Hemligheter

Här sitter man mitt i natten och skriver. Jag har lite svårt att sova. Förkyld, täppt och hängig. Så mycket jag skulle ha gjort men som inte blev av denna helg. I helgen låg webbhotellet nere. Bloggen likaså, och mailen förstås. Det gjorde ingenting. Vi spelade Carcassonne med tillägg (bönder och byggare) hela lördagen, och såg två filmer; Corpse Bride och Jarhead. Den senare tror jag inte att jag begrep riktigt, det kanske var en poäng i sig, för ingen verkade begripa vad de gjorde i Operation Desert Storm, så då kan man känna kalla kårar inför USA, allt i sin ordning. Jag tänkte som vanligt tanken medan jag sneglade på min sons vackra huvud bredvid mig; jisses, om bara några år är han "vuxen". I ett annat läge, ett annat land och i en annan situation skulle han då kunna vara en ung man som skeppas iväg till någon Operation Desert Storm, Operation Endure, Operation Freedom, osv. Sådana tankar får mig alltid att kvida. Det är lättare att hysa åsikter om krig när man inte har barn som ska skeppas iväg. Det kanske är så vidrigt att det är lättare att hysa åsikter om krig när det handlar om andras barn?

Natalia Kazmierska ställde en fråga till alla oss med barn förra veckan, och kanske synnerligen till alla de som bara verkar gnälla om barnen. Varför ska man skaffa barn? Ja, inte vet jag varför just hon ska övertalas skaffa barn. Man kan inte förmedla kärleken till sina barn med ord på det sättet. Jag tänker inte ens försöka. Men jag vet bara hur barnen förändrat mig själv. Världen blir med ens så mycket osäkrare. Hotfullare. Hemsk. Terrorfylld. Brädden av kärlek blir så briserande och skör. Man blir rädd för döden. Man blir rädd för livet. Ändå lever man som aldrig förr. Allt uppdagas på sätt man aldrig anat. När man förmedlar det blir ju svaret så entydigt negativt. Eller? Att ha en  hemlighet man aldrig riktigt får orden att räcka till för att förklara. Blöjor, gråt och tandagnisslan. Ja, ja, det med. Men det är något annat.

Sedan kommer allt det andra. Hur hjärtat blir så stort, så stort, att det hotar bollibompa sönder en. Tror man. Men det är ju kärleksbollibompor. Av små saker. Som första luciatåget på dagis, och man bara står och gråter och gråter av hänförelse inför 15 små lucior av båda könen (ja, alla ville vara lucia) som sjöng typ i kanon utan att veta om det. Av ännu mindre saker. Som när hon blev så glad, så glad, över att ha fått ett par vantar i julklapp, hela hennes ettåriga ansikte som en leende kerub omfamnat av vitt tunnt, tunnt, hår, mödosamt samlat i en röd rosett som bara gled av. Det ska sägas ändå, jag var så jätteung när hon kom. Ena året tågluff, andra året en bebis. Jag hade knappt lämnat mitt flickrum. Det fanns de som tvivlade på att vi skulle klara det (för övrigt tror jag min mor blev lite sur att bli mormor så tidigt). Men vi gjorde det! Och en sak vet jag. Vi klarade det för att hon kom, inte trots att hon kom.

Här är en av de roligaste bollibompahistorierna. Den utspelar sig på tunnelbanan. Min 3-åriga dotter sitter mittemot en äldre tant, och hon säger till tanten:

- Jag äter kattmat, jag.
- Vad sa du lilla vän?, tanten böjer sig fram.
- Jo, jag sa; jag äter kattmat jag!, med hög och klar stämma som hörs över hela vagnen.

(hon hade käkat på kattens torrfoder)

Hjärtat skvimpar alltså över av sentimentalitet av sådana små saker, att när man berättar dem förstår man att det bara har betydelse för en själv. Ibland ser jag på henne när hon ångar iväg någonstans (hon är alltid på väg någonstans) och hjärtat bara bollibompar sådär. Hon är den vackraste flicka jag vet. Min sons huvud vid min axel och ett slags fantomsmärta. Han är den vackraste pojke jag vet.

Hur förklarar man det? Det är ju vår hemlighet.