Swosh, sa veckan, swosh. Hemkommen från katastrofland är nu dotter och
skönt är det. Jag gillade hennes tatueringar också. Däremellan råkade jag
ut för en förkylning från helvetet eller så var det ren utmattning.
Därefter följde en helt vansinnigt rolig fest på lördagen som anordnades av
sambons coverband (de kallar sig för Buffalo Dawn* och är dessutom till
salu) som medförde att några av mina tår fortfarande är förlamade.
Hysteriskt kul och jag insåg att jag verkligen har talang som bartender, jag
rockar ju som bartender, kan bli en alternativ karriär.
***
Men här följer nu lite reklam för nya upplagan av Klassisk feminism.
Jag är extatiskt lycklig över hur bra den blev med det nya extramaterialet,
och lite småpet så att stackars Lars Gårdfeldt slipper kallas för Gårdenäs**.
Extramaterialet består av en mini-antologi med texter av:
Laura Agustín gör
en socialantropologisk betraktelse över den svenska upptagenheten med
jämställdheten.
Hanna Marie Björklund
erövrar ordet feminism.
Anna Ekelund skriver om
att det är dags att skruva upp ett kritiskt tonläge i sexualdebatten.
Anna Svensson som
skriver om jämställdheten som ett offeraltare. .
Hanna Wagenius
ställer krav på en feminism som inte vänder sig till staten i tid och otid.
Boken kommer finnas i handeln 19 mars!
(Även om boken fanns existentiellt den 8 mars)
Andra spaningar:
Tiina Rosenberg skriver antagligen den mest galna texten på länge,
men det är samtidigt en person som det är svårt att bli arg på. Kanske för
att det inte går att ta henne på riktigt stort allvar? Det där med att
nyliberaler skulle vara rasister (egentligen är väl nyliberaler det mest
anti-rasistiska man kan finna, eftersom man står för öppna gränser oavsett
vem man är till skillnad från alla de som är för ett samhälle vars stat
reglerar nogsamt vem man är och vem som får söka lyckan i Sverige ) är
riktigt roligt. Eller bara en sammankletning av danska och norska högerpartier
som om de hade något endaste dugg med nyliberaler att göra. Men det är
förstås tacksamt att låtsas som om det vore så.
När det vankas invandrare reser de sig däremot som en man (och ibland
kvinna) för att använda sig av jämställdhetsargument.
Jag antar att Tiina aldrig konfronterats med hur liberaler
debatterar mot främlingsfientliga.
Men den mest retoriskt roliga utsagan samtidigt som den är intetsägande är
följande:
”Varför är ni så vänster kvinnor?” frågade Anna Dahlberg i en
ledare i Expressen den 12 juli 2009. Ja, varför är vi det? Nora Hämäläinen,
chefredaktören till den finlandssvenska vänstertidningen Ny Tid, ger svaret:
”Detta vänsterprojekt som har gett dagens nordiska kvinnor – också
ensamstående mammor, också dem som saknar utbildning och förmögenhet, också
dem som har otur, också dem med man och barn i karriären – en aldrig förut
skådad självständighet och frihet att forma sina liv. Därför borde det
vara naturligt för kvinnor att rösta vänster, av rent egennyttiga skäl.”
(Ny Tid nr 7/2010) Detta vänsterprojekt och välfärdsstatskramande
kritiseras av debattören Louise Persson i boken Klassisk feminism (2009) där
hon skyller vänstervridningen på Simone de Beauvoir, som ansåg att en
feminist, oavsett om hon kallade sig vänster eller inte, är vänster per
definition. De Beauvoir hade koll, kort sagt.
I Sverige röstar kvinnor som grupp på de röd-gröna
partierna och är i minoritet i fråga om auktoritärt-nationalistiska
partisympatier.
Jag är förvisso glad att ha upplyst Tiina om Beauvoirs syn på feminism,
men det gör den inte mer rätt, man kan inte hänvisa till rätt eller fel bara
för att någon tyckte det. Snarare menade jag att vänstervridningen i
feminismen går att spåra till Beauvoir. Historiskt är rötterna däremot
liberala, och det faktumet kan ingen i världen ändra på, och hur mycket än
Beauvoir kom att vänstervrida den. Det senare är utvecklingen i stort.
Och precis som Tiina kletar ihop "högern" till dansk/norsk modell
så antar hon att det inbegriper liberaler. Men om "auktoritärt-nationalistiska
partisympatier" är höger så är vi vänster och frågan är inte om
delar av den där röd-gröna beteckningen då också är höger. För det
anti-auktoritära och nationalistiska är inte liberalt, men det som de facto
utgör den svenska politiken tvärs över partigränser.
Anna Svensson skriver
om tjejourerna, vars kampanj trillade in i mejlboxen med orden:
Antingen är budskapet att alla tjejer har problem för att de är tjejer,
eller så kanske det är som Anna undrar, att de breddar verksamheten och då
blir det ju problematiskt eftersom det fortfarande behövs tjejjourer för
tjejer med problem.
Dennis Josefsson skrev antagligen det
enda kritiska blogginlägget eller inlagan i debatten om att erkänna det
armeniska folkmordet, jag instämmer. Kritik och protester mot Turkiet behöver
inget riksdagsbeslut och press bör man sätta på regeringen vilket fall som
helst. Problemet är att det blir förvirring kring vad som är lämpligt för
en riksdag att ta beslut om.
Och sist kan man verkligen fundera över det där om fittan som är
det mest värdefulla hos en kvinna, Anna Ekelund gräver.
*) Som sagan förtäljer är det en samling hårt arbetande män som samlas
vid ett vattenhål, musiken alltså.
**) Den enda Gårdenäs jag kommit i kontakt med är en fd schlagersångerska
som drev ett solarium i Solna på 80-talet. Där upphör alla likheter med en
präst skulle man tro.
Posta ny kommentar