliser i söderort, och i synnerhet runt Farsta och Gullmarsplan. Det innebar bland annat att min son attackerades tre gånger på väg hem. Skakad och jävligt rädd helt enkelt av deras hånfulla attityd och att de faktiskt helt utan någon synbar brottsmisstanke kunde rota i hans kläder och köra ner händerna i hans kalsonger, mitt på gatan. Motivet till detta kryllande meddelade länspolisen var att lära känna medborgarna och öppna för dialog. I do not think that worked.

Detta är en slags ondska som en konsekvens av oförutsedda konsekvenser av en godtycklighetslag - bruk av narkotika och 6-månadersgränsen - som har öppnat för att polisen kan å ena sidan få fantastiska siffror på haffanden och ingripanden som gör så att det ser ut som man gör något.

Björn Fries som en gång var vår svenska drog tzar, visade i en rapport att polisen mest ägnade sig åt att fri-fiska kända drogbrukare och sedan ta in ungdomar en masse som sedan visade sig någon gång ha spår av marijuana. Hurra. Resultatet en himla massa gripanden och rädda människor. Har det ens påverkat frekvensen av drogruket? Svar nej. 

Men det är inte allt den svenska staten ägnar sig åt. Sedan har vi fenomenet hur man tystar röster genom att hota dem med att dra in deras enda försörjning.

Som Lex Susanne Linde i kombination "arbetslinjen" och "sjukfuskare". Om du inte arbetar eller är sjuk ska du inte heller ägna dig åt politiska engagemang eller bilda opinion. Du SKALL sitta passiv vid köksbordet. Av den anledningen tycker jag att alla politiker och opinionsbildare ska läsa och begrunda Björn Johnsons nya bok om sjukskrivningarna.

Ondska är inte alltid så uppenbar och speciellt när den göms bakom fina ambitioner. Fina - acceptabla politiskt korrekta - ambitioner i sig blottar oroväckande många gånger stora grader av okunnighet och därmed låg ambition. Det är inte sällan den politiska verklighet människor sedan tvingas leva i. Ett sådant exempel är det som Amanda skriver om och som föga någon tänkande och kännande människa kan undgå att beröras av och illa, bli förbannad och förundrad att så många tror att sådant här inte existerar. Att ens livssituation begränsar vad man kan göra och säga och man blir som en gisslan utan val.

Ett annat exempel är hur Svenska brukarföreningen ständig befinner sig i en gisslansituation för att kunna på samma villkor som andra brukarorganisationer få medel till sin verksamhet.

Men det är till syvende og sidst politiker som måste förändra sig i en värld som redan har gått dem förbi, finns inte den viljan kan myndigheter inte heller behandla människor lika med mänsklig värdighet.

Ett annat exempel är Catharina Elmäster-Svärd, en uppenbarligen medelmåttig politiker i Moderaterna Stockholm, som verkligen verkar tro att sprutbytesprogram (i SvD) är ungefär samma sak som att dela ut nybörjarset i injicering  till oskyldiga ungdomar som därför kommer bli sprutnarkmaner. På samma sätt reagerar hon inför ämnet heroinförskrivning som legaliseras i vårt grannland Danmark. På SKATTEBETALARNAS bekostnad ska vi nu lära folk att bli heroinister.

Jag inser att man antagligen måste sätta sig ned med människor som Catharina och förklara på bebisspråk att hon har fel och varför. Men mest blir jag bara förtvivlad att människor använder sin fantasi om saker och ting och får det att låta som matter of fact.

Ingen i hela världen har påstått att sprutprogram är till för att hindra missbruk.

Ett sprutprograms funktion vilar på idén att det redan finns sprutnarkomaner och som riskerar blodsmittor, dels genom felaktigt användande och samtidigt för att man delar verktyg. Det är alltså till för människor som redan är injektionsbrukare, inte för Harald 20 år som är nyfiken på hur man injicerar istället för att röka heroin. Men även om det finns en sådan Harald, är det inte bättre att han inte injicerar gulsot eller hiv?

Ett syfte med heroinförskrivning är acceptansen att det finns hopplösa fall. Man kan förstås tralla och hålla för öronen, men det är den bistra verkligheten och den ändrar sig inte bara för att vi hoppas så innerligt att ingen ska börja knarka.

Argumentet skattebetalares pengar är så dråpligt som sådant, det kan lika gärna användas som argument för heroinförskrivning. Mindre inbrott, rån och bilstölder, och mindre behov av poliser. 

Annat: Igår motormunnade jag mig genom en intervju om liberala filosofer och i synnerhet om John Locke. Fantastiskt kul. Intervjuserien om liberala filosofer kommer på Timbro i form av podcast senare i vår.

Och: mitt tangentbord på dellaptopen blir bara värre och värre, först stack t-tangenten (och det är då man fattar hur ofta t används i svenskan) och vägrade klicka sig tillbaka, och nu har den lilla gummitutan släppt, varje t är en enorm ansträngning och skrivandet tar dubbelt så lång id...tid.

Fler som skriver om hur vi tillåter trakasserande poliser eller som det börjat kallas #gategate Mattias Svensson, Oscar Swartz, Kjell Häglund, Annika Beijbom, Liberati