Baseballigan och hornstullare

I takt med att debattens vågor går höga i #gategate och att Rasmus vill skruva upp tonläget mer och som hörsammas på olika ställen av kloka personer som kopplar det till FRA och annat som smyger sig på Sverige, desto mer kommer jag att tänka på själva kårandan och polisers mentalitet som ju studsar mot plafonden av den svenska lagen och rättsmedvetandet. För som påpekats är detta inte något unikt eller nytt. Jag tänker att det polisers rättstänkande som haverar i ett samhälle där vi är vana att bete oss illa mot de svaga och det är en allmän attityd som legitimerar våldet och hånfullheten gentemot inta bara "buset" utan även mot helt vanliga medborgare. Jag tänker på Baseballigan. Det är steget från att vara polis till att bli den dömande makten på gatan som blottades då som nu, och det är rättsvidrigt, så hur kan vi ha sådana lagar som uppmuntrar det? Så var ligger problemet?

Är det intagningen av baseballigetyper eller är det själva andan i kåren som i kombinationen med lagars alltför godtyckliga möjligheter leder till detta våld? Eller allt sammantaget?

Som någon sa i SRs reportage från 2006 om Baseballigan, så är det en mentalitet av det är vi (poliser) som "bär upp samhället och håller skiten borta". Ett slags Gunvaldfaktor som dyker upp i acceptansen. Folk och politiker kanske tycker det i grund är bra? Ni måste lyssna på radioprogrammet, det är ett obligatorium, det har så mycket att säga att man blir alldeles mörkrädd att detta existerar i den kår som är satta att skydda oss.

Sist vi tillät denna nakna och blottade brutalitet och mentalitet var på 80-talet och helt faktiskt redan innan ravekommissionen satte den svenska skutan på kollisionskurs mot ungdomar och medgav en ytterligare godtycklighetsfascism i form av förbudet mot bruk av narkotika. Detta var tiden då Lagen om omhändertagande av berusade eller påverkade personer, LoB, härskade på gatan. Jag tar mig friheten att citera Michael som kommenterade så här:

Den lag som kanske ändå ger det största utrymmet för polisen att godtyckligt frihetsberöva människor är LoB. Lag om tillfälligt omhändertagande av berusade. Lagen är i grunden en vårdlag och är tänkt att användas vid tillfällen då någon är så redlöst berusad att denne måste tas om hand för sin egen och andras säkerhets skull. Ett förstahandsalternativ vid omhändertagandet ska i många fall vara transport till något vårdalternativ.

Otaliga är idag de vittnesmål om hur denna lag istället, av polisen, utnyttjas som en bekväm möjlighet att frihetsberöva personer som av polisen t.ex anses vara störande eller kanske rentav bara har en annan åsikt än den polisen företräder vid en given situation. Den gripne har ingen möjlighet att t.ex få göra ett utandningsprov för att på så sätt kunna bevisa att berusning och promillehalt ligger på en nivå långt under den som lagen ursprungligen var menad för. Integritetskränkningen av den enskilde stoppar inte heller vid själva frihetsberövandet och tiden i en fyllecell utan vid varje LoB ingripande skrivs också en anmälan till socialtjänsten som kan komma att begära in uppgifter av dig angående hela din livsföring.

Ni hör väl hur svagt argumentet "om man har rent mjöl i påsen har du inget att frukta" är? Det är inte sant, vi har alla något att frukta. Isobel är inne på samma linje kring normaliseringen av våldet och den där förundran över att folk är förvånade.

***

Sist, en annan sak, jag håller inte med Niklas alls eller nästan inte alls - kors i taket - när han förlöjligar feministiska krav på mer nyanserad historieskrivning som också lyfter fram betydelsefulla kvinnor i historien. Jag tycker ofta att kritiken är rätt och en anledning att jag gav min dotter boken: Flickornas historia. Och vi pratade om det och jag har alltid peppat henne med kvinnliga förebilder ur historien och litteraturen, Selma Lagerlöf eller systrarna Bronté t ex. Det är förvisso sant att att det finns många fler betydelsefulla män i historien och orsaker till det behöver man inte gå in på för att konstatera att bara för att de är färre så är de inte negligerbara. När jag växte upp fanns knappt en enda kvinna nämnd när man läste historia eller litteraturhistoria, det var som ett halvt släkte aldrig hade gjort ett endaste dugg. (Och på så vis skulle ju Simone de Beauvoir haft rätt, att män byggt och kvinnor bara stått och tittat på, vilket inte är sant). Kanske det beror på att man själv varit en växande tjej som man också känt det som något nesligt att vara kvinna, något mindre värt och fullkomligt. Man behöver inte vara en galen feminist för att inse att något varit skevt, man behöver inte könskvotera historia heller, bara tala om vad som faktiskt finns, och där kanske jag ändå håller med om att om de galna feministerna får bestämma så blir det inte bättre. Men det är som sagt helt onödigt, historien vimlar av intressanta och betydelse fulla kvinnor, problemet är eller var att de sällan nämns.