storebror

Först kunde man ju ana att det råder en viss sexualsyn på Google när det inte gick att söka på "clitoris" i safe mode på medan det funkade hur bra som helst att söka på "penis". 

Sedan infaller en känsla av misströstan och förvirring när man inser att detta följande inte har ett endaste dugg att göra med Googles eventuella sexualskräck inför det kvinnliga lustorganet utan snarare med vad vi gör på nätet. När du skriver i sökrutan kommer förslag upp av de populäraste sammanhängande sökningarna. Så: I want my boyfriend /girlfriend to...visar att: 

Flickvänner vill allra mest i googlevärlden hitta på sätt att få pojkvänner fria till dem och pojkvänner vill allra mest få flickvännerna att suga av dem. Antagligen en av de bättre typerna av surveys av oss själva och inre önskningar. Google don't lie. De vet allt om dig. 

Det är så fascinerande på så många vis. Bortsett från myten om hur lika vi är som signum på "jämställdheten"- se Lauras krönika idag som slaktar det där om att feminister har bäst sex - så känns Google ofta som en full clown (notera annonserna när du söker och förstå att Googleclownen vet allt om dig även om han ter sig full och nerknarkad ibland), men antagligen en clown som är frammanad av Stephen King som ser dig i dina mörkaste vrår. 

Jag är också irriterad på orgasmskrikare, men det är en del att vara en social människa i en social värld. I Storbritannien tycker man annorlunda; "vi tar orgasmskrikaren till domstol och förbjuder henne skrika av upphetsning i hela landet."

www.reason.com

Och fostran av människors sociala usla beteenden kan ske i många flavörer, detta var också en variant:

"Talking CCTV allows operators to talk directly to those involved, when they spot irresponsible behaviour, asking people to stop doing something or to make amends."

www.respect.gov.uk

Liberatister ställer frågor till Sverigedemokraterna och undrar vad svenskhet är och får till svar i kommentarerna en upprördhet av ett slag som är välbekant. Att ifrågasätta hur svenskhet kan användas politiskt är som om det därmed förnekas att det finns något som kan kallas svenskhet alls. 

Oroa er inte, nationalkaraktären är inte död, så klart det finns svenskhet, men om den är så speciellt beundransvärd är en annan fråga och väldigt beroende på hur och när den kommer till uttryck. Om mesighet är en nationalkaraktär så är den antagligen svensk men inte genetisk.  

Den svenska folksjälen är mesig eller självgod beroende på vad. Den är å ena sidan konsensussträvande och å den andra olidligt förtröstansfull inför den svenska goda makten som gärna också ska gå på export ut i världen. Som med sexköpslagen, som med konfliktmedlare. Två sidor av samma mynt. 

Det är ingen slump att svenskar störtar runt om i världen och är populära att anlita som medlare i konflikter, vi är ju världsbäst på att kompromissa och komma överens. En förhoppning att man kan klubba ondskan till underkastelse med kompromisser och ömsesidig förståelse. Den som upplevt svensk skolväsende vet att allt från sexårsverksamhet till grundutbildning är präglat av grupparbetets välsignelse, det finns inkodat i det svenska beteendet. Men detta grupparbetande präglas - som vi alla vet - av att någon tar på sig eländet, leder och driver, och att resten följer och parasiterar. Vi har alla varit där. När det inte fungerar vänder vi oss till läraren och klagar. Svenskar skulle antagligen vinna varje internationell tävling i psykologiska tortyrexperiment. För mesigheten är också konform och godtrogen. 

Bara i Sverige finns det förresten ett TV-program som heter Grannfejden, inramat med FN-symboler och hela kitet, där riktiga konfliktmedlare, ska hantera det hemska och nästan kittlande ofattbara, att folk är osams så öppet och ogenerat.

Det är nog ingen slump heller att i exempelvis Italien pågår tiotusentals med granntvister varje år i domstolarna, medan vi i Sverige mestadels skriver sura lappar i tvättstugan och hoppas vid gudarna att ingen förstår vem som skrivit den, eller skriver en insändare till Hyresgästföreningens tidning, och i värsta, värsta fall, som är ett misslyckande, tar vi kontakt med störningsjouren. I Sverige pratar vi och reder ut saker och ting, grupparbetar oss fram till lösningar eller vänder oss till makten, i andra länder dödar man grannen, hennes barn och mormor och en granne till av bara farten, eller går i regelrätt krig, enter machetes. Det anses lite osvenskt att skjuta grannen för att de hejjar på fel fotbollslag, röstade på fel presidentkandidat eller spelar opera för grannarna klockan 2 på natten. 

Det är sådan medlande svenskhet som antagligen smakar gott på en flygresa till Mellanöstern, men det är inte riktigt samma sak i morgontrafiken till de demokratiska institutionerna. Enter psykologiska tortyrexperiment.  

Då blir medlaren och konfliktlösningarna som passar i ett sammanhang ersatta med konflikträdsla och krypande för de som står över en i en makthiearki, partipiskor som viner och folk som mobbas lätt in i leden, och samma inställning blir en destruktiv mesighet. Enter en Karl Sigfrid eller en Federley utmobbad och gråtande av partipiskor under den rasande FRA-omröstningen förra året. 

Det mest ofattbara med denna mesighet är att den är så utbredd, det är som om många skockar sig lyckliga runt den och de som utlovar mest bedövning och minst smärta. Ju ofriare desto mindre smärta. Det är då mesigheten blir fegheten, det är bara en fråga om en grad, och om en jämförelse.

Det är svårt att förklara annars hur det kan komma sig att just i Sverige lyfter få på ögonbrynen när det gäller övervakningsfrågor, medan i  andra länder går man till storms när det exempelvis diskuteras att införa nationella ID-kort. Typiska svenska åsikter är att "men hur ska man annars veta vem någon är?" eller något hjärndött om "rent mjöl i påsen".

Bara i Sverige är det möjligt att en minister som en gång hade vida planer att införa ett kontroll- och övervakningssamhälle tror att det är något fint med ett öknamn och döper sin blogg till "Bodströmsamhället". Och som sedan surade när han inte själv var den som drev. 

Bara i Sverige går en regeringskoalition framåt och piskar motståndarna i en opinionsmätning efter att ha infört några av de mest frihetskränkande lagstiftningarna i modern tid, bortsett från frihetsinskränkningar under andra världskriget. Detta efter att en facklig ledare - ledaren av ett grupparbete - visar sig ha usel moral och glatt medgivit stora bonusar när det är...impopulärt. För den svenska folksjälen är denna snövita moral tydligen vida viktigare än integritet och frihet. 

I Sverige spelar det egentligen ingen roll vilken koalition som styr. Vi grupparbetar oss genom livet och förlitar oss på att någon kommer bestämma och ta hand om allt. Och så många bara bräker med mesigt och glömmer att det nog inte finns någon svenskhet egentligen som går att definieras som Sverigedemokrater skulle önska, bara när vi känner oss malliga över den och det är väl bara någon slags form av chauvinistisk naivism och väldigt banalt.

intressant

Om ni inte upptäckt XKCD ännu, gör det nu.

Ditt ansvar för integritet (...personlig not till Mattias)

Individ och integritet.

Fast det är ju Nicklas Lundblad* så kanske inte så förvånande. Fortfarande Sveriges smartaste människa med fluga.

*) Ja, jag stavade hans namn åter igen fel, gammal historia, det måste vara det med de vanliga namnen.

The year was 2081 and everyone was finally equal...

THE YEAR WAS 2081, and everybody was finally equal. They weren’t only equal before God and the law. They were equal every which way. Nobody was smarter than anybody else. Nobody was better looking than anybody else. Nobody was stronger or quicker than anybody else. All this equality was due to the 211th, 212th, and 213th Amendments to the Constitution, and to the unceasing vigilance of agents of the United States Handicapper General.
--Kurt Vonnegut Jr.

Världen är lustig ibland, som när man hör ett okänt ord och sedan råkar på det ständigt. Valde i somras det där citatet som inledning på en kritik mot feministisk teori om rättvisa (relativa rättigheter), den får ni läsa om till senhösten. Jag har ett gammalt passionerat förhållande till Vonneguts böcker, hur tokig han själv än blev med åren dör aldrig den där litterära förälskelsen från gymnasiet. På den tiden jag var socialistisk anarkist, så kan ju förklara saker och ting i ett relativt perspektiv, som att han blev tokigare och jag klokare. En novell som alltid spökat i bakhuvudet är Harrison Bergeron från boken Welcome to the Monkey House. Den blev film en gång för länge sedan, och jag råkade hitta den av en slump på google video i somras, den var väl sådär. Nu blir den film igen. 2081 - Finally Equal

Herr klokbok har uppmärksammat det också. 

Och så lite notiser från veckan som gick om saker som jag inte hann blogga om: 

Bardan har identitetskris. Jag noterar att Blogge inte är imponerad av att Bard gör gemensam sak med Camilla Lindberg, nämligen att gå från något frihetligt opinionsbildande till etablerad partipolitik, och i synnerhet då Folkpartiet. Det finns ju bara så mycket man kan göra som politisk varelse utanför det "etablerade", verkar vara Bards personliga slutsats och låter Lindberg dra in honom i ett ganska tveksamt parti, så jag antar att det mer handlar om vem som övertygat och mindre vilket parti. Personligen drar jag inte samma slutsats, att opinionsarbete verkligen måste ske inom de etablerade partierna för att förändring ska ske, det finns många sätt, och jag tror att Bard har gjort större nytta som oberoende individualist än vad som kan bli fallet inom partipolitiken. Framtiden får väl visa hur smart det draget är, men Folkpartiet lär inte ändra sig för att Bard är en unik människa med unika åsikter i ett tämligen partipolitisk mittfåreland. Jag tror han kommer bli besviken, men det borde redan vara en insikt, så varför? 

West end girls and east end boys. Jag är lite upprörd över att inte ha upptäckt Sveriges kaxigaste penna (tillhörande Lisa Magnusson) i papperstidningarna förräns nu. Någon som skriver om kulturtanter kan ju aldrig vara fel. Och övrigtvis recenserade Charlotte Ylva Maria Thompsons bok Qkar på ett intressant sätt genom att kontrastera med det spanska "orginalet" som handlade om fittor på ett småunket vis, och funderar över att den litterära världens faibless för manliga och kvinnliga könsorgan kan te sig rätt olika. Med tanke på att män tenderar bli superglada när de får uppmärksamhet på ett positivt sätt (se lex Lisa där svenska män trillar ihop i blöta fläckar för lite positiv feed back på deras klitoriskunskaper) så är det lite underligt att Qkar inte eldar upp kultursidorna. 

Mer kultur. Det är alltid så roande att läsa att om alla dessa kultursubventioner. Som om det vore det värsta?  Visste du att dyraste studenterna är Operastudenterna? Ersättningen från statsmakterna (folket) år 2007 var 274 000 per helårsstudent och 164 000 per helårsprestation. För humaniora och samhällsvetenskaperna var det 20 500 respektive 18 000. Ja, jag vet att det är dyrare när studenterna är färre. Tyvärr hittade jag inte uppgiften om vad mimutbildningen kostade, men jag har för mig att det är den dyraste utbildningen, någonsin. På något vis känns det inte så himla uppiggande att tänka sig det. Lika lite uppiggande som att samtidigt får Kulturskolan minskade anslag, en verksamhet som faktiskt känns mer relevant. 

Här kämpar Yngve Freij för att förmå statsmakterna att förstå att mim är en viktig konstform.  Det övertygar dock inte de av oss med mimarfobi, de är ju fan läskiga. För övrigt dödade Clownen Manne min sons lusta för teater och skapade livslång allergi mot cirkus, så kan det gå. 

Veckans liberala frågetecken. Palin försvaras av Ingerö. Ah, inte i fråga om gravida döttrar och abortfrågan. Utan om kreationism i skolan? Hmmm? Nej, det finns ingen anledning som helst att statsfinansiera idioti. Ut med religionen från skolan, och gillar man inte läget, hemundervisning, inte tvärtom. 

Veckans FRA-magplask. Jag försökte förstå för jag gillar verkligen superklipska Susanne Wigort Yngvesson, men tyvärr det här var misslyckat och missvisande. 

Hon blandar ihop problematiker olyckligt (publik/privat) och av det tycker sig av det se en paradox. Problemet är att hon likställer det offentliga, som att gå till sopstationen (grannen kan se dig och ange dig för stekpannebrott) eller åka tunnelbana (kameror), eller vara med i Facebook och blogga som är publika handlingar, med det avsiktligt privata (att mejla och ha privata kontakter på nätet). Två ojämförbara problematiker gör inte en paradox. Paradoxen uppstår bara om vi tänker oss att båda fälten är likvärdiga. 

Även om en diskussion om hur vi fläker ut oss på nätet eller är oförsiktiga, eller hur angiverisamhället lever sina glada dagar, är välbehövlig och intressant (den diskussionen finns också i allra högsta grad). Men FRA:s utökade befogenheter har inget med våra publika beteenden att göra (det kommer säkert dock påverka) utan vår anonymitet.

De supernojjiga krypterar och utnyttjar anonyma proxyservrar, och de extremsupernojjiga annonserar om "bröllop" i kontaktannonserna och byter dagstidning med varandra i en skum park, men för att vi inte krypterar betyder inte att det är acceptabelt att få våra brevhemligheter (vilket är den mer adekvata jämförelsen) rutinmässigt ingår som statsangelägenheter. Lika lite acceptabelt som ens partner rotar i vår privata mejl...eller handväska, risken finns förstås, men det är inte ok. Mer hos Rasmus. 

Trevlig helg!

Antar att det var min text om Lisa Bjurwald som var oförskämd. Jag håller med, det var inte speciellt artigt, den här lustiga token har helt rätt, än så länge är inte oförskämdhet kriminellt dock, men det kanske bara är en tidsfråga. Om sedan folk fortfarande inte förstår varför det är helt ok att bli polisanmäld (vilket jag iofs inte tror på ett dugg, tom knasig tunna), får gärna läsa lite Thoreau för att fatta. Så, ingen upprördhet här alls, bara villighet att ta ansvar för en handling, det är något gott. Vilket i och för sig inte kostar så mycket att säga i det här läget.

But, to speak practically and as a citizen, unlike those who call themselves no-government men, I ask for, not at one no government, but at once a better government. Let every man make known what kind of government would command his respect, and that will be one step toward obtaining it.

If the injustice is part of the necessary friction of the machine of government, let it go, let it go: perchance it will wear smooth--certainly the machine will wear out. If the injustice has a spring, or a pulley, or a rope, or a crank, exclusively for itself, then perhaps you may consider whether the remedy will not be worse than the evil; but if it is of such a nature that it requires you to be the agent of injustice to another, then I say, break the law. Let your life be a counter-friction to stop the machine. What I have to do is to see, at any rate, that I do not lend myself to the wrong which I condemn.

--Henry David Thoreau

Fortfarande en klassiker på alla de sätt, för både de vars hjärta klappar till vänster och de vars hjärta klappar till höger.

...redan i höst om tillräckligt många anser att denna fråga är viktigare än att sitta kvar i regeringsställning.

Vad den borgerliga regering riskerar är antagligen inte bara, det högst troliga, ett nederlag till nästa val. Det finns en potentiell risk att om regeringen alltjämt envisas med att vare sig lyssna på det svenska folkets protester eller på protesterna i de egna leden, att det kan dyka upp tillfälle att 35 riksdagsledamöter framlägger krav på förtroenderomöstning. I sådant fall räcker det med att 175 av riksdagens ledamöter bifaller en misstroendeförklaring och denna regering faller. Vilka skulle vilja fälla sin egen regering kan man ju fråga sig. Det beror ju naturligtvis på om det finns tillräckligt många som ser frågan om FRA-lagen som viktigare än makten att genomföra den. Om det kan man ju vara skeptisk, men inte säker.

Genom att så fatalt underskatta vikten av tydlig debatt och vikten att försvara lagen eller till och med förstå att denna lag vill inte svenska folket ha och ändra sin inställning med det som utgångspunkt, har denna regering visat prov på inte bara arrogans, utan ren stupiditet.

intressant om arrogans, misstroendeförklaring, regeringen, alliansen, FRA

Vad man ska kunna förvänta sig av Erixon och resten av FRA-lagförsvararna får väl lämnas därhän, men det börjar bli väldigt tjatigt med den ständigt närvarande halmgubben om signalspaning. Släpp sargen för böveln. Det finns ingen motståndare mot FRA-lagen som menar att vi inte ska ha någon som helst signalspaning. Detta är en pseudodebatt och det mest löjliga med den är att i den hävdas att det är vad motståndet handlar om. Kritiken handlar om spaning i KABEL och om vad som är rimligt och orimligt med hänsyn till medborgares rätt till integritet. Luften är fri att spana på, men tamejtusan inte medborgares korrespondens, lika lite som det tidigare varit rimligt att kartlägga (ej misstänkta) medborgares brevvanor som går via posten.* Det är den mer korrekta jämförelsen. Jag vill se exakt samma argument för FRA-befogenheterna appliceras på våra brev och posten. Men det garanterar jag inte kommer ske, för det är ungefär då som det uppenbarar sig hur kränkande allt är. 

Det måste finnas vettigare argument mot kritiken och för FRA-befogenheter att spana i kabel än detta, men jag börjar smått tvivla.

*) Här väl medveten om gråzonerna, six degrees of separation är ju numera verklighet, så det behövs en ännu vidare debatt om maktbefogenheter än bara om FRA.

Läs även: Homomaffian kommer ut: Mot FRA! 

intressant om halmgubbar, FRA, debatteknik

En kolumn av Lisa Bjurwald i DN idag handlar om muslimer och deras åsikter på de brittiska universiteten idag. Bjurwald plockar tämligen selektivt från rapporten.

I söndags presenterade den konservativa tankesmedjan Civitas en opinionsmätning utförd på 12 brittiska universitet, där nästan en tredjedel av muslimska studenter säger sig stödja dödande i islams namn. Dessutom fann man att fundamentalister regelbundet bjuds in för att hålla föreläsningar, som ofta är homofobiska eller gränsar till det antisemitiska.

25 procent av de muslimska studenterna sade sig ha liten eller ingen respekt för homosexuella. 40 procent ansåg att det var oacceptabelt för muslimska män och kvinnor att umgås fritt.

Det låter ju väldigt otäckt. Rapporten finns här, i slutsatsen (s. 84-85) står det emellertid så här:

This report shows that British Muslim students hold a diverse and broad range of opinions. The majority of Muslim students have tolerant ideas towards other minorities, reject violence in the name of their faith and support Britain’s secular and democratic society as well as its system of governance. 

However, there are also reasons for concern. Significant minorities of Muslim students – and particularly younger ones – support violence in the name of Islam, endorse punishing Muslim apostates “in accordance with the Sharia” and believe that men and women are not equal in the eyes of Allah and should not be treated equally.

[...]

The report additionally suggests that active members of Islamic Societies are more likely than other Muslim students to hold such intolerant views – notwithstanding that active ISOC members are also more likely to believe that democracy and re-interpreting the Sharia are compatible with Islam. ISOC leaders and former members make up the membership of the Federation of Student Islamic Societies (FOSIS).

However, as only a minority of Muslim students are active members of ISOCs, FOSIS’ claims to represent British Muslim students should be treated with caution. 

Treating FOSIS as representative of all Muslim students risks disproportionately empowering a small number of highly conservative, and sometimes Islamist, individuals at the expense of ordinary Muslims. 

[...]

The government, university authorities and Muslims themselves need to do three things to ensure that pluralistic Muslim voices triumph. They need to take action to diminish Islamist influence on campus, engage Muslims not yet committed to any specific interpretation of Islam, and support and strengthen the many Muslim groups and individuals who are already convinced that Islam is a democratic and progressive force for good.

(Mina fetningar)

Sedan kan man gå in och leta i tabeller och diagram och t ex ta fram följande som är minst lika intressant (s. 72):

Diagram 71: Do you believe that men and women should be treated equally? A comparison of active ISOC members and non-members

86% ansåg det bland ISOC-medlemmar, medan 91% ansåg det bland icke-medlemmar.

Det låter ju förstås inte lika spektakulärt som att 40% (faktiskt 48%, med viss skillnad mellan yngre och äldre, se s. 72) är emot "free mixing". Vissa drog tydligen en gräns mellan det sociala livet och arbete/studier.

Detta kan jämföras med exempelvis det amerikanska folkets åsikter om kvinnors traditionella roll (Pew Research Center):

Ja, alltså hälften av det amerikanska folket tycker inte att kvinnor ska tillbaka till spisen. Det var ju fint, och hela 60% av de sekulariserade tycker det samma. 

På frågan om tolerans mot homosexuella (s. 60) så står det att:

Diagram 52: How much respect do you have for homosexuals? A comparison of Muslim and non-Muslim students

9% av muslimerna angav liten eller stor respekt, och 11% av icke-muslimerna. 53% av muslimerna och 77% av icke-muslimerna angav "The same amount of respect as I have for anyone else". Men hela 25% av muslimerna och "bara" 4% av icke-muslimerna angav ingen respekt alls. (13% av muslimerna var osäkra).

Att religiösa alls skulle hysa sådana åsikter är ju knappast ovanligt. Håller det inte för otänkbart att det finns fler likartade tendenser mellan olika religiösa som Pew Research Center påpekar än färre, även i Storbritannien:

In many ways, Muslim Americans seem like a mosaic of many other American groups, sharing certain traits with these other groups while not being identical to any of them. They are anything but wholly apart; indeed, in important respects, Muslim Americans reflect the religious and political values held by most other Americans.

Men det är ju inte en lika spektakulär dramaturgi kring det. En jämförelse till med amerikaner för sakens skull: 

19% av de sekulariserade amerikanerna fann att homosexualitet inte bör accepteras i samhället. Notera att protestantiska amerikaner tycks mer negativa än katolska. Ring DN:s ledarredaktion!

Med det sagt menar jag inte alls att religion är bekymmerslöst, tvärtom, och fundamentalister bör tas på allvar, men det kan vara bra att försöka vara nyanserad, även i en DN-ledare. Som att försöka fundera på vad det betyder att samma tankesmedja i en annan relaterad rapport skriver:

This report lays out the range of extremist material produced and circulated by UK-based extremists online and shows how and why the government’s failure to prosecute those who run and contribute to such websites puts the British public at risk of further terrorist attacks.

Jämför gärna med en annan text som Bjurwald skrivit:

Hur kan vi vika oss för radikala element, men samtidigt tillåta att yttrandefriheten missbrukas för att kränka och svartmåla som i fallet Radio Islam?

Lägg ihop två och två varför denna ledare skrivits och vad agendan är. Det är antagligen ingen slump alls att bloggosfären fick en bloggsörjesmäll som egentligen inte handlade om Blodinbella, utan snarare ett sätt att tjuvåka för att säga något i förbifarten om bloggosfären och FRA, det säger mer om nödvändigheten i Bjurwalds värld att demontera friheten för den så kallade tryggheten, och att bloggvärlden gör det inte så lätt.

Tillägg: Ni undrar säkert hur det står till med att "döda i namn av religion?" 11% av muslimska medlemmar i ISOC tyckte det var rättfärdigat om det var frågan om "Yes in order to preserve and promote that religion", medan 3% av de muslimska icke-medlemmarna tyckte det, och 1% av icke-muslimer (se vidare s. 44). Dessa är alltså de som är de potentiella poängtagarna i Jihad. För som de brukar beskrivas är just de som anser det vara rätt att sprida islam med våld mot väst.

Om religionen var under attack: "Yes but only if that religion is under attack" (vad betyder det ens och hur ska det tolkas?) fördelade sig svaret som 49% av ISOC-medlemmarna att det var rättfärdigat, men bara 22% av icke-medlemmarna (och starkt varierat med ålder).

Annat relaterat: Isobel, Blogge skriver också intressant men om en annan journalist som jag själv inte orkat bry mig om.

intressant om lisa bjurwald, yttrandefrihet, kriget mot terror, FRA