Och nu blir det porr. Ett slags utkast.
Under hösten 2005 visades den amerikanska dokumentären Inside
Deep Throat på svenska biografer, den avsåg att gå bakom
scenerna, och ta tempen på vad som hände i samhället efter porrfilmen Deep
throat, som troligen är 70-talets mest kända film. Den film som
vållade moralisk storm inte bara i Amerika, utan i många andra länder,
just på grund av porren i sig och att den blev så omåttligt populär och
omtalad. Den kallades
t om för den första main stream-porrfilmen, med den för alltid
förknippade Linda Lovelace -
som själv har skrivit en självbiografisk roman om filmen och hennes
upplevelser. I dokumentären kan man se en rad olika kända personligheter
ge sin syn på filmens påverkan av sin samtid; som exempelvis Camille
Paglia och John Waters. De menar
att filmen hade betydelse för den sexuella frigörelsen. Men Paglia är en
mycket sällsynt fågel i det stora bruset av åsikter, och anses i det
närmaste som en hädare i kyrkan av den feministiska main stream-rörelsen.
Waters är en slags ikon för ett slags bizarre America (oavsett vad man
själv tycker) och föga representativ i detta brus.
Emedan andra, många fler, och med mycket starkare politisk förankring,
hävdar att det var en sexuell frigörelse för män snarare än för kvinnor.
Kvinnor har alltså inte emanciperats av sexindustrin. De har förslavats
menar de. Med det, kommer också tanken att det är otänkbart att kvinnor
gillar att utöva oralsex, som ju filmen handlade om. Men de missar en
annan poäng i filmen (om man nu får analysera filmen seriöst) -
Lovelacekaraktären hade ju klitoris i munnen, alltså var det i sig en aktiv njutning
att utföra oralsex. Men eftersom de
bortser från den poängen så återstår tanken att för kvinnor är inte
oralsex något annat än att vara passiv mottagare, som ses som förtryck. Kommet av tanken att penetration är att mottaga passivt och undergivet, och
den givna knorren; att penetration i sig då är ett uttryck för ett patriarkaliskt
förtryck eftersom vi ser ut som vi gör*.
 |
Deep Throat orsakade en våg av debatter
och könsanalyser om porr och sexarbete. Därtill parallellt en
rättsmaskinerilobbyism, där folk hotades t om av fängelse för att ha
deltagit i filmen. Debatten fick starka inslag av nypuritanism och
paternalism. Denna debatt, och könsanalyser och denna typ av lobbyism har
inte avstannat än, den ser likadan ut nu.
Lovelace uttalar sig
i dokumentären så här:
"Everyone that watches "Deep Throat" is watching me being raped."
|
Det finns en ganska stor mängd av den typ av dokumentärer och böcker som har det
gemensamma att visa med tendentiös dokumentation hur vriden denna
värld är och den måste därför vara det för alla inblandade. Eller
vice versa, fungerar också. Människorna är på något viss skadade,
därför finns de i den här världen.
Det goda ändå med den här specifika
dokumentären är ändå att många olika röster hörs. Nu är Lovelaces uttalande inte alls givet osant, hon menar ju att hon var
tvingad att göra göra filmen. Men detta blir en radikalfeministisk
bekräftelse på hur det fungerar i sexindustrin, med den underliggande
puritanska tanken att kvinnor kan inte vilja delta i sådant frivilligt. För
övrigt hade Lovelace deltagit i porrfilmer tidigare och anledningen att Deep
Throat blev till berodde ju på hennes övningar, så framställningen av hennes
som en oskuldsfull sökande skådespelerska som blir lurad, känns inte
så trovärdig.
När kvinnor som ohämmat talar om sitt deltagande framställs det ofta som
något udda, exemplen blir spektakulära och snaskiga, och som får utgöra
undantagen som bekräftar en bestämd regel, som exempelvis blir fallet om man
ska diskutera Jenna
Jameson och hennes bok "How To Make Love Like a Porn Star". Hon
valde mörkret, som hon säger, och tar fullt ansvar för det.
Men fortfarande är
själva sexarbetarna, relativt nedtystade allmänt, förutsatt att de inte kan
understryka med sig själva som exempel på tragik och skada.
Det som slår mig så tydligt är att debatten inte tycks ha utvecklat sig
alls sedan 70-talet, och är i sig en reinkarnation av en puritanism man
trodde var försvunnen någonstans vid förra sekelskiftet, eller åtminstone
sedan alla fick rösträtt och betraktades som vuxna och kapabla till
ansvarstagande.
Denna dokumentär i sig, men även andra dokumentärer som är tendentiösa att ge en offerbild, ger en tämligen god inblick
i hur lite som har hänt med synen på sexarbete och pornografi. Det är
nästan alltid ett utifrånperspektiv på sexarbete. Sexarbetare är oftast
snärjda i en slags osynlighet eller som spektakel (undantaget som ändå
någonstans måste ha blivit lurad) eller som tragiska fall (det
generella). Alltjämt möts vi av offerbilden.
Kvinnan som offer. Mannen är någon annanstans,
företrädesvis som förtryckare, antingen genom hallickperspektivet eller
köparperspektivet. Män är aldrig, generellt, offer, de som är offer blir
individer, de undantag som får bekräfta regeln om kvinnor som offer och män
som förtryckare. De blir aldrig passivt mottagande skulle man kunna
tro. En stor mängd män som sexarbetare utesluts från analysen trots att
erfarenheterna troligen inte är särdeles annorlunda.
Kvinnan är aldrig kapabel att göra fria val, de är någonstans alltid lurade.
Även den spektakulära porrdrottningen.
Offerbilden handlar ytterst om att osynliggöra individer, i kvinnors fall
är det att underkänna människors förmåga att ta ansvar för sig
själva. Men själva framväxten av offerbilden är inte så gammal som man
skulle kunna tro. Den är dels nygammal, puritansk och delvis 1800-talsmässig,
visst. Men där fanns snarare en bild av sexarbetare som häxmästarinnor och de
som bar skuld till att män köpte sex av dem (män existerade
naturligtvis inte som sexarbetare i något kollektivt medvetande alls, förutom Casanova då) det var
männen som var offer för sin bultande manlighet och sina behov.
Kvinnor var alltså nästan mer ansvarsfulla för sina handlingar än män i
denna mening, men bara i förhållandet hora och köpare.
Offerbilden har vuxit fram i modern tid. Som en sjukdomsbild
som stadfästes någonstans på 30-talet mixat med rashygieniska stolleideer.
Istället för skuld; offer. Perpspektiven har förskjutits men innebörden ger
fortfarande en antiindividuell syn, och den är stigmatiserande. Som det hävdas
av en del sexarbetare är det inte sällan just stigmatiseringen som
försvårar att bryta med sexarbete.
Jämför de två citaten nedan. Det första är den typ av tankar som
medförde att prostituerade sattes på instituion med laglig hjälp och som
klassade prostituerade som sedslösa och mentalt skadade. Den tanken medförde
också att de ofta steriliserades. Det andra är uttalat av en man som har ett
polisyrke. En modern tanke.
"En större del av de prostituerade är mentalt störda"
-- Tage Kemp (ej exakt citering) 1937
"Prostituerade har ofta en bristande sjukdomsinsikt." --
Studio 1 1999
Om denna moralpanik uttalar sig socialantropologen och queerteoretikern
Kulick så här i en intervju:
"Moralpanik är diffusa känslor av missnöje och förvirring, känslor som alltid finns i ett samhälle, som fokuseras på ett objekt och kräver aktion från de som styr samhället. Det är ett sökande efter syndabockar som kan resultera i häxjakt. Västeuropa har sett många exempel det senaste seklet: kommunister, judar, knarkare, rockmusik och så vidare. Det senaste är prostituerade." -- Don
Kulick
Nix, Kulick, de senaste är inte de prostituerade. Det är alltid
de prostituerade. Men framför allt är de kvinnor. Män som prostituerar sig
talar man inte om. Män som spelar in porrfilmer är liksom män och absolut
inte offer. Det är inte samma stigma, för män kan ju ta ansvar, och de kan
förtrycka (nota bene). Kvinnor måste vara lurade och ansvarslösa (de är
offer). Annars är de konstiga undantag. Att tala om porraktriser och
prostituerade som ansvarslösa och sjuka, som behöver tas om hand, är det
djupaste förakt egentligen. Det är det här som är förakt mot svaghet.
Kvinnor är inte små barn, inte ens när de gör mörka val.
Så vilka är det som står för föraktet? Jo, de som säger sig värna så
mycket om de lurade och förtappade kvinnorna, att de måste skyddas från
sig själva. Man tänker sig ofta att offerbilden är till hjälp, men själva
förutsättningen för bilden är ju en traditionell och puritansk syn på
kvinnan, förutsättningen är föraktet för svaghet.
Som Tomas Söderblom skriver om denna förskjutning av skuld till offer, i sin bok om prostituerade i folkhemmet (epoken
40-50-tal):
"Offerbilden blir generellt sann först om man ser den som en
teoretisk och filosofisk maktkonstruktion. Dvs om man ser de enskilda
individerna som för evigt utlämnade åt vår världs och vårt samhälles
begränsningar, likt enfaldiga guldfiskar fångna bakom glasskålens väggar
och lyckligt ovetande om världshavens djup. Då är vi alla offer.
"Precis som för Helsingborgsfrun föddes alltså offerbilden av
ett starkt psykologiskt och resultatinriktat behov att förklara en för
majoritetskulturen lika obehaglig som obegriplig verklighet, den verklighet
som innebar att en grupp kvinnor i strid med etablerade normer för mänsklig
samvaro sålde tillgången till sitt kön för pengar. När inte längre det
farliga kunde anses och bestraffas som ett brott måste det förklaras som
ett sjukligt eller påtvingat olycksöde, detta för att legitimera de egna
värderingarna, göra dem allenarådande och avskräcka efterföljare. Steget
mellan det som bedömdes farligt och det som ansågs svagt var inte stort.
I själva verket är det väl så att syndens dissidenter alltid offras
på den etablerade moralens altare oavsett om det sker genom
tvångsarbetsstraff eller en mer rumsren "tycka synd om"-mentalitet.
Båda dessa företeelser är ju grenar på samma stam, repressionens rika
träd."
Det finns inget generellt alls att säga om sexarbetare. Förutom att det
inte är en bra idé att utmåla kvinnor som offer och ansvarslösa människor.
För om det är fallet för dessa kvinnor, då är det i praktiken också fallet
för oss alla.
Lästips: Horan och Batongen, prostitution och repression i
folkhemmet, av Tomas Söderblom. XXX
- A Womans Right to Pornography, av Wendy McElroy. Petra Östergrens uppsats
*) (Se artikel om Dworkin och
radikalfeminism som har större påverkan på kontemporär feminism än vad
som ofta tros).
Editerad 9/2. Stavfel, och en rättning av den pinsamma fadäsen att kalla Petra för Pernilla.
Någon som hör hemma i sammanhanget är Nina Hartley, porrskådis och feminist med stort samhällsengagemang. Läs t.ex. här: http://www.counterpunch.org/hartley02022005.html
Tack för tipset. Intressant text.
Oj, långt och välskrivet. Men du missade det allra roligaste: Filmaffischen! Nog undrar man om de kastat in "Helan och Halvan på toppen" som ett alibi eller om det faktiskt var så på 70-talet att man först kollade på lite hårdporr, sedan på slapstick. Genrerna är ju inte helt olika varandra.
Johan, bra observerat! Skrattade högt när jag hittade filmaffischen av bland annat den anledningen. Den är så bisarr! Genrerna är som du säger inte speciellt olika egentligen, inga större skådespelartalanger, och slap stick som slap stick. Men det får anstå till en annan mer filmisk analys, om det någonsin blir av.
Med slapp "stick" blir det inte mycket porrfilm gjort......Förlåt.
Petra Östergren var det va? ;-)
Bra inlägg.
Erik, där avslöjade du allt en fadäs. Givetvis! Petra, inte Pernilla.
Tor, fåntratt, slap betyder inte slapp på svenska. [besserwissrar nu]
Lovelace kunde dock vara en riktig satmara i ordet mest nedsättande bemärkelse. I mediastormen kring filmen Snuff så påstod hon:
(The Snuff Film -The Making of an Urban Legend.)
Om hon gav något vettigt svar på varför just hon av alla kvinnor inte också hade blivit mördad känner jag inte till.
Sedan så hittade jag följande lilla godbit:
Note the passive voice. Lovelace chose to marry her sleazy husband. And becoming a drug addict doesn't just happen, it requires a lot of personal effort."
(THE RIGHT TO SCREW UP YOUR LIFE.)
Intressant.
//JJ
Bra analys. Det finns en intressant parallell inom straffrättens område. En undersökning som utfördes (eller övervakades? Kan ha varit en avhandling) av Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms Universitet, visade att kvinnor i genomsnitt döms till mycket lägre straff än män, trots att brotten är objektivt likvärdiga. En av förklaringarna var enligt undersökningen att domstolarna var mycket mer benägna att hitta förmildrande omständigheter i kvinnornas fall. Ofta ansågs de som passiva offer för andras dåliga inflytande eller som om de helt enkelt blivit lurade. Även på det området verkar det förekomma en avindividualisering av kvinnor således, de bedöms utifrån den bild av kvinnan som snäll och passiv som dominerar samhället (även om det i det här fallet gynnar kvinnorna). Ett solklart exempel på detta är ju Knutbyrättegången. Jag kan garantera att om barnflickan istället hade varit en man så hade domstolen INTE gjort den bedömning som nu gjordes. Detta verkar dessutom vara en åsikt som delas av en hel del jurister.
Fredrik: Exakt just så. Man har rätt att göra vilka mörka val man vill.
Dessutom är det rätt intressant med Lovelace, de förvisso eventuellt dåliga valen blir synonyma med tvång.
Erik: Det är en bra poäng, eftersom denna offerbild inte bara har med sexarbetare att göra, den tränger igenom på alla plan, glatt uppbackade av de som säger sig vilja strida för jämlikhet genom att kollektivt bedöma människor i mytologiska dimensioner (offer).
Odlar man offermyten har det givna konsekvenser. Att patroniseras i lag och praktik är också att underkänna människans självägande och ansvar.
Läs även min bloggpost Kvinnor som utnyttjar kvinnor.
Fredrik: Den är mycket bra. Jag förstår inte hur jag kan ha missat läsa den.
Att utmålas som offer är alltid förödande för individen. Som offer förlorar man ju verkligen alla möjligheter att förändra sin situation av egen kraft. Visst skulle det vara bra om alla människor hade möjlighet och kraft att förändra sin situation och förbättra sina liv. Dessvärre befolkas världen av många som i större eller mindre utsträckning är offer. Personer med en helvetisk uppväxt, dålig utbildning, inga pengar eller sociala kontakter är villebråd i verkligheten. Ett offer är någon som saknar makten över sin egen tillvaro. En stor andel av dessa offer finns inom sexhandeln och porrindustrin. Utsatta människor utan makt utnyttjas av människor som har ett stort behov av att utöva makt över någon. Dessa maktförhållanden är uppenbara för vem som helst, dock inte helt genomgående. Det finns många undantag och många - både kvinnor och män - är säkert helt till freds med sin situation som sexsäljare. Men kom inte och säg att det inte finns något generellt att säga om sexarbete. Så länge som sex inte betraktas som likvärdigt med att bygga hus eller arbeta på dagis, utan som något annat, mer laddat, så finns det mycket att säga om just sexarbete.
Erik: Instämmer med din betraktelse. Det finns offer, och de ska också benämnas som offer. Människor som av olika skäl tvingas till val som är otäcka. En del av farligheten med detta slentrianmässiga, eller reflexmässiga offertänkandet är att man därmed också osynliggör de som verkligen är utsatta. Man sätter likhetstecken mellan verkligt lidande och saker som vuxna människor är kapabla att avgöra och ta ansvar för.
Men här tycker jag du måste hejda dig:
Personer med en helvetisk uppväxt, dålig utbildning, inga pengar eller sociala kontakter är villebråd i verkligheten.
Ja, allt sammantaget ger onekligen säkert ett sämre utgångsläge, men det i sig kan du inte använda som en klar på förhand, definition på att vara ett offer. Det finns många människor med mycket att stångas emot, men ändå är kapabla att ta beslut, och som kan finna lösningar på sina svårigheter. Ja, visst, ibland ett riktigt, riktigt kasst jobb, kanske t om att försörja sig som prostituerad ibland. I valet mellan att råna någon, eller att städa toaletter, eller att sälja sin njure, eller whatever, är det ett val en ansvarig och kapabel människa gör. Det gör inte någon till ett offer. Att någon är född fattig med elaka föräldrar är sämre utgångslägen, eller kanske t om att vara utlämnad till få val, men offer blir man genom att tvingas med våld, eller att luras med bedrägeri, att bli utnyttjad på något sådant sätt. Att formligen stå med en pistol mot pannan.
Såg den här artikeln i dagens Corren
http://www.corren.se/archive/2006/2/8/ijyb5magtm2kth7.xml?category1=1096984640-4&category2=1096984640-7&
Inledningen är ett klockrent exempel på moralpanik blandat med en rejäl dos fördömanden samt kryddat med förakt.
Bara frågan ”Hur tänker de” är sammanfattande nog hur de vill utmåla dessa två kvinnor - som idioter. De frågor som journalisterna (en kvinna och en man – fördömande i jämställdhetens namn) ställer till de två kvinnorna är patetiskt trams i kubik.
Inga frågor om hur de ser på sin tid i USA eller chansen till ett framgångsrikt liv – utan bara avståndstagande och alienation. Allt detta sammantaget gör att man målar upp en bild av två kvinnor som förrädare. Skulle det vara tänkbart med ett liknande reportage om det handlade om två män? Självfallet inte!
Skäms på er Annika Rehn & Lasse Åbom!
Tor, lysande grävande journalistik. (förlåt för fåntratten!)
Bara utgångpunkten är att det är något värdelöst de gör, och något de gör för någon annans skull. Jag skulle vilja veta t ex; hur får man kontakt med seriösa företag? Vilka kontakter behöver man? Vilka minor ska man undvika? Vad tjänar man? Osv. Tänk om de frågat: Vad var den största kicken? (otänkbart!).
Fast å andra sidan så får ju i ärlighetens namn kvinnor med stora tuttar mycket utrymme i media. Jag tycker att det var rätt uppfriskande med den raka, och utan krusiduller ställda onanifrågan. Om det implicerar ett förakt, eller bara är en med sanningen överensstämande fråga finns det säkert flera svar på.
Däremot påstår jag inte att just dessa två kvinnor har blivit tvingade att göra detta på grund av ett patriarkaliskt förtryck, eller andra floskler.
överensstämmande ska det stavas.
Sant, sant, Ulrika, men ändå är det ju inte någon som frågar Silverstedtmänniskorna något väsentligt. Det krävs - inbillar jag mig - för att verkligen lyckas något mer än bara ett par stora tuttar.
Den frågan tyckte jag nog var rätt ok iofs, den ensam implicerar inte att de gör det för någon annans skull. Utan reaktion, ingen karriär. Däremot har man ju sett de som blir så förvånade att de skulle vara onaniobjekt. (det är lite lustigt).
Jag skulle nog vilja påstå att både män och kvinnor som prostituerar sig är offer, även om det kanske inte är så bra för individen att bli betraktad som ett offer. Män har väl möjligen den fördelen att de inte utsätts för våld i samma utsträckning.
Jag retar mig på den bagatellisering av problemen med prostitution som lyser igenom i folks kommentarer. Alla vill vara så tillåtande, man ska inte offerstämpla utövarna, de är ju vuxna och väljer ju själva vad de vill syssla med, etc. Man kan dock spåra föraktet där bakom de liberala flosklerna, ty ingen skulle vilja sällskapa eller vara gift med en prostituerad, ingen skulle vilja att ens barn valde en sån yrkesbana. Men man vill vara förstående, liberal och just tillåtande. Men låt oss vara ärliga och tala klarspråk. Anledningen till att sexarbete är stigmatiserande och fyllt med skam är att det inte är ett jobb vilket som helst. Det är onaturligt och förmodligen själsligt kränkande. Att använda sina mest privata och intima kroppsdelar som arbetsredskap kommer aldrig att betraktas som något lika naturligt som att sitta på kontor eller jobba på dagis.
Att en människas människovärde inte blir kränkt av att tvingas ta betalt för att en annan får utnyttja ens kropp förefaller osannolikt. Förutom att tvingas separera kropp och hjärna under aktiviteten så måste ju den som tillhandahåller sin kropp ständigt fundera över varför jag inte är mer värd som människa än att jag ska tvingas ta betalt för detta. Man kan inte bortse från denna aspekt när man talar om prostitution. Och jag är fullständigt övertygad om att det inte finns några lyckliga horor även om jag kommer att ha svårt att bevisa ett sånt påstående. Det går alltid att rota fram några som med ett glatt leende berättar att de älskar sitt yrke och sina kunder. Men efter en djupintervju så kanske…
Därmed inte sagt att jag förespråkar förbud eller ännu hårdare tag mot sexköpare, det skulle inte avhjälpa problemet det minsta. Men man borde åtminstone erkänna att prostitution är ett både mänskligt och samhälleligt problem och inte försöka framställa den som ett naturligt inslag i samhällslivet.
Jan E, det finns alltid en risk att man förenklar saker och ting. Det bör man förstås inte göra även när man kritiserar förbudsivrare, (och vice versa).
Stigmatisering är ett problem för bland annat prositituerade i förhållande till ett normativt samhället, precis som du nämner. Men det handlar ju just om samhällets dom, inte om någon separation av kropp och hjärna, även om det säkert upplevs förnedrande av en människa som gör något hon/han verkligen inte vill.
Problemet är att det är förenklingen av prostituerade och deras själsliv som är förhärskande. Problemet är stigmatiseringen. Man kan inte använda stigmatiseringen i sig som ett bevis på själslivet och motiven hos enskilda människor. Det blir ett underligt cirkelresonemang. Då är man offer för stigmatisering, inte av själva handlingen. Snarare är det två skilda saker.
Att tvingas sälja sin kropp som arbetskraft till slit- och skitjobb är väl ganska likt att tvingas sälja sin kropp till sexuella
övningar. Därför tycker jag att det finns en dubbelmoral i att
fördöma sexarbete och hylla allt annat arbete. Jag menar inte att någotdera är problemfritt, men det finns ju olika grader i helvetet. En fetisch-drottning som Betty Paige på 50-talet framstår väl knappast som ett offer. Linda Lovelace i Deep Throat, ett offer för 70-talet och sig själv, kanske. Men ändå inte ett verkligt offer, som de som kommer från extrem fattigdom och icke-demokrati och verkligen tvingas in i sexbranschen - eller fabriken.
Ulrika,
”Fast å andra sidan så får ju i ärlighetens namn kvinnor med stora tuttar mycket utrymme i media.”
Det är alltså där skon klämmer. Stora tuttar. Då är det alltså okido att skriva ett förlöjligande reportage om två människor i en av Sveriges största dagstidningar för att de har stora tuttar. Då så!
Sen skulle jag gärna vilja se lite statistik kring förekomsten av stora tuttar i media, för enligt min mening är förekomsten inte särskilt stor. OBS ”media” är inbegriper inte bara Big Brother och Hustler.
”Jag tycker att det var rätt uppfriskande med den raka, och utan krusiduller ställda onanifrågan.”
För att det är de två kvinnorna som ska stå till svars för mäns onanerande?
Dvs då kvinnor bjuder ut sina vackra kroppar måste män onanera och bjuder kvinnor inte ut sina vackra kroppar då återstår inget annat än för män att onanera. Kvinnor, vad ni än gör så sluta upp med det omedelbart för det leder till manlig onani och så kan vi inte ha det!
Då har vi rett ut det.
Men som jag påpekade så skulle inte två manliga ”utvikningsgrabbar” få utstå samma behandling i Corren och det är vad det handlar om. Kvinnor bli korkade slampor och onaniobjekt när de blir ”utvikningsbrudar” men det samma gäller inte för män och det har väl med att kvinnor inte onanerar. Eller hur?
Louise,
"Tor, lysande grävande journalistik. (förlåt för fåntratten!)"
Avslöja mig inte! Jag kommenterar inkognito.
Tor: Skon klämmer inte alls åt runt tuttarna, men frågan är varför du reagerar så starkt på just den artikeln? För det första får de den uppmärksamhet de vill ha, och för det andra väljer de ju faktiskt att bygga sin karriär på just utseendet. SÅ här säger ju en av dem "– Då opererar jag brösten igen och jag lägger gärna upp mig på operationsbordet igen. Självklart tänker jag mycket på mitt utseende eftersom det är mitt arbetsredskap som jag tjänar pengar på. Men det finns nog modelljobb för mig också när jag blir äldre, tror Amina Axelsson. Hon har gjort ett val.
Nähä é inte media detsamma som Big Brother. Oops det har jag alltid trott... Vet inte vart du vill komma med dina insinuationer, men ett faktum är att kvällstidningarna ofta erbjuder snaskigheter på löpen. Dessutom vet jag genom bekantas bekanta att tonåringar idag ser upp till dessa storbröstade kvinnor som får figurera i till exempel Big Brother - och det är inte sunt.
Till slut; var har jag sagt att kvinnor måste stå till svars för mäns onanerande? Du tillskriver mig en massa åsikter jag inte ens har tänkt. Men väljer man att se ut som dessa två kvinnor, får man kanske räkna med att man kommer att betraktas på ett visst sätt - och det är ju också det de bygger sin karriär på. Som Louise säger Utan reaktion, ingen karriär.
Inlägget ovan kom från mig.
Ulrika,
”Skon klämmer inte alls åt runt tuttarna ... Dessutom vet jag genom bekantas bekanta att tonåringar idag ser upp till dessa storbröstade kvinnor som får figurera i till exempel Big Brother - och det är inte sunt.”
Så hur ska du ha det, är stora tuttar ett problem eller inte?
”men ett faktum är att kvällstidningarna ofta erbjuder snaskigheter på löpen.”
Kvällstidningar är all media?
”men frågan är varför du reagerar så starkt på just den artikeln?”
Om du läst vad jag skrivit så kan man klart och tydligt se att min reaktion ligger i användandet av de dubbla måttstockarna, en måttstock för män och en annan för kvinnor.
Låt oss ta ett exempel – Marcus Schenkenberg.
Schenkenberg åkte till USA och där tjänar han grova pengar på sitt utseende. Hans tvättbräda går inte av för hackor. Som en tillfällighet har han även dejtat Pamela Andersson, vilken en av Linköpingskvinnorna har som förebild.
Kallas Schenkenberg för onaniobjekt?
Onanerar tonårsflickor till Schenkenberg?
Onanerar kvinnor över huvud taget?
Precis som Louise så föredömligt lyft fram så handlar detta om offerbilden, kvinnor har fått sin sexualitet påtvingad från män. Pojkar onanerar hormonstint till utvikningsbrudar, men tjejer onanerar inte alls. Sådant verkar tjejerna inte veta om, de oskyldiga små liven.
I den radikal feministiska logiken kan inte en kvinna finna njutning och stimulans i att vara utvikningsbrud, utan de tänker fel och är offer för mäns sexualitet. Det spelar ingen roll att dessa kvinnor kan få sitt livs chans och skapa sig ett mycket bättre liv än de onanaernade männen som utan framtidsutsikter sitter ensamma på sina kammare och ruskar tupp till slitna bilder.
Sen förstår jag inte varför man väljer att ta in en artikel i sen seriös dagstidning som enbart går ut på att trampa på människor. Inte ens kriminella får utstå en sådan behandling när de intervjuas, för då ska det gullas och snyftas om den olyckliga uppväxten. Men stora tuttar – där går gränsen!
Och det är där hela pudelns kärna är - det ses som berättigat att trampa på kvinnor som väljer att tjäna pengar på sitt utseende, detta trots att dessa två kvinnor är totalt okända och kan knappast räknas som offentliga personer eftersom de ej ännu slagit igenom. Däremot väletablerade män som tjänar pengar på sitt utseende får röda mattan. Ytterst förolämpande.
Avslutningsvis så kan man fundera kring detta, om det nu är så att dessa två kvinnor är offer för könsmaktsordningen, varför trampar man då på dem? Ska man inte stödja offer?
[editerar med ny bild efter Tors förslag: Av någon anledning blir det hög trafikbelastning på sådana bilder, och jag skulle tro att det i sig är ganska talande./louise]
Tor,
jag tror att vi delvis pratar förbi varandra; jag håller med dig om att: I den radikal feministiska logiken kan inte en kvinna finna njutning och stimulans i att vara utvikningsbrud, utan de tänker fel och är offer för mäns sexualitet.
Jag menar inte att kvinnor generellt är offer bara för att de väljer att vika ut sig - tvärtom är många säkert medvetna om potentialen i det de gör.
Däremot tycker jag att du delvis pratar emot dig själv; det är å ena sidan helt okej att tjäna pengar på t.ex. utvik, men det är å andra sidan förkastligt av en tidning att ställa de frågor de gör. Jag googlade på dessa tjejer, och en av de är med på en sajt som där man får ge poäng efter utseende, medan den andra på sin hemsida talar om vilka mått hon har.
Fast, du har helt rätt i att inte män utmålas på samma sätt, och det är förstås värt att diskutera varför män inte utmålas som offer på samma sätt när de bygger sina karriärer på sexualitet. Det är en viktig fråga.
Men det är inte heller en helt lätt fråga, för även om jag tycker att det är upp till var och en att göra vad man vill av sina liv är det de facto många unga kvinnor - och unga män - som far illa av de ideal som råder. Och nej, kvällstidningar är inte all media men bara för att du och jag (även om du nu har insuinerat att jag är en mediaanalfabet) kanske har en hög mediakonsumtion är det de facto många unga som läser kvällstidningarna och ser vad som faktiskt premieras. Därför tycker jag fortfarande att artikeln var uppfriskande; kanske hade den dock kunnat vara mer nyanserad.
"Däremot tycker jag att du delvis pratar emot dig själv; det är å ena sidan helt okej att tjäna pengar på t.ex. utvik, men det är å andra sidan förkastligt av en tidning att ställa de frågor de gör."
Nej, då. Man får givetvis fråga de frågorna om man har den journalistiska vinkeln, men det har inte Corren. Antingen kör man lika rakt av genom att ställa nesliga och taskiga frågor till alla eller så kör man med fair play. Svårare än så är det inte.
Jag hade kunnat låta den passera utan reflektion om jag hade vetat att Corren brukar publicera artiklar där man rutinmässigt trampar på intervjuobjekten, särsklilt de manliga offren. Men nu vet jag att det inte är så.
Om artiklen publicerats i en mindre nogräknad tidning hade jag inte brytt mig alls.
Okej, Corren har jag inte så mycket erfarenhet av, där har du säkert rätt i det du säger. Och gör man en annan vinkling av en artikel än i normalfallet syns det ju också tydligare
Kaffe-i-halsen-varning utfärdas för känsliga läsare.
http://www.expressen.se/index.jsp?a=524177
Det är bra att ryta ifrån, men hade hon verkligen tänkt sig hitta stöd i Feminstiskt Initiativ?
Blev ganska konfunderad där oxå. Det kanske finns en liberal falang som vi inte sett så mycket av i media...lite som den i Folkpartiet...
Möjligen någon sexradikal falang, men principiellt känns det inte som det är något som F! lyfter fram.
Jag började läsa Lovelace´s biografi, men har faktiskt slutat eftersom den var så tung. Jag vet redan detta, jag behöver inte ännu en biografi som vittnar om hur brutalt det kan gå till. Men hur man än resonerar kring det nuvarande, så kokar det ändå i slutänden ner till detta: Vill vi ha prostitution i samhället eller inte? Jag tror jag skulle palla att arbetsförmedlingen satte mig på praktik på ett bygge, men jag tror inte jag skulle palla att de satte mig på praktik på en bordell. Detta är grunden för mitt resonemang, ren självbevarelsedrift, och sen tillkommer givetvis diverse "fakta" som exempelvis den forskning som visar att sexuellt utnyttjade personer är gravt överrepresenterade bland "sexarbetare". (Det rör sig om någonstans mellan 40-70% av de prostituerade, i den övriga befolkningen 5-10%.) Sen kan man ju tycka att arbetsförmedlingen borde avskaffas, men det är en annan fråga. Jag använder bara det som ett exempel. Jag skulle lika lite vilja att min familj såg mig som lat för att jag vägrade jobba på bordell. Om "sexarbete" blir socialt accepterat blir det något vi alla måste leva med. Vi måste leva med att människors vilja kan köpas. Och ja, visst är det till viss del redan så idag, folk måste gå till jobbet, men man kan inte se svart-vitt i den här frågan, det måste finnas gränser för hur kroppen får kommodifieras. Jag vill inte att någon ska kunna betala för få att slå ner en människa, tvångsmata dem, eller köpa sexuella tjänster. Det finns ingen fitta i världen som klarar 10 knull om dagen tre år i sträck. Legalisering skulle leda till pressade priser, mer jobb för de prostituerade men mindre betalt. Ett sexköp går inte att övervaka som en "vanlig" arbetsplats, och säkerheten skulle därför inte heller bli bättre.
Och när folk försöker larva sig kring de prostituerades egna berättelser som Fredrik Lindholm gör ovan, ja då vill jag faktiskt bara kräkas. Offerbilden är ett problem - JA. Men den som påstår sig vilja lyssna på de prostituerade, men bara är villig att lyssna om de lovsjunger prostitution, ja det är DE som verkligen upprätthåller de gamla strukturerna. För de gamla strukturerna är inte främst att prositution ses som något smutsigt, utan att det som KVINNOR gör ses som något smutsigt eller mindre värt. Nobelpriset delas ut till "framstående forskare", men när fick någon senast en nationell utmärkelse för att de slitit i 30 år på en förskola i Hökarängen? Vissa saker värderas högt, annnat värderas lågt. Att vi ser ner på "sexarbetare" handlar inte bara om gamla tabun, det handlar också om föreställningar om kön. Tyvärr är det även många feminister som ofta glömmer bort detta och på så vis spelar patriarkatet i händerna.
Ace: "det måste finnas gränser för hur kroppen får kommodifieras"
Det kan jag hålla med om. Men jag tycker förstås att
löpande-bands-livstids-jobbet är ett minst lika otäckt
exempel på överutnyttjande av kroppsdel (händerna-armarna)
som ditt exempel med kvinnans könsorgan. Jag ser inte det
självklara i att en fullt rationell kvinna alltid skulle
föredra det löpande bandet framför sexbranschen. Jag
ser inte att staten skulle ha rätt att förbjuda henne från
den försörjningsmöjligheten, när samma stat säger åt henne
att hon måste försörja sig själv.
"Vill vi ha prostitution i samhället eller inte?"
Ursäkta mitt sena svar. Jag har mer frågor än svar.
Om du tycker att det är det som prostitution kokar ner till så blottlägger du med det bara samhällets syn på kvinnan. Det går inte att tala om kvinnors frihet utan att erkänna henne ansvar och beslutanderätt över sin egen kropp. Som om det vore frågan om vad 'vi' vill? Jag är inte tilltalad till tanken att samhällets syn, eller 'vi', på något vis är precederande denna grundläggande rättighet. Då befinner man sig dessutom i precis samma sits som det man tänker sig kämpa emot; samhällets syn och normer, där tanken är att kvinnan väljer prostitution för att samhällets normer 'tvingar' henne. Varför vore det bättre att hon tvingas att välja samhällsgodkända handlingar och affärer? För vem egentligen? För att 'vi' tycker det? Och varför tycker 'vi' det? På vems sida står man egentligen?
Jag har ingenting emot att prostitution finns i samhället. Därför att det inte är primärt en pragmatisk fråga om kvinnor. Män prostituerar sig också. Pragmatiskt blir det ett stort problem att avgöra vad som gäller som prositution med en någorlunda träffande definition som inte heller kan avgränsa sig klart från en mängd handlingar vi gör av icke-kärleks skull för en vinning. Hur ska detta kontrolleras utan absurda intrång i människors privatliv? Var ska du dra gränsen för kroppars kommoditet? Vid löpande bandet? Moraliskt? Hur då? Vad är det för samhällsvision du företräder egentligen?
Varför tycks just kvinnans könsorgan och sexuella handlingar så väsentliga? Är det en slags helig kroppsdel? Är det för kvinnors skull? Eller är det en tanke att prostitution per se är något ondskefullt? Varför det?
Även om man inte tilltalas av att kvinnor tar ansvar för sin kropp och sina beslut-och det bör man också erkänna att självägandet underordnas någon slags kollektiv vilja-kan man resonera i termer av harm-reduction. Jag undrar varför man inte kan fundera på vad t ex sexköpslagen verkligen innebär, eller vad det skulle innebära att kriminalisera all könshandel. Vad innebär stigmatiseringen av prostitution? Blir det lättare eller svårare att lämna ett sådant yrke då?
Sedan är inte problemet för sexradikaler och de som accepterar prositution som ett fenomen människor kan välja, att de på något vis romantiserar prostitution, problemet är snarare att de som vill kriminalisera har ingen som helst förståelse eller acceptans för människors ibland mörka val. De gör människor ansvarslösa per se, och de anlägger en syn på sex som närmast för tankarna till puritanism. För hur ska man annars förklara heligliknande förklarandet av könsorgan och sexuella handlingar?
Med mera frågor.
Stefan, det enda (sorgliga) svar jag har där, är att hur man argumenterar i den här frågan kanske beror på vilka erfarenheter man har. Ett stort problem med den argumentation du för där är att du inte tar hänsyn till att prostitution är oerhört stigmatiserat. Jag vill alltså å ena sidan framhäva den rent fysiska aspekten, det innebär inte samma kroppsliga förslitning att stå vid ett löpande band som det gör att ha 10 kukar i fittan varje dag. Män kan med fördel pröva att ha 10 anala samlag under en dag, om de vill försöka skapa sig en bild av den fysiska utsattheten. Men sen finns ju också den psykosociala aspekten. Så länge prostitution är stigmatiserat kommer det att medföra sociala problem att vara prostituerad. Moment 22, jag vet. Men jag är inte villig att offra alla de som skulle offras om kampen mot prostitutionstabut skulle bygga huvudsakligen på legalisering av prostitution.
Och svar till Louise
"På vems sida står man egentligen? "
Det handlar väl om huruvida man ser sina egna, och folk i allmänhets, val som "fria" eller ganska kraftigt styrda av samhälleliga strukturer. Jag ser inte murare, advokat eller prostituterad som något man (huvudsakligen) fritt väljer, utan något man "predisponeras" till beroende på föräldrar, skola, ekonomisk situation et.c. Ju mer jämställt samhälle, desto svagare blir denna predisponerande effekt.
"Män prostituerar sig också. "
Ja, men de prostituerar sig också huvudsakligen för andra män, precis som kvinnor. Det är därför man bör fokusera på köparen istället för säljaren, precis som den nuvarandre prostitutionslagstiftningen gör. (Även om den är väldigt fattig i sig, det skulle behövas mycket mer än bara en lagstiftning för att komma åt det ojämställda i prostitutionen.)
"Var ska du dra gränsen för kroppars kommoditet? Vid löpande bandet? Moraliskt? Hur då?"
Gränsen dras där hänsynslöst utnyttjande av andra människors kroppar och vilja utnyttjas. Att sälja sex är att sälja sin vilja. Det är köparens behov som ska tillfredsställas. Jag ställer mig också tveksam till vissa serviceyrken, men iom att dessa kan övervakas på ett helt annat sätt så blir det ändå en annan sak. I och med att dessa inte är belagda med en lika stark stigmatisering, så blir de heller inte lika "förnedrande". Jag vet att jag på ett sätt ställer mig på samma sida som de "sexkonservativa", men jag har het olika orsaker att göra det, och jag tänker inte vara för något bara för att någon annan råkar vara emot. I alla fall inte i den här frågan...
Det måste finnas gradskillnader här. De praktiska "gränserna" är i huvudsak dragna för att dra de symboliska gränserna. Löpande band legitimerar starkt ett utnyttjande och är därför icke önskvärt.
"Vad är det för samhällsvision du företräder egentligen?"
Ett jämställt samhälle där materiella och symboliska hierarkier är minimaliserade. Jag argumenterar utifrån det vi har idag. Gör vi en tabula rasa och ignorerar de rådande förhållandena och historiens gång så skulle jag argumentera radikalt annorlunda.
"Varför tycks just kvinnans könsorgan och sexuella handlingar så väsentliga? Är det en slags helig kroppsdel? Är det för kvinnors skull? Eller är det en tanke att prostitution per se är något ondskefullt? Varför det? "
Kvinnoförtryck i relation till sexualiteten är en omfattande struktur. Jag drar paralleller till den unga tjejen som inte vill säga nej till sex för att i hennes värld är mannens ego viktigare än hennes egen njutning. Jag drar paralleller till våldtäkt i krig, där att "ta ett lands kvinnor" ses som den största förnedringen. Jag drar paralleller till att majoriteten av alla nakna kroppar i TV, filmer et.c. är kvinnor. I en annan värld, där kvinnors sexualitet var högt värderad och medförde fördelar (och inte var konstruerad som som ett objekt för mäns njutning och dominans) skulle jag inte ha några problem med att kvinnor sålde sex. I en sådan värld skulle det ju tvärt om vara en maktfaktor. Kanske skulle jag då skriva "köp inte sex, det är underkastelse". Och i en jämställd värld utan sextabun skulle jag kanske inte ha några problem med det öht.
"Vad innebär stigmatiseringen av prostitution? Blir det lättare eller svårare att lämna ett sådant yrke då? "
Ja det kan man sannerligen fundera på. Sexköpslagen är inte oproblematisk. Det är ju en klassiker, släng in en lag så behöver vi inte ta itu med de riktiga problemen.
"För hur ska man annars förklara heligliknande förklarandet av könsorgan och sexuella handlingar? "
Man förklarar det med att det är så samhället ser på det idag. Man är "realistisk" och väger in de individuella konsekvenserna, d.v.s. hur vissa människor kommer att drabbas av exempelvis en legalisering av prosititution. Det är samma argument som i drogdebatten. Jag är mot legalisering för att jag inte vill offra de människor som inte kan hantera droger. Å andra sidan tycker jag att det är fel att straffa som vi gör idag, alla blir inte glada och lyckliga bara för att de får 12 år på kåken.
"problemet är snarare att de som vill kriminalisera har ingen som helst förståelse eller acceptans för människors ibland mörka val. "
Detta är förvisso sant. Jag har inte någon "acceptans" för att folk skulle "välja" att sälja sina organ, sälja sina barn eller för den delen prostituera sig i ett samhälle som ser ner på prostitution. Och som jag tidigare förklarat så handlar det nog i grund och botten om självbevarelsedrift. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag förväntas kunna göra sådana val under några omständigheter.
Föreställ dig att prostitution blivit legitimt. Föreställ dig att du är fattig och har en 9-årig son som kan inbringa stora pengar om han säljer sexuella tjänster till äldre män. Han kommer antagligen få skador i analen som gör att hela livet kommer att behöva ha blöja... men det är en "fri värld". Väljer du att svälta, eller väljer du att sälja din 9-årige son? Detta är inte ett hypotetiskt exempel. Detta händer på många ställen i världen - varje dag.
Åsa, i all hast, jag fattar inte hur du väljer dina argument. Var någonstans ifrån hämtar du bilden att det är legitimt att kränka en människas rättigheter, eller att sälja sina barn som sexslavar? Varför ska jag tänka mig det som legitimt?
Ace: ja, den personliga erfarenheten spelar in, förstås.
Jag började själv jobba vid löpande bandet vid 16 års
ålder för att jag var "skoltrött", jag har sett den världen.
Men jag har också mött helt vanliga tjejer på stritan i Danmark,
när jag har tagit mina mellanölssvängar dit, och jag vet att
samma typ av tjejer skulle ha jobbat i samma typ av fabrik som jag
gjorde i Sverige. Men i Danmark hade de möjligheten att göra ett annat
val, och jag föraktar dem inte för det, de är samma vanliga tjejer
för det. Att sedan samhället-staten har sina värderingar, som det
med lag och mobbing vill pracka på alla andra, visst, det vet ju alla.
Men det är inte en liberal tradition att bara göra som överheten
och mobben vill.
Som jag tolkar dig då Staffan så skulle du hellre sälja sex än stå i fabrik. Men hur vet du att de "valt" detta? Valde du att stå i fabrik? Och vidare, tycker du i så fall att det var ett bra val? Vi har prostituerade i Sverige också, hur tror du det kommer sig att du inte är en av dem? Sen tillkommer ju mitt argument att prostitutionen skulle se radikalt annorlunda ut om den blev legitim. (Inte laglig, utan legitim). Med rejäl konkurrens faller priserna.
Louise, du ska tänka dig det som legitimt för att om vi argumenterar för att "sälja sex" inte ska vara tabu kommer att "sälja sex" bli legitimt. Och om "sälja sex" är legitimt kommer det vara ett val människor förväntas göra om situationen kräver det.
Åsa, att legitimisera att sälja sex är på inga villkor någon rätt att kränka männskors rättigheter eller därför en argumentation för sexslaveri eller barnprostitution. Jag förstår fortfarande inte varför du tänker dig att det handlar om det.
Jag ska läsa ditt inlägg i morgon och svara, lite tidsbrist just nu bara.
Ace: vad mina argument egentligen kokar ner till
är medborgarlön. Jag tycker inte att någon skulle
vara tvingad till vare sig löpande bandet eller prostitution
för att skrapa ihop till en basal försörjning.
Men OM vi okritiskt ska acceptera "arbetslinjen", så
förstår jag inte varför just sexbranschen ska vara
kriminaliserad. Skulle jag själv föredra att sälja
sex framför att stå på fabriken? Ja, om några hyfsade
kvinnor skulle vilja köpa mina sexuella tjänster,
så skulle jag inte precis gråta för det, men sannolikheten
för att det ska inträffa är förmodligen mycket nära noll.
Stefan, problemet är ju att vare sig man är anställd eller egen företagare så kan man inte välja sina kunder. Att sälja sex funkar för män, men då får man ju som manlig prostituterad precis som kvinnliga prostituerade finna sig i att sälja sex till män, eftersom det huvudsakligen är män som köper. Sen får man ju anstränga sig lite, att sälja sex handlar ganska mycket om teater, man måste spela den person som sexköparen vill köpa om man ska få några kunder. Sexbranchen ska vara kriminaliserad eftersom den är mycket mer riskfull än andra brancher. Jag kan tänka eventuellt tänka mig att fundera på en legal sexbranch om man t.ex. hade videoövervakning på bordellerna så att man kunde säkra säljarnas trygghet. Men då tror jag tyvärr inte det skulle bli så mycket kunder... Sen är ju som du indikerar också problemet att folk blir anställda och att det i slutändan är någon annan som kommer att tjäna storkovan på ens slit. Det enda du och jag inte är riktigt ense om är väl då huruvida det är fysiskt och psykiskt farligare och skadligare att vara prostituerad än att jobba på fabrik. Och jag har tyvärr inte några jämförande studier att hänvisa till, så vi får väl nöja oss med att vara oense på den punkten.
Louise, prostituerade kommer bli löneslavar som alla andra. Skillnaden är att de kommer att bli löneslavar i botten av hierarkin. Bespottade och förnedrade. Det är inte helt ovanligt att sexarbetare hemlighåller sitt "yrke", och många säger att de kommer att sluta när de ska bilda familj eftersom att det inte går att vara sexarbetare och ha ett nära förhållande samtidigt.
Och barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Om det är ok för vuxna att prostituera sig, hur ska vi motivera att barn inte ska göra det? Barn får inte köpa cigaretter, ändå röker barn. Barn får inte dricka alkohol, ändå super ungdomar som fan. Och dom gör det för att vi vuxna gör det. Sexhandel med barn finns f.ö. redan i Sverige. Chansen är knappast stor att den skulle minska om sexköp blev legaliserat.
Mycket bra skrivet! Tack! Hur i helvete ska man kunna svara intelligent på frågan "hur lång tid tar det när ni sminkar er".. Och vad finns det för allmänintresse i en sådan fråga? Men det var ändå tufft av den styrda Corren att våga skriva om en sån här sak..
Posta ny kommentar