prostitution

Att gå in på Folkpartiets hemsida är att röra sig bland mantran som på ytan låter väldigt bra, men som ofta vid närmare betraktelse inte verkar betyda något mer än att det bara låter bra. Jag antar att det inte är bättre beställt med Moderaterna, vars schlingellska huvud Niklas rotade i igår. Jag roar mig också med att rota lite planlöst, fast kanske mest för att jag stirrar på en lista för Göteborg och ser frimodiga Annika Beijbom nedpetad, och inte bara där, de interna striderna i FP och bullymentaliteten mot liberala människor inom partiet är patetisk och sorglig på en och samma gång. Jag antar vidare att den inte är exklusiv för FP utan ett signum för svensk politik som helhet.

Ta bara de här, visst känns de igen? 

"Det är människan som utgör grunden i hur vår framtid kommer att bli. Jag tror på varje människas förmåga i att kunna fatta bra beslut för hur man vill leva sitt liv. Jag tror också på varje människas förmåga i att kunna fatta bra beslut för hur man önskar att hur sitt liv ska se ut och i hur samhället omkring oss ska se ut."

eller

"Människor kan och vill bestämma mer själva!"

"Vi tror på den enskilda människan och förtroendet för den enskildes kraft. Politikens främsta uppgift är att skapa förutsättningar, inte hinder, för initiativ och alternativ."

Är sådana typiskt liberala mantran. På ytan lagom liberalt ideologiskt bestämt, men som imploderar som en misslyckad sufflé när man petar på dem.

Jag har inget emot vare sig Palmgren eller Odenljung, som citaten är hämtade från, specifikt som personer eller politiker. De är bara exempel på hur politiker som använder sig av gyldene plattityder för att det låter bra men som knappast betyder något i verklig politisk och liberal handling. Palmgren verkar mest engagerad i vården och där fungerar det ofta att vara så icke-kontroversiell som möjligt så länge man nöjer sig med plattityder och floskler. Odenljung däremot tar faktiskt kontroversiella strider emellanåt, som senast genom att ta ställning för sprutbyte. Men sprutbytesfrågan är varken exklusivt liberal eller ens särdeles politisk i grund, förutom för de som inte fattar att narkotikapolitiken som sådan länge betonats av den socialististutopiska konstruktionen "friheten att slippa friheten".

Så låt oss testa en annan fråga som är en ideologisk vattendelare och som på alla vis har allt att göra med det där om att tro eller inte på varje människas förmåga att ta beslut och förtroendet för den enskildes kraft. Sexköpslagen. Palmgren är knäpptyst, jag hittar inte ett skvatt om vad hon tycker om lagen, och antagligen för att hon är den typen av politiker som valt de milda frågorna i politiken. Odenljung är för lagen. FP ifrågasätter inte lagen. De som gör det får finna sig rättade i leden. Enter den misslyckade liberala suffléeffekten i kombination med bullymentalitet. Den är dessutom svår att gränsdra från socialistutopistiska friheten från friheten.

Med mantran som ovan kan man inget annat än underkänna sexköpslagen för den nedlåtande och omyndigförklarande lag mot kvinnor som den är. Men det gör inte FP officiellt och tycks låta sig styras av Liberala kvinnor genom att låta sig duperas av Birgitta Ohlsons fantasier om prostitution som sedan får utgöra ledstjärna för ett liberalt (generöst) användande av mentala paradoxer och ren bullymentalitet.

"Det fanns slavar som motarbetade abolitionismen i USA. Men få ifrågasätter slaveriets avskaffande av detta skäl idag. Vi anser att människokroppen inte kan betraktas som en handelsvara som andra. Sexhandeln utgör ett komplext pussel. Den lilla frivilliga biten av prostitution, som representeras av sexarbetare som Isabella Lund, göder den stora ofrivilliga prostitutionen. Utan efterfrågan inget utbud. Därför förespråkar vi nolltolerans mot sexköp."

Jag ska inte uppehålla mig vid den misslyckade sufflén och mentala paradoxen, eftersom jag tror de flesta inser att vi alla använder vår kropp som handelsvara på endera sätt, även politiker, och att slaveri är förnekandet av människans rätt att förfoga över sin kropp, vilket är vad nu Birgitta förespråkar, slaveri, hur retoriskt hon än försöker förleda oss att tro annat. Slaveri är förbjudet i stort sett hela den upplysta världen, även i länder där prostitution inte är kriminaliserad.

Däremot resultatet av den skavande mentala paradoxen. Att mindre efterfrågan leder till lägre priser och "kvalitet" (t ex att kraven blir lägre ställda på den som köper) har tydligen aldrig infallit Birgitta som i allt annat räknar sig som marknadsliberal. Detsamma gäller hennes kollega och EU-kandidat Ida Lindh som låter hälsa i en intervju på Att dricka liberalt att sexköpslagen bör exporteras till EU:

500 000 människor smugglas årligen in i Europa och används som sexslavar enligt Europols senaste mätning, detta är främst kvinnor och barn. Genom att förbjuda köp av sex minskar smugglingen av människor som används som sexslavar. Jag vill arbeta för att utrota sexslavhandeln genom att exportera den svenska sexköpslagen till EU.

(går att avnjutas på youtube också om man orkar med svamlet)

Förra året firade lagen tio år.

Och trots att många saker hänt i debatten så trampar vissa människor fortfarande vatten i den där delaren. Att smugglas blir liktydigt med sexslaveri. Utländska kvinnor som uppehåller sig illegalt i ett land och säljer sex blir omvandlade till sexslavar utan pardon eller intresse att ta reda på hur det förhåller sig. Det må vara för många ett val som man inte skulle vilja göra, men det är inte en princip som värnar tron på människors förmåga att ta beslut, utan den som urskiljningslöst värderar människor utifrån deras kön, deras brist på legala dokument och val av syssla.

Det finns inga som helst belägg för att sexköpslagen minskar efterfrågan på något som redan är förbjudet, vilket slaveri, våldtäkt och kidnappning och så vidare, är. Det enda sexköpslagen gör är att kriminalisera köpare av sex och försvåra sexhandel för sexarbetare, av det följer inte att det påverkar slaveriet. Om tesen skulle vara någorlunda sann skulle Sverige slå Storbritannien med hästlängder i att slippa "sexslaveri" och Tyskland borde logiskt sett ha svämmats över av Liljor under fotbolls-VM 2006. Men så är det antagligen inte och var det inte, och sexslaveriet ter sig lika mycket en myt som den var för 100 år sedan.

Dessutom har Sverige, som få nog tänker på, aldrig haft någon särdeles stor marknad för prostitution, kanhända det har med vår kultur att göra som åtminstone en gång var relativt sexliberal och mindre skambeläggande av sexuellt handlande kvinnor än i många andra länder. 

Men om Birgittorna och alla övriga politiker som vägrar inse att sexköpslagens omyndigförklarande också har konsekvenser för synen på kvinnors sexualitet så är bara frågan hur långt vi kommer halka tillbaka av det vi vunnit?

Som feminist och som liberal, är sexköpslagen en av de största symbolerna för att liberala idéer stannat på skrivbordet men efterlevs inte.

Kanske Per Bylund har rätt. Det vore kanske fegt att rösta i ett politiskt landskap fyllt av symbolism, fantasier, bullymentalitet och plattityder. För att man inte vågar tro att alla andra vågar också. Det modiga kanske helt enkelt vore att vända det ryggen. Om bara alla andra tänkte lika och det blir plus minus 212 röster och en konstig logga.

PS. Jag tror det var Laura Agústin som en gång hävdade att det finns en könskategorisk uppställning av människor som invandrar illegalt till ett land och arbetar således illegalt: män anses vara papperslösa och kvinnor slavar/handlas med.

Först. Danska sexsäljare blir rättmätigt förbannade över att Köpenhamns kommun sabbar deras fullkomligt legala handel genom att tönta sig med att dela ut vykort som uppmanar delegater på klimatmötet att "be sustainable - don't buy sex" (ni ser vad ordvitsigt det är? Dvs "återhållsam" som på internationaliska klimatspråket har med klimatet att göra, inte sex). Därför bestämde sig SIO (Sexarbejdernes Interesseorganisation) att erbjuda delegater gratis sex mot uppvisande av det där numera berömda töntiga vykortet. Man kan förstås också undra vad i hela fridens namn sex alls har med klimatet att göra, det måste ju vara något mer än att plädera för "återhållsamhet"? Menades att sex ökar koldioxiden och bidrar till växthuseffekten?

Därefter kan man läsa att någon återhållsamhet inte alls är föremål för det som möjligen kan kopplas till klimat. Limousinservicen går för högtryck (och en hel del privatflyg för den delen också, business class är väl för pöbelaktigt), för att ge klimatdelegaterna sköna och behagliga lyxturer, inga vykort där inte. För bilar har ju inget med klimatet att göra, till skillnad från sex.

Jo lite roligt är det, och härmed måste nog införas en dennisinspirerad kategori, det är ju liksom bara nästan humor för att det är på allvar. "Nästan humor" undrar jag inte om det är roligare än humor, kanske det är uproriously funny.

Att ge sig på en marginaliserad grupp i samhället är tämligen enkelt. Få protesterar, det ligger i sakens natur. Skam är ett ytterst väl beprövat knep för att tysta människor, både de som drabbas och de som står bredvid. Birgitta Ohlson och Jenny Sonesson tillsammans med Helena Bargholz är inte ensamma om att använda sig av sådana knep.

Det behöver vi bara blicka bakåt i historien för att förstå hur allvarliga konsekvenser det kan ha och har haft.  Jag tar några centrala exempel på dess effektivitet.

Lobotomi av psykiskt sjuka

Ända in på 60-talet lobotimiserades psykiskt sjuka människor av påstått medicinska skäl. Att vara emot det var att gå emot de "medicinska framstegen". Konsekvensen var förfärlig, många dog av ingreppet, men det finns än i dag levande människor som utsattes för detta och vars liv är slagna i spillror, känslor och hjärnfunktioner är förstörda, en del lever helt utan uppfattning om sociala gränser. Det är precis så förfärligt att man bara vill gråta, men visst skamfunktionen är ju inte alltid på plats för dessa människor om man vill välja känna cynism inför ingreppet. Lobotomin belönades övrigtvis med Nobelpriset år 1949. Ett fantastiskt framsteg ansåg man då.

Tvångssteriliseringar av socialhygieniska skäl

Ännu något längre höll trenden i sig att fixa de trasiga och missanpassade människorna i samhället, ända in på 70-talet tänkte man sig att det går att lösa upplevda sociala samhällsproblem, genom att sterilisera fullt friska människor. Det sociala arvet skulle brytas. Tusentals friska människor vars enda last var fattigdom eller "olämpligt beteende" stämplades som undermåliga människor som inte borde skaffa sig barn. Skammen och förnedringen var total, och trots att det går att söka skadestånd idag för detta ingrepp drar sig flertalet för att göra det, det är i sig talande för hur effektiv den sociala skammekanismen är när samhället bestämmer sig för att agera.

Homosexualitet som perversion och brott

Tidigt 40-tal greps ett par fröknar i en polisrazzia, de fann fröknarna tillsammans på en säng och betraktades som "perversa". De åtalades - för första gången som ett par kvinnor åtalades för detta brott - för homosexualitet. Tidigare hade vetenskapen och juridiken vissa problem med lesbiska, om ingen penetration skett hur kan de då påstås ha haft sex? Men nu var det bara att tuta och köra, eller i alla fall även straffa lesbiska på samma vis som homosexuella män. Men 1944 upphörde straffet och man hänsköt frågan som en medicinsk sådan, det blev en sjukdom.

1979 är årtalet då homosexualitet upphörde att klassificeras som en sjukdom. Med det upphörde också medicinska och terapeutiska försök att rehabilitera dem som om de vore sjuka.

Horornas icke existerande plats i folkhemmet

En av de mest sorgliga böcker som går att läsa om prostitution i mellankrigstidens Sverige är och förblir Thomas Söderbloms avhandling: Horan och batongen, prostitution och repression i folkhemmet.(1992 Gidlunds bokförlag, utgången titel tyvärr). Här radas mänskliga öden upp och en röd tråd går mellan dem, synen på dem och samhällets dom och straff, kristen etik om horor och madonnor, och fördömanden därefter. De mest utsatta blev inte de som bara fick utstå straffarbete/rehabilitering och den sociala skammen, utan de som tvångssteriliserades för sitt "promiskuösa och perversa leverne". Synen må har skiftat, från att ha sett hororna som perversa och föremål för rehabilitering och straff så har samhället börjat se torskarna istället som ett sådant föremål. Då måste man fråga sig om det betyder att något verkligen har hänt i människosynen, är det inte fortfarande samma slags skamkultur som gör sig påmind här? Tänk bara hur sexköpande män utmålas och att det behövs hårdare straff. Då inser man att inget alls har hänt, bara att föremålen möjligen har bytt plats vad gäller skuldbördan. Skammen blir inte mindre för endera part, för prostitution anses helt enkelt fortfarande som något perverst och skadligt för samhällskroppen, eller som det nu heter populärt "det jämställda samhället".

Summering av en ideologi

Allt detta i sig har en bakgrund, en politisk sådan som en gång gick arm i arm med "medicinska framsteg", vi kan kalla den för den eugeniska rörelsen. Drömmen om det rena folkhemmet kom från den tidiga eugeniska rörelsen i USA som bland annat förespråkade metoder för att få de fattiga att föda färre barn eller helst inga alls. Innan eller ganska parallellt den kom till Sverige tog den också sin omväg genom projekt Lebensborn, den totala eugeniska mardrömmen i Nazityskland. Vid sidan om det industriella mördandet av judar och andra "mindervärdiga" raser. Men det hängde ihop: Man hoppades kunna avla fram "rena arier" och utrota de mindervärdiga, inklusive homosexuella och andra "perversa" från den tyska samhälls- och folkkroppen. Inte bara att det avlades "rena arier", man hade faktiskt också ihjäl människor också för att de var psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda. Det senare vållade dock reaktioner och avsky och den dödliga verksamheten upphörde. Att skicka de perversa till koncentrations- och utrotningsläger vållade ingen reaktion.

Man kan påstå att skammekanismen fungerade tillfulländning - dem som utmålas som svulster på samhället blir sällan försvarad.

Tanken i Sverige var att utrota "det sociala arvet", perversioner var ett tecken och fattigdom en annan. Man kan väl roa sig med att tänka sig att det var något annat än att forma den perfekta medborgaren som i den nazistiska drömmen om en "ren arier", men likheterna är uppenbara och speciellt med tanke på hur människor straffades för sin sexualitet och hur människor utsattes för "reningsbad" som steriliseringar och i detta har även lobotomin sin plats. Långt senare upprepas denna människosyn i hela retoriken och den moraliska indignationen som fyller debatten kring sexköpslagen.

En ideologi som alltså fortfarande ger eko in i  vår moderna upplysta värld. Strafftänkandet finns där och drömmen om en "renare" värld likaså, bara olika namn på samma fenomen att påtvinga sina ideal.

Råttan i pizzan och andra skrönor om prostitution i folkhemmet

Det andra problematiska med Birgitta, Jennys och Helenas artikel är annars att de kommer med samma gamla trasiga källor. TROTS att de upplysts många gånger att de inte håller. Exempelvis att den genomsnittliga ingångsåldern är 14 år "globalt", läser man källan ser man att det är baserat på en undersökning av minderåriga tonåringar. Den refererade rapporten "nine countries" är baserat på bland annat hjälpsökande, och i vissa fall har det skett med hjälp av fd sexarbetare/omvända/räddade som gjort intervjuerna, dvs skevt urval och icke generaliserbara. Det är alltså närmast frågan om råttan i pizzan-argumentation. Detta är upprörande att Ohlsson och Sonesson beter sig så och mot bättre vetande. Om det och annat skriver Niklas om.

Vad de dessutom spär på är en samhällelig upplevelse av prostitution som samhällspatologisk, med detta följer ytterligare stigmatisering, skam alltså, av torsken som förstöraren av ett idealsamhälle och horan som trasig och förstörd.

Och det leder till den stora frågan till Birgitta Ohlsson, Jenny Sonesson och Helena Bargholtz:

Är det inte dags att syna sömmarna på vad sexköpslagen har för moraliska innehåll och vad den faktiskt innebär för slags människosyn? Är det denna slags mjukeugeniska hållning som ska leda till den jämställda drömmen? Att straffa fredlig mänsklig sexualitet, vad exakt är det för människosyn?

Om jag dristar mig på ett allvarligt påstående är det att just den typen av människosyn som marginaliserar människor med skamverktyg är just den som aldrig tidigare lett till ett levbart samhälle. Stigmatisering är effektivt ska erkännas, men också en människosyn som i alla de andra fallen jag nämnt här också blir gällande här.

Jag skulle även vilja tillägga att sprutbytesfrågan i många år har haft en liknande karaktär, i namn av en nollvision om ett drogfritt samhälle har människors hälsa och liv offrats. Marginalisering och stigmatisering av människor har också använts här.

Annat relaterat: Sexköpslagen och MacKinnons hala tvål. (läs gärna kommentarerna där bland annat Melissa Farleys forskning tas upp och avfärdas av mig) och

Hor - och torskstigman: Vilka ska vi kasta sten på idag?

Dubbelpostat på Liberati.

Det finns en intressant post hos Björn Johnson som påpekar det alla vet egentligen, att det är lätt att peka finger på andra men desto svårare att vara konsekvent och inbegripa sig själv. Bakgrunden är att Per Johansson - frontman och förbundssekreterare för RNS - tycker att Karin Rågsjö har dumma och eländiga idéer för att hon lagt en motion om det olämpliga i att Sven Britton leder utredningen om sprutbyte för Stockholms landsting. En utredning om sprutbyte har Rågsjö tidigare efterlyst, men när den alltså kommer till stånd skriver hon i sagda motion att:

"Det är klart olämpligt att personer som så tydligt har uttalat sin hållning till sprututbyte får göra en kartläggning som ska ligga till grund för ett ställningstagande om eventuellt sprututbyte i Stockholm och i Stockholms län."

Om detta kan naturligtvis diskuteras både för- och nackdelar precis på samma vis man diskuterar jäv och partiskhet inom såväl utredar- och rättsväsende, men som Björn påpekar är det ytterst komiskt att kritiken mot Rågsjö kommer från just Per Johansson som säger att:

"Detta är inte bara dumt skrivet, det är dessutom något så eländigt som ett försök till att införa yrkesförbud grundat på folks åsikter"

Per Johansson är nämligen mannen med total brist på självinsikt som bland annat gått i korståg mot "drogliberalen" Alex Wodak och skadereduceringsrörelsen. Wodak för att han stod för WHO's sprutbytesstudie: Effectiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS among Injecting Drug Users, och skadereduceringsrörelsen för att den är drogliberal (begreppet ska förstås som något som står i motsats till drogprevention, och därtill som en uppmuntran att knarka, allt uppfattat i enlighet med tron på ett narkotikafritt samhälle där nyanser inte får plats).

Slutsats: Detta är inte bara dumt skrivet, se ovan. Med det sagt mitt egentliga ärende:

Hur man lyckas vantolka Orwell och komma undan med det

På tal om Johanssons underliga logik och märkvärdiga sätt att stoltsera med den offentligt, trillade jag sålunda över ett tal som Tomas Hallberg (ECAD)  hade kokat ihop till en konferens 2006 (Civil Society and Drugs in Europe). Det är vid en första anblick en hejdlöst komisk läsning, men sedan kommer ju insikten att de menar allt detta på fullaste allvar. I inledningen börjar Hallberg med följande halsbrytande resonemang:

George Orwell describes in his book ”1984” how those in power influence people’s perception and behaviour by changing names of various phenomena. Tyranny becomes freedom and truth becomes a lie and so on. Those who have followed the drug debate during the past 20-25 years may not have discovered so many new methods to combat drugs, but they certainly have learned many new ways to express themselves. For example, the phrase drug abuse has been replaced by drug use, in spite of the international community’s agreement already back in 1961, that all non-medical use of narcotic classified substances should be called abuse. By changing the name of a phenomenon, the focus shifts and changes the way people act.

Everybody knows the difference between the following: – He uses medicines, and he abuses medicines. Use is OK, abuse is something harmful. By calling drug abuse drug use, the act itself seems less dangerous.
[Min fetning]

Med flera konstruerade stolligheter av liknande art. "Sprutbyte" blir samma sak som uppmuntran till knarkande och säkra injektionsrum ska förstås som gamla tiders "opiumhålor". Skadereduceringsbegreppet blir följaktligen en nyspråklig konstruktion med detta resonemang - eftersom det är att uppmuntra knarkande. Det hela är makabert konstruerat. 

Det fascinerande är, om vi bortser från den skriande bristen på självinsikt och historisk kontext är för det första förstås själva bruket av Orwells begrepp nyspråk vad begreppet faktiskt betyder och har för innebörd. Nämligen att:

Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.

Kort utvikning: Utan att fördjupa mig vidare - vilket man lätt gör med teorier om språk/"nyspråk" - kan väl åtminstone nämnas ytligt att attityd- och strukturell förändring av maktrelationer genom språkbruk också hänger ihop med bland annat poststrukturalisten och dekonstruktivisten Jacques Derrida ("språk är makt") som bland annat inspirerat en feministisk rörelse att ersätta patriarkalt språkbruk med mer neutralt språkbruk; som bruket av det svenska ordet hen istället för han eller hon.

Ord och språk är viktiga verktyg för att dekonstruera kulturella strukturer och ytterst ett verktyg för tankekontroll.

Åter till Hallbergs tal och hittepå-nyspråk: Att bestämma att missbruk är ordet som hävdas skall användas genom att hänvisa till högre makter/auktoriteter som "internationella överenskommelser" (i Sveriges fall är det tron på det narkotikafria samhället som öppnat för nyspråkliga konstruktioner), handlar snarare om att skippa nyanserna och skillnaden mellan bruk och missbruk, och att acceptera detta är att underkasta sig - som forskare, medborgare, aktivist - högre makter utan minsta förnuftiga mening.

Genom att kalla allt bruk av droger för missbruk så framstår handlingen i sig som enbart farlig. Ni förstår säkert att detta är bara en spegling av deras egna syn på droger och mindre ett utslag av ett nyanserat tänkande baserat på kunskap.

Notera även att ordet missbruk var menat att påverka attityder - att bruka en "illegal" drog blev därmed lika med att missbruka, medan att bruka en "legal" drog var fortfarande möjligt att nyansera i bruk eller missbruk (som läkemedelsmissbruk).

Efter ett sådant påhittigt nyspråksinstiftande blir det inte möjligt att som exempelvis narkotikaforskaren Ted Goldberg gör skilja på rekreationsbruk eller problematiskt bruk, det går inte heller att belysa särskilt effektivt eller meningsfullt att forska kring hur och varför en del människor blir missbrukare. Allt är ju i själva drogen och i gränserna mellan det legala och illegala (som de facto är politiska konstruktioner av medicinsk normalitet). Det är alltså inte beteendet eller påverkan av en drog som blir det centrala utan själva drogen och om den är legal (medicinsk eller föreskriven av läkare) eller illegal. Missbruk blir en etikett som inte har med effekter och konsekvensen av en drog att göra.

Hur mer nyspråk kan det alls bli? Faktum är ju att det är användningen av ordet missbruk som är nyspråk och i Orwells mening något som bestäms ideologiskt och med makt för att:

Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.

Sonja Wallbom på RFHL kritiserade utredningen om sprutbyte redan för ett år sedan i en artikel på Drugnews. I denna artikel togs den konstiga idén upp: att sprutbyten som del av skadereducering därför skulle stå strid med den svenska narkotikapolitiken. Men som påpekas bedrivs redan skadereducerande projekt och åtgärder; som underhållsbehandlingar mot heroinberoende, dvs Metadon- och Subutexbehandling, med mera.

Logiskt följer att bland annat RNS och liknande organisationer - och med dessa alla de politiker som fortfarande tror på ett narkotikafritt samhälle - inte alltid tar helt avstånd från underhållsbehandling, många förstår att det är ju droger som är förskrivna av läkare (legaliteten). Men med nyspråkets logik och för att undvika inre motsägelser som dessutom kan uppfattas som stöd för skadereducerande åtgärder framförs det i sådana fall att därför måste det finnas så pass kontrollerade spärrar att människor som får återfall bör hellre tvångsvårdas.

Det är dock denna stelbenta uppfattning som också medför så många tragedier - allt för att skydda en ideologisk föreställning och en språkvård som inte tål nyanser och därmed inte mänskligt komplext beteende. Det ska vara svårt att knarka, dödligt farligt spelar ingen roll, för bara man får bukt med de illegala drogerna så är faran över, eller så tänker man sig det hela.

Sex och droger och hur lagstiftningen skiljer sig av ytterligare ideologiska skäl

Detta bruk av nyspråk är av precis samma slag med glidningen av begreppet prostitutition i sig när det allt mer fått ett ideologiskt innehåll som omöjliggör distinktioner och nyanser av frivillighet och tvång. Vi har nått det politiska klimat där all prostitution har förskjutits till att betraktas som någon form av tvång inom ramen för det könsmaktsteoretiska perspektivet. Människorna själva blir oviktiga och deras subjektiva upplevelser och personliga erfarenheter och strategier blir undantryckta och negligerade till förmån för allomfattande strukturellt ensidiga förklaringar och politiska lösningar.

Skillnaden är att Sverige straffar till synes inte sexsäljare utan sexköpare, däremot straffas drogbrukare. Köp av knark eller köp av sex är båda straffbara handlingar, men bara försäljning av sex är straffbefriat, försäljning av knark har högre straffvärde dessutom. Lagstiftningen har sin utgångspunkt i båda fallen att agera mot en "institution", eller social/kulturell företeelse, inte mot enskilda människor egentligen även om detta blir konsekvensen (och det blir konsekvensen även för sexsäljare) då de straffas. Syftet är att den kommersiella marknaden för att köpa sex eller knark antas ska undermineras och hållas undan genom sådana lagar. De två lagstiftningarna skiljer sig ytterst av könsideologiska skäl, eftersom man antagit, på könsmaktsteoretiska grunder, att prostitution är något som kvinnor utsätts för, medan knark är något som inte antas ha könsdimensioner. Därför finns inte en lag som ger drogbrukare straffrihet. 

Jag ogillar att behöva uttrycka detta på följande sätt, men likväl, hade det funnits en könsmaktsteoretisk analys av drogbruk som skulle anta att kvinnor utsätts för droger, skulle lagstiftningen troligen sett helt annorlunda ut. 

Resultat: Dubbla måttstockar och ett rättshaveri utan dess like. Hur är det möjligt att ett upplyst land som Sverige kommer undan med det? Hur är det möjligt att denna usla logik accepteras?

Boken "Straffa syndare eller hjälpa människor"- om skadereduceringsmodellen - hittar du bland annat här.

Intressant om narkotikapolitik, RNS, Per Johansson, Tomas Hallberg, ECAD, skadereducering, sprutbyte

Tyskland är ett U-land i jämställdhet! Birgitta Ohlsson och Maria Sveland har verkligen en intressant outlook på världen, jämställdhet och U-länder. Enligt dem båda är alltså Tyskland ett U-land i jämställdhet. Redan Anna Larsson lanserade ju i  Svenska Dagbladet sin variant på Tysklands jämställdhetspolitik för tre år sedan. Då lät det så här:

"Tysklands nationella kvinnoråd räknar med att runt 40 000 kvinnor från fattiga öststatsområden kommer att smugglas in till fotbolls-VM i juni för att placeras i specialbyggda ”drive-in”-bås för sexköp. [...] Frågan är vad som ska stå ovanför dem: Fuck, macht frei?"

Lika fantasifullt som det var då, ter sig den nygamla Ohlsson/Sveland-teckningen nu. Det är med utan större tvekan jag ser det som en självlysande teckning över den svenska hybrisen som gör påmind lite då och då. Svenskar är så bäst i världen. Antagligen - som det heter på winbergska - så har ju Sverige kommit längst i världen när det gäller jämställdhet. Bara här förnekar vi kvinnor den fulla kontrollen över deras kroppar med hänvisning till deras mindre förstånd. Eftersom det tydligen är kriteriet för jämställdhet kan man ju förstås undra vad som skiljer Sverige från de där U-länderna.

Utan att raljera undrar jag ändå hur de menar. Som Tyskland som Kongo kanske?

*) Vad gäller Sveland och hennes Bitterfitta tycks dessvärre vara fallet att själva den översatta titeln på tyska rider på den formidabla succén med en annan bok, Charlotte Roches Våtmarker, som handlar om bland annat fitta på riktigt. Just sayin'.

"...summera året och notera att på teaterhimlen stod Arena Baubo högst”. Johan Ranstam, Teater Stockholm, feb 09

“På två timmar lyckas Arena Baubo gestalta alla möjliga fantasier, problematisera de flesta schabloner...sticka hål på både moralism och sexliberalism” Anders Johansson, Aftonbladet, feb 09

I ”Fackmöte för prostituerade” (2007) bad Arena Baubo sexsäljare skriva texter om sitt arbete, i ”Svenska torskar 09” (2009) manades sexköpare genom intervjuer att träda fram med sina egna berättelser och liv. Berättelserna ställs nu mot varandra i ett scenkonstgalleri där vi navigerar bland fakta och myter.

Scenkonstnärerna har arbetat i en anti-hierarkisk och tvärkonstnärlig arbetsmodell och skapat individuella verk som svar på det dokumentära materialet. Verken ställs ut i form av sceniska bilder, fotografier och videokonst som bryts av med ett seminarium om renhet och smuts i folkhälsans Sverige. En helkväll av konst och debatt.

En tribunal med lyx-, tjack- och andra vanliga dödliga horors egna berättelser sida vid sida med torskbekännelser, gubbfasoner, snusk och sexuella paradis.

Idé och koncept: Arena Baubo
Verk av: Katja Seitajoki, Maria Magdolna Beky Winnerstam, Lina Benneth, Maria Stiernborg och Kajsa Wadhia
Seminarium: Louise Persson
Övriga medverkande: Tomas Björkdal, Maria Selander, Lina Samuelsson och Karin Hauptmann

Osa dina biljetter: senast 20 maj via info@arenabaubo.se

Tid och plats: Endast 22 maj kl 19.00 - insläpp från kl 18.30
Teater Tribunalen, Hornsgatan 92

För mer info: www.arenabaubo.se eller www.tribunalen.com

Cirkusen kring Susanne Dodillet tar aldrig slut verkar det som. Nu är Dodillets avhandling "Är sex arbete" anmäld av Sven-Axel Månsson och Jenny Westerstrand till Göteborgs universitet för "vetenskaplig oredlighet". Utgången kommer bara bli pinsam för anmälarna. Så vad driver dem? Hämndlystnad, rättshaveri, vad?

Att Sven-Axel Månsson tagit illa vid sig för att ha blivit utpekad som en av de figurer som medverkat i stort på den akademiska arenan kring prostitutionsforskning är ganska förståeligt på ett mänskligt plan, eftersom det inte är i smickrande ordalag och med udden riktad mot något oerhört centralt. Nämligen hans tendens i sin forskning (som given i den så kallade prostitutionsutredningen) att sålla bort röster som går i strid med hans personliga upplevelser av hur saker och ting är. Detta vill han icke vidkännas och motar bort det hela i en debatt han initierat på Socialpolitik med ord som att:

En av kvinnorna var Malmöbaserad, de två andra var från Stockholm. Den Malmöbaserade kvinnan sökte och fick både ekonomiskt och annat bistånd av socialarbetarna vid Malmöprojektet. Bland annat medverkade vi till att hon så småningom fick tillbaka vårdnaden om ett av sina barn, som omhändertagits på grund av svåra problem i familjen. Många var de timmar vi ägnade åt att diskutera prostitution med denna kvinna. Kontakten med henne fortsatte flera år efter det att projektet avslutats. Personligen har jag aldrig delat hennes positiva syn på prostitution; hennes egna svåra upplevelser av erfarenheter bar syn för sägen.

...

Dodillets påstående att kvinnornas perspektiv inte togs på allvar av forskare och utredare är nonsens, för att inte säga ren och skär lögn. Prostitutionsutredningens sekreterare Hanna Olsson hade t.ex. kontakt med samtliga tre kvinnor under utredningstiden, men också med andra som eventuellt förespråkade prostitutionen. Saken var bara den att dessa kvinnors positiva beskrivningar av sina erfarenheter inte kunde uppvägas av alla andra berättelser som handlade om utsatthet och utnyttjande. Beläggen för existensen av den lyckliga horan var helt enkelt inte övertygande. Och de har inte blivit bättre med åren, inte heller i Dodillets tappning. Hennes argumentation för en integrering av prostitutionen i samhället under parollen: avmoralisera sexualiteten, förefaller dessutom helt bakvänd. Behöver vi verkligen prostitutionen för att ”befria” sexualiteten? Däremot finns det idag lika många skäl som tidigare att erbjuda kvinnor och män, med tunga erfarenheter av den cyniska hantering som prostitutionen ofta innebär, hjälp och stöd att lämna verksamheten och integreras i samhället. På denna punkt återstår mycket att göra både nationellt och i ett globalt perspektiv.

 

Alltså hjälp. Det verkar som om Månsson inte förstår att han till och med i en replik mot Dodillet faktiskt visar prov på exakt det som hon uppfattat i hans aktionsforskning, att hans negativa eller ska vi säga "räddande" hållning också styrt hans arbete med prostitution (rädda dem därför att prostitution är dåligt) och det akademiska resultatet (prostitution är negativt och de bör därför räddas). Den som inte ser problemet här måtte vara blind.

Att Månsson känner sig missförstådd är en helt annan sak och speciellt konstigt om man gör det till ett ärende för att bemöta kritiska punkter kring hans forskning. Att uppleva sig vara missförstådd är inte en fullgod anledning att anmäla forskare för fusk eller som det heter "oredlig vetenskap". Det kommer inte leda till någonting, förutom möjligen den fadda känslan att försökt utöva en maktdemonstration riktad mot ett förhatligt objekt som inte tycks låta sig tystas: bli rädd nu flicka lilla.

Att däremot rättshaveristen Jenny Westerstrand tar det som en personlig anledning att gå i strid för sin älskade Eva Lundgren och sin omhuldade ideologiska upplevelse av hur saker och ting är, ställer saker och ting dock i ett intressant ljus. Med älskad menar jag just älskad. Med rättshaverist menar jag också rätthaverist. Det finns kontextutella betraktelser kring detta som styrker båda påståendena, bland annat en festskrift till Lundgren Guts and Glory (tillfällig url, uu:s databas ligger för tillfället nere) som är väldigt roande att läsa och samtidigt gripas av insikten att "herregud vilken rättshaverist". Här i denna festskrift finns en lång, lång, mycket lång, text som är ett brev ställd till Genusvetenskaplig tidsskrift, och om hur Westerstrand dissades att skriva i den, rörande en undersökning om hur dokumentären Könskriget inverkade på behandlingen av Slagen Dam och det som ledde till att Eva Lundgren anmäldes för ovetenskaplighet. Alltså, Westerstrand dissades för att det är inte rimligt på något vetenskapligt vedertaget sätt att utvärdera något som man själv är engagerad i både vetenskapligt och emotionellt. Detta var för Westerstrand något häpnadsväckande och igång gick rättshaveristen. Samma sak ser vi utspelas här i detta krig mot Dodillet, som haft mage att knyta an tillkomsten av sexköpslagen bland annat till radikalfeministisk teori.

Nå, finns det då någon som helst saklig kritik mot Dodillet? Jodå, absolut, men den kritiken sammanlagd - ens om vi tar med medhållande recencenter i DN (2) och cirkelmedhållande Sydsvenskan vars mailbox som påstås överflödas av icke namngivna men medhållande forskare eller gör cirkelhänvisningar mellan dem och Westerstrand - utgör inte grund för anklagelsen om fusk eller manipulerande med material, dvs "vetenskaplig oredlighet". Den utgör inte heller grund för att hennes avhandling skulle förändras i någon väsentlig del alls.

Och om vi ska gå den vägen har jag ett och annat att säga om Westerstrands avhandling, men det får anstå (tipset är annars Klassisk feminism, sid 180-182 för några punkter rörande vissa argument hon använder sig av i sina slutsatser som är vettlöst - som jag ser det - färgade av slentriantänkande och mindre av eftertanke, och då har jag inte ens nämnt grodan att den tyska prostitutionspolicyn skulle vara resultatet av konservativt inflytande.) Westerstrand vill faktiskt inte ha dialog, det enda språk hon tycks förstå är skyttegravar, krig eller möjligen en kärnkraftsdiskussion så bemöda dig inte med att leta efter kommentarsfunktioner på hennes blogg för att ställa frågor och diskutera. Guts and glory var det.

Tidigare om Eva Lundgren och granskningen. Läs även Blogge och Johan Lundberg.

Hanna Wagenius gör CUF till subversiv handling mot moderpartiet och antagligen centerkvinnorna i synnerhet, och en blick över sundet ger att danska poliser muttrar över meningslösheten över stängningen av Christiania allt medan revolverdueller blossar upp i ett småskaligt danskt knarkkrig. På radion i morse medan Birgitta Ohlsson kör sin slitna paternalistiska "kroppen är inte en handelsvara" talar Susanne Dodillet om den fria viljan och handlande subjekt. Vem som är mot slaveri och moralism över kvinnors kroppar torde vara uppenbart. 

Imorgon tycks det som jag ska prata om knark, knarkpolitik och skadereduktion på Kvällspasset. 

Av en händelse snubblade* jag över narkotikapolisens egen föreningen  och deras medlemstidning (aka foliehattsfanzine för DEA-wannabes). I deras tidning kan man bland annat följa medlemmars resor till USA och se bilder på vapen, tuffa amerikanska polisbilar, poliser som struttar runt i vikingahattar av plast, allt sådant som ju krävs i kampen mot  narkotikahandeln och människorna i den. 

Bad boys, bad boys, watcha gonna do when they come for you?

 

I detta foliehattsfanzine för DEA-wannabes skriver också någon norrman från deras syskonförening i Norge vid namn Lars Holmen en av de mest bisarra tolkningarna av "harm reduction" jag läst i modern tid, näst efter Maria Larssons feberfantasier och den gången jag fick höra att Nils Bejerot introducerade den i Sverige. 

Den bästa harm reduction-åtgärd som samhället kan sätta in är att lägga förhållandena till rätta för drogfrihet –  och det som vi menar med ett mer värdigt liv. (sid 58)

Ja, ja, skit samma om folk dör och skadas i den versionen. Poängen med skadereducering är insikten att det är en omöjlig och orealistisk hållning att det går att skapa "incitament" för avhållsamhet. Att folk bryter alltjämt mot lagen för att ägna sig åt knarkande är väl det tydligaste beviset för detta? Men det struntar denna Holmen och andra i förstås Det är ju ändå det bästa för den bereder vägen för ett "mer värdigt liv" Detta är naturligtvis inte skadereducering, detta är moralism och dessutom snarare skadeökande. 

Värdighet är liksom i prostitutionsdebatten ett tomt ord som fylls med allehanda subjektiva upplevelser av hur människor borde leva enligt deras föreställning om vad de tänker sig är ett bra liv (se vidare lex Sven-Axel Månsson nedan) inte i någon som helst kontext av hälsa och liv möjligt att leva för dem som skall leva. 

Intressant är att vår polis som är satta att följa lagen, inte att plädera för lagar, moral eller synsätt, utan också tydligen är välkomna att predika en viss politik och moral. För denna Holmen han vet också minsann hur det ligger till med den där skadereduceringen och varför avhållsamhet är bäst:

Det som kännetecknar förhållandena kring harm reduction-åtgärder kan i korthet förklaras med tre olika faktorer:

1. Det blir tryggare att missbruka narkotika.
2. Det blir billigare att missbruka narkotika.
3. Narkotika blir mer tillgänglig.

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att dessa tre centrala faktorer kommer att bidra till att öka missbruket av narkotika i samhället. Verkligheten blir alltså den att de problem som harm reduction-åtgärderna skulle bidra till att dämpa har ökat betydligt i omfång. När vi tittar på andra länder som tidigt var igång med harm reduction-åtgärder är nu hos dem åtgärder som t.ex. metadonutdelning en större dödsorsak än heroinmissbruket.

Detta är så häpnadsväckande dumt att man egentligen vill sätta sig ner och gråta. Detta är alltså poliser. Att heroinister går över till substitutionsmedel kommer givetvis inte innebära att de aldrig kommer dö. Statistiken "narkotikarelaterad död" baseras på om människor har knark i kroppen, och gissa vad, metadon faller under det kriteriet. De doser som ges inom metadobehandlingen är inte dödande. Att det blir tryggare och billigare att knarka är faktiskt helt givet, det behöver man inte vara raketforskare för att förstå att det också innebär att behoven att begå brott eller utsätta sig för farliga situationer, t ex genom gatuprostitution minskar, för att det skulle vara billigare, säkrare och mer tillgängligt. Men det krävs ju en smula intelligens för att förstå något så enkelt. 

Och mer i samma anda finns förstås på hemsidan för dessa DEA-wannabes, för naturligtvis måste Thomas Hallberg, vars karriär att nollvisionera, säga sin mening om den där hemska harm reduction rörelsen som förstås är en stor "ekonomisk" konspiration, på med foliehatten alla nu:

Starka ekonomiska intressen står bakom legaliseringsrörelsen. Finansmannen George Soros har skänkt 100 miljoner dollar (ca 700 miljoner kronor) till rörelsen. Genom att skapa olika stiftelser och organisationer har det varit möjligt att fördela arbetet, främja enskilda karriärer och skapa en image av vetenskaplighet, oberoende, socialt engagemang men även av bredd i kritiken mot narkotikakontrollen.

Saknas bara någon utgjutelse om Georg W Bush och alla dessa miljarder som plöjs ned för "War on drugs", men det är ju något helt annat! 

Och självklart har de bokrekommendationer (sid 77), som böcker av arbetarförfattaren, narkotikarreportern, med mera, Pelle Olsson, tillika engagerad sedan många år i FMN och så  finner vi "forskaren" Jonas Hartelius. Kunskap och evidens ska vi nog inte hoppas allt för mycket på. 

Det är samma Pelle Olsson som i sin bok Stenad upplevde ett högst osannolikt men veritabelt LSD-rus alternativt rus från psykedeliska svampar när han provade på hasch i en coffeshop i Amsterdam, ledd av sin förvisso beundransvärda övertygelse att det skulle vara mer trovärdigt att prova på det han skulle skriva om. Jo, trovärdigt. Och det är förstås helt naturligt och logiskt att tänka sig att: 

Narkotikaliberalismen är en idé från samhällseliten och saknar i grunden en folklig förankring.

Ja, visst Pelle, det är verkligen en höjdaridé i sig att det bara är "eliten" som tycker att repression och stigmatisering är en dålig idé, det är ju bara att förankra idéer från folkdjupet för att bevisa det som en bra idé. Som vi alla vet vill ju denna "elit" förslava folket. Om vi nu tittar på denna påstådda "elit" så undrar jag dock vilka han syftar på? Maria Larsson kanske? Men så klart han menar giriga kapitalister som George Soros. (Jämför Das Kapital). Soros vill så klart att folk ska dö av knark så att han kan tjäna ännu mer pengar genom att skänka bort dem till harm reduction organisationer.

Jonas Hartelius gigantiska insats på det narkotiska forskningsområdet är ju förstås också viktigt: 

Jonas Hartelius har i mer än 35 år arbetat som forskare, skribent och föreläsare i narkotikafrågor. (Min understrykning)

Men kan sammanfattas som i stort sett ingenting förutom som flitig rapportskrivare och engagerad av Svenska Carnegie Institutet som är högst drivande i frågan om det utopiska "ett narkotikafritt samhälle". I själva verket har han en fil kand i matematik och vetenskapsteori (1975), och en magister i "management" (från Handels 1988). Det är i och för sig inte så allvarligt, men problemet är ju att man kan ju få intrycket att han forskar i ämnet och är således en auktoritet i det han uttalar sig om. Dessutom - tjolahopp - är han tydligen engagerad av foliehattsfanzinet och översatte den där texten av Holmen ovan nämnd. 

Intressant eller hur, angående det där med "konspirationer"?  

Förra året ger Hartelius då ut genom stöd av detta institut Narkotikapolitik i Sverige (2008, Mediahuset i Göteborg). Samma institut har stött publiceringen av Torsksverige, om sexslaveri i välfärdsstaten av Anna Skaldeman (2009, Bokförlaget Langenskiöld).

Här får vi veta att:  

Efter påtryckningar gav Medicinalstyrelsen 1965 tillstånd åt några läkare att på försök förskriva amfetamin och opiater till narkomaner. Tanken var att de på så sätt skulle komma bort från missbruket. Försöket blev ett kapitalt misslyckande som istället skapade ett stort antal injektionsmissbrukare.

Herrejösses, nu gråter jag, så för att de inte slutade "missbruka" så blir slutsatsen att de blev  "injektionsmissbrukare". Logiken står tydligen inte högt i narkotikapolisers huvuden.

Spännande värre, men vem är nu Skaldeman för att traska vidare? Jo, hon är en journalist som skriver på drugnews (och har även ett förflutet inom KRIS som reporter) och som påstår att det sker ett omfattande sexslaveri i Sverige. 

Trafficking har funnits i tusentals år. För 100 år sedan förfasade man sig över den ”Hvita Slafhandeln”, det är ingen större skillnad idag.

Det har nog gått Skaldeman förbi att den där vita slavhandeln var mestadels en myt. Men det är å andra sidan kanske logiskt att jämföra en myt med en annan. Läs Laura Agustin hellre som har ungefär miljarder kilo mer på fötterna. Skaldemans lösning på trafficking låter inte heller speciellt väl underbyggt när hon menar att man måste nog också begränsa "porrindustrin". 

Slutsats; så erbarmligt pinsamma alla dessa människor är. Eliten för rörelsen för "hela världen är ett sex- och knarkträsk nu måste vi rädda alla". Ja, man skulle kunna tro att jag sitter med en foliehatt på jag med. Det bjuder jag på. 

***

Nästa passage krävs att man tagit del av debatten på Socialpolitik och "kritiken" mot Susanne Dodillet. Det får anstå med en reflektion kring den till senare, i sammanhanget blir det detta:

Något om Lex Sven-Axel Månsson. Ja, det är mitt påhitt och upplevs det som ett personangrepp så är det helt i sin ordning. Det är det politiska perspektivet eller den hegemoniska svenska diskursen och att som analytiskt verktyg för att förstå och studera ett fenomen, är att ta fasta på, tolka och agera på att veta i sitt eget hjärta att det finns människor som lever ett sämre liv och att de därför skall hjälpas till "ett bättre liv". Det kan med fördel kallas för den månssonitiska diskursen. Hegemoniskt typisk för debatter och "analys" kring såväl narkotikapolitiken som den sexuella. 

I Månssons fall är det mer specifikt kommersiell sexuell avhållsamhet. Man må icke ta betalt för sex (sämre), utan sex ska skall göras gratis (bättre). Ett sätt att hjälpa människor till ett bättre liv är för månssoniterna att förbjuda det dåliga. Här blev valet för svenska politiker och i svensk lag att förbjuda den som penetrerar eller blir sexuellt tillfredsställd på annat vis (t ex toppmassage), inte den som tar betalt för att utföra handlingen. Detta kallas för sexköpslagen. Sedan finns även kopplerilagen, där det är möjligt att straffa alla som har något "ekonomiskt" att göra med den där människan som lever ett sämre liv. Ibland kan det falla sig att även de lever ett sämre liv än vi andra och fälls ändå för koppleri för att de hjälper varandra, dvs har med varandra att göra ekonomiskt. Snurrigt värre kan tyckas, men vilket fall som helst hjälps ju alla till "ett bättre liv" eller "ett värdigt liv". Enligt vem är frågan.

Överfört på narkotikaområdet innebär det förstås narkotisk avhållsamhet som gäller, att bruka narkotika är sämre och bättre är total avhållsamhet även av legala droger. Detta vet man i sitt eget hjärta och därför vill man hjälpa människor till ett bättre liv; det innebär också avståndstagande från bland annat substitutionsbehandling som ju är narkotika. Kriminalisering av bruk är ett led i att hjälpa människor till "ett bättre liv". Illegala droger är sämre och legala droger är bättre: men för "narkomanen" gäller dock: alla droger är sämre för dem för det hindrar dem att leva ett värdigt liv, substitutionsbehandling är därför ett hinder tänker man sig för den totala avhållsamheten som drivs i idén om den "rena" människan. Hur människorna uppfattar sin egen rehabilitering, som att komma ifrån marginaliseringen och utanförskapet är irrelevant.

Ett närliggande perspektiv, eller diskurs, är det westerstrandska, här är utgångspunkten att sträva efter det goda samhället. Detta är dock inbakat i flera lager av "diskurser" och rikligt spritsat med det månssonitiska; "ett bättre liv". Oavsett vad någon tycker om det.

Cirkeln sluts. Ett bättre liv kan inte inbegripa människor som inte på alla vis avvisar kommersiell sex som total avhållsamhet mot "droger". Hallelujah!

Förbannelse över den som inte håller sig till orden i denna lag och lyder dem. - Hela folket skall svara: Amen. (5 Mos 27)

*) Clara Clarelito borde för övrigt blogga mer och ägna sig mindre åt promenader, bullar och kakor. Sjukt bra inledning på en lovande bloggkarriär. Fortsätt nu.

intressant om narkotikapolisen, narkotikapolitik, foliehattar, diskurser, konspirationsterier, lex sven-axel månsson, jenny westerstrand, utopi, thomas hallberg, vit slavhandel, myter, urk, trött

****

Jenny Westerstrand har vaknat, fler har reagerat på Dodillet-skandalen!

Ser f.ö. att Louise P, som också var på Dodillets disputation, på sin blogg påstår att jag under disputationen jämförde prostitution med "ett läckande kärnkraftverk som smittar ner människor". Den där meningen har fortsatt dansa i mitt huvud, skiver Louise. Från hennes blogg:

Nej, Jenny, du sade det själv med din egen mun som formade orden där du satt bland åskådarna. Nej, jag återgav inte ordagrant, och av det följer förstås inte citattecken.* Jag satt som du vet snett bakom dig. Jag antecknade det, alltså det du sade, för jag blev så innerligt paff över kopplingen. Du vevade runt ganska rejält, om än inte helt lätt att följa din tankegång. Jag förstod dock hur du menade med din kritik om anakronismen, och jag tyckte inte heller du fick ett ordentligt svar - och vad det nu hade med Dodillets penna och papper att göra får väl vara höljt i mystikens irrgångar. Som påpekats. 

Hur som helst. 

Hur Westerstrand formulerade sig i ett brev ställt till (bara det i sig är fascinerande) opponenten mot Susanne Dodillets avhandling, var i så fall en något annan sak, men inte helt övertygad över den klockrena kopplingen mellan kärnkraft och prostitution, eller närmare bestämt Dodillets forskning om prostitutionsdebatterna. 

Nej, det blir faktiskt inte bättre - om än något annorlunda än det Westerstrand uttryckte. Först ett citat från detta brev till opponenten. 

Det är som att tänka sig en kärnkraftsdebatt där man inte bara frågar de anställda vid Ringhals, Barsebäck och andra kärnkraftverk om hur de ser på kärnkraften, utan att man tar en vinkel som betraktar energipolitiken som ett område, med vidare relevenas [sic*] för samhället. - Jenny Westerstrand försöker förklara något tänkt avgörande.  

Så kopplingen till sexköpsfrågan eller prostitutionen. Dess vidare relevans - alltså  kärnkraftverk! - för samhället. Förklara gärna Jenny! Så i en debatt om prostitutionens varande - alltså vuxna samtyckande människor som knullar med varandra - ska vi fråga grannen eller kanske ICA-biträdet som ibland säljer kondomer och dasspaper till de knullande. Hur upplever de detta? Och så vidare. Som kärnkraftfrågan. Detta ska dessutom förklara bristen på sexsäljandes röster? 

Men jag hoppas innerligt att Westerstrand fick en förklaring varför hon var ute och seglade i övrigt med sin kritik om anakronisk användning av källa, om än att hon inte nämner det. 

Sedan är det ett högst märkligt förfarande av Sven-Axel Månsson att skriva en drapa utan större uppbackning än Westerstrand själv (som bemötts) och Kajsa Ekis Ekmans rättshaveristiska citatgnöl (där 200 sidor blev 219 citat - och om man inte förstår det uppenbart pinsamma i det så är det faktiskt rent bedrövligt). Läs gärna Dodillets bemötande här.  

Förutom att själv, Månsson, försöka göra en huvudsaklig poäng av att Dodillet gör egna personliga reflektioner och kommer till slutsatser. (Hon väljer att redogöra för dem ärligt och nogsamt.) Han skriker i högan sky att hennes avhandling aldrig borde ha godkänts. 

Jag påminner nu bara lite om det där med Eva Lundgren och den bisarra twisten som blev följden (jag bland annat har kritiserat det) av dokumentären Könskriget. Media är underligt att använda sig av för att initiera vetenskaplig granskning. Det stoppar tydligen inte Månssons och Westerstrands självförhärligande gottande. 

Detta skrikande dessutom av en man som aktionsforskat och själv satt sig själv i centrum bland sexsäljare, och ytterst med målet och ambitionen för att vara en räddare av prostituerade, till en "bättre" tillvaro (ett i allra högsta grad moraliskt ställningstagande som dessutom har påverkande konsekvenser! Se "deltagande observation" 101, och därefter etiska förhållningssätt i vetenskaplig forskning när man har med människor att göra). 

Bättre kan ni väl? Vad är detta för tragisk gyttjebrottning?

En nyttig läsning av detta förfarande och ställningstagande vill jag dessutom peka vidare på Laura Agustins analyser av "the rescue industry" i sin bok Sex at the Margins: Migration, Labour Markets and the Rescue Industry, och där Månssons typ av arbete förekommer. Och som Månsson själv inser har med honom själv att göra, han både erkänner detta faktum och förstår att det är problematiskt. Men det kan han inte bjussa Dodillet på, trots att hon väsentligen säger samma sak som Agustin rörande Månsson. 

Detta är ju fascinerande, vad är det som händer här? 

Det är så fjuttigt och småskuret att inte se sin egen roll, sina egna åsikter, göranden och ställningstaganden, och samtidigt försöka indignerat peka finger på andra utan att behöva ta ansvar för sina egna göranden. 

Själv drar Westerstrand också slutsatser och tar personliga ställningstaganden i sin avhandling och redogör ärligt och nogsamt för dem. Inget fel med det, transparens är verkligen något många forskare borde ta efter, men det gäller tydligen inte Dodillet. För dem själva är det beundransvärt och "empristiskt", men för Dodillet skäl för att misstänkliggöra henne. 

Men grattis till ROKS pris för Årets kvinnogärning som Westerstrand får på grund av sin forskningsinsats. Inget fel med det heller, men förstå att det är inte mer "akademiskt" rätt eller fel beroende på vad för slutsatser man kommer till, utan hur väl underbyggda de är.  

Att skrika auktoritärt - som nu Westerstrand (som borde ha tänkt till), Månsson och denna ständiga Ekis Ekman i DN - gör inte att man får mer rätt, men det ska erkännas att det brukar fungera ganska bra att begå karaktärsmord. Trist nog borde en del veta en hel del om det, men utsträcker inte den insikten och erfarenheten till andra, för ibland är det kanske ok och bästa anfall? I brist på annat alltså.

*) Jag kan också spela samma triviala spel, spell wars!

Mer läsning: Blogge. Prostitution is teh shit.

Och Sakine Madon i Expressen idag: Moralism bakom sexköpslagen

Intressant om prostitution, kärnkraftsdebatter, jenny westerstrand, sven-axel månsson, ROKS, laura agustin, susanne dodillet, eva lundgren, hyckleri

Inte alls angående Jan Emanuel Johansson och hans socialdemokratiska patos, det vara bara den här meningen som fångade mitt öga.

Men i en blogg har journalister ingen möjlighet att ställa kritiska frågor.

Betyder det att "journalister" inte skulle veta hur kommentarsfunktionen fungerar eller hur man länkar och citerar en blogg?

***

Det här var också intressant om den manliga gigolon i Schweiz och de sex kvinnorna som nu kommit ut i rampljuset. Det ställer ju en del frågor om könsmaktsordningen och kanske också en del om att det kanske är rationellt för kvinnor att köpa sex av män, vi är ju kräsnare av naturen sägs det.

***

Och se där, en intervju med mig om boken, om familjepolitiken i synnerhet som missgynnar kvinnor.

Bevistade ju Susanne Dodillets disputation med "Är sex arbete?" för ett par veckor sedan. En sak borde nämnas om det förutom om själva avhandlingen som jag redan skrivit om. Radikalfeministen Jenny Westerstrand var också där och hade en del på hjärtat med anledning av att Dodillet faktiskt lyfter fram Eva Lundgrens könsmaktsteoretiska perspektiv, mäns våld mot kvinnor,  och dess inflytande på Sexköpslagen.

Westerstrands centrala kritik var att Dodillet gör denna koppling indirekt och genom att referera till  bland annat rapporten Slagen Dam (2002), som kommer efter sexköpslagens förarbeten och själva lagen förstås (1999). Detta innebär en anakronism menar Westerstrand, och jag förstår hennes poäng och invändning. Men nu är Dodillet mer raffinerad och förståndig än så, för självklart refererar hon till Slagen Dam som ett centralt verk med Lundgrens (och Westerstrands) signum på, men själva rapporten som sådan ligger självklart inte till grund för sexköpslagen, den är ett exempel på teoretiska resonemang som Eva Lundgren för och som tar sig uttryck i den akademiska forskningen och utredningsväsendet. Det är inte heller så att den stora Prostitutionsutredningen eller Kvinnofridsutredningen i sig själva driver specifika teser om prostitution som mäns våld mot kvinnor. Men de är relevanta för den idémässiga kopplingen mellan teori och politiska konsekvenser. Så apropå akademisk ohederlighet som Westerstrand beskyller Dodillet för blir tämligen svårbegriplig i förlängningen. Det är ju knappast så att för första gången i svensk historia så drivs denna tes om mäns våld och det är knappast första gången den finns invävd i resonemangen och motiven till sexköpslagen och då syftas på de personer och de politiska krafter som var drivande i frågan, som exempelvis Margaretha Winberg, Gunilla Ekberg och Inger Segelström, och deras POLITISKA koppling till könsmaktsteoretiska idéer och tankegods. Lagen hade aldrig varit möjlig utan dessa sista "pusselbitar" och den allt mer omhuldade POLITISKA idén att sexköp var ett (av flera) uttryck för mäns våld mot kvinnor. Den har inte uppstått i ett vakum. Låt oss betrakta i stillhet denna så kallade groteska felbedömning från Dodillet enligt Westerstrand med hur politiken talar sitt språk.

I Sverige betraktas prostitution som en form av mäns sexualiserade våld mot kvinnor.

Jämställdhet och lika deltagande kan inte uppnås så länge män köper, säljer och utnyttjar kvinnor och barn genom att prostituera dem.

Detta är ur Jämt och ständigt, en socialdemokratisk skrivelse om jämställdheten. Den är noga bestämt från 2002/2003, en anakronism nota bene, och med Westerstrands logik innebär det något i stil med att den politiska processen och diskursen på något vis är avskild från de teoretiska och akademiska byggena om könsmaktsordningen, och att dessa meningar således har ingenting alls att göra med hur sexköpslagen kom att bli eller existera eller ha att göra med Eva Lundgren eller någon annan proponent av radikalfeministiska idéer.

Det intressanta med dessa två meningar är tre saker: dels antagandet (som vi ska förmoda dyker upp från tomma luften och har ingen koppling alls till bland annat Eva Lundgren och idén om mäns våld mot kvinnor) att prostitution är en form av våld mot kvinnor, och dels antagandet att prostitution är något som händer och görs mot kvinnor, och för det tredje att kvinnor och barn är en grupp likvärdiga människor.

Vi kan kika på Gunilla Ekbergs paper* som hon skrev 2004 och hur hon uttryckte själva innebörden av sexköpslagen och motiveringen till den:

After several years of public debate initiated by the Swedish women’s movement, the Law That Prohibits the Purchase of Sexual Services came into force on January 1, 1999. The Law is the first attempt by a country to address the root cause of prostitution and trafficking in beings: the demand, the men who assume the right to purchase persons for prostitution purposes. This groundbreaking law is a cornerstone of Swedish efforts to create a contemporary, democratic society where women and girls can live lives free of all forms of male violence. (Min understrykning)

Vi kan bortse från att själva traffickingdiskursen, som hon gör ett nummer av i papret, är ett senare påfund som kommer efter lagen och som ett argument för lagens påstådda förträfflighet; här ser vi svart på vitt vilka motiv som fanns med för trojkan när de lyckades lobbya igenom lagen; mäns våld mot kvinnor. Och var kommer nu den teorin från? Ja, självklart är det inte Eva Lundgren ensam som uppfunnit den, och kanske hon till och med är en smula trivial i sammanhanget, och det är nog det enda jag instämmer med Westerstrand här, det är en internationell kontext, och den kommer från de krafter som ligger bakom bland annat CATW, och voila där finns inspirationen, den amerikanska radikalfeministiska tråden (MacKinnnon och Dworkin) som populariserats så hårt i Sverige och bland annat via ROKS. Av en slump jobbar Ekberg på CATW numera.

Eva Lundgren är akademiker det är sant, och det är sant att Margaretha Winberg, Gunilla Ekberg och Inger Segelström är politiker eller politiska. Kanske det finns någon poäng att försöka särskilja den akademiska forskningen och teoretiserandet om mäns våld mot kvinnor och de politiska konsekvenserna av den; resultatet är likväl att det finns en koppling av idéer. Sexköpslagen är radikalfeministisk. Att sedan kanske 75% av riksdagen inte riktigt begriper den som sådan, har möjligen att göra med att sexsköpslagen som sådan också är oerhört attraktiv för sexualmoralister, även om nu radikalfeminister själva inte vill se sig som moralister trots att de gladeligen bygger allianser med konservativa feministhatare, och sedan alla de som viftar undan frågan som marginell och ointressant alternativt faktiskt inte riktigt orkar stå emot den orkan av politisk piska som blir fallet om man nu tycker den är en dålig idé.

Nå, med det sagt, fanns det en annan sak som Westerstrand tog upp medan hon talade från läktaren, i ett försvar för sexköpslagen. Hon sa att sexköpslagen har sin plats i samhället och i lagstiftningen, eftersom sexköp i samhället fungerar för jämställdheten och de sexuella relationerna mellan män och kvinnor på samma vis som ett läckande kärnkraftverk smittar ner människor med radioaktivitet. Allvarligt? Denna mening har dansat i huvudet på mig i två veckor och den blir bara mer bisarr ju mer jag tänker på den.

I år fyller som sagt sexköpslagen 10 år. Vad finns att fira? Att försvara? Att kritisera?

Det finns ingenting att fira, det är en lag som i klarspråk talar om att kvinnor (den som säger att det är en könsneutral lag får det mycket besvärligt att förklara vad den har med jämställdhet och idén om mäns våld mot kvinnor att göra) inte har ansvar för sina egna handlingar och beslut. Hur försvarar man det? Man kan förstås stoppa huvudet i sanden, som LUF:s Frida Metso Johansson gör i Göteborgsposten (ja, samma tidning som vägrade publicera en hora), och låtsas som om det fortfarande fungerar att komma med slitna argument som om de aldrig bemötts och behandla dem som om de vore okomplicerade självklarheter. Jag ger upp prostitutionen skriver Frida, men vem i hela fridens namn har bett henne sälja sex, och vad i hela fridens namn har hon (med myndig stämma) att göra med andra vuxna människors samtyckande handlingar att göra? Blogge tar åter hand om de slitna argumenten. Annars finns en genomgång här om hur radikalfeminister objektifierar kvinnor som berör Metso Johanssons trötta och slitna tal i allra högsta grad.

*) Gunilla Ekberg, The Swedish Law that Prohibits the Purchase of Sexual Services: Best Practices for Prevention of Prostitution and Trafficking in Human Beings, Violence Against Women 2004 10: 1187-1218.

Jag brukar med flit kalla mig fulliberal, eller hor- och knarkliberal. Jag tycker om horor och knarkare lika mycket som jag tycker om andra människor. Jag har svårt att se varför jag ska tänka på horor och knarkare på ett annorlunda sätt. En del är behagliga människor, andra mindre, en del är vältaliga och en del är tysta och tillbakadragna. 

Jag har mött många och det enda som slår mig är att de är som folk är mest. Det är det enda riktigt säkra jag vet om dessa människor. Som liberaler också är som människor i allmänhet. 

Men det kanske också säger sig självt att det också är ett hinder att ställa sig upp och säga att här kommer det liberala perspektivet. Just för att mina ord vägs inom andras ramar. Det spelar förstås ingen roll vilket perspektiv vi säger oss ha. Vad vi stämplar oss som, eller vilka vi antas vara, har alltid betydelse för hur våra tankar tas emot. 

Som när kvinnliga horor påstår att de vet vad de pysslar med, att de har en erfarenhet som också tål att funderas på och att de vill tas på allvar. Eller när manliga torskar påstår att de inte vill kvinnor illa och bara är ute efter en stund sex och mänsklig kontakt. 

Jag är inte stigmatiserad som dem, ändå känner jag horstigmat andas i nacken varje gång jag talar om prostitution. Som om jag vore någon slags smittbärare. Jag ser det i blickarna och de snabba ryckningarna i människors kroppsspråk. 

– Tänk på att vi har en bebis här!

Jo, jag har mött människor som håller fram bebisar och barn när man diskuterar prostitution. Kanske de duckar bakom bebisarna, jag är inte så säker på varför barnen dyker upp. Men jag anar. En ren oskuldsfull människa, oanfrätt av mänsklig smuts och äckel. 

Vi måste ju skydda det rena och oskuldsfulla. Hjärnan kraschar ibland. Lite mänskligt så där och säger ändå lite om vilka vi är och om våra egna bakomliggande motiv. Våra känslor, men kanske mest om hur våra känslor formas i en kulturell och social värld. 

- Skulle du vilja att din dotter prostituerar sig? 

Syftet med en sådan fråga är allt igenom känslomässig. Min rena oskuldsfulla dotter, ska jag tänka på henne genomborrad av kukar dagarna i ända? Men jag har aldrig hört någon fråga mig om vad jag tycker om min son horade. Så den som samtidigt säger att det inte handlar om sex utan om makt, eller att sex är en form av makt, blir ändå underligt besatta av horstigmat ibland och här kommer tankar på renhet och smuts fram. Tänk bara på hur författaren Katarina Wennstam måste ha tänkt. När hon skulle göra en berättelse om en sexköpande man kommer hon fram till att titeln måste väl ändå vara: SMUTS. 

Varför det? Vad är det som är smutsigt? Sex? Pengar? Otrohet? Sjukdomar?

Liberalismen. Det liberala credot är att vi äger vår kropp. Att vi alla är självägande, att vi som individer har det ytterst moraliska anspråket på våra kroppar. Det inbegriper sex. Och makt. Du bör inte skada en annan människa om det inte är ett försvar, säger liberalerna. Det låter väl inte som något som skulle vara unikt för liberaler utan låter som en mänsklig sjysst deal att förhålla sig till? Vi bör inte göra varandra illa och respektera varandra. Vi må i samtycke göra en hel del saker som andra finner konstiga eller omoraliska av något slag. 

Hor, kontroll och smuts

Smuts och renhet är inte någon politisk ideologi, men finns där förvånansvärt ofta när människor försöker ta ställning i en oerhört komplex värld av sex och pengar. Synen att sex alltid är mer problematiskt vad gäller kvinnor är en utbredd och stark uppfattning som inte endast skulle kunna kopplas till visst ideologiskt tankegods. Det närmaste vi kommer en politisk ideologi är en värdekonservativ sådan. En som ur en patriarkal religion och tradition formulerat en syn på den kvinnliga sexualiteten som något att behärska och kontrollera. 

Varför det är och varit så är inte så svårt att förstå, det har med kvinnors reproduktiva förmågor att göra, bebisarna kommer ju från kvinnors kroppar. En bebis har sällan bara varit resultatet av ett ägg möter en spermie. Barn är själva produkten som ska bära ett namn vidare. Männens släktlinje och bevis för sin virilitet, hans familjeära, de eventuella allianserna med andra släkter, och även beviset för att Gud verkat genom äktenskapet och belönat den äktenskapliga plikten att föröka sig. 

Fri kärlek för kvinnor sabbar den idén. 

Horan är dess symbol för den otyglade sexualiteten, hon som struntar i äktenskapets helgd, hon som sturskt tar sig rätten att säga ja eller nej. Kvinnor måste ultimat hållas under kontroll. 

Hennes ja eller nej sabbar kontrollen. 

Våldtäkt inom äktenskapet var acceptabelt länge. Den första lagen som tydligt talade om att det inte var okej att våldta sin fru kom inte förräns på 60-talet, och inte praktiserat i domstolar förräns på 80-talet. 

En idé om den rena, jungfruliga marken, som är kvinnors livmoder kom till stånd i en patriarkal värld för att göra skillnad mellan madonnor och horor. ”The barren whore” kallas det för på engelska. Den ofruktsamma horan. 

En livmoder som invaderas av kukar 

(utanför äktenskapet) 

blir så nedsmutsad att det var otänkbart att ett oskuldsfullt barn kan växa där. Och ju fler kukar desto smutsigare. Ett barn som till trots kommer till och föds ut i världen är en bastard, och en bastard föddes smutsig, smittad av det orena livet i kvinnans kropp. 

Prostitution har sedan länge varit föremål för olika samhällsreaktioner och moraliska tankar. Men också förnöjsamhet och likgiltighet. 

Kvinnor som ansågs fallna 

(som tagit emot kukar utanför äktenskapet)

uteslöts ofta från tänkbara äktenskap. Eller så fick man ljuga eller köpa en make som accepterade den fallna och nedsmutsningen av hennes livmoder. Jungfruidealet var ett sätt att försäkra sig om att barnet utan tvivel var makens. Blod och ära.

Horor sattes på undantag i samhället, där bredvid, där borta, med få utvägar. Åh, det fanns väl val för de fallna? Jo visst. Ett hav av kval på kloster för att rena själen genom att stänga vaginan, eller en bordell, eller på gatan tills kroppen inte orkar mer. 

För flera hundra år sedan reagerade den katolska nunnan Juana Inés de la Cruz på horstigmat. Hennes dikt ”Löjliga män” var en svidande och arg uppgörelse med den tidens hycklande sexualmoral som framställde kvinnor som ärbara eller fallna men som aldrig sa något nedlåtande om män:

"Vem syndar mer", frågade hon, "hon som syndar för betalning, eller han som betalar för synd?"

Då var skammen kvinnors att bära. De betraktades inte som offer, de betraktades snarare som förtappade, syndiga. Männen var oskyldiga offer för sin sexualitet och förförda av de syndfulla kvinnorna. 

Kasta första stenen var lätt. 

Men det gjorde inte Juana, hon pekade på dubbelmoralen, och ändå var hon en katolsk nunna. Det är inte förvånande, för det var en av få karriärvägar för kvinnor. Alla ville inte, och andra kunde inte bli nunnor, en del hade barn som gapade som hungriga fågelungar. Möjligheterna var så få. Och så fanns ju spinnhusen där horor fick samsas med tjuvar. 

Förflyttar vi oss till misären i Londons East End i slutet av 1800-talet, strax efter Jack the Rippers härjningar på horor i de skumma bakkvarteren, finner vi att anständigt folk fått nog av smutsen. 

Folk tyckte det var förfärligt med alla dessa gathoror och den smutsiga miljön var en skam för staden. Morden blev ett stort larm. Något måste göras. Inte alls att dubbelmoralen ifrågasattes. Eller ens funderade man över hur få val fattiga kvinnor hade. Kvinnor är ämnade för äktenskap. Basta. Långt lägre löner än män fick de finna sig i, fågelungarna gapade. Nej, här skulle man med arkitektur, stadsplanering och reglementering få bukt med prostitutionen. 

Det nya London skulle resa sig ur misären. Sanitet! Avlopp! Riv skiten, bort med smutsen. 

Samtidigt rasade en debatt i Europa om kopplingen mellan könssjukdomar och sex, prostitution hamnade självklart i centrum. Syfilis. Inte bara hade hororna smutsiga livmödrar på ett andligt plan, nu smutsade de också ner männen. Och männen smittade sina fruar och deras kommande barn. 

Något måste göras. Reglementeringen. Registrering och hälsolicenser för horor. Äntligen lite ordning och reda! Få protesterade. Men en del kvinnor gjorde det, en sådan var Josephine Butler. Hon var god kristen, och hade säkert sin dos av moraliska tvivel på prostitutionen. Men en sak förstod hon. Detta hjälpte inte kvinnorna. 

För problemet var inte att de horade, utan de få valen. Reglementering och "städning" gjorde allt så mycket värre. Reglementeringen innebar att kvinnorna registrerades, de blev utpekade, och smutsen blev så starkt associerade med dem att horstigmat togs till nygamla höjder. Hon ville inte döma, hon ville hjälpa. 

Vad blev då resultatet av kampen mot smutsen i London? Det finns redogjort för i en mängd akademisk litteratur om denna epok. En sak man vet är att de fattiga kvinnorna som brukade dryga ut sina knapra pengar med att sälja sex fick det väldigt svårt. Som att inte ha råd med de nya bostäderna, och med de nya högre hyrorna som togs ut för de tillfälliga övernattningsställena. Människor drevs till hemlöshet, och de drevs till andra områden. De blev förvisade att ta mindre betalt, vara mindre kräsna, och utsätta sig för ännu större faror än när Jack the Ripper härjade. De hungriga fågelungarna fick det inte heller lättare när deras mammor fick det ännu svårare.

Man jagade symptom mer än löste problem.

Detta kan te sig som något som hör till historiens bakgård. Så är det inte. Det finns exempel på hur samma vilja att fördriva prostitution i modern tid leder till samma slags resultat. Som i fallet med seriemorden i Ipswich år 2006. 

Morden kunde ske mot bakgrund av att sexsäljarna var tvungna att röra sig i mer riskabla miljöer de annars inte valt. Det gäller även Sverige där det sägs att sexköpslagen lett till att gatuprostitutionen minskat. Men egentligen vet man inte så noga hur prostitutionen ser ut när öppen handel försvårats. Vi vet inte så mycket om riskerna sexsäljare möter. Om vi inte frågar dem. Vi vet inte heller riktigt säkert vad förbud mot bordeller genom kopplerilagen leder till heller. Men däremot vet vi att sexsäljare själva straffas för koppleri när de försöker hjälpa varandra att hålla sin verksamhet säkrare. 

I Sverige avskaffades reglementeringen av hororna i slutet av 1800-talet. Men en ny lag ersatte denna och kom att bli minst lika förödande för kvinnor i prostitutionen, nämligen Lösdriverilagen. Det var ett passivt brott; det krävdes inte mer än att vara fattig och att upplevas som ett hot mot samhällets normer och idealiska strävanden. Kvinnor haffades oftast för upprepad prostitution och inte sällan med resultatet att de sändes till anstalt för vidare fostran. För deras skull. För samhällets skull. För folkhälsans skull. 

Prostitution kom allt mer att bli ett socialt gissel och en folkhälsofråga. Allt mindre acceptabelt för att kunna existera i en dröm om Den nya människan. Det sociala arvet blev populärt att se på samhällets olycksbarn genom, och ett sätt att bryta med arvet var att se till att dessa kvinnor rehabiliterades och ytterst hindra det sociala arvet. Social hygien, renhet och kamp mot smuts, och dess koppling till sex, gjorde att: hororna blev ännu mer ett samhällets problem. Förekomsten av fattigdom och sedeslösa kvinnor blev tecken på biologisk underlägsenhet. Något att förhindra och åtgärda. 

I Sverige tyckte man att tvångssterilisering var en sådan god idé att hindra det sociala arvet. Inte sällan blev det fallet för horor - eller de som antogs riskera sådana beteenden - som hamnade på sådana institutioner. Den sociala ingenjörskonsten handlade därmed inte bara om barnbidrag och daghem utan lika mycket om dygder och beteende. 

Något hände här i takt med att denna idé om det sociala arvet och social hygien populariserades. Från att kvinnor betraktades som ansvariga för sin situation blev de allt mer betraktade som offer för olika omständigheter. Ett offer kan inte straffas, men rehabiliteras och vårdas. Den som bär på skuld kan straffas. 

Här föddes alla de ingredienser som vi känner till i den moderna debatten. Bilden av sexsäljande kvinnor som offer har ersatt skuld och ansvar. Men i offerbilden skapas också stereotyper. En vanlig offerstereotyp av horan är att det är frågan om en speciell sorts människa. De är associerade med dåliga uppväxtvillkor, utsatta för incest och sexuella övergrepp, missbruk, ibland till och med ”konsumtionssamhället”, och så vidare. Sedan i takt med feministiska analyser av det patriarkala samhället har offerbilden utökats med att de dessutom är offer för manssamhället. 

Offerbilden kan tyckas vara en rimlig lösning av skulden som tidigare lades på kvinnorna, det lyfter bort en börda. Det kan också tyckas rimligt att sexköpande män också problematiseras och får sig en släng av skammen och skulden. Istället för att horor smutsar ned samhället så smutsar män eller manligheten ned det.

Men offerbilden är inte rimlig, för den tar ifrån kvinnorna rätten att känna ansvar och känslan att ha makten över sitt liv och sina handlingar. De berövas känslan att vara människor som vilka som helst, de görs till passiva offer som ingen behöver lyssna på eller ta på allvar. Vad den säger är att kvinnor inte ens har någon intiativförmåga att bli normbrytande på egen hand, eller att göra väl avvägda val. 

Det är inte heller rimligt att vända på offer och skuld. Det är att upprätthålla prostitutionen som en arena av smuts och hålla den i säkert förvar som en skamfläck på samhällets kropp. Det är fortfarande en kulturell föreställning kring sex och hur sex får vara och te sig. I botten finns fortfarande föreställningar om smuts och renhet, och det knyts till föreställningar om sex och kön. 

Inget förändras för att vi låser in människor i stereotypa definitioner. Det enda som lyckats är att vända på roller, men rollerna är ju fortfarande där och moralen kring sex, smuts och renhet, har egentligen inte ifrågasatts. Någon är fortfarande smutsig, och smutsar ner någon genom att utsätta dem för prostitution. 

Jag skulle vilja att vi rörde oss ifrån smutsen och renheten. Och började se människor som mer komplexa än stereotyper och med mer respekt för varje människas anspråk på sina egna erfarenheter. 

Könen är ju den grundläggande motiveringen till sexköpslagen att det är en idé om jämställdheten som ska premieras. Men om vi underkänner kvinnor sin subjektiva erfarenhet och moraliska anspråk på sig själva är det ett steg i riktning mot jämställdhet eller är det i själva verket bara en nyans annorlunda att behandla kvinnor som patriarkatet alltid gjort? 

Vi tar ifrån deras ansvar och lägger det på män. Vad betyder det egentligen? Det var sexarbetaraktivisten Isabella Lund som satte fingret på kruxet genom att ställa frågan:

- Varför ska män ta ansvar för mina beslut?

Det finns andra frågor. Är kvinnor som köper sex av män offer eller ansvariga? Är män som säljer sex till kvinnor offer eller är de ansvariga för att kvinnor köper sex? 

Och tänk om det faktiskt är så, oavsett vad vi själva tycker och känner, att en del faktiskt gillar sex och tycker de är bra på sex, och tycker att betalning är okej? Som vilka andra som helst i det de tycker dem är bra på. 

Varför är sex problem men inte säg vara duktig skådespelare, skribent eller kringresande eldslukare? 

Vad är då problemet? För om de kan välja mer än vad kvinnor någonsin kunnat i historien är inte det bra då? Är inte deras tydliga samtycke något att beundra och reflektera över? Varför tycker vi exempelvis att det är en viktig facklig sak att kämpa för att vårdpersonal får bättre arbetsvillkor, men att horor helst ska försvinna genom att vi förvägrar dem sina kunder? Eller är det sex och smuts som fortfarande spökar för oss? Nej, inte väl? Vi är väl moderna och upplysta människor som inte har fördomar? Jag är inte så säker på det. Smutsen verkar finnas kvar. Det finns många exempel på detta. 

Folkhälsoinstitutet skulle samarbeta i en kampanj tillsammans med RFSU och RFSL för några år sedan. ”Happy hunting” hette kampanjen och temat handlade om snabba sexuella förbindelser. Knulla järnet men använd kondom var budskapet. Det gillade inte Folkhälsoinstitutets Gunnar Ågren. Han sa att sexualitet bör ske mellan två människor i en likaberättigad relation. Han menade återhållsamhet och trohet. Återhållsamhet är fortfarande en dygd i folkhälso-Sverige. Tänk på HIV. Vi löser det med trohet och renhet. 

(ej Folkhälsoinstitutet, utan fd amerikanska institutet för social hygiene)

Och samma slags debatt som försegick redan för över 100 år sedan spelas upp igen och igen. Sjukdomar och "lösa förbindelser" och givetvis prostitution. Smuts i kroppen och på samhällskroppen. 

Kasta första stenen är kanske lätt. Men vilka och vem ska vi i så fall kasta den på? Och varför?

Susanne Dodillet är över allt i dagarna med hänvisning till hennes doktorsavhandling, Är sex arbete, och här är hennes artikel i Expressen, Prostitutionslagen förnedrar sexsäljare. 

Sista föreställningarna av Arena Baubo går i veckan, missa inte Torsk 2009. 

Intressant om feminism, social hygien. prostitution, social ingenjörskonst

Ny bok om frihet och feminism utges på internationella kvinnodagen 8:e mars

Boken Klassisk feminism går tillbaka till feminismens rötter och redogör för de idéer och ideal som en gång skapade jämställdhetsrörelsen. Den genomgående frågan som ställs är varför de som idag säger sig värna dessa ideal i själva verket kommit väldigt långt ifrån dem. En gång var det friheten som utgjorde själva grunden för kampen för rättigheter, och idén om människan som självägande det centrala. Denna bok vill återerövra den traditionen.

Klassisk feminism är en analyserande och skarpt kritisk bok som inte drar sig för att slakta flera av feminismens heliga kor, men som även vill visa på alternativa vägval för en rörelse som på många sätt kan sägas ha tappat både karta och kompass.

Om Louise:

Louise Persson är sociolog, utredare, debattör och politisk bloggare. Boken Klassisk feminism beskriver hon som ett försök att lägga fram en feminism som en del av ett liberalt frihetsprojekt, utan att rucka på en enda individualistisk princip, och med ett hopp om en frihetligare feministisk framtid. Klassisk feminism är hennes första bok.

Titel: Klassisk feminism

Författare: Louise Persson

Förlag: Hydra Förlag ISBN: 978-91-976885-1-2

Releasedatum: 8 mars 2009

Läs mer här! och här är förlaget: Hydra förlag. Förbeställa går på både bokus och adlibris. Boksläpp och release officiellt 8 mars. Information om releaseparty du borde komma på meddelas inom kort, men varför inte boka 7 mars för att tjuvstarta internationella kvinnodagen?

Det går också att gå på teater ikväll och lyssna på när jag pratar om horstigmat. Arena Baubo som gav Fackmöte för prostituerade gör nu Torskar 2009.

Det är mest experter och tyckare från utsidan som tittar på och försöker tolka prostitutionen. Horor (eller de kriminaliserade torskarna) kan inte påstås på något vis äga det större utrymmet i den allmänna debatten, ändå handlar den om dem.

Deras subjektiva erfarenheter och tankar får sällan plats, eller förklaras bort mot en plafond av ideologi. Det intressanta är att andras upplevelser och känslor inför prostitution får plats, utan hämningar alls ibland, att konstatera att det är äckligt ses gärna som en legitim åsikt.

Tänk bara hur det skulle se ut om en tidning går ut och frågar medborgarna på stan vad de tycker om förseningarna i lokaltrafiken?

- Inga-Lill, 54 år och sexarbetare, tycker informationen kunde vara lite tydligare.

Vi drar lite ofriviligt på munnen, eller hur? Det där är ju helt otänkbart?

En utopi kanhända, men säger så ofantligt mycket om vår egen samtid och vår blinda fläck i all vår påstådda frigjordhet.