Det är inte Fredrik Lindström som liknar bacon utan hans halsduk.

(del 3 av Landet brunsås Det gick självklart inte att höra ett endaste dugg vad han sa, jag var helt fokuserad på rullen bacon runt hans hals)

Handlar debatten om täckande slöjor och burkor egentligen om vår syn på integration kontra assimilation? Är själva vattendelaren inte omsorg för kvinnor utan snarare synen på de avvikande och därmed de accepterade? 

För om vi strävar efter integration kan budskapet bara bli: klä dig som du vill men kom inte och gnäll om du finner dig oanställbar av den anledningen. Det vill säga; ansvaret är ditt och inte andras bekymmer hur du väljer att finna dig tillrätta i ett samhälle. Som man väljer har det konsekvenser. Strävar vi efter assimilering blir budskapet naturligtvis ganska enkelt förbud, då assimilering är att eftersträva likhet, inte mångfald eller olikhet.

Kanske en dum fråga i allt detta, men hur stort är problemet? Hur många kvinnor i burka, dvs med täckt ansikte i Sverige aspirerar ens på att söka anställning på öppna marknaden? Jag känner ingen som bär burka, har bara sett dem på håll och aldrig någonsin i offentliga sammanhang bortsett från Halal-TV. 

Därför är debatten i sig intressant som fenomen, det är något annat som sker mellan raderna som inte alls handlar om burkor och whatnots. Så även debatten om möjligheten eller omöjligheten att ha Sharialagar som ett parallellt juridiskt system och med den en ofrånkomlig debatt om en avhandling. Tål den liberala staten något sådant? Nej, tycker antagligen de flesta icke-muslimer, det vore ju otänkbart eftersom det står i motsats att individen är rättsubjekt, inte traditioner och kollektiv. Däremot bör det stå vuxna människor fritt att försöka leva strängt och knäppt på vilket vis de behagar på en privat kontrakterad nivå. Vilket jag håller med om principiellt, men det beror på hur man argumenterar emot sådana förslag. Att attackera Mosa Sayeds doktorsavhandling i juridik, Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige för att den är utförd på juridiska institutionen och inte t ex inom den teologiska, tillhör dessvärre inte de bättre argumenten från Dilsa Demirbag-Sten. Det argumentet hör nog mest hemma i avdelningen för kuriosa sidospår för att smasha fack.  

Men det underliga, det riktigt underliga, är att vi redan har lagar som principiellt liknar Sharia, där religiöst färgad tradition och kollektiv står över individen i juridiken. Till dessa hör exempelvis brottsbalkens föremål sexköpslagen och bruk och innehav av narkotika. 

PS. För att inte tala om ordningslagen som berör dans och dryck, och den tillhörande hysterin kring människor som rejvar i skogen.

(Förresten så undrar jag över kuriosa sak. Hanne Kjöller gjorde ju någon slags magoperation för sin fetma, och jag antar att det bekostades av Landstinget. Anledningen att jag tänker på det är det smått absurda med att tro att deprimerade och utslitna människor bara behöver rycka upp sig och inte sitta "passiva" vid köksbordet och belasta sjukförsäkringssystemet. Så enkelt är det inte för alla. Rimligtvis borde hon kunnat banta istället för att belasta vården med sin onödiga fetma. Jag säger inte att hon har fel, jag bara undrar över självinsikter. Verkligen en parentes på detta, men ändå, jag förstår inte varför ingen säger något.)

Det blir inte mer spännande än så här här ute, förutom den sällsamma lyckan att höra plogbilen komma. Det låg något djur på vägen, och kära sambon stegade iväg i gummistövlar och morgonrock för att undersöka. Det är jag som ropar i bakgrunden, så det är inte jag som flåsar, faktiskt inte. Och som ni ser är vägen helt okörbar.

Om  man ska tro på Söderqvist och Bard så ligger Sverigedemokraterna nära Socialdemokraterna i åtminstone vurmandet för Folkhemmet™. Och så far så good. För vem kan ha glömt följande affisch?

Men frågan måste ställas om det bara är socialdemokrater som vurmar för Folkhemmet™. Och kanske lite på det sättet som Isobel Hadley Kamptz gör på Expressen när hon kritiserar hur liberalismen synes vara i förfall i Sverige. Det är ju sant, var finns liksom liberalismen, och då blir den här metoden att smeta SD på vänster eller höger för den delen, mest bara en Svarte Petter-lek.

Jag noterar dock också det friskt använda begreppet "autonomi", vilket kan vara förledande om man försöker greppa den svenska liberalismen å ena sidan och liberala frihetsbegreppet å den andra. Att vara fri är ju med socialistiskt anspråk att vara fri från påverkan och det är det socialistiska autonomibegreppet. Men autonomi har också en liberal betydelse vilket avser frihet att slippa tvång, men knappast vara fri från påverkan vilket ju är omöjligt. Där är däremot den socialistiska utopin att den fria viljan bara kan möjliggöras genom att rasera faktorer som påverkar socialt, kulturellt och ekonomiskt.

Emma Goldman sammanfattade vänsteranarkismen genom att mena att det är en strävan efter social, ekonomisk och andlig (sic) frihet. (Se gärna tidigare diskussionen om fri vilja idag.) Vad som sedan verkligen är värst makt att påverkas av, staten eller "sociala etikettregler" och ekonomisk status, det beror nog också på vilket perspektiv man intar. Staten är ju trots allt ett våldsmonopol och den makten kan ingen stå emot. Det kan inte den rikaste i Sverige göra anspråk på även om makt kan räknas i pengar.

Det finns ju sedan skillnad på repression (sanktioner) och paternalism (omsorg), men den svenska staten kan uppenbarligen bära båda klädesdräkterna och gör ofta den äran (se hur samhället genom staten hatar sina knarkare och horor och sexköpare och så vidare). Det kan också ske i privatsfären, men det är ju den liberala tanken att skydda från våld och tvång, men inte reglera vanligt fredligt samtycke. Det är inte tvång att ha färre val än din rika granne som har fler val, det är inte ens orättvist, det senare beror bara på hur rikedom uppkommer. Men det menar ju socialister att det är en orättvisa. Den socialistiska friheten, autonomin, innebär dock paradoxalt nog en inskränkning av allas rätt till autonomi, eftersom den avser att fördela egendom (kollektiviseras) så att alla ska ha samma möjligheter och utfall. Någons autonomi måste därför inskränkas.

Autonomi kan också användas liberalt för att argumentera för rätten till abort. För att åtnjuta mänskliga rättigheter krävs att man som människa är autonom, dvs inte beroende av en viss människas kropp för sin överlevnad.

Och då blir begreppet autonomi alltså två helt olika begrepp beroende på perspektiv.

(Ni måste spana in min nya snygga modul med samlade rss-flöden. Jag är så stolt över den även om den antagligen gör databasen tjockare än vad jag tror är ok.)

När mänskliga skillnader förklaras med biologiska faktorer blir begreppet determinism inte sällan använt som ett slagträ i sådana här diskussioner. Underförstått är det något dåligt, och används ofta felaktigt, som en synonym till fatalism, som är den totala ödestron.

Determinism i  mening att beskriva mänskligt handlande och beteende som styrda av sociala och ekonomiska lagar är dock något som ofta hävdas i socialkonstruktivistisk klassanalys som menar att vi är födda som oskrivna blad.

Determinism är alltså på inget vis undantaget de som anser att människan är styrda av kulturella, sociala och ekonomiska faktorer och att det är den förklaringen som gäller när vi tolkar och analyserar skillnader och olikheter mellan könen. Det är främst socialkonstruktivister - och inte s.k biologister* - som framhåller att det omöjligen kan finnas fria val så länge det finns strukturer som begränsar våra val. Alla olikheter socialt och ekonomiskt ses som bekräftelse för att så är fallet. Det är en förklaring att det fått ett stort genomslag i feministisk analys som utgår från att både valen och utfallen kommer vara lika om vi är fria. Det finns ett slags hopp i detta, där det i så fall är möjligt att med politiska och sociala reformer förändra och motverka olikheter.

Det är en vanlig uppfattning att determinism nödvändigtvis förutsätter att mänskligheten eller individer inte har något som helst inflytande att forma och påverka sin framtid och därför är determinism inkompatibel med den fria viljan. För att kunna hävda att den fria viljan existerar kan den inte vara styrd, och om vi är styrda så kan inte den fria viljan existera. Det är enkelt att tänka sig det logiska problemet på det sättet. Båda synsätten skjuter ju den fria viljan i sank logiskt sett. Människan framträder som en mekanisk varelse likt en slav under strukturer eller biologiska förutsättningar.

Det finns emellertid en filosofisk kompabilitetslösning som går ut på att erkänna att framtida händelser kan följa av tidigare händelser men att förloppet också är avhängigt av hur vi förmår hantera information och styra framtiden. Fri vilja ses som en grundläggande egenskap för moraliskt ansvar, den är i så fall en gradfråga. Tvång leder till sämre möjligheter till att göra val och ansvaret följer därefter. Den fria viljan som en nödvändig konsekvens av att människan är en tänkande intellektuell varelse. Oavsett anledningarna som bestämmer våra önskningar och begär, är det ytterst den fria viljan som uttrycker dem.

Utan den fria viljan kan vi helt enkelt inte överleva. Den fria viljan är ett uttryck för den unika vilja som varje människa besitter och som ingen annan kan ha insikt i eller ha möjlighet att uttrycka å någon annans vägnar blir det individualistiskt nödvändiga med en fri vilja mer begriplig. Människans mest grundläggande egenskap brukade Ayn Rand påpeka är viljan att leva. (Nu kan man dock invända att de finns ju de som har viljan att dö.) En människa är förmögen att utöva sin vilja utifrån sina egna önskningar, åsikter och behov, även om sociala och ekonomiska förhållanden ger olika grader och tillgänglighet av information att ta hänsyn till.

Just tillgången på information brukar, som följd av att tänka sig att den fria viljan är omöjlig, vara ett argument för att staten är bättre på hantera beslut som rör individer, och därmed blir det ett argument för centralplanering, eller en stark välfärdsstat med vida befogenheter över "det privata". Detta brukar motiveras med att tillgången till information skulle vara mer omfattande för beslutsfattare än för enskilda individer. Men tillgången är begränsad även för staten, och ännu mer begränsad om vad som därmed är bäst för enskilda individer. Fullständig information är en omöjlighet, alla människor agerar utifrån sin begränsade information, det är det bästa som går att uppnå. Tillgången till information alltid är bättre på en fri marknad för var och en än i en stat där beslutsfattare tar på sig att centralplanera. Frihet är alltså en gradfråga, hög grad av tvång omkullkastar den fria viljan, eftersom den inte kan uttryckas.

Detta i sig visar att det finns ett behov att röra sig bort från den socialkonstruktivistiska  mekaniska och materialistiska synen eftersom den inte förmår avläsa mänsklig komplexitet och variation. Strukturella förklaringar och analyser utesluter inte en förståelse för komplexiteten av mänsklig natur, vilket däremot ett socialkonstruktivistiskt perspektiv gör. Att använda sig av strukturalistiska förklaringar till mänskligt beteende och handlande innebär inte heller per automatik en mekanisk och materialistisk syn på människan. Det innebär att våra handlingar sker utifrån vissa förutsättningar, men också utifrån hur vi bedömer situationer, våra valmöjligheter och vårt egenintresse. Det torde inte förvåna någon att våra handlingar och våra preferenser inte sker i ett vacuum, men inte heller att vi inte är fladdrande löv i vinden som kastas än hit och än dit av yttre krafter. Människan har att ta ställning till sina egna intressen utifrån verklighetens ramar och förutsättning, vilka val som finns att tillgå, vad som gagnar henne och på vilket vis hon bedömer att hennes handlingar tillfredsställer hennes mål och önskningar, och att ta ansvar för det som principiellt motsvarar den grad av hur fritt det valet var.

Naturrätten satt i detta sammanhang är att den är en effektiv social metod för att kyla ner oss alla och få oss att handla fredligt istället för att slå varandra med påkar för att någon ska underkasta sig. Men den säger oss också att det finns ingen anledning att begränsa människor i föreställningar att de är förutbestämda till ett visst öde, vare sig av biologiska eller socialkonstruktivistiska skäl.

Sist kan man konstatera att John Locke hade rätt när han menade att frågan om existensen av den fria viljan är meningslös. Detta trots att Lockes idé om det oskrivna bladet (Tabula Rasa) ligger till grund för Rousseaus idé att vi är styrda av yttre faktorer och som gav upphov till den socialkonstruktivistiska skolan. Men han hade också fel. Lockes tanke var att vår hjärna är tom från början, vilket är en empirisk idé, och den var logisk för honom, och menade att vi lär oss av erfarenheter och kunskap. Sedan dess vet vi att gener och biologi har inflytande och att verktyg finns på plats redan när vi föds ut i världen. Alla kan inte bli operasångerskor eller matematiker. Något man trodde långt in på 1900-talet, och frågan är om den inte lever kvar i någon mening fast med andra ord.

Give me a dozen healthy infants, well-formed, and my own specified world to bring them up in and I'll guarantee to take any one at random and train him to become any type of specialist I might select – doctor, lawyer, artist, merchant-chief and, yes, even beggar-man and thief, regardless of his talents, penchants, tendencies, abilities, vocations, and race of his ancestors. I am going beyond my facts and I admit it, but so have the advocates of the contrary and they have been doing it for many thousands of years. J.B Watson (1925)

Men  hur påverkan än ser ut, raserar den inte den fria viljan, den fria viljan måste vi ha just för att vi vet bättre om oss själva än resten av världen, ingen kan ha den fulla informationen om en annan människa och veta bättre. Det var det Locke alltid hade rätt i och alltid kommer ha rätt i. Eugeniken flunkade, och nu flunkar även socialkonstruktivismen, och den fria viljan består.

*) och sedan har vi ihjäl populäruppfattningen om biologismen tycker jag. Med det menar jag att det finns inga biologister i mening att någon på allvar tror att vi är totala slavar under biologin.

1. Bortskämda generationen, ni borde känna till dem. Fast ni tänkte kanske mer på andra än dagens föräldrar, men det är precis dem jag åsyftar och kanske ni blir sårade och harmsna hela högen. Första gången jag noterade dem var för fem år sedan i ett klipp i något av nyhetsprogrammen, det handlade om hur svårt småbarnsfamiljer hade det ekonomiskt. De stod med lille Kalle framför nyköpta villan i en norrförort och de hade bolån på miljoners, de hade säkert IKEA-kort också. Lilla Kalle satt i en vagn av dyrt snitt. De såg så ledsna ut, för de hade inte råd att vara hemma så mycket med lilla Kalle. Och jag tänkte på tiden när jag kläckte barn och placerade dem på höften som en andra kroppsdel, jag både studerade och arbetade extra, och det gick på något sätt. Dagis var inte att tänka på de första åren. Gnällde jag? Jo, men det var ju ett val som gick att hantera. Barnvagnen var begagnad, kläderna var ofta ärvda av kusiner och vänners barn. Jag sålde avlagda kläder på kommission vid Odenplan där det fanns en liten begagnadaffär för barn (tror inte den finns kvar), det brukade rendera en ny overall eller så. 

Jag fattar mig inte på den här föräldragenerationen som gråter över hur svårt det är ekonomiskt men som samtidigt inte verkar fatta att det finns alltid ett val och det går alldeles utmärkt att leva "mindre" när man startar familj. Man måste inte köpa hus det första man gör. Ungarna skiter fullkomligt i om overallen är begagnad eller om barnvagnen är från 1987.* De geggar ner likväl och de struntar fullkomligt i platt-TV och om man äger sitt hem eller inte. Men det där verkar vara en insikt som inte har sin plats i välfärdssamhället som är Sverige; 

allt nu och helst på avbetalning. 

Det är bra ur demografisk synpunkt att ha en generös familjepolitik sägs det. En generös föräldraförsäkring gör att folk vågar föda barn sägs det också. Om det verkligen förhåller sig så är en något annan sak. 

Visst, det är sant att kvinnor i Sverige föder fler barn tack vare föräldraförsäkringen och kombinationen med familjepolitiken, som inkluderar rätt till dagis och rätt till deltid, men det är lika sant att vår familjepolitik strukturellt missgynnar kvinnor kollektivt på arbetsmarknaden. 

Så, läget är att vi har två konsekvenser av en generös familjepolitik: 1) den gynnar barnafödande, och 2) den missgynnar kvinnor. Det går inte att gynna barnafödande och gynna kvinnor samtidigt. Så antingen får man välja att det är viktigare att det föds barn eller att det är viktigare att kvinnors situation på arbetsmarknaden inte missgynnas av förd familjepolitik. Det går utmärkt att kalla det ett dilemma för välfärdsstaten, men det går inte att blunda för och låtsas som om familjepolitiken inte har några som helst strukturella konsekvenser bortsett från att det stimulerar barnafödande. Sociologen Catharine Hakim som skrev boken Key Issues in Womens Work, går rakt på sak, det är inte någon trivial sak att familjepolitiken bidrar till negativa mönster på arbetsmarknaden. Hon menar att den orsakar förstärkning av patriarkala mönster, och faktiskt ligger Sverige i fronten av västvärldens mest könssegregerade stater, vad gäller arbetsmarknaden. 

Poängen är just att vi har ett läge där "bidragssprutan" påverkar dramatiskt, varför inte neutralisera den en smula? Det är helt bisarrt hur svårt det är att få den poängen tydlig, eller så är det som Mattias Svensson påpekade någon gång att liberaler blir uppenbarligen alldeles yra i skallen så fort bebisar kommer på tal. 

Däremot - en helt annan sak (jo) -- är det troligen inte ett dugg populärt att försöka sig på att bilda opinion för en individualiserad försäkring. men det är den ju redan hojtar någon, men man kan frivilligt överlåta dagar. Joserruatt. Skillnaden mot en helt absolut individualiserad dito är att valet är att avstå från dagar. men det är ju orättvist? Nope. Det är ungefär lika orättvist mot de som inte skaffar sig barn och inte har betald ledighet.

2. Man ser dem när de fikar i timmar, shoppar, och lämnar bajsblöjor på brickan, och går sedan med barnvagnarna i bredd så att man blir tvungen att kasta sig ut på gatan. Allt medan de ger en onda ögat om man nu vågade sig på att muttra lite för högt. Jag vet det där om bajsblöjorna för min dotter - servitrisen - gör levande teater för mig med dem som objekt. 

Slurp, slurp, myyys, fis, prutt, men det finns säkert en servitris/invandrare som kan ta reda på det. 

Man upplever dem också när de envisas med att åka tunnelbana eller buss i rusningstrafiken och ungarna bara vrålar och ser ut som satans spawn. Det är nästan ok för mig som stänger ute världen med ett par dyra hörlurar, men ändå, herregud varför? 

Missförstå nu inte. Det är alldeles ljuvligt med små bebisar, jag älskar små bebisar och barn och skulle gärna skaffa en till, de ska naturligtvis få ta plats. Det är de där långa sakerna som de har med sig som lämnar mycket att önska. 

En livsstil. Kanske det. 

3. The Art of Shopping 

(I kid you fucking not). Vid Fridhemsplan finns numera ett shoppingcenter (finns det inget annat att göra i denna stad än att shoppa?) som berömmer sig själva med orden: The Art of Shopping [bild på fotoshoppad kvinnlig skönhet]

Visst det är bra att det shoppas. Men konstform?

4. Jag råkade titta på någon TV-satsning benämnt Äntligen fredag. Tappade räkningen på när de sa "härligt" efter ca 40 gånger, "åh gud" var också populärt. Härligt. Ett ord jag hädanefter aldrig mer kan ta på allvar om någon säger det. På samma vis som när någon sade "äntligen" när Horace meddelade någon för nobelpriset, så ser man en typ i sportoverall framför sig, ordet är förbrukat för evigt. Ändå tycker jag fortfarande att Elisabeth Höglunds frisyr trotsar all beskrivning, och att hon envisas säger antagligen något om hur hårdhudad hon är. Kudos för det.

*) Folk borde tvingas att titta på Lyxfällan innan de skaffar barn och tror att platt-TV och svindyra barnvagnar är superviktigt. Jag dristar mig till att säga att det är ett program som gör en socialekonomisk insats. Jag har suttit klistrad och häpnar över all mänsklig dumhet. Art of shopping antar jag. Och konsten är ju fri som en fågel eller åtminstone kanske som Elisabeths frisyr eller en bajsblöja på brickan.

Röyksopps This must be it (från Junior)

Din egen jukebox finns på odeo.com men koden kan du göra om och byta ut till egen hostad musik eller var som helst annars, som här i exemplet.

Fast akta dig för bandbredden!

<embed src= "http://www.odeo.com/flash/audio_player_standard_gray.swf" quality="high" width="300" height="52" allowScriptAccess="always" wmode="transparent" type="application/x-shockwave-flash" flashvars= "valid_sample_rate=true&external_url=[adressen]" pluginspage="http://www.macromedia.com/go/getflashplayer"> </embed>

det firar jag med bandet som U2 dödade.

Idag ska vi lära oss något om Hayek kontra Keynes.

We’ve been going back and forth for a century
[Keynes] I want to steer markets,
[Hayek] I want them set free
There’s a boom and bust cycle and good reason to fear it
[Hayek] Blame low interest rates.
[Keynes] No… it’s the animal spirits

(rebloggat via Dennis)

Och på Newsmill kängar Bard och Söderqvist till Socialdemokraterna och pekar på deras förflutna som är besvärande i dessa SD-tider. Jag är dock inte så övertygad att alla andra kommer lindrigare undan.

Idag flyter arbetet vidare med att hitta en vettigare bloggplattform och nystart i största allmänhet. Det är som att börja med att välja penslar och gräng på pappret när man målar akvarell. Sehr importante.

Ps. Förresten tycker jag ni ska läsa Isobel idag. Jag börjar känna en smått förtvivlan över hur debatten om sjukskrivningarna ser ut och det valhänta i det hela. (Också ett bra argument mot att kalla sig borgerlig...)

PPS. Jag lovar sista idag. Ni måste läsa om missbrukarutredningen som tydligen släppts lös i dagarna, hos Björn förstås.

En av mina hundra eller så spotifylistor, skapad för arbetsflyt, in gear typ. Jag lyssnar och arrangerar om och uppdaterar bloggverktyget under tiden. 

Först ta hand om en databas på 135mb, det är löjligt stort. Drupal är inte roligt att uppdatera så jag behöver massor av lycka till. Det är lite som att uppdatera linux. Allt har för vana att skita sig på någotdera sätt, men det är konstigt nog en slags lycka när man övervunnit dem. Jag ser fram emot det. Säger vi.

Annars kanske gulligt-söt-socker-på-franska passar bättre? A load of Yé yé, lite mer i linje med att detta är vad jag önskar mig till födelsedagspresent, och kanske väldigt mycket mer specifikt denna:

(USA preorder om någon får lust att köpa den åt mig, man vet ju aldrig om någon väldigt rik människa hänger här, de är ju lika dyra som Mona Sahlins väska.)

PS. läs gärna senaste kommentaren i en av aborttrådarna.

PPS. Nej det är inte en knulldocka! Vilka frågor man får i mejlen?

Ibland är bilden mig övermäktig, med en genuin avundsjuka på det normala, småtråkiga och vardagliga. Som ett idiotiskt skämt jag ibland skrattar åt men aldrig med, trots att det synes handla om mig själv eller kanske just därför. Ingen kan vilja ha det så här. 

Hjärnan är ett mysterium. 

Vissa dagar vaknar jag med den högst påtagliga fysiska känslan att ha spolats iland från ett valfångstfartyg. Där ligger jag mörbultad av sand och salt, allt medan vågor river min kropp och allt jag förmår är att undersöka mina fingrars existens och funktion. Andra dagar ter sig som att hoppa rakt ut i himlen (från var osäkert) utan att veta om fast land är ovan eller under mig. Den goda nyheten är att det blir bättre. Cake or death kommer mig för många gånger och inte på det sättet som Eddie Izzard menade. 

I Sverige kan man bli anhållen och ställd inför skranket för att ha plockat giftig svamp och förtärt svampté. Den goda nyheten är att om svampplockning och förtäring av den är kriminaliserat i någon mening alls kan jag kanske försörja mig i framtiden på att sälja illegala kantareller och "liknande". Men det är ju inte samma sak? Kantareller är väl inte giftiga? Nej, men konsekvensen kan ju förhoppningsvis vara att färre kanske vågar plocka om man dessutom blir åtalad för att plocka fel svamp. En svart marknad ftw och jag gillar att gneta runt i skog och mark. Dessutom som bonus så blir Cake or death mindre påtaglig av all motion.

Som min föreställning att Little Green Bag måste ha gjorts av en cool man för att platsa i Reservoir dogs. Så är inte fallet.

Hjälp, var 70-talet verkligen så tasteless?

Och så finns ju den andra gröna låten som jag alltid trott var likvärdigt cool med coola människor. Och den var det.

Av blott dessa två observationer kan två frågor ställas: var verkligen allt bättre förr, men kan det vara så att coolness bara var en kort period på några veckor på 60-talet?

En gång för länge sedan arbetade jag med invandrade akademiker, i en utbildning som sjösattes av den dåvarande regeringen under namnet "aspirantutbildningen". Som det föll sig fick jag uppdraget att sedermera utvärdera den inom ramen för detta regeringsuppdrag. Den finns här om den intresserar, annars kan jag dra det viktigaste resultatet med ett enda ord, hela 12 år tidigare än den nyhet som Expressens ledarredaktion skriver om idag rörande Juseks utredning. Språket! Och sedan själva möjligheten att få in foten på arbetsmarknaden som genom praktik, vilket var en del av utbildningen som gavs på åtminstone SU. Men det jag slogs av gång på gång är att de allra flesta vill ha en rimlig språkkurs som är anpassad till deras nivå och behov för att kunna praktisera sina kunskaper, inte vilka de är och att de är "invandrare".

Det är det enda som många invandrade akademiker ser behov av och är nog också det rimligaste att satsa på i utbildningsväg. Då fanns det dock fortfarande behov att fräscha upp kunskaper från framför allt fält som inte är gångbara längre, och i viss mening kan det vara fallet i dag. Men det är föga troligt att det gäller alla, men som tycks vara något av en ledstjärna hos Arbetsförmedlingen. Vi hade t ex akademiker som hade examen från gamla Öst som inte kunde praktiseras; som jurister eller ekonomer inriktade på planekonomi. Nå, de var dock ganska få, men jag kan tänka mig att det är rimligt att det finns behov av kompletteringskurser för att täcka upp sådan kunskap som krävs för att man befinner sig i ett annat land. Som t ex läkare.

Detta är alltså gammal kunskap och ändå har nada hänt. Jag har ett ord på lager till: Erbarmligt. Rasistiskt dessutom, inte som en genomtänkt rasistisk diskurs utan som slapp inställning där vi svenskar är bäst och de andra är det synd om (för de är inte som vi) och de behöver antagligen också lära sig äta med bestick och få djupa insikter om vår svenska jämställdhet.

På tal om ingenting eller lite diskurs om antifeminister och det förhatliga objektet genusvetenskap. Läs! Skratta lite iaf.

Bloggen minns genant hur hon gick till vallokalen och röstade på den svenska liberalismen förkroppsligad och sedan gick det som det gick ändå. Och åter igen undrar hon vad det nyttar att rösta i ett politiskt landskap som bara kan erbjuda minst läppstift på en gris.

Det pratas och suckas om Alliansens död här och där. Vad det är för fråga som nu ska vara Alliansens död är dock något av en hal ål. Å ena sidan är vänstern övertygad att det är sjukförsäkringarna som kommer vara orsaken, och å den andra verkar många integritetsvänner vara av meningen att FRA och Ipred är avgörande för dess förväntade död. 

Sjukförsäkringen dödar inte Alliansen. Alliansen gick till val med "arbetslinjen" och att göra något åt "utanförskapet". Man kan tycka illa om hur det blev och hur korkade konsekvenserna blir när uppdraget blir otydligt för de myndigheter som är satta att utföra uppdraget. Men huvudsakligen tycks den samlade borgerligheten nöjd i denna fråga. 

Varför blir vänstern upprörd att just Alliansen gör vad de lovat? Och speciellt konstigt blir det när oppositionen har som svar att de ska ta bort en bortre parentes när det inte är det som är det problematiska (sjuka och därför oförmögna till arbete kommer förtidspensioneras alternativt få fortsatt sjukpenning). Oppositionen har inte ett alternativ förutom status quo och det är det heller ingen oppositionspolitiker som hävdat som svar. Ingen vill ha tillbaka ett systemfel. Ändå hävdas att detta är en vänsterstrid, men vad den exakt innehåller är oklart. 

Jag blir dock upprörd, men det beror på att reglerna är otydliga och bäddar för beslut som är orimliga, inhumana och får katastrofala konsekvenser för enskilda individer, men jag är inte upprörd att överutnyttjandet upphör och att systemfel rättas till. Jag blir tillika upprörd över att den så kallade rehabiliteringskedjan verkar byggd på luft och att Arbetsförmedlingen framstår som handlingsförlamat över vad de ska göra med alla dessa tusentals människor som plötsligt ska "rehabiliteras". Jobbcoacher lät misslyckat när det infördes och nu verkar det dessutom vara konstaterat misslyckat. Det enda som riskerar återstå för många är inslussning i andra trygghetssystem (A-kassa alternativt socialbidrag). Efter tre månader kan de återgå i sjukförsäkringen. Det är ingen rehabiliteringskedja, det är rockader mellan olika trygghetssystem. Jag ser inte hur det är eftersträvansvärt. 

En reform som fasar ut onödigt sjukskrivna och förenklar återgång till arbete är av vikt, vem tycker liksom annorlunda förutom de som ropar på medborgarlön? När systemet urholkas och används som det inte är avsett drabbar det människor som är i störst behov av det. 

Visst kan man argumentera för en reform där alla människor har större ansvar för att försäkra sig mot långvarig sjukdom, som fallet är i USA. Vi hade aldrig haft denna motsägelsefulla bild: friskast och mest sjukskrivna i världen. Å andra sidan detta större ansvar gör förstås att en del hänvisas till andra system som socialbidrag och liknande. Bilden är statistisk och en spegel av de trygghetssystem vi har, som kanske är unikt i det att det också förändrat människors attityder till att ta sig en sjukdag då och då och kanske sämst av allt undvika arbeta. Vi kan alltså gratta svenskar för att de har ett system som går att leva på om man inte vill arbeta. Att det numera existerar vad som kan kallas för Moral hazard i sjukförsäkringen, dvs. att det skapade incitament att vara sjuk fast man inte är det och att det lönar sig att vara sjuk länge. Då är det inte sjukdomar som talar utan attityder. Att systemet då ger ett överutnyttjande är inte så konstigt. 

Detta fäller dock inte Alliansen eftersom det är en klassisk välfärdsfråga som separerar politikblocken, det var tydligt under omröstningen i Riksdagen i december. 

Integritetsfrågan då? 

Detta är möjligen den fråga som kan bli en utmaning, men då handlar det om kombinationen med hur Alliansen mest ägnar tid att reformera systemfel men skiter fullkomligt i frihetsfrågor och ter sig främmande inför tanken att reformera morallagar. Morallagar är sådana lagar som t ex kriminaliserar fredliga handlingar - dvs brott utan offer. Tyvärr är det sedan så att det finns inte någon given svenskliberal enighet kring vare sig integritetsfrågan eller morallagar. Konsekvensen kan vara att liberaler i större utsträckning inte röstar alls, men troligen röstar ändå för att inte lämna över till oppositionen. 

Från det till vad som dödar liberalismen i Sverige åtminstone som en politisk möjlighet. Det handlar om nomineringskommittéerna och det unkna och äckliga med hur nomineringarna går till. Om sitt still i båten är legio - och som också visats i typiska frihetsfrågor - kommer Alliansen, om inte ta död på sig själva eller ta död på liberalismen, åtminstone göra den partilös. 

Sedan hur vi bedömer döden är kanske en annan femma, det beror som vanligt på vilka förväntningar man hade. 

Och medan vi träter om vänstern har lösningen på världens fattigdom och krig och elände så kan man fundera på följande solskenshistoria om Elfenbenskusten och den skattebefriade zonen och om den har att säga något om fred och marknadsliberalism:

"Members of the government's armed forces formerly aiming to recapture Bouake now profit from the duty-free shopping."