(Och här kommer min reaktion på SVT-dokumentären om radikalfeministerna.)

ROKS (Riksorganisation för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige) befinner sig i en värld av konspirationer och uppskruvade krigsförklaringar. Det hade kanske inte varit så allvarligt om det nu bara hade varit frågan om en marginell organisation som harvade på i någon slags skuggvärld. Man skulle i så fall också kunna rycka på axlarna mer eller mindre om det var frågan om någon slags marginell teoretisk utgångspunkt utan större spridning som ROKS förhåller sig till. 

Nu är det inte så. 

Denna värld av konspirationer och uppskruvad retorik har med tiden fått ett gensvar som gjort de teoretiska grunderna som slår följe med ROKS mer eller mindre main stream-tankegångar i svensk politik. Nu är det inte ROKS som är huvudproblemet i sig, ROKS är en konsekvens av radikalfeminismen som just förespråkar tanken om sexualiteten som skapar manlig överordning och kvinnlig underordning (bl a Andrea Dworkin). Radikalfeminismen är huvudproblemet även om ROKS uppvisar närmast paranoida tendenser som också är problematiska för sig. 

Men framför allt är ROKS en naturlig konsekvens av organiserad radikalfeminism. 

ROKS som paraplyorganisation har ett stort stöd av många kvinnoorganisationer och feministiska politiker, men inte bara det, de har framför allt regeringens stöd och de har ett stort ekonomiskt stöd. Vänsterpartiet och Miljöpartiet nästan svimmar av hänryckelse när så ROKS erhåller i budgetförslag ännu mer pengar, faktiskt ofantligt mycket mer pengar för sin verksamhet. När Margareta Winberg påstår att de här 'extrema' radikalfeministiska tankegångarna inte alls har något stöd från regeringens sida är det falska påståenden, i bästa fall kan man kalla dem naiva. Hon väljer att här snarast kalla det 'extremistiskt', och sådant pysslar alltså inte regeringen med. Men nu är radikalfeminismen till sin karaktär och till sin teoretiska utgångspunkt just politiskt extremistiskt. Och just de teoretiska utgångspunkterna ekar faktiskt i regeringens jämställdhetsarbete. 

Detta alltså helt bortsett från det banala faktumet att ROKS erhåller ganska många miljoner för sin verksamhet. Att ROKS ordförande Ireen von Wachenfelt säger sig digga Valerie Solanas SCUM-manifest är underordnat och ointressant i sammanhanget lika väl som oerhört världsfrånvända utsagor om män som djur. Det är icke förvånande, det är att förvänta sig. 

De radikalfeminstiska tankegångarna löper som en röd tråd i allt från detta faktiska ekonomiska stöd till ROKS (organiserad radikalfeminism), till hur man utformar politiska beslut så att de påverkar t ex forskningsanslag och forskningsinriktning på universiteten och högskolorna samt hur de i sin tur utformar sina utbildningar i enlighet med en anbefalld syn på jämlikhet. Man kan inte påstå på något vis att de radikalfeministiska tankegångarna inte har något eko in i snart minsta detalj som rör på  något vis jämlikhetsfrågor mellan män och kvinnor.

No stone is left unturned. Allt har ett sammanhang. 

Att radikalfeministerna vunnit regeringens öron är egentligen en gammal nyhet. Utgångspunkten att "kvinnor är underordnade och män är överordnade" (grundläggande för synen är Andrea Dworkins sexuella teori för detta könsmaktsförhållande) samt att alla könsmönster är socialt konstruerade är axiomatiskt formulerade är i grund en radikalfeministiskt tankestruktur (som alltså icke får ifrågasättas). 

Utdrag ur Jämt och ständigt - Regeringens handlingsplan (2003):

"Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en köns-maktsordning.

Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som "sociala konstruktioner", dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, makt strukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätt hålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet. Denna struktur har inte förändrats, trots att kvinnors och mäns representation på vissa samhällsområden kvantitativt sett närmat sig varandra. Om vi inte bryter dagens könsmaktsordning kommer vi inte att uppnå ett jämställt samhälle."

(...)

"Jämställdhetsintegrering innebär att ett ökat ansvar för jämställdhets politiken åläggs all statlig verksamhet. Den som har ansvar för en verk samhet har även ansvar för att integrera ett könsperspektiv i denna verksamhet. "

Varför blir då så många chockerade över den här dokumentären? Jag blir mest chockerad över att SVT producerat dokumentären, och sekundärt är jag förvånad över att det inte har blivit ett ståhej tidigare. Naturligtvis kan man förstå att dokumentären är skapad i syfte att bevisa en redan befäst övertygelse och därför får tittaren framför allt ta del av det negativa som framkommer. Balans är inte syftet. Men vad hjälper det den organiserade radikalfeminismen? 

Tidigare relaterade artiklar bland annat:

Tankebrott mot regeringsaxiom

Andrea Dworkin är död