Boken är slutsåld. Kommer ny upplaga med extramaterial lagom till 8 mars. Recensionsex. finns kvar några enstaka, och om du vill ha ett ex. hör av dig till mig via kontaktformuläret.
Det är en bok som diskuterar feministiska frågor ur ett individualistiskt
och liberalt perspektiv. I SvD kallades boken för en feministisk
folkbildning för högersinnade. En intervju med mig finns på E24 kvinna: Individualistfeminist,
javisst! I sommar diskuterade jag boken med Tiina Rosenberg i P1 som kan avlyssnas
här (ca 20 minuter in).
Vill man som gammal feminist få sin egen världsbild bekräftad ska man inte läsa
Louise Persson. Vill man ha världsbilden utmanad ska man med fördel göra det.
-- Susanne Sterner, Östgöta Corren
Anlägger man ett klassiskt
liberalt och ett anarkistiskt perspektiv på feminismen – Louise Persson själv
kallar sig libertarian feminist – lär många inom den etablerade kvinnorörelsen
bli upprörda. På det viset är det här ett viktigt inlägg i debatten oavsett
om man stödjer författaren i hennes strävan att omdefiniera och högervrida
feministbegreppet eller ej. -- Filippa Mannerheim, Dalademokraten
Klassisk feminism är en viktig bok att läsa för alla intresserade, inte
minst för att reflektera över sina egna ställningstaganden och åsikter som
kanske kan behöva dammas av och funderas över en gång till. Radikalfeminist,
socialkonstruktionist, liberal- eller särartsfeminist och naturligtvis även
den som inte anser sig vara feminist alls, kan ställa sig frågan; Vad grundar
jag mina argument på? Att de feministiska grenar som kritiseras av Persson
redan har, och kommer att fortsätta, kritisera Perssons utgångspunkter råder
inga tvivel om. -- Johanna Andersson, Tidningen Kulturen
Vi snackar feministisk folkbildning för högersinnade, en veritabel handbok
för den som inte känner sig bekväm med kollektivperspektiv. Ja, det är nästan
så att jag själv börjar överväga att kalla mig feminist. -- Sanna Rayman,
SvD
Boken är väldigt genomarbetad... -- Tiina Rosenberg, SR (Lantz i P1)
"That genuine Liberalism was essentially radical and revolutionary was brilliantly perceived, in the twilight of its impact, by the great Lord Acton (one of the few figures in the history of thought who, charmingly, grew more radical as he grew older). Acton wrote that 'Liberalism wishes for what ought to be, irrespective of what is.' In working out this view, incidentally, it was Acton, not Trotsky, who first arrived at the concept of the 'permanent revolution'." -- Murray Rothbard (Left and Right)
"Statism is an ideology, and all ideologies are variations on human livestock management practicies." -- Stefan Molyneux
Att gå in på Folkpartiets hemsida är att röra sig bland mantran som på
ytan låter väldigt bra, men som ofta vid närmare betraktelse inte verkar
betyda något mer än att det bara låter bra. Jag antar att det inte är
bättre beställt med Moderaterna, vars schlingellska huvud Niklas
rotade i igår. Jag roar mig också med att rota lite planlöst, fast kanske
mest för att jag stirrar på en lista för Göteborg och ser frimodiga Annika
Beijbom nedpetad, och inte bara där, de interna striderna i FP och bullymentaliteten
mot liberala människor inom partiet är patetisk och sorglig på en och samma
gång. Jag antar vidare att den inte
är exklusiv för FP utan ett signum för svensk politik som helhet.
Ta bara de här, visst känns de igen?
"Det är människan som utgör grunden i hur vår framtid kommer att
bli. Jag tror på varje människas förmåga i att kunna fatta bra beslut för
hur man vill leva sitt liv. Jag tror också på varje människas förmåga i
att kunna fatta bra beslut för hur man önskar att hur sitt liv ska se ut och
i hur samhället omkring oss ska se ut."
eller
"Människor kan och vill bestämma mer själva!"
"Vi tror på den enskilda människan och förtroendet för den
enskildes kraft. Politikens främsta uppgift är att skapa förutsättningar,
inte hinder, för initiativ och alternativ."
Är sådana typiskt liberala mantran. På ytan lagom liberalt ideologiskt
bestämt, men som imploderar som en misslyckad sufflé när man petar på dem.
Jag har inget emot vare sig Palmgren
eller Odenljung,
som citaten är hämtade från, specifikt som personer eller politiker. De är
bara exempel på hur politiker som använder sig av gyldene plattityder för att
det låter bra men som knappast betyder något i verklig politisk och liberal
handling. Palmgren verkar mest engagerad i vården och där fungerar det ofta
att vara så icke-kontroversiell som möjligt så länge man nöjer sig med
plattityder och floskler. Odenljung däremot tar faktiskt kontroversiella
strider emellanåt, som senast genom att ta ställning för sprutbyte. Men
sprutbytesfrågan är varken exklusivt liberal eller ens särdeles politisk i
grund, förutom för de som inte fattar att narkotikapolitiken som sådan länge
betonats av den socialististutopiska konstruktionen "friheten att slippa
friheten".
Så låt oss testa en annan fråga som är en ideologisk vattendelare
och som på alla vis har allt att göra med det där om att tro eller inte på
varje människas förmåga att ta beslut och förtroendet för den enskildes
kraft. Sexköpslagen. Palmgren är knäpptyst, jag hittar inte ett skvatt
om vad hon tycker om lagen, och antagligen för att hon är den typen av
politiker som valt de milda frågorna i politiken. Odenljung är för lagen. FP
ifrågasätter inte lagen. De som gör det får finna sig rättade i leden.
Enter den misslyckade liberala suffléeffekten i kombination med bullymentalitet.
Den är dessutom svår att gränsdra från socialistutopistiska friheten från
friheten.
Med mantran som ovan kan man inget annat än underkänna sexköpslagen för
den nedlåtande och omyndigförklarande lag mot kvinnor som den är. Men det
gör inte FP officiellt och tycks låta sig styras av Liberala kvinnor genom att
låta sig duperas av Birgitta
Ohlsons fantasier om prostitution som sedan får utgöra ledstjärna för
ett liberalt (generöst) användande av mentala paradoxer och ren
bullymentalitet.
"Det fanns slavar som motarbetade abolitionismen i USA. Men få ifrågasätter
slaveriets avskaffande av detta skäl idag. Vi anser att människokroppen inte
kan betraktas som en handelsvara som andra. Sexhandeln utgör ett komplext
pussel. Den lilla frivilliga biten av prostitution, som representeras av
sexarbetare som Isabella Lund, göder den stora ofrivilliga prostitutionen.
Utan efterfrågan inget utbud. Därför förespråkar vi nolltolerans mot sexköp."
Jag ska inte uppehålla mig vid den misslyckade sufflén och mentala
paradoxen, eftersom jag tror de flesta inser att vi alla använder vår kropp
som handelsvara på endera sätt, även politiker, och att slaveri är
förnekandet av människans rätt att förfoga över sin kropp, vilket är vad
nu Birgitta förespråkar, slaveri, hur retoriskt hon än försöker förleda
oss att tro annat. Slaveri är förbjudet i stort sett hela den upplysta
världen, även i länder där prostitution inte är kriminaliserad.
Däremot resultatet av den skavande mentala paradoxen. Att mindre
efterfrågan leder till lägre priser och "kvalitet" (t ex att kraven
blir lägre ställda på den som köper) har tydligen aldrig infallit Birgitta
som i allt annat räknar sig som marknadsliberal. Detsamma gäller hennes
kollega och EU-kandidat Ida Lindh som låter hälsa i en intervju på Att
dricka liberalt att sexköpslagen bör exporteras till EU:
500 000 människor smugglas årligen in i Europa och används som
sexslavar enligt Europols senaste mätning, detta är främst kvinnor och
barn. Genom att förbjuda köp av sex minskar smugglingen av människor som
används som sexslavar. Jag vill arbeta för att utrota sexslavhandeln genom
att exportera den svenska sexköpslagen till EU.
(går att avnjutas på youtube
också om man orkar med svamlet)
Förra året firade lagen tio år.
Och trots att många saker hänt i debatten så trampar vissa människor
fortfarande vatten i den där delaren. Att smugglas blir liktydigt med
sexslaveri. Utländska
kvinnor som uppehåller sig illegalt i ett land och säljer sex blir
omvandlade till sexslavar utan pardon eller intresse att ta reda på hur det
förhåller sig. Det må vara för många ett val som man inte skulle vilja
göra, men det är inte en princip som värnar tron på människors förmåga
att ta beslut, utan den som urskiljningslöst värderar människor utifrån
deras kön, deras brist på legala dokument och val av syssla.
Det finns inga som helst belägg för att sexköpslagen minskar efterfrågan
på något som redan är förbjudet, vilket slaveri, våldtäkt och kidnappning
och så vidare, är. Det enda sexköpslagen gör är att kriminalisera köpare
av sex och försvåra sexhandel för sexarbetare, av det följer inte att det
påverkar slaveriet. Om tesen skulle vara någorlunda sann skulle Sverige slå
Storbritannien med hästlängder i att slippa "sexslaveri" och
Tyskland borde logiskt sett ha svämmats över av Liljor under fotbolls-VM 2006.
Men
så är det antagligen inte och var
det inte, och sexslaveriet ter sig lika mycket en myt som den var för 100
år sedan.
Dessutom har Sverige, som få nog tänker på, aldrig haft någon särdeles
stor marknad för prostitution, kanhända det har med vår kultur att göra som
åtminstone en gång var relativt sexliberal och mindre
skambeläggande av sexuellt handlande kvinnor än i många andra
länder.
Men om Birgittorna och alla övriga politiker som vägrar inse att sexköpslagens
omyndigförklarande också har konsekvenser för synen på kvinnors sexualitet
så är bara frågan hur långt vi
kommer halka tillbaka av det vi vunnit?
Som feminist och som liberal, är sexköpslagen en av de största symbolerna
för att liberala idéer stannat på skrivbordet men efterlevs inte.
Kanske Per Bylund har
rätt. Det vore kanske fegt att rösta i ett politiskt landskap fyllt av
symbolism, fantasier, bullymentalitet och plattityder. För att man inte vågar
tro att alla andra vågar också. Det modiga kanske helt enkelt vore att vända
det ryggen. Om bara alla andra tänkte lika och det blir plus minus 212
röster och en konstig logga.
PS. Jag tror det var Laura
Agústin som en gång hävdade att det finns en könskategorisk
uppställning av människor som invandrar illegalt till ett land och arbetar
således illegalt: män anses vara papperslösa och kvinnor slavar/handlas med.
Först. Danska sexsäljare blir rättmätigt förbannade över att
Köpenhamns kommun sabbar deras fullkomligt legala handel genom att tönta sig
med att dela ut vykort som uppmanar delegater på klimatmötet att "be sustainable - don't buy
sex" (ni ser vad ordvitsigt det är? Dvs "återhållsam" som på
internationaliska klimatspråket har med klimatet att göra, inte sex). Därför bestämde sig
SIO (Sexarbejdernes
Interesseorganisation) att erbjuda delegater gratis sex mot uppvisande av det där
numera berömda töntiga vykortet. Man kan förstås
också undra vad i hela fridens namn sex alls har med klimatet att göra,
det måste ju vara något mer än att plädera för
"återhållsamhet"? Menades att sex ökar koldioxiden och bidrar till
växthuseffekten?
Därefter kan man läsa att någon återhållsamhet inte alls är föremål för det som möjligen kan kopplas till klimat. Limousinservicen
går för högtryck (och en hel del privatflyg för den delen också, business class är väl för pöbelaktigt), för att ge klimatdelegaterna sköna och behagliga lyxturer, inga vykort
där inte. För bilar har ju inget med klimatet att göra, till skillnad från
sex.
Jo lite roligt är det, och härmed måste nog införas en dennisinspirerad
kategori, det är ju liksom bara nästan humor för att det är på
allvar. "Nästan humor" undrar jag inte om det är roligare än humor,
kanske det är uproriously
funny.
Att ge sig på en marginaliserad grupp i samhället är tämligen enkelt. Få
protesterar, det ligger i sakens natur. Skam är ett ytterst väl beprövat knep
för att tysta människor, både de som drabbas och de som står bredvid. Birgitta
Ohlson och Jenny Sonesson tillsammans med Helena Bargholz är inte ensamma
om att använda sig av sådana knep.
Det behöver vi bara blicka bakåt i historien för att förstå hur
allvarliga konsekvenser det kan ha och har haft. Jag tar några centrala
exempel på dess effektivitet.
Lobotomi av psykiskt sjuka
Ända in på 60-talet lobotimiserades
psykiskt sjuka människor av påstått medicinska skäl. Att vara emot det var
att gå emot de "medicinska framstegen". Konsekvensen var förfärlig,
många dog av ingreppet, men det finns än i dag levande människor som utsattes
för detta och vars liv är slagna i spillror, känslor och hjärnfunktioner är
förstörda, en del lever helt utan uppfattning om sociala gränser. Det är
precis så förfärligt att man bara vill gråta, men visst skamfunktionen är
ju inte alltid på plats för dessa människor om man vill välja känna cynism
inför ingreppet. Lobotomin belönades övrigtvis med Nobelpriset år 1949. Ett
fantastiskt framsteg ansåg man då.
Tvångssteriliseringar av socialhygieniska skäl
Ännu något längre höll trenden i sig att fixa de trasiga och
missanpassade människorna i samhället, ända in på 70-talet tänkte man sig
att det går att lösa upplevda sociala samhällsproblem, genom att sterilisera
fullt friska människor. Det sociala arvet skulle brytas. Tusentals friska människor
vars enda last var fattigdom eller "olämpligt beteende" stämplades
som undermåliga människor som inte borde skaffa sig barn. Skammen och förnedringen
var total, och trots att det går att söka skadestånd idag för detta ingrepp
drar sig flertalet för att göra det, det är i sig talande för hur effektiv
den sociala skammekanismen är när samhället bestämmer sig för att agera.
Homosexualitet som perversion och brott
Tidigt 40-tal greps ett par fröknar i en polisrazzia, de fann fröknarna
tillsammans på en säng och betraktades som "perversa". De åtalades
- för första gången som ett par kvinnor åtalades för detta brott - för
homosexualitet. Tidigare hade vetenskapen och juridiken vissa problem med
lesbiska, om ingen penetration skett hur kan de då påstås ha haft sex? Men nu
var det bara att tuta och köra, eller i alla fall även straffa lesbiska på
samma vis som homosexuella män. Men 1944 upphörde straffet och man hänsköt
frågan som en medicinsk sådan, det blev en sjukdom.
1979 är årtalet då homosexualitet upphörde att klassificeras som en
sjukdom. Med det upphörde också medicinska och terapeutiska försök att
rehabilitera dem som om de vore sjuka.
Horornas icke existerande plats i folkhemmet
En av de mest sorgliga böcker som går att läsa om prostitution i
mellankrigstidens Sverige är och förblir Thomas Söderbloms avhandling: Horan
och batongen, prostitution och repression i folkhemmet.(1992 Gidlunds bokförlag,
utgången titel tyvärr). Här radas mänskliga öden upp och en röd tråd går
mellan dem, synen på dem och samhällets dom och straff, kristen etik om horor
och madonnor, och fördömanden därefter. De mest utsatta blev inte de som bara
fick utstå straffarbete/rehabilitering och den sociala skammen, utan de som tvångssteriliserades
för sitt "promiskuösa och perversa leverne". Synen må har skiftat,
från att ha sett hororna som perversa och föremål för rehabilitering och
straff så har samhället börjat se torskarna istället som ett sådant föremål.
Då måste man fråga sig om det betyder att något verkligen har hänt i människosynen,
är det inte fortfarande samma slags skamkultur som gör sig påmind här? Tänk
bara hur sexköpande män utmålas och att det behövs hårdare straff. Då
inser man att inget alls har hänt, bara att föremålen möjligen har bytt
plats vad gäller skuldbördan. Skammen blir inte mindre för endera part, för
prostitution anses helt enkelt fortfarande som något perverst och skadligt för
samhällskroppen, eller som det nu heter populärt "det jämställda samhället".
Summering av en ideologi
Allt detta i sig har en bakgrund, en politisk sådan som en gång gick arm i
arm med "medicinska framsteg", vi kan kalla den för den eugeniska
rörelsen. Drömmen om det rena folkhemmet kom från den tidiga eugeniska rörelsen
i USA som bland annat förespråkade metoder för att få de fattiga att föda färre
barn eller helst inga alls. Innan eller ganska parallellt den kom till Sverige
tog den också sin omväg genom projekt Lebensborn, den totala eugeniska
mardrömmen i Nazityskland. Vid sidan om det industriella mördandet av judar
och andra "mindervärdiga" raser. Men det hängde ihop: Man hoppades
kunna avla fram "rena arier" och utrota de mindervärdiga, inklusive
homosexuella och andra "perversa" från den tyska samhälls- och
folkkroppen. Inte bara att det avlades "rena arier", man hade faktiskt
också ihjäl människor också för att de var psykiskt sjuka eller
utvecklingsstörda. Det senare vållade dock reaktioner och avsky och den dödliga
verksamheten upphörde. Att skicka de perversa till koncentrations- och
utrotningsläger vållade ingen reaktion.
Man kan påstå att skammekanismen fungerade tillfulländning - dem som utmålas
som svulster på samhället blir sällan försvarad.
Tanken i Sverige var att utrota "det sociala arvet", perversioner
var ett tecken och fattigdom en annan. Man kan väl roa sig med att tänka sig
att det var något annat än att forma den perfekta medborgaren som i den
nazistiska drömmen om en "ren arier", men likheterna är uppenbara
och speciellt med tanke på hur människor straffades för sin sexualitet och
hur människor utsattes för "reningsbad" som steriliseringar och i
detta har även lobotomin sin plats. Långt senare upprepas denna människosyn i
hela retoriken och den moraliska indignationen som fyller debatten kring sexköpslagen.
En ideologi som alltså fortfarande ger eko in i vår moderna upplysta
värld. Strafftänkandet finns där och drömmen om en "renare" värld
likaså, bara olika namn på samma fenomen att påtvinga sina ideal.
Råttan i pizzan och andra skrönor om prostitution i folkhemmet
Det andra problematiska med Birgitta, Jennys och Helenas artikel är annars
att de kommer med samma gamla trasiga källor. TROTS att de upplysts många gånger
att de inte håller. Exempelvis att den genomsnittliga ingångsåldern är 14 år
"globalt", läser man källan ser man att det är baserat på en
undersökning av minderåriga tonåringar. Den refererade rapporten "nine
countries" är baserat på bland annat hjälpsökande, och i vissa fall har
det skett med hjälp av fd sexarbetare/omvända/räddade som gjort intervjuerna,
dvs skevt urval och icke generaliserbara. Det är alltså närmast frågan om råttan
i pizzan-argumentation. Detta är upprörande att Ohlsson och Sonesson beter sig
så och mot bättre vetande. Om det och annat skriver Niklas
om.
Vad de dessutom spär på är en samhällelig upplevelse av prostitution som
samhällspatologisk, med detta följer ytterligare stigmatisering, skam alltså,
av torsken som förstöraren av ett idealsamhälle och horan som trasig och förstörd.
Och det leder till den stora frågan till Birgitta Ohlsson, Jenny Sonesson
och Helena Bargholtz:
Är det inte dags att syna sömmarna på vad sexköpslagen har för moraliska
innehåll och vad den faktiskt innebär för slags människosyn? Är det denna
slags mjukeugeniska hållning som ska leda till den jämställda drömmen? Att
straffa fredlig mänsklig sexualitet, vad exakt är det för människosyn?
Om jag dristar mig på ett allvarligt påstående är det att just den typen
av människosyn som marginaliserar människor med skamverktyg är just den som
aldrig tidigare lett till ett levbart samhälle. Stigmatisering är effektivt
ska erkännas, men också en människosyn som i alla de andra fallen jag nämnt
här också blir gällande här.
Jag skulle även vilja tillägga att sprutbytesfrågan i många år har haft
en liknande karaktär, i namn av en nollvision om ett drogfritt samhälle har människors
hälsa och liv offrats. Marginalisering
och stigmatisering av människor har också använts här.
Annat relaterat:Sexköpslagen
och MacKinnons hala tvål. (läs gärna kommentarerna där bland annat
Melissa Farleys forskning tas upp och avfärdas av mig) och
Det finns en intressant
post hos Björn Johnson som påpekar det alla vet egentligen, att det är
lätt att peka finger på andra men desto svårare att vara konsekvent och
inbegripa sig själv. Bakgrunden är att Per Johansson - frontman och
förbundssekreterare för RNS - tycker att
Karin Rågsjö har dumma och eländiga idéer för att hon lagt en motion om det
olämpliga i att Sven
Britton leder utredningen om sprutbyte för Stockholms landsting. En
utredning om sprutbyte har Rågsjö
tidigare efterlyst, men när den alltså kommer till stånd skriver hon i
sagda motion att:
"Det är klart olämpligt att personer som så tydligt har uttalat sin
hållning till sprututbyte får göra en kartläggning som ska ligga till
grund för ett ställningstagande om eventuellt sprututbyte i Stockholm och i
Stockholms län."
Om detta kan naturligtvis diskuteras både för- och nackdelar precis på
samma vis man diskuterar jäv och partiskhet inom såväl utredar- och
rättsväsende, men som Björn påpekar är det ytterst komiskt att kritiken mot
Rågsjö kommer från just Per Johansson som säger att:
"Detta är inte bara dumt skrivet, det är dessutom något så eländigt
som ett försök till att införa yrkesförbud grundat på folks åsikter"
Slutsats: Detta är inte bara dumt skrivet, se ovan. Med det sagt mitt
egentliga ärende:
Hur man lyckas vantolka Orwell och komma undan med det
På tal om Johanssons underliga logik och märkvärdiga sätt
att stoltsera med den offentligt, trillade jag sålunda över ett tal som Tomas
Hallberg (ECAD) hade kokat ihop
till en konferens 2006 (Civil Society and Drugs in Europe). Det är vid en
första anblick en hejdlöst komisk läsning, men sedan kommer ju insikten att
de menar allt detta på fullaste allvar. I inledningen börjar Hallberg med
följande halsbrytande resonemang:
George Orwell describes in his book ”1984” how those in
power influence people’s perception and behaviour by changing names of
various phenomena. Tyranny becomes freedom and truth becomes a lie and so on.
Those who have followed the drug debate during
the
past 20-25 years may not have discovered so many new methods to combat drugs,
but they certainly have learned many new ways to express themselves. For
example, the phrase drug abuse
has been replaced by drug use,
in spite of the international community’s agreement
already back in 1961, that all non-medical use of narcotic classified
substances should be called abuse.
By changing the name of a phenomenon, the focus shifts and changes the
way people act.
Everybody knows the difference between the following: – He
uses medicines, and he abuses medicines. Use is OK, abuse is something harmful.
By calling drug abuse drug use, the act
itself
seems less dangerous.
[Min fetning]
Med flera konstruerade stolligheter av liknande art. "Sprutbyte"
blir samma sak som uppmuntran till knarkande och säkra injektionsrum ska
förstås som gamla tiders "opiumhålor". Skadereduceringsbegreppet
blir följaktligen en nyspråklig konstruktion med detta resonemang - eftersom det är att uppmuntra
knarkande. Det hela är makabert konstruerat.
Det fascinerande är, om vi bortser från den skriande bristen på
självinsikt och historisk kontext är för det första förstås själva bruket
av Orwells begrepp nyspråk
vad begreppet faktiskt betyder och har för innebörd. Nämligen att:
Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.
Kort utvikning: Utan att fördjupa mig vidare - vilket man lätt gör
med teorier om språk/"nyspråk" - kan väl åtminstone nämnas ytligt
att attityd- och strukturell förändring av maktrelationer genom språkbruk
också hänger ihop med bland annat poststrukturalisten och dekonstruktivisten Jacques
Derrida ("språk är makt") som bland annat inspirerat en
feministisk rörelse att ersätta patriarkalt språkbruk med mer neutralt
språkbruk; som bruket av det svenska ordet hen
istället för han eller hon.
Ord och språk är viktiga verktyg för att dekonstruera kulturella
strukturer och ytterst ett verktyg för tankekontroll.
Åter till Hallbergs tal och hittepå-nyspråk: Att bestämma att missbruk
är ordet som hävdas skall användas genom att hänvisa till högre
makter/auktoriteter som "internationella överenskommelser" (i
Sveriges fall är det tron på det narkotikafria samhället som öppnat för
nyspråkliga konstruktioner), handlar snarare om att skippa nyanserna och
skillnaden mellan bruk och missbruk, och att acceptera detta är att underkasta
sig - som forskare, medborgare, aktivist - högre makter utan minsta förnuftiga
mening.
Genom att kalla allt bruk av droger för missbruk så framstår handlingen i
sig som enbart farlig. Ni förstår säkert att detta är bara en
spegling av deras egna syn på droger och mindre ett utslag av ett
nyanserat tänkande baserat på kunskap.
Notera även att ordet missbruk var menat att påverka
attityder - att bruka en "illegal" drog blev därmed lika med att
missbruka, medan att bruka en "legal" drog var fortfarande möjligt
att nyansera i bruk eller missbruk (som läkemedelsmissbruk).
Efter ett sådant påhittigt nyspråksinstiftande blir det inte
möjligt att som exempelvis narkotikaforskaren Ted
Goldberg gör skilja på rekreationsbruk eller problematiskt bruk, det går
inte heller att belysa särskilt effektivt eller meningsfullt att forska kring
hur och varför en del människor blir missbrukare. Allt är ju i själva
drogen och i gränserna mellan det legala och illegala (som de facto är
politiska konstruktioner av medicinsk normalitet). Det är alltså inte
beteendet eller påverkan av en drog som blir det centrala utan själva
drogen och om den är legal (medicinsk eller föreskriven av läkare) eller
illegal. Missbruk blir en etikett som inte har med effekter och
konsekvensen av en drog att göra.
Hur mer nyspråk kan det alls bli? Faktum är ju att det är användningen av
ordet missbruk som är nyspråk och i Orwells mening något som bestäms
ideologiskt och med makt för att:
Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.
Sonja Wallbom på RFHL kritiserade utredningen om sprutbyte redan för
ett år sedan i en artikel på
Drugnews. I denna artikel togs den konstiga idén upp: att sprutbyten som
del av skadereducering därför skulle stå strid med den svenska
narkotikapolitiken. Men som påpekas bedrivs redan skadereducerande
projekt och åtgärder; som underhållsbehandlingar mot heroinberoende, dvs
Metadon- och Subutexbehandling, med mera.
Logiskt följer att bland annat RNS och liknande organisationer - och
med dessa alla de politiker som fortfarande tror på ett narkotikafritt
samhälle - inte alltid tar helt avstånd från underhållsbehandling, många
förstår att det är ju droger som är förskrivna av läkare (legaliteten).
Men med nyspråkets logik och för att undvika inre motsägelser som dessutom
kan uppfattas som stöd för skadereducerande åtgärder framförs det i sådana
fall att därför måste det finnas så pass kontrollerade spärrar att
människor som får återfall bör hellre tvångsvårdas.
Det är dock denna stelbenta uppfattning som också medför så många
tragedier - allt för att skydda en ideologisk föreställning och en
språkvård som inte tål nyanser och därmed inte mänskligt komplext beteende.
Det ska vara svårt att knarka, dödligt farligt spelar ingen roll, för
bara man får bukt med de illegala drogerna så är faran över, eller så
tänker man sig det hela.
Sex och droger och hur lagstiftningen skiljer sig av ytterligare
ideologiska skäl
Detta bruk av nyspråk är av precis samma slag med glidningen av
begreppet prostitutition i sig när det allt mer fått ett ideologiskt
innehåll som omöjliggör distinktioner och nyanser av frivillighet och tvång.
Vi har nått det politiska klimat där all prostitution har förskjutits till
att betraktas som någon form av tvång inom ramen för det könsmaktsteoretiska
perspektivet. Människorna själva blir oviktiga och deras subjektiva
upplevelser och personliga erfarenheter och strategier blir undantryckta och
negligerade till förmån för allomfattande strukturellt ensidiga förklaringar
och politiska lösningar.
Skillnaden är att Sverige straffar till synes inte sexsäljare utan
sexköpare, däremot straffas drogbrukare. Köp av knark eller köp av sex är
båda straffbara handlingar, men bara försäljning av sex är straffbefriat,
försäljning av knark har högre straffvärde dessutom. Lagstiftningen har sin
utgångspunkt i båda fallen att agera mot en "institution", eller
social/kulturell företeelse, inte mot enskilda människor egentligen även om
detta blir konsekvensen (och det blir konsekvensen även för sexsäljare) då
de straffas. Syftet är att den kommersiella marknaden för att köpa sex eller
knark antas ska undermineras och hållas undan genom sådana lagar. De två lagstiftningarna
skiljer sig ytterst av könsideologiska skäl, eftersom
man antagit, på könsmaktsteoretiska grunder, att prostitution är något som
kvinnor utsätts för, medan knark är något som inte antas ha
könsdimensioner. Därför finns inte en lag som ger drogbrukare
straffrihet.
Jag ogillar att behöva uttrycka detta på följande sätt, men likväl,
hade det funnits en könsmaktsteoretisk analys av drogbruk som skulle anta att
kvinnor utsätts för droger, skulle lagstiftningen troligen sett helt
annorlunda ut.
Resultat: Dubbla måttstockar och ett rättshaveri utan dess like. Hur är det möjligt att ett upplyst land som Sverige kommer undan med det? Hur är det möjligt att denna usla logik accepteras?
Boken "Straffa syndare eller hjälpa människor"- om
skadereduceringsmodellen - hittar du bland annat här.
Tyskland är ett U-land i jämställdhet! Birgitta
Ohlsson och Maria
Sveland har verkligen en intressant outlook på världen, jämställdhet och
U-länder. Enligt dem båda är alltså Tyskland ett U-land i jämställdhet.
Redan Anna Larsson lanserade ju i Svenska
Dagbladet sin variant på Tysklands jämställdhetspolitik för tre år
sedan. Då lät det så här:
"Tysklands nationella kvinnoråd räknar med att runt 40 000
kvinnor från fattiga öststatsområden kommer att smugglas in till
fotbolls-VM i juni för att placeras i specialbyggda ”drive-in”-bås för
sexköp. [...] Frågan är vad som ska stå ovanför dem: Fuck, macht frei?"
Lika fantasifullt som det var
då, ter sig den nygamla Ohlsson/Sveland-teckningen nu. Det är med utan större
tvekan jag ser det som en självlysande teckning över den svenska hybrisen som
gör påmind lite då och då. Svenskar är så bäst i världen. Antagligen -
som det heter på winbergska - så har ju Sverige kommit längst i världen när
det gäller jämställdhet. Bara här förnekar vi kvinnor den fulla kontrollen
över deras kroppar med hänvisning till deras mindre förstånd. Eftersom det
tydligen är kriteriet för jämställdhet kan man ju förstås undra vad som
skiljer Sverige från de där U-länderna.
Utan att raljera undrar jag ändå hur de menar. Som Tyskland som Kongo
kanske?
*) Vad gäller Sveland och hennes Bitterfitta tycks dessvärre vara fallet
att själva den översatta titeln på tyska rider på den formidabla
succén med en annan bok, Charlotte
Roches Våtmarker, som handlar om bland annat fitta på riktigt. Just sayin'.
"...summera året och notera att på teaterhimlen stod Arena Baubo
högst”. Johan Ranstam, Teater Stockholm, feb 09
“På två timmar lyckas Arena Baubo gestalta alla möjliga fantasier,
problematisera de flesta schabloner...sticka hål på både moralism och
sexliberalism” Anders Johansson, Aftonbladet, feb 09
I ”Fackmöte för prostituerade” (2007) bad Arena Baubo sexsäljare
skriva texter om sitt arbete, i ”Svenska torskar 09” (2009) manades
sexköpare genom intervjuer att träda fram med sina egna berättelser och liv.
Berättelserna ställs nu mot varandra i ett scenkonstgalleri där vi navigerar
bland fakta och myter.
Scenkonstnärerna har arbetat i en anti-hierarkisk och tvärkonstnärlig
arbetsmodell och skapat individuella verk som svar på det dokumentära
materialet. Verken ställs ut i form av sceniska bilder, fotografier och
videokonst som bryts av med ett seminarium om renhet och smuts i folkhälsans
Sverige. En helkväll av konst och debatt.
En tribunal med lyx-, tjack- och andra vanliga dödliga horors egna
berättelser sida vid sida med torskbekännelser, gubbfasoner, snusk och
sexuella paradis.
Idé och koncept: Arena Baubo Verk av: Katja Seitajoki, Maria Magdolna Beky Winnerstam, Lina Benneth,
Maria Stiernborg och Kajsa Wadhia Seminarium: Louise Persson Övriga medverkande: Tomas Björkdal, Maria Selander, Lina Samuelsson och
Karin Hauptmann
Cirkusen kring Susanne Dodillet tar aldrig slut verkar det som. Nu är
Dodillets avhandling "Är sex arbete" anmäld av Sven-Axel Månsson
och Jenny Westerstrand till Göteborgs universitet för "vetenskaplig
oredlighet". Utgången kommer bara bli pinsam för anmälarna. Så vad
driver dem? Hämndlystnad,
rättshaveri, vad?
Att Sven-Axel Månsson tagit illa vid sig för att ha blivit utpekad som en av
de figurer som medverkat i stort på den akademiska arenan kring
prostitutionsforskning är ganska förståeligt på ett mänskligt plan,
eftersom det inte är i smickrande ordalag och med udden riktad mot något
oerhört centralt. Nämligen hans tendens i sin forskning (som given i den så
kallade prostitutionsutredningen) att sålla bort röster som går i strid med
hans personliga upplevelser av hur saker och ting är. Detta vill han icke
vidkännas och motar bort det hela i en debatt han initierat på Socialpolitik
med ord som att:
En av kvinnorna var Malmöbaserad, de två andra var från Stockholm. Den
Malmöbaserade kvinnan sökte och fick både ekonomiskt och annat bistånd av
socialarbetarna vid Malmöprojektet. Bland annat medverkade vi till att hon så
småningom fick tillbaka vårdnaden om ett av sina barn, som omhändertagits på
grund av svåra problem i familjen. Många var de timmar vi ägnade åt att
diskutera prostitution med denna kvinna. Kontakten med henne fortsatte flera
år efter det att projektet avslutats. Personligen har jag aldrig delat hennes
positiva syn på prostitution; hennes egna svåra upplevelser av erfarenheter
bar syn för sägen.
...
Dodillets påstående att kvinnornas perspektiv inte togs på allvar av
forskare och utredare är nonsens, för att inte säga ren och skär lögn.
Prostitutionsutredningens sekreterare Hanna Olsson hade t.ex. kontakt med
samtliga tre kvinnor under utredningstiden, men också med andra som
eventuellt förespråkade prostitutionen. Saken var bara den att dessa
kvinnors positiva beskrivningar av sina erfarenheter inte kunde uppvägas av
alla andra berättelser som handlade om utsatthet och utnyttjande. Beläggen för
existensen av den lyckliga horan var helt enkelt inte övertygande. Och de har
inte blivit bättre med åren, inte heller i Dodillets tappning. Hennes
argumentation för en integrering av prostitutionen i samhället under
parollen: avmoralisera sexualiteten, förefaller dessutom helt bakvänd. Behöver
vi verkligen prostitutionen för att ”befria” sexualiteten?Däremot
finns det idag lika många skäl som tidigare att erbjuda kvinnor och män,
med tunga erfarenheter av den cyniska hantering som prostitutionen ofta innebär,
hjälp och stöd att lämna verksamheten och integreras i samhället. På
denna punkt återstår mycket att göra både nationellt och i ett globalt
perspektiv.
Alltså hjälp. Det verkar som om Månsson inte förstår att han till och
med i en replik mot Dodillet faktiskt visar prov på exakt det som hon uppfattat
i hans aktionsforskning, att hans negativa eller ska vi säga
"räddande" hållning också styrt hans arbete med prostitution
(rädda dem därför att prostitution är dåligt) och det akademiska resultatet
(prostitution är negativt och de bör därför räddas). Den som inte ser
problemet här måtte vara blind.
Att Månsson känner sig missförstådd är en helt annan sak och
speciellt konstigt om man gör det till ett ärende för att bemöta kritiska
punkter kring hans forskning. Att uppleva sig vara missförstådd är inte en
fullgod anledning att anmäla forskare för fusk eller som det heter
"oredlig vetenskap". Det kommer inte leda till någonting, förutom
möjligen den fadda känslan att försökt utöva en maktdemonstration riktad
mot ett förhatligt objekt som inte tycks låta sig tystas: bli rädd nu
flicka lilla.
Att däremot rättshaveristen Jenny Westerstrand tar det som en personlig anledning att gå i
strid för sin älskade Eva Lundgren och sin omhuldade ideologiska upplevelse av
hur saker och ting är, ställer saker och ting dock i ett intressant ljus. Med
älskad menar jag just älskad. Med rättshaverist menar jag också
rätthaverist. Det finns kontextutella betraktelser kring detta som styrker
båda påståendena, bland annat en festskrift
till Lundgren Guts and Glory (tillfällig url, uu:s databas ligger för tillfället
nere) som är väldigt roande att läsa och samtidigt gripas av insikten att
"herregud vilken rättshaverist". Här i denna festskrift finns en
lång, lång, mycket lång, text som är ett brev ställd till Genusvetenskaplig tidsskrift, och om hur Westerstrand dissades att skriva i den, rörande en undersökning om hur dokumentären Könskriget
inverkade på behandlingen av Slagen Dam och det som ledde till att Eva Lundgren
anmäldes för ovetenskaplighet. Alltså, Westerstrand dissades för att det är
inte rimligt på något vetenskapligt vedertaget sätt att utvärdera något som
man själv är engagerad i både vetenskapligt och emotionellt. Detta var för
Westerstrand något häpnadsväckande och igång gick rättshaveristen. Samma
sak ser vi utspelas här i detta krig mot Dodillet, som haft mage att knyta an
tillkomsten av sexköpslagen bland annat till radikalfeministisk teori.
Nå, finns det då någon som helst saklig kritik mot Dodillet? Jodå,
absolut, men den kritiken sammanlagd - ens om vi tar med medhållande
recencenter i DN
(2)
och cirkelmedhållande Sydsvenskan
vars mailbox som påstås överflödas av icke namngivna men medhållande
forskare eller gör cirkelhänvisningar mellan dem och Westerstrand - utgör
inte grund för anklagelsen om fusk eller manipulerande med material, dvs
"vetenskaplig oredlighet". Den utgör inte heller grund för att
hennes avhandling skulle förändras i någon väsentlig del alls.
Och om vi ska gå den vägen har jag ett och annat att säga om Westerstrands
avhandling, men det får anstå (tipset är annars Klassisk feminism, sid
180-182 för några punkter rörande vissa argument hon använder sig av i sina
slutsatser som är vettlöst - som jag ser det - färgade av slentriantänkande
och mindre av eftertanke, och då har jag inte ens nämnt grodan att den tyska
prostitutionspolicyn skulle vara resultatet av konservativt inflytande.)
Westerstrand vill faktiskt inte ha dialog, det enda språk hon tycks förstå
är skyttegravar, krig eller möjligen en kärnkraftsdiskussion
så bemöda dig inte med att leta efter kommentarsfunktioner på hennes blogg
för att ställa frågor och diskutera. Guts and glory var det.
Hanna Wagenius
gör CUF till subversiv handling mot moderpartiet och antagligen centerkvinnorna
i synnerhet, och en blick över sundet ger att danska poliser muttrar över meningslösheten
över stängningen av Christiania allt medan revolverdueller blossar upp i ett småskaligt danskt
knarkkrig. På radion
i morse medan Birgitta Ohlsson kör sin slitna paternalistiska "kroppen
är inte en handelsvara" talar Susanne Dodillet om den fria viljan och
handlande subjekt. Vem som är mot slaveri och moralism över kvinnors kroppar torde vara uppenbart.
Imorgon tycks det som jag ska prata om knark, knarkpolitik och skadereduktion på Kvällspasset.
Av en händelse
snubblade* jag över narkotikapolisens egen
föreningen och deras medlemstidning
(aka foliehattsfanzine för DEA-wannabes). I deras tidning kan man bland annat följa medlemmars resor
till USA och se bilder på vapen, tuffa amerikanska polisbilar, poliser som struttar runt i
vikingahattar av plast, allt sådant som ju krävs i kampen mot
narkotikahandeln och människorna i den.
Bad boys, bad boys, watcha gonna do when they come for you?
I detta foliehattsfanzine för DEA-wannabes skriver också någon norrman från
deras syskonförening i Norge vid namn Lars Holmen en av de mest bisarra
tolkningarna av "harm reduction" jag läst i modern tid, näst efter
Maria Larssons feberfantasier och den gången jag fick höra att Nils Bejerot
introducerade den i Sverige.
Den bästa harm reduction-åtgärd som samhället kan sätta
in är att lägga förhållandena till rätta för drogfrihet – och
det som vi menar med ett mer värdigt liv. (sid 58)
Ja, ja, skit samma om folk dör och skadas i den versionen.
Poängen med skadereducering är insikten att det är en omöjlig och
orealistisk hållning att det går att skapa "incitament" för
avhållsamhet. Att folk bryter alltjämt mot lagen för att ägna sig åt
knarkande är väl det tydligaste beviset för detta? Men det struntar denna
Holmen och andra i förstås Det är ju ändå det bästa för den
bereder vägen för ett "mer värdigt liv" Detta är
naturligtvis inte skadereducering, detta är moralism och dessutom snarare
skadeökande.
Värdighet är liksom i prostitutionsdebatten ett tomt ord som
fylls med allehanda subjektiva upplevelser av hur människor borde leva
enligt deras föreställning om vad de tänker sig är ett bra liv (se
vidare lex Sven-Axel Månsson nedan) inte i någon som helst kontext av hälsa
och liv möjligt att leva för dem som skall leva.
Intressant är att vår polis som är satta att följa lagen,
inte att plädera för lagar, moral eller synsätt, utan också tydligen är
välkomna att predika en viss politik och moral. För denna Holmen han vet
också minsann hur det ligger till med den där skadereduceringen och
varför avhållsamhet är bäst:
Det som kännetecknar förhållandena kring harm
reduction-åtgärder kan i korthet förklaras med tre olika faktorer:
1. Det blir tryggare att missbruka narkotika.
2. Det blir billigare att missbruka narkotika.
3. Narkotika blir mer tillgänglig.
Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att
dessa tre centrala faktorer kommer att bidra till att öka missbruket av
narkotika i samhället. Verkligheten blir alltså den att de problem som harm
reduction-åtgärderna skulle bidra till att dämpa har ökat betydligt i
omfång. När vi tittar på andra länder som tidigt var igång med harm
reduction-åtgärder är nu hos dem åtgärder som t.ex. metadonutdelning en
större dödsorsak än heroinmissbruket.
Detta är så häpnadsväckande dumt att man egentligen vill
sätta sig ner och gråta. Detta är alltså poliser. Att heroinister går över
till substitutionsmedel kommer givetvis inte innebära att de aldrig kommer dö.
Statistiken "narkotikarelaterad död" baseras på om människor har
knark i kroppen, och gissa vad, metadon faller under det kriteriet. De doser som
ges inom metadobehandlingen är inte dödande. Att det blir tryggare och
billigare att knarka är faktiskt helt givet, det behöver man inte vara
raketforskare för att förstå att det också innebär att behoven att begå
brott eller utsätta sig för farliga situationer, t ex genom gatuprostitution
minskar, för att det skulle vara billigare, säkrare och mer tillgängligt. Men
det krävs ju en smula intelligens för att förstå något så enkelt.
Och mer i samma anda finns förstås på hemsidan för dessa
DEA-wannabes, för naturligtvis måste Thomas
Hallberg, vars karriär att nollvisionera, säga sin mening om den där
hemska harm reduction rörelsen som förstås är en stor "ekonomisk"
konspiration, på med foliehatten alla nu:
Starka ekonomiska intressen står bakom legaliseringsrörelsen.
Finansmannen George Soros har skänkt 100 miljoner dollar (ca 700 miljoner
kronor) till rörelsen. Genom att skapa olika stiftelser och organisationer
har det varit möjligt att fördela arbetet, främja enskilda karriärer och
skapa en image av vetenskaplighet, oberoende, socialt engagemang men även av
bredd i kritiken mot narkotikakontrollen.
Saknas bara någon utgjutelse om Georg W Bush och alla dessa
miljarder som plöjs ned för "War on drugs", men det är ju något
helt annat!
Och självklart har de bokrekommendationer
(sid 77), som böcker av
arbetarförfattaren, narkotikarreportern, med mera, Pelle
Olsson, tillika engagerad sedan många år i FMN
och så finner vi "forskaren" Jonas Hartelius. Kunskap och evidens
ska vi nog inte hoppas allt för mycket på.
Det är samma Pelle Olsson som i
sin bok Stenad upplevde ett högst osannolikt men veritabelt LSD-rus
alternativt rus från psykedeliska svampar när han provade på hasch i en
coffeshop i Amsterdam, ledd av sin förvisso beundransvärda övertygelse att
det skulle vara mer trovärdigt att prova på det han skulle skriva om. Jo,
trovärdigt. Och det är förstås helt naturligt och logiskt att tänka sig
att:
Narkotikaliberalismen är en idé från samhällseliten och
saknar i grunden en folklig förankring.
Ja, visst Pelle, det är verkligen en höjdaridé i sig att det
bara är "eliten" som tycker att repression och stigmatisering är en
dålig idé, det är ju bara att förankra idéer från folkdjupet för att
bevisa det som en bra idé. Som vi alla vet vill ju denna "elit"
förslava folket. Om vi nu tittar på denna påstådda "elit" så
undrar jag dock vilka han syftar på? Maria Larsson kanske? Men så klart han
menar giriga kapitalister som George Soros. (Jämför Das Kapital). Soros vill
så klart att folk ska dö av knark så att han kan tjäna ännu mer pengar
genom att skänka bort dem till harm reduction organisationer.
Jonas Hartelius gigantiska insats på det narkotiska
forskningsområdet är ju förstås också viktigt:
Jonas Hartelius har i mer än 35 år arbetat som forskare,
skribent och föreläsare i narkotikafrågor. (Min understrykning)
Men kan sammanfattas
som i stort sett ingenting förutom som flitig rapportskrivare och engagerad av
Svenska Carnegie Institutet som är högst drivande i frågan om det utopiska "ett
narkotikafritt samhälle". I själva verket har han en fil kand i matematik
och vetenskapsteori (1975), och en magister i "management" (från
Handels 1988). Det är i och för sig inte så allvarligt, men problemet är ju
att man kan ju få intrycket att han forskar i ämnet
och är således en auktoritet i det han uttalar sig om. Dessutom - tjolahopp -
är han tydligen engagerad av foliehattsfanzinet och översatte den där texten
av Holmen ovan nämnd.
Intressant eller hur, angående det där med
"konspirationer"?
Förra året ger Hartelius då ut genom stöd av detta institut
Narkotikapolitik i Sverige (2008,
Mediahuset i Göteborg). Samma institut har stött publiceringen av Torsksverige,
om sexslaveri i välfärdsstaten av Anna Skaldeman (2009, Bokförlaget
Langenskiöld).
Här får vi veta att:
Efter påtryckningar gav Medicinalstyrelsen 1965 tillstånd
åt några läkare att på försök förskriva amfetamin och opiater till
narkomaner. Tanken var att de på så sätt skulle komma bort från
missbruket. Försöket blev ett kapitalt misslyckande som istället skapade
ett stort antal injektionsmissbrukare.
Herrejösses, nu gråter jag, så för att de inte slutade "missbruka"
så blir slutsatsen att de blev "injektionsmissbrukare". Logiken står
tydligen inte högt i narkotikapolisers huvuden.
Spännande värre, men vem är nu Skaldeman för att traska
vidare? Jo, hon är en journalist som skriver
på drugnews (och har även ett förflutet inom KRIS som reporter) och som påstår att det sker ett omfattande
sexslaveri i
Sverige.
Trafficking har funnits i tusentals år. För 100 år sedan förfasade
man sig över den ”Hvita Slafhandeln”, det är ingen större skillnad
idag.
Slutsats; så erbarmligt pinsamma alla dessa människor är. Eliten
för rörelsen för "hela världen är ett sex- och knarkträsk nu måste
vi rädda alla". Ja, man skulle kunna tro att jag sitter med en foliehatt
på jag med. Det bjuder jag på.
***
Nästa passage krävs att man
tagit del av debatten
på Socialpolitik och "kritiken" mot Susanne Dodillet. Det får
anstå med en reflektion kring den till senare, i sammanhanget blir det detta:
Något om Lex Sven-Axel Månsson. Ja, det är mitt påhitt och upplevs det som ett
personangrepp så är det helt i sin ordning. Det är det politiska
perspektivet eller den hegemoniska svenska diskursen och att som analytiskt
verktyg för att förstå och studera ett fenomen, är att ta fasta på, tolka
och agera på att veta i sitt eget hjärta att det finns människor som
lever ett sämre liv och att de därför skall hjälpas till "ett
bättre liv". Det kan med fördel kallas för den månssonitiska
diskursen. Hegemoniskt typisk för debatter och "analys" kring
såväl narkotikapolitiken som den sexuella.
I Månssons fall är det mer specifikt kommersiell sexuell avhållsamhet. Man
må icke ta betalt för sex (sämre), utan sex ska skall göras gratis
(bättre). Ett sätt att hjälpa människor till ett bättre liv är för
månssoniterna att förbjuda det dåliga. Här blev valet för svenska politiker och i svensk lag att förbjuda den som penetrerar eller blir
sexuellt tillfredsställd på annat vis (t ex toppmassage), inte den
som tar betalt för att utföra handlingen. Detta kallas för sexköpslagen.
Sedan finns även kopplerilagen, där det är möjligt att straffa alla som har
något "ekonomiskt" att göra med den där människan som lever ett
sämre liv. Ibland kan det falla sig att även de lever ett sämre liv än vi
andra och fälls ändå för koppleri för att de hjälper varandra, dvs har med
varandra att göra ekonomiskt. Snurrigt värre kan tyckas, men vilket fall som
helst hjälps ju alla till "ett bättre liv" eller "ett
värdigt liv". Enligt vem är frågan.
Överfört på narkotikaområdet innebär det förstås narkotisk
avhållsamhet som gäller, att bruka narkotika är sämre och bättre är total
avhållsamhet även av legala droger. Detta vet man i sitt eget hjärta
och därför vill man hjälpa människor till ett bättre liv; det innebär
också avståndstagande från bland annat substitutionsbehandling som ju är
narkotika. Kriminalisering av bruk är ett led i att hjälpa människor till
"ett bättre liv". Illegala droger är sämre och legala droger
är bättre: men för "narkomanen" gäller dock: alla droger
är sämre för dem för det hindrar dem att leva ett värdigt liv,
substitutionsbehandling är därför ett hinder tänker man sig för den totala
avhållsamheten som drivs i idén om den "rena" människan. Hur
människorna uppfattar sin egen rehabilitering, som att komma ifrån
marginaliseringen och utanförskapet är irrelevant.
Ett närliggande perspektiv, eller diskurs, är det westerstrandska, här är
utgångspunkten att sträva efter det goda samhället. Detta är dock
inbakat i flera lager av "diskurser" och rikligt spritsat med det
månssonitiska; "ett bättre liv". Oavsett vad någon tycker om det.
Cirkeln sluts. Ett bättre liv kan inte inbegripa människor som inte på alla vis
avvisar kommersiell sex som total avhållsamhet mot "droger". Hallelujah!
Förbannelse över den som inte håller sig till orden i denna lag och
lyder dem. - Hela folket skall svara: Amen. (5 Mos 27)
*) Clara Clarelito borde för övrigt blogga mer och ägna sig mindre åt promenader,
bullar och kakor. Sjukt bra inledning på en lovande bloggkarriär. Fortsätt
nu.
Ser f.ö. att Louise P, som också var på Dodillets disputation, på sin
blogg påstår att jag under disputationen jämförde prostitution med
"ett läckande kärnkraftverk som smittar ner människor". Den där
meningen har fortsatt dansa i mitt huvud, skiver Louise. Från hennes blogg:
Nej, Jenny, du sade det själv med din egen mun som formade orden där du satt bland åskådarna.
Nej, jag återgav inte ordagrant, och av det följer förstås inte citattecken.* Jag satt som du vet snett bakom dig. Jag antecknade det,
alltså det du sade, för jag blev så innerligt paff över kopplingen. Du vevade runt ganska rejält, om än inte helt lätt att följa din tankegång. Jag förstod dock hur du menade med din kritik om anakronismen, och jag tyckte inte heller du fick ett
ordentligt svar - och vad det nu hade med Dodillets penna och papper att göra
får väl vara höljt i mystikens irrgångar. Som påpekats.
Hur som helst.
Hur
Westerstrand formulerade sig i ett brev ställt till (bara det i sig är fascinerande) opponenten mot Susanne Dodillets avhandling, var i så fall en något annan sak, men inte helt övertygad över den klockrena kopplingen mellan kärnkraft och
prostitution, eller närmare bestämt Dodillets forskning om prostitutionsdebatterna.
Nej, det blir faktiskt inte bättre - om än något annorlunda än det
Westerstrand uttryckte. Först ett citat från detta brev till opponenten.
Det är som att tänka sig en kärnkraftsdebatt där man inte bara frågar
de anställda vid Ringhals, Barsebäck och andra kärnkraftverk om hur de ser
på kärnkraften, utan att man tar en vinkel som betraktar energipolitiken som
ett område, med vidare relevenas [sic*] för samhället. - Jenny Westerstrand
försöker förklara något tänkt avgörande.
Så kopplingen till sexköpsfrågan eller prostitutionen. Dess vidare
relevans - alltså kärnkraftverk! - för samhället. Förklara gärna
Jenny! Så i en debatt om prostitutionens varande - alltså vuxna samtyckande
människor som knullar med varandra - ska vi fråga grannen eller kanske
ICA-biträdet som ibland säljer kondomer och dasspaper till de knullande. Hur
upplever de detta? Och så vidare. Som kärnkraftfrågan. Detta ska dessutom
förklara bristen på sexsäljandes röster?
Men jag hoppas innerligt att Westerstrand fick en förklaring varför hon var ute och seglade i övrigt med
sin kritik om anakronisk användning av källa, om än att hon inte nämner det.
Förutom att själv, Månsson, försöka göra en huvudsaklig poäng av att Dodillet gör egna personliga reflektioner och kommer till
slutsatser. (Hon väljer att redogöra för dem ärligt och nogsamt.) Han
skriker i högan sky att hennes avhandling aldrig borde ha godkänts.
Jag påminner nu bara lite om det där med Eva Lundgren och den bisarra
twisten som blev följden (jag bland annat har
kritiserat det) av dokumentären Könskriget. Media är underligt att
använda sig av för att initiera vetenskaplig granskning. Det stoppar tydligen
inte Månssons och Westerstrands självförhärligande gottande.
Detta skrikande dessutom av en man som aktionsforskat och själv satt sig själv i centrum bland sexsäljare, och ytterst med målet och ambitionen för att vara en räddare av prostituerade, till en "bättre" tillvaro (ett i allra högsta grad moraliskt ställningstagande
som dessutom har påverkande konsekvenser! Se "deltagande observation"
101, och därefter etiska förhållningssätt i vetenskaplig forskning när man
har med människor att göra).
Bättre kan ni väl? Vad är detta för tragisk gyttjebrottning?
En nyttig läsning av detta förfarande och ställningstagande vill jag dessutom peka vidare på
Laura Agustins analyser av "the rescue
industry" i sin bok Sex
at the Margins: Migration, Labour Markets and the Rescue Industry, och
där Månssons typ av arbete förekommer. Och som Månsson själv inser har med honom själv att göra, han både erkänner detta faktum och förstår att det är problematiskt. Men det kan han inte bjussa Dodillet på, trots att hon väsentligen säger samma sak som
Agustin rörande Månsson.
Detta är ju fascinerande, vad är det som händer här?
Det är så fjuttigt och småskuret att inte se sin egen roll, sina egna
åsikter, göranden och ställningstaganden, och samtidigt försöka indignerat peka finger på andra
utan att behöva ta ansvar för sina egna göranden.
Själv drar Westerstrand också slutsatser och tar personliga ställningstaganden i
sin avhandling och redogör ärligt och nogsamt för dem. Inget fel med det, transparens är verkligen något många forskare borde ta efter, men det gäller tydligen inte Dodillet. För
dem själva är det beundransvärt och "empristiskt", men för Dodillet skäl för att misstänkliggöra henne.
Men grattis till ROKS pris för Årets kvinnogärning som
Westerstrand får på grund av sin forskningsinsats. Inget fel med det heller, men förstå att det är inte mer "akademiskt" rätt eller fel beroende på vad för slutsatser man kommer till, utan hur väl underbyggda de är.
Att skrika auktoritärt - som nu Westerstrand (som borde ha tänkt till),
Månsson och denna ständiga Ekis Ekman i DN - gör inte att man får mer rätt, men det ska erkännas att det brukar fungera ganska bra
att begå karaktärsmord. Trist nog borde en del veta en hel del om det, men utsträcker inte den insikten och erfarenheten till andra, för ibland är det kanske
ok och bästa anfall? I brist på annat alltså.
*) Jag kan också spela samma triviala spel, spell wars!
Söndagen den 18 oktober dyker jag upp i en panel ledd av Ulrika Dahl och tillsammans med Tiina Rosenberg, Gustav Almestad, och Ester Martin Bergsmark ska vi försöka diskutera det där om sexualiseringen av det offentliga rummet och vad som hänt sedan det var en stor debattfråga. Kl 12.30-14.00, HBTH arrangemang hela helgen och kan läsas var, när, hur och om här.
Kommenterat sist
12 hours 58 min ago
16 hours 46 min ago
16 hours 52 min ago
16 hours 54 min ago
17 hours 38 min ago
1 dag 15 hours ago
1 dag 16 hours ago
1 dag 20 hours ago
1 dag 22 hours ago
1 dag 23 hours ago